När solen så långsamt sjönk över Kawazatriskogen så fanns där endast en ensam varg att betrakta den. Vargen i fråga hette Exodus, och han var inte glad.

Den stora vita vargen ömsom stod upp, ömsom vankade av och an i den lilla glänta där han befann sig, omgärdad av de höga tropiska träd som karaktäriserade Kawazatri. Rörelserna var tvära, och vittnade tydligt om den irriterade sinnesstämning Exodus befann sig i. Den yviga raggen över vargens nacke reste sig i vågor då något speciellt upprörande verkade korsa hans tankar, och tänderna glimtade då han ljudlöst muttrade och väste för sig själv. Klorna rev upp arga små spår i den fuktiga myllan, som om han försökte ta ut sin frustration på den stackars jorden själv.

Exodus hade aldrig varit mycket av en tänkare.
Självklart så tänkte han, precis som alla andra vargar på fyra ben, men han var helt enkelt inte särskilt intresserad av det. Eftertänksam, insiktsfull eller diplomatisk var inte de ord man generellt associerade med honom. Exodus var med andra ord inte den man i första hand skulle ta för en detektiv. Vem var så evinnerligt hopplös på att spåra att den inte kunde finna en hel vargflock efter så lång tid? Men det var givetvis inte hans fel. De hade ju faktiskt kunnat låta bli att gömma sig så förbaskat väl.

Bortanför träden kunde man från hans synvinkel skymta där skogen började tunnas ut till bergiga marker - utlöparen av Blodsbergen - och där bortanför Numoorislätten, från vilken han ursprungligen vandrat ifrån. Sen hade vägen givetvis inte varit rak, men det var här han efter många om och men hamnat. Det var här som jakten till slut hade tagit stopp - och denna gång verkade det kanske vara definitivt.

Rengar tog sig fram hejvilt genom skogens täta snår. Stundvis tog han sig fram så som alla andra gjorde, lugnt traskande genom att sätta den ena tassen framför den andra. Dock så tappade han snabbt intresset av att gå som alla andra, så för det mesta så tog han sig igenom snåren på alla andra möjliga sätt. Hoppa över, springa igenom. Vid ett tillfälle fick han för sig att det var en bra idé att gå under ett snår. Det verkade som en bra idé tills dess att han kom fram till buskens oändliga rotsystem. Där gav Rengar upp och bara gick runt busken med en högljudd suck.
Han hade aldrig varit den typen som gjorde som de flesta andra. För det mesta ville han göra sakerna på sitt alldeles egna sätt, oavsett hur otroligt korkade eller onödiga de var. Som att till exempel gräva sig under en buske istället för att gå runt. Kanske var det ensamheten som började ta sitt uttryck på Rengar? Eller så hade han alltid varit på detta sättet. Rengar själv var inte helt säker på vilket det var. Han visste att han familj hade varit så obeskrivligt trötta på honom, vilket var en av anledningarna till att han gett sig av.
Han skakade tankarna åt sidan och fortsatte sin högljudda färd genom skogen.

Evinnerligt irriterat snodde han runt i den lilla gläntan. I en tvär akt av bitterhet högg Exodus tag i ett stort blad som råkade förnärma hans närvaro genom att hänga ned från trädet precis bredvid hans ansikte där han gick, och slet sönder det med en knäck på huvudet. Den bittra smaken av sträv växtsaft gjorde honom inte gladare, men passade å andra sidans hans humör utmärkt. Bittra blad åt en bitter varg.

   Det var ungefär här som doften av en annan varg slog mot honom genom de frodiga kaskaderna av gamla spår, växter och fuktig mylla. Främlingen gjorde sig uppenbarligen inget besvär att göra sin framfärd diskret, då han redan från detta avstånd gjorde sig hörd. Det var ett knakande och klampande som bara med sin obekymrade attityd var nog för att Exodus skulle lägga öronen mot nacken. Manen över hans nacke var rest i en yvig ragg av irritation. Plötsligt fick han ett nytt objekt att rikta sin aldrig sinande irritation mot. Varför kunde inte vargen i fråga visa lite hänsyn och gå tyst genom skogen. Det fanns faktiskt vargar som försökte tänka här, och det är ju omöjligt i sådant stampande oväsen.

   Tanken att fråga vargen om vägen slog honom, men lika snabbt slogs den bort. Att fråga om vägen hade visat sig vara en mycket sämre metod än den redan dåliga metoden att slumpmässigt leta efter flocken. Av någon anledning verkade inte Numooris vargar vara särskilt tillmötesgående, eller ens trevliga. Även här var tanken att det kanske var Exodus själv som provocerade fram de dåliga reaktionerna helt frånvarande från den arga vita vargens tankar. Det var uppenbart att felet måste ligga hos de andra, långsamma och ineffektiva som de var.
   Istället valde Exodus att tjurigt lägga sig ned på marken, totalt uppslukad av att aktivt ignorera främlingen och hoppas på att han skulle vandra vidare någonstans. Men han vägrade givetvis att flytta på sig själv. Någon måtta fick det vara.

Efter ytterligare lite vandring får Rengar vittring på något mycket intressant. Det var kanske inte en doft som var så intressant för andra vargar, men för Rengar, som älskade sällskap, så var doften av en annan varg väldigt intressant. Han tog ett stort skutt upp på en omkullvält trädstam och balanserade på den hela vägen tills den tog slut. Väl där stannade han upp och spanade in mellan träden. Inte för att det fanns så mycket att se i den här täta skogen. Istället hoppade han, inte speciellt graciöst, ner från stammen och fortsatte sitt skuttande mellan buskage och träd.
Rengar stannade upp i sin obetänksamma färd när han fick syn på en varelse ett tiotals varglängder bort. Varelsen, vargen, låg ner och Rengar fick först tanken om att vargen var död. I ett försök att ta reda på detta tog han några skutt fram samtidigt som ett skratt undslapp honom.
"Hallå hallå!" ropade han och fortsatte att skutta fram mot främlingen. Han stannade dock på säkert avstånd för att invänta ett eventuellt svar.

Klamp, tramp, stamp, brak. Ljuden fick det att rycka farligt i Exodus ögonbryn, förstärkta av den redan inneboende irritationen hos den sotra vita vargen. Hans aktiva försök att ignorera individen resulterade endast i att han hörde dem desto bättre. Trotsigt lade han framtassarna i kors, i en kroppsställning som verkade avslappnad men det var illa dolt hur spänd han var. Var tyst, gå härifrån, vandra vidare. Exodus muttrade ljudlöst för sig själv, trots att han redan insett att stegen och doften rörde sig spikrakt närmre. Borde han flytta på sig? Ja, borde, men det var väl lite för sent för det. Var främlingen på väg mot honom var doftspåret alltför enkelt att följa och Exodus tvärvägrade att försöka springa ifrån någon, i all envishet. Men han ville verkligen, verkligen inte prata med den här vargen.

   Gudarna ville verkligen, verkligen inte att Exodus skulle få sin vilja igenom den här kvällen heller. När den glada hälsningen nådde honom var det som en kalldusch - En väl väntad sådan men inte mindre obehaglig för det. Den stora vita vargen bet ihop käkarna i en dödligt behärskad min och vred långsamt, långsamt huvudet åt sidan så att han kunde snegla på vargen som närmade sig.
   Det var en oerhört ordinär vit karg, så vitt Exodus kunde avgöra. Det enda ovanliga med den här kargen var hur fruktansvärt, frustrerade glad han såg ut. Exodus avskydde honom redan.
   "Hej på dig med", hälsade han tillbaka, med en mycket sval och avmätt ton i rösten, utan att resa sig upp eller le tillbaka. Men hans försök att dölja sitt missnöje var ändock tappert, för att vara Exodus.

Vilken individ som helst kunde se att den här hanen inte ville ha sällskap. Hela hans kroppsspråk vittnade om att sällskap inte var något som denna hanen ville ha. Orden han talade med var intetsägande och det låg inte mycket värme i dem. Allt detta hade vilken individ som helst förstått indikerade på att det kanske var bäst att hålla sig borta.
Nu var dock inte Rengar vilken individ som helst.
Han lade huvudet på sned samtidigt som han fortsatte att närma sig den andra. Han behövde nog sällskap, den här ensamma hanen. Rengar visste precis hur tråkigt det var att vara ensam, så främlingen behövde nog någon att prata med, om än bara för ett litet tag.
"Mitt namn är Rengar", sade han med ett hest skratt. Han blev sedan tyst en kort stund innan han insåg att det kanske var läge att fråga om hanens namn.
"Vem är ni?" hasplade han sedan ur sig och snubblade över nästan varje stavelse i meningen.

Främlingen fortsatte sitt oinbjudna besök med att presentera sig, och skratta på ett sätt som fick det att rycka i Exodus öron. Den stora vita vargen gjorde ett ögonblicks paus, under vilken han svalt studerade främlingen på ett sätt som om han försökte avgöra om han var seriös eller inte.
"Mitt namn är Exodus" svarade han därefter, talande orden så långsamt och avmätt att det nästan kunde tyckas högtidigt. Hans min bestod av en salig blandning av behärskning, irritation och övergripande ointresse. Kunde den här individen verkligen inte se att Exodus var upptagen, eller åtminstone fullkomligt ointresserad av att prata? Denne... Rengar hade inget att ge Exodus, och det var bara ren artighet som över huvud taget fick honom att svara på de menlösa hälsningsfraserna.

För jovisst, Exodus var en god varg. Han var inte onödigt otrevlig eller elak. Han kunde stå ut med en sällskapssjuk ynglig utan bättre för sig. En liten stund i alla fall. Om han vägrade gå. Som ett tecken på sin ynnest tog han långsamt till orda.
"Du vet måhända inte åt vilket håll flocken Qu har begett sig? De lämnade sitt revir på slätten för ett ental månader sedan." Han iakttog Rengar med en klar brist på förväntan, men även om uppmärksamheten var sval så var den åtminstone riktad mot honom.

Rengars ego späddes på en aning när hanen svarade och presenterade sig. Exodus alltså. Han smakade lite på namnet i tanken, men tyckte att det inte lät vidare speciellt eller spännande. Inte som han egna namn. Rengar. Rrrrrrengar.
"Trevligt att råkas, Exodus", svarade han. Nej, inte ens när han uttalade namnet lät det som något speciellt. Men hanen var väl nöjd med det namnet ändå. När hanen sedan ställde en fråga var Rengar tvungen att tänka efter lite. Qu? Han kunde inte minnas att han hört det namnet förut, men tydligen så var det en flock.
"Öhm... jag mötte en flock på Solstäppen innan jag kom hit. De verkade vara på väg bortåt", svarade han med ett brett flin. Han hade inte den blekaste aning om var den där flocken höll hus, men han ville ogärna visa sig okunnig, så det var lika bra att säga någonting i alla fall.

Exodus ögon smalnades av då han iakttog Rengar, bara en smula, men nog för att vittna om hans tankegångar för den skarpögde. Exodus var fascinerad av hur både lätt och komplicerad denne Rengar var att läsa. Det gick nästan att se hur kugghjulen i hans uppenbarligen krokiga hjärna vred sig, men samtidigt kunde han inte för allt i världen avgöra exakt vad det var som försiggick i Rengars huvud. Vanligtvis hade detta inte varit något problem - då Exodus som bekant inte var varken den mest finstilta eller observanta typen - men för en gångs skull irriterade det honom. Inte nog för mycket för att märkas nämnvärt i det hav av irritation som skvalpade runt av Rengars blotta närvaro, men den var där. Simmande i djupet.
   Troligtvis så var det det där flinet som gjorde att Exodus inte för ett ögonblick trodde att svaret han fått var sant. Det ryckte lite i pälsen vid hans manke. Solstäppen? Jovisst. De kunde lika gärna bo på månen, så mycket som denna främling verkade ha koll på. Exodus var inbitet fäst vid tanken att den här vargens kunskap inte var något att ha, och vägrade tro annat.
   Den stora vita vargen drog stelt på läpparna i en stram min och nickade nästan omärkligt.
   "Jaha." Ordet var tvärt och mycket neutralt, inte på långa vägar så entusiastisk som man skulle förvänta sig av någon som letade en flock nu fått svaret om var de var. Han var tyst i en sekund, och trots att han verkligen, verkligen inte ville fortsätta driva vidare en konversation med Rengar så kunde han inte låta bli att ställa följdfrågan.
  "Hur säker är du på att de är där?"

Hanen verkade inte direkt överlycklig över Rengars svar, men det var inget som bekom Rengar det minsta. Inte heller hanens senare fråga gjorde någon vidare förändring hos honom. Rengar flinade fortfarande brett och gav ifrån sig ett kort frustande skratt.
"De är väl kanske inte där längre, vad vet jag, om de inte stannade för en måltid", fnissade han, löjligt road över sitt egna svar. "Men ni har långa ben, så om ni springer kanske ni hinner ikapp dem", flinade han sedan och lät blicken vandra längs med hanens ben. Tänk att vara så stor! Rengar hade verkligen njutit av att kunna se världen ur en lite högre position, även om han inte hade något problem med sin egentliga storlek.

Det där skrattet.
Det raspade som stål mot sten, gnisslade som tänder mot tänder. Rysningar av irritation kröp längs Exodus ryggrad då hans med sammanbitna käkar grävde in blicken i den där irriterande smilfinken. Kunde han sluta flina som ett fån någon gång? Han gjorde det självklart bara för att irritera Exodus. Så mycket var ju uppenbart. Det hela började nå en gräns då Exodus övervägde att säga emot sitt tidigare beslut att trotsigt stanna, för att istället bege sig iväg så fort som möjligt. Om han stannade i det här sällskapet mycket längre till så visste han inte vad han skulle göra.
Långa ben. Det var den blicken till den kommentaren som fick Exodus att bestämma sig. Han reste sig upp, ganska tvärt men med det största mått av behärskning han förmådde uppbåda.
"Jaha. Då kanske jag borde skynda mig iväg så att jag hinner ikapp dem då", sade han med en stel, sammanbiten ton, ivrig att ta sig iväg. Men han stannade i ett ögonblick. Stirrade - eller kanske blängde - på Rengar. Han var ju inte arg på honom på riktigt. Inte egentligen. Han var bara extremt irriterande på ett extremt opassande tillfälle. Men Exodus var en god och behärskad varg. Ibland.
"Nå. Tack för hjälpen då... Rengar. Vi kanske möts igen någon gång." Med de orden tog Exodus sina långa ben och stirriga blick och stegade iväg genom jungeln, upp längs blodsbergen snarare än åt det håll Rengar bett honom, i en sista akt av passiv trots.
Även om Rengar visst talade sanning så skulle Exodus inte ha brytt sig. Det var en principsak att inte följa råden av någon som aktivt försökte provocera en.

Rengar flinade åt hanens ord. Vilken överraskning han skulle få när flocken inte var där! Han bet ihop för att inte börja asgarva och nickade istället åt hanens ord.
"Ingen orsak", svarade han, denna gången mer samlat än alla andra gånger han hade öppnat käften under detta samtalet. "Möts gör vi säkert", fnissade han. Om inte annat så skulle kanske hanen stega tillbaka, argsint över att Rengar inte talat sanning. Han själv hade dock blivit lite nyfiken på vilka dessa Qu kunde vara för några, inte för att han speciellt intresserad av att gå med i en flock, och han kunde inte heller se hur Exodus skulle vara ett roligt sällskap i en flock. Men men...
Rengar stod kvar och såg efter hanen då han stegade iväg genom skogen, sedan vred han på huvudet och såg sig lite omkring. Jahopp, var skulle han nu ta vägen? Med både suck och stön började han sedan vandra, åt ett annat håll än det som Exodus hade försvunnit mot. Det fanns mer att se i Numoori, och det fanns väl ingen tid att förlora.

[Avslutat ]