Var det ens någon som trodde att de någonsin skulle hitta förrädaren? De hade tappat spåren i ovädret på slätten. Det var flera dagar sedan nu. Alla var utmattade. Även om Kione inte skulle erkänna det så hade motivationen försvunnit för länge sedan. Malvado kunde gärna löpa fri. Kione kunde inte bry sig mindre. Det enda han önskade nu var att vara tillbaka på reviret, i solen, med Vilja och resten av flocken vid sin sida. Det unga hanen såg på ledaren som vandrade en bit framför honom. Den brungrå hanen hade blivit tystare ju längre in i Kaiwood de villade bort sig. Kione undrade om han hade någon plan, om han visste vart han ledde dem eller om det bara var på måfå. En sak var iallafall säker - Tramptass hade inte gett upp. 

Kione suckade tyst åt sin knorrande mage och hoppades fakargerna hade lyckats fånga något byte åt flocken. Jakten var inte som han hade föreställt sig. Det var mindre spänning och mer tråkig, händelselös vandring. Fundersamt fortsatte han vidare genom den gamla skogen. Vad skulle de göra om de råkat snubbla in på någons revir? Vad skulle de göra om förrädaren gått med i en ny flock som skyddade honom? Fega kräk. Kione rynkade pannan och skakade bestämt på huvudet. Malvado skulle inte vara en sån ynkrygg. Eller skulle han det? Nu när han tänkte efter visste han inte ens om han kände den forna flockbrodern längre. 


(Öppet för Devils men även andra tomtar)

Det var med lika trötta steg som alla de andras som han tog sig fram igenom skogen. Det  kändes som en livstid sedan han senast bestigit dessa marker, det var innan han gick med i Devils, innan hans verkliga liv började. På den tiden hade han varit liten och vilsen, kommen från Nordan och genom Kaiwood ut på Numoorislätten. Det var här som han låtit demonen härja fritt. Han hade ytterst lite minne av platsen och undrade ofta om han dödat någon eller några, och hur många det i så fall var? Nu strök han åter fram genom dimmorna, som han hört talats om att de skulle ha varit högst ruggiga om man var rädd för döden och de döda, eller kejsarinnan som en gång lurade i dem. Shiro hade aldrig fått äran att träffa Blossom, men i och för sig, äran och äran. Hon var ingen Devils. Hon kanske delvis delade utseende med den mest ärorika men hon kunde på inget vis möta sig med guden Tenkai. Ingen kunde det. Förutom kanske... Nevada. Han vågade knappt tänka namnet. Det brände till i honom och ett stort hål av saknad öppnades åter i hans inre. Chiabos. Det var med en sammanbiten min han rörde sig framåt tätt efter ledaren.
Till skillnad från kanske de flesta av de andra så hade han inte tappat hoppet. Det var tålmodigt och med ett osannolikt lugn som han genomförde denna långdragna jakt. Så plötsligt, stannade han och såg bak emot resten av flocken. Harklade sig lätt och sträkte på sig så högt han kunde. De var nedslagna, uppgivna. Det här gick bara inte. Så han tog till orda, samtidigt som han tänkte ett tyst förlåt till sin ledare:
"Jag vet.." Tungan fuktade läpparna. "Jag vet att många av er känner uppgivenhet. Att ni tappat suget. Och visst, det finns inga spår kvar, och visst har vi vandrat så länge att vi fått skavsår mellan tårna och visst är förrädaren en skicklig varg som vet om inte alla så många av Devils taktiker.." Den tvåfärgade blicken svepte fram och tillbaka över dem alla, och sedan smet den snabbt mot hans ledare för att se att hanen inte misstyckte allt för mycket med hans improviserade tal.. "Visst vet såväl ni som jag allt det där.." En kort konstpaus fort flöt och han hoppades att åtminstone någon lyssnade med spänning på fortsättningen. Han tog ett djupt andetag "Men, jag vet också att ingen, INGEN, undkommer Devils käftar!"
Han nickade bekräftande och såg med en skarp blick in i var och en av deras ögon. Sedan höjde han nosen mot skyn och tog initiativ till ett gemensamt, stärkande yl.

De hade vandrat långt nu, längre än vad Midas hade trott att de behövt. Fadern var snabb, förutsatt att de var på rätt spår. Men nog trodde Midas att Devils hade sina spårare och var som flock duktig på att jaga upp de som skulle jagas upp. Han hade inte sagt speciellt mycket under hela färden, mer eller mindre endast talat med systern då hon var den enda som satt i samma position som honom. För det var ju deras far de letade efter.
När Shiro började tala spetsade Midas öronen åt hans håll. Han höll ögonen på honom, och vägrade vika av med blicken. I sitt inre kanske han inte tyckte om att jaga sin far, men det var inget som han egentligen tänkte på. Fader eller inte, Devils hade en medlem som gått bakom ryggen för dem, brutit mot deras regler och lagar, och för det skulle han straffas. Midas förstod allt det där helt och fullo, och stöttade det till och med, även om det var med vemod i bröstet. Flockens lagar och regler skulle följas. Punkt.

När Shiro pekade med nosen mot himlen och lät ett yl eka ut stod först Midas och bara kollade. Det tog dock inte lång tid innan även han höjde nosen mot himlen och lät ett yl tränga fram ur halsen och ljuda ut. Han stod bakom dem i jakten, och han ville att de alla skulle förstå det. Devils var hans flock nu, och han skulle göra vad än som krävdes av honom, om än jakten endast handlade om att följa regler...

Hans flockbröder och systrar, de fanns där, överallt omkring honom. Men han kände inte deras sinnen. Deras emotioner var osynliga för honom. Han hade skärmat av, låst in sig i sig själv. Han orkade inte känna deras tvivel, deras skam eller hämndlystnad. Deras uppgivenhet eller deras hat. 

Shiros röst avbröt hans dystra tankar. Ett improviserat tal, så klart var det Shiro som skulle stå för det. Men Tass kunde inte le eller känna någon värme, han kunde inte känna någonting överhuvudtaget. Han såg Shiro som en av sina närmaste och mest lojala vänner - men det hade Malvado också varit. Han kunde inte lita på Shiro. Han kunde inte lita på någon. Inte nu. Inte än. Han hörde inte Shiros tal. Han kände inte om det fick någon inverkan på resten av flocken. Han kände ingenting. Tom. 

Flockens ylande röster skar plötsligt igenom hans vägg och tvingade honom tillbaka till verkligheten. Sakta höjde han huvudet och deltog i deras sång med en dov stämma. Men inte ens deras spöklika sång fick honom att känna sig bättre till mods. Han fortsatte vidare genom den uråldriga skogen utan att låta någonting röja vad han tänkte.

Det var inte bara hans egen kurrande mage som hade fått fakargen att vika av från de övriga och bege sig iväg åt ett annat håll. Han hade tagit sig upp i ett träd. Upp i kronan. Höjt sig över skogen och svept längre bort. Han behövde inte leta så länge. Fördelen med att ha vingar är att kunna täcka större sträckor mycket snabbare än om man vandrat med fots. Nog är han trött, och krafterna tryter och han känner ett visst motstånd när han slår med vingarna. Det är inte så att han är utmattad. Det är inget som mat och vila inte kan bota.
Men som sagt behöver han inte leta länge. En glänta öppnar upp sig och där betar två älgar. En tjur och en ko. Den randige kör med överraskningsteknik och dyker. Vingarna klistrar sig mot kroppen och fälls ut innan marken för att inte nedslaget ska bli för hårt, men tillräckligt hårt för att hans tyngd och hastigheten ska får den ena älgen att vika sig under hans tyngd och fakargen gör det på ett sådant sätt att han hör både nacke och ryggrad på älgen knäckas. Den andra älgens första tanke är att fly men den randige är snabbt på dess rygg och med möta lyckas han även fälla denne. Nu är bara frågan hur han ska kunna frakta båda älgarna till flocken. Han kan inte ta båda samtidigt. Han får lämna den ena här och hämta den när han fraktat den andra älgen. Fakargen lyckades suga åt sig älgarnas livsenergier innan de skingrades för vinden och även om han känner sig mörbultad så borde han kunna frakta ena älgen utan problem. Den andra blir svårare men han får ta hjälp av någon av de andra bevingade flockmedlemmarna. 
Plötsligt hör han ett yl från långt borta i skogen. Det ackompanjeras snabbt av fler röster. Saturn höjer själv nosen till vädret och släpper sin röst lös i ett yl. Han är med dem även om han inte fysiskt är där just nu. Fakargen bestämmer sig snabbt för att det blir enklast för honom att transportera älgkon som är något mindre än tjuren. Saturn skjuter ifrån med benen och slår med vingarna för att vinna höjd. Sen sänker han sig ner och biter tag i älgkon och lyckas med stånk ock stön att gå upp den i famnen. Lyckas han bara komma över trädkronorna så klarar han att få älgen till flocken. Han slår hårt med vingarna och tids nog finner hans sig ovan trädkronorna och låter sig föras fram på en vind. När han sedan märker av flockens energier under sig sänker han sig mot trädkronorna. Över en plats där ingen befinner sig men nära nog. Grenar knäcks när han sänker sig ner och han tappar greppet om älgen som brakar ner till marken. Ja, den landade på marken i alla fall. Sen sänker han ner sig själv till marken.
"Kom och ät". Ropar han. Alla behöver de äta för att kunna fortsätta. Den gyllene blicken söker sig snabbt mot Midas och hans syster.
"Midas! Glacial! Någon av er får följa med mig för att hämta den andra älgen". Kommenderar han. Får de bara hit den andra älgen med så finns det mycket käk att dela på. Kanske det inte räcker? Men alla kommer i alla fall få mer energi.

Glacial hade vandrat med sitt sinne sänkt i dimma. Allt var luddigt och avlägset, vattenringar på en yta hon knappt kunde se. 
Tröttheten var en del av det, en av anledningarna,  men primärt var det något självförvållat hon sjunkit så djupt ner inunder. 
Utåt syntes inte mycket. Ansiktet var kalt och blicken fäst framåt.  
Sedan stormen hade hon bara talat enstaka meningar, samtliga utbytta med Midas. 
Hon hörde knappt Shiros tal, utan lade snarare märket till krusningarna som var medlemmarnas yl. 
Först ylade hon inte utan fäste blicken på Midas för att följa hans exempel. När han stämde upp lät hon ett eget yl komma fram.
En röst ovanifrån, någon som kallat på henne, fick henne att snegla uppåt. Hon hade helt missat gåvan som den randige medfört till flocken, dock hade det knappast spelat någon roll då det inte var hon som skulle äta först. 
Glacial vred ut vingarna och tog sats. Hon kastade sig upp i luften och tog hjälp av sin vindkraft för att det skulle gå snabbare. 
"Visa vägen." Sade hon kort till Saturn.

Tramptass
Tacksamt nickade han åt den bevingade tigern då älgen med ett brak föll ner från Saturns klor. Tass såg hur flocken samlades runt bytet och ivrigt högg in på maten. Men ledaren avvaktade. Han slog sig ner en bit ifrån de andra utan att säga någonting. Tankarna var långt borta. Han hade ett märkligt uttryck i ansiktet. 

"Stormen försenade oss. Malvado har ett stort försprång. Vi har tappat spåret. Det finns inget att gå på." Sade han tillslut. Att inse att de hade alla odds emot sig var svårt för den gamle ledaren. Han lät orden sjunka in innan han fortsatte. "Att fortsätta söka i blindo, hela flocken, vore både slöseri med resurser och otroligt ineffektivt. Vi måste dela på oss och leta åt olika håll. En grupp åt norr, en åt söder och en vidare österut, mot havet. Några borde återvända hem och vakta reviret." Han gjorde en konstpaus. "Vila nu. Imorgon delar vi på oss. Jag går österut." 


Kione
Maaaaaat! Äntligen! Kione kastade sig hungrigt över älgen Saturn hade serverat flocken. Han kunde allt jaga, den där randige fakargen. När Midas och Glacial kom med ytterligare en älg jublade Kione av genuin lycka. Han var så upptagen av sitt frossande att han inte märkte ledarens frånvaro. Inte förrän den bruna ledaren tog till orda märkte Kione att Tass inte deltog i måltiden. Kione slet motvilligt blicken från kadavret och vred sin uppmärksamhet mot ledaren.


"Jag tar med mig Spik och söker norrut. Andra är välkomna att följa med." Kione såg först med en allvarlig blick på ledaren men såg sedan ut över resten av flocken för att se om han fick något gensvar. Han hade inte gett upp. 

[På grund av min egen inaktivitet just nu avslutas detta roll och Devils gemensamma jakt är därmed slut. De som har lust får fortsätta sökandet efter Malvado och de som har andra planer för sina karaktärer är fria att gå tillbaka till reviret.]