[Ensamroll, svara ej :) ]

Blodsbergen var bekanta på samma sätt som en fiendes anleten aldrig riktigt försvann från näthinnan. Stigarna som spårade mellan röda klippor och genom både sand och gräsfält hade varit självklara en gång i tiden. Välbekanta. Det var gömmor och samlingsplatser, utrymmen som Naberius lekt som valp och platsen där han slagits för sitt liv. 
Blodsbergen var röda. Enligt vissa kom färgen från de två bröder som befläckat hela kedjan med deras livsblod, och enligt andra för att gudarna valt att markera bergen med varningsfärg på samma sätt insekter klädde sig själva i färgstarka mönster.
Han hade hört en annan berättelse också; att eldens och solens gud hade välsignat den plats där Hans kraft var som starkast, och där man var som närmast Honom, och genom sin välsigning färgat även det minsta sandkorn i eldens färg. 
Naberius stod på randen av en rödfärgad klippa. Horisonten sträckte sig stupande framför honom; oändlig och oavbruten. Långt, långt bort kunde han skymta en grön rand, och framför den något som med sina gulbruna vidder liknande en öken. Utsikten var bekant. Det var inte första gången hans blick granskat just precis denna utsikt. Då hade han haft sina systrar med sig; starka Daeva och livsfulla Asbel.
De hade lämnat honom, en efter en. Deras svek smärtade fortfarande, stygn som aldrig riktigt läkt. Asbel hade han lättare att förlåta, för trots att hon lovat att aldrig skiljas från dem hade de inte bråkat när Asbel vänt dem ryggen för att finna sitt öde. Han undrade vart hon var nu, vad hon gjorde. Om hon sett sina vattenfall och hört fjärran fåglar sjunga. 
Daeva hade även hon lovat att inte skada, inte lämna, men hon bröt alla sina löften. 
Efter alla år så gjorde det fortfarande ont. 
Blodsbergen hade inte heller de några svar. De höll minnen och smärta, men inga svar. 
Den flock som han vuxit upp med var borta. De hade levt bland blodets kedja i generationer, flyttat norrut och sedan söder beroende på vart bytena vandrade, men de hade aldrig lämnat bergen fullständigt. Dock ekade dalen tyst, och de få doftspår Naberius hade kunnat finna var väldigt, väldigt gamla. De hade inte varit där på månader, kanske år.
Dels gladde upptäkten honom, för de betydde att han kunde undgå födelseflocken, för fann de honom var han död. (eller skulle önska att han var det.)
Dels så förstärkte det bara uppfattningen att denna del av blodsbergen inte hade något att ge honom. 
Hanen kastade en blick norrut. Bergen reste sig i höga kullar, böljande och vassa på samma gång. Han hade vandrat dem förrut. Nu skulle han göra det på nytt.