Han börja känna hur vingarna bliv tyngre och tyngre för varje vingslag han tog. Hans andetag bliv snabbare. Han kände den kalla luft smeka hans fjäll. Utan han hade tänkt på det så slog han ihop sina ögon.

"Jag börja landar nu. Håll i dig!" Förvarnade han honan som satt på hans rygg.

Han hade först tänkt fälla ihop vingarna och stört duka. Men i sista stund bestämd han sig för att glid flyga till marken istället. Det kanske var bäst för honan.

När han landade på marken ramlade han nästan av utmatning. Men han lyckades stå kvar. Han väntade på att hona skulle hoppa av.

"Så får jag vet vad du heter?" Frågade han honan.

De hade flugit ett bra tag nu och den varma dagen hade övergått till en kyligare eftermiddag, det gick väldigt snabbt att flyga. Hon hade först varit rädd att hon skulle ramla ner men nu njöt hon av den fantastiska syn som det gav henne. Hon hade kunnat se Kaiwood ett tag innan och nu var de över skogen. Hon hörde Pacems röst och tog ett nytt tag om hans nackskinn. Hon hade släppt det kort efter att han lyft.

Snart tog den stora hanen i marken och hon gled klumpigt av hans rygg. Så de var framme. Hon vädrade lätt i luften för att se om han landat i Tbbs revir men de var säkra, än så länge. Åter hörde hon rösten som tillhörde hanen och funderade ett tag, skulle han få veta vem hon var nu? Tja hon såg ingen anledning till varför han inte skulle få det. "Shady" svarade hon kort innan hon styrde stegen rakt mot Tbb och hoppades att de inte skulle upptäcka dem. Åter var det hon som hade Befälet. Hon kanske hade visat sig svag tidigare men nu hade hon återfått kontrollen.

Så honan hete Shady. Han följd tafatt med när Shady börja att gå. Han börja att uppfatta knappt små viskningar från okända varelse. Först bliv han litet nervös när inte kund placera rösterna med ett hjärta eller andetag. Men efter ett tag så struntade han i det.
  Efter en stund så kom han på efterkälken. Det känd som han gick i lera. För varje steg han lyckades ta bliv han allt mer chockat över att han lyckades. Han hade bestämt för att inte låt utmatning söla ner honom allt för mycket. Men snart skulle den ta ut sin rätt. Och att han var vrål hungrige hjälp inte hans framtids utsikter heller.

"Så Shady, hur långt tid kommer det ta innan vi är fram? Tror du?" Frågade han och lyckades med ett hårstrå längd undvika ett trä.

Hanen verkade utmattad, bra då kunde han inte tjafsa eller bråka med henne. Hennes raska steg stannade upp i en sekund innan hon gick igen, en svag reaktion på den nya doften som berättade att de nu beträdde Tbbs marker. "Jag vet inte, eftersom jag fortfarande inte vart vart Moriko håller till, det sa jag innan vi flög hit" Rösten var lätt irriterad men det berodde mest på att han tvingat ut henne på ett flockrevir. Ett revir där hon visste att de som bodde på det mer än gärna slet henne i stycken. De fyra långa ärren på ryggen glödde svag allt eftersom det blev mörkare. Plötsligt stannade hon "Vila nu, för du får ingen mer chans" Hon satte sig mot en stam och kurade sedan ihop sig, "från och med nu rör vi oss på natten då det är mindre chans att bli upptäckta" hon tittade på Pacem för att se om hade några invändningar. "Så vem är sjuk? Jag följde med och jag riskerar mitt liv så jag har rätt att veta" hon lade huvudet på framtassarna och försökte återfå energi så fort som möjligt.

Han öppnade munnen för att protestera. Men stäng den bara den igen. Han visst även det var mot han vilja så behövde han villa. Han morrade lågt med han la sig ner på marken. När Shady sa att det skulle röra sig på natten så nickade han förnöjd för att vissa att han tyckte det var en bra ide. Han visst att han hade en fördel på natten. För det var då det andra bliv mer eller mindre blinda. Han börja rulla ihop sig själv. Han ryckt till liten när Shady frågade vem som var sjuk. Han kund inte låta bli att skratta ett tomt skrattat. Om det bara var en. Han suckade.

"Vem? Nej, frågan är mera så har. Vilka är sjuka?" Han gjord en lång paus innan han fortsätt."Aragon, Edvina, Kira, Josfie, Waliko, Serp, Ivando och..." Han tvingade sig själv att säga det sista namn. "Rosalia." När han sa namnet så kände som hjärtat skulle slita i tur.

När hanens morrning nådde hennes öron ryckte det i hans överläpp, skulle han klaga fick han hitta Moriko själv! Nä hanen tillslut svarade på hennes fråga, nickade hon för sig själv, så det var flera personer. Sedan när hon hanen tveka innan han tvingade sig själv att säga det sista namnet breddes ut ett brett elakt leende. Så det var därför hanen var beredd att riskera sitt liv. Hon skrockade lågt och skakade på huvudet. Kärlek var svaghet och den gick att använda mot en, hon tänkte aldrig bli svag på det sättet. Hon brydde sig inte om hur hanen skulle reagera på att hon skrockat åt det, men återigen brydde hon sig inte. "Hoppas hon är värd att riskera en främlings liv, för om hon inte är det, så kommer det inte vara sjukdomen som tar kål på henne" Hon log åter elakt och samlade sina krafter ifall hon gjorde hanen så upprörd att han skulle attackera.

Han rös till när han hörd hur Shady skrattade. Hans första instinkt var att attackera henne efter vad hon sa. Men en insikt hade träffat honom. Ingen varg bett sig elak av naturen.

"Hm. Shady Shady." Sa han som han pratade med en valp och skakade på huvudet."Vad kan har hänt med dig? Har du blivit attackerat av en främling? Nej, det kan inte var det, för då skulle du var rädde för mig. Har du blivit övergiven av din flock? Är jag i närheten?" Frågade han och lyssnade på hennes andetag eller hjärta.

Fall han var i närheten måste någon av dem reagera.

Shady lyssnade lungt till det Pacem sa, utan at reagera. Det hade gått allt för många år för att hon ska hetsa upp sig över saker en främling sade. Hon skrattade igen "fortsätt försöka, men du kommer inte förstå innebörden till dess att det händer dig" Mer än så gav hon honom inte och sedan lät hon honom vara medan hon tänkte efter. Vart kunde hennes bröder befinna sig? Letade de efter henne? Fast om de hittade henne tvivlade hon på att de skulle känna igen henne. Hon hade lagt till en man på sitt huvud, trots att den var av skuggor, och så hade hon fyra ärr på ryggen och pälsen omkring dem hade blivit vit. Nej hon trodde inte att de skulle känna igen henne. "Pacem jag vet att dina frågor var till för att såra mig, men vad du än gör kan du aldrig göra mer skada än jag redan gått igenom, inget du kan göra är Någonsin värre än det, så sluta försök, du kommer aldrig lyckats, din uppväxt är din svaghet. Du är inte en gud, du är Pacem drakargen, och något mer skulle jag tro. Innan du kom hade jag inte ens hörttalas om någon drakgud vid Namn Pacem" Vart enda ord var hårt och hånande, dags att ta ner den här hanen på jorden. "och om du inte förstår att du är en helt vanlig varg kommer din älskade Rosalia inte leva länge till" åter hårda hånande ord. Hon hade rest sig nu, beredd på en attack ifall något sådant skulle komma.

"Du har fel." Sa han och kände sig kränkt. "Mina frågor är inte till för såra. Det är till för att förstå." Hans röst börja lugna ner sig på slutet. "Och det är inte så konstig att du inte känner till legendar om Pacem. För jag känner inte till Moriko innan jag träffade dig." Sa han med en mjuk röst.

Han hade bestämt sig för att var snäll mot Shady. Tydligen hade något hänt i hennes liv som satt ärr i hennes själ. Och trott ärren så hjälp hon honom.

Hon skrockade lågt, ah, den här hanen var allt Naiv, att tro på allt hans föräldrar sagt honom, om han bara visste vad vuxna var kapabla till, även om sina egna valpar. Hon skakade på huvudet "Du har inte sett mycket av världen eller hur? Men jag har vandrat runt hela Numoori, jag känner till varenda revir, varenda skog, varje flockledare. Jag känner varje berg och varje sjö. Du känner ingen eller inget. Jag har hört det mesta om nästan allt och jag är helt säker på att det inte finns någon gud som heter Pacem, det är något din flock har hittat på. Du är en varg ingen gud, och det är något jag kan bevisa!" Hon gick fram mot hanen, inte hotfullt eller något utan bara gick rakt fram till honom, sedan utan förvarning kastade hon sig fram och bet tag om hans skuldra tills att hon kände en lätt smak av blod, för att sedan hoppa utom hanens räckvidd. "Gudar kan inte skadas, det kan du" Hon satte sig lugnt ner, orädd för hanen, nu var det natt, hennes element. Hon kunde bli näst intill osynlig i nattens mörker. Hennes skuggor kunde även dämpa hanens ljud så att även han skulle förbli blind. Så att han inte skulle kunna se henne. Ja, hon var inte rädd.

Han lyssnade på Shady men tog inte in något av vad hon sa. Vad löjlig hon lät i hans öron. Så hon visst allt. Allt om gudarna. Allt om numoori. Han gjord inte något när hon gick mot honom för att bevisa sin teori.

"Jaha, då är jag väl inte någon gud." Sa han. "Men förklara för mig en sak vissa Shady. Hur kom det sig att du vet vilka som är det riktiga gudar? Har du varit i Himlen och möt gudarna?" Sa han och väntade förväntas fult på hennes svar.

Hon hånlog, hanen skulle inte tro henne, nej det visste hon. "har du dåligt minne?" Hon ställde frågan utan att indikera på vad hon menade. hon satt kvar på sin plats och tittade sedan mot himlen. Stjärnor började synas och hon log, snart dags att gå. "om du inte misstycker så går vi nu" hon drog på munnen "Kära Rosalias liv hänger på det" sade hon hänsyns löst innan hon reste på sig och gick. Följde hanen inte efter nu tänkte hon lämna honom här och fortsätta att leta efter sina syskon, ensam.

Han himlade med ögonen mot Shadys sista mening. Typiskt Shady att säg något sådan. Han följd efter Shady när hon börja att gå.

"Så får man fråga varför du hjälper mig?" Frågade han.

Han börja tvivla på att Shady hjälp honom av vänlighet.

De gick fört under tystnad, som enligt henne var behaglig. Det enda hon hörde var ljudet av deras steg mot mossan. Men den ljuvliga tystnaden bröts snart av Pacems röst. Hon suckade men lyssnade på frågan. hon tänkte efter, ja varför hjälpte hon honom? Hon tvivlade starkt på att hennes syskon befann sig i den här skogen, så dumma var de inte. Om de inte gått med i Tbb, men det trodde hon inte heller. Så varför? "jag vet inte" svarade hon sannings enligt men fortsatte gå, som om hon inte brydde sig. "Du kanske ska börja be till Moriko om hon ska ta emot dig" sade hon sedan, hon hade fortfarande inte hört en enda bön flyta över hanens läppar. Hon fortsatte gå i samma takt.

Så hon visst inte varför hon hjälp en främling. Jaja, han skulle väl inte klaga. Men han kunde inte låta bli att undra. När hon sa att han skulle be till Moriko öppnade han munnen självsäker. Men fick bara stänga den. Hur skulle han be till denna gud? Skulle han säga vissa ord eller fick man välja själv? Skulle han gör några speciella rörelse?

"Så hur ska jag be till Moriko?" Frågade han skamset. "Så jag inte gör henne arg." Slängde han ut sig i ett tappert försök att rädda sin stolthet och lite värdighet.

Medan han väntade på svar så hörd han något. Det lät som en haltande hjort. Han vänd huvudet mot hjortens håll och spetsad sina annans tillbaka lutande öron. Det lät så att den bara var en kilometer bort. Den gick mot deras håll helt ovetande om den gick mot dem. Plötslig kom han ihåg sin hunger.

"Det finns en skadat hjort ungefär en kilometer bort. Kanske mindre." Sa han till Shady. "Den går mot vårt håll." Förklarade han lite smått.

Åter blev hanen tyst ett tag och hon lät maskera honom och sig själv i skuggorna, något hon gjorde per automatik. Han lyssnade spänt efter ljudet av andra vargar men hörde bara hennes och hanens steg i mossan, och sedan enbart hanens då hon lät maskera sina tassar i skuggan så att hon inte lät. Skulle hon lämna hanen, nu när han inte hade ett sätt och hitta henne på, hon gjorde inget ljud ifrån sig då de viskande skuggorna dolde henne, och ljuden hon gav ifrån sig. Hon hörde hanens röst bryta tystnaden igen men förblev tyst. Skulle hon svara och fortsätta riskera sitt liv för en främling hon mött bara timmar tidigare, eller skulle hon förbli tyst och snabbt lämna honom där i skogen. Med en suck lät hon skuggorna dra sig tillbaka under klagande väsenden. "Låt det bara komma från hjärtat" sade hon tillslut dom svar på hanens fråga. Ja Moriko vill inte höra några falska ord eller böner. De gick ett tag till innan Pacems röst åter bröt den korta tystnaden. "då får vi väl ta den" sade hon och stannade till då hanen inte sagt från vilket håll den befann sig.

"Visa vägen" det var en bra chans att se hur bra hanen klarade sig utan synen. alltså att utvärdera hur bra han kunde försvara sig om det hände någon som resulterade i ett bråk. Det var något hon lärt sig göra automatiskt. Utvärdera motståndaren.

Han börja gå mot hjorten. Moriko lät som en bra och snäll gud i hans öron. Han skulle någon gång lära sig mer om Moriko. Men nu skulle han fånga hjorten.

När han var bara ungefär tio meter ifrån börja han ändra sitt sätt att gå. Han bliv mera tyst. Han smög närmare och närmare hjorten. Tills han var fem meter ifrån. Han slog ut vingarna och hoppade på hjorten. Hans mun siktade på hjortens mun och han klor borrade in i hjortens rygg. Han lyssnade efter hjortens hjärta och sen slog han med sin svans där hjärtat ljudet var. Hans taggar på svans borrade sig in i hjortens bröstkorg. Hjorten gav ifrån sig ett skrik. Han drog ut taggarna ur hjortens bröstkorg innan slog svansen mot hjortens bak ben. Ett knakande ljud hördes när han gjord det. Sen släppt han taget om hjorten. Hjort föl baklänges med ett till skrik av smärta. Sen tog han ett tag om strupen och slet till. Han hörd hur hjärtat slutade slå och andetagen försvann. Sen börja han att äta. Plötslig kom han ihåg Shady.

"Vill du har lite?" Frågade han Shady och putade hjorden mot hennes håll.

Hon följde tätt hanens steg medan han började gå. Följde sakta efter, nu skulle hon se vad han gick för. Deras steg i mossan var knappt hör bara och hon dolde sina lite extra med skuggornas hjälp, stegen ljöd knappt längre och hon syntes inte, åter skuggor och nattens mörker hjälpte henne med sin maskering ännu mer.

Hon stannade till när hon fick syn på hjorten och väntade på Pacems drag, ja. Nu var det hans tur att skina. Hon bevittnade scenen då han flög på hjorten för att sedan döda den, ganska fort, innan han hugg in på köttet. Hon stod fortfarande dold i skuggorna när han började äta. Skulle hon lämna honom nu? Gå sin egen väg och finna syskonen? Sluta riskera sitt liv? Hon var inte ens till mycket hjälp här eftersom hon inte visste vart man fann Moriko. Så han skulle kunna fortsätta själv. Men varför var hon då motvillig att lämna hanen här. Kanske var det alla år av ensamhet som fick henne att hålla kvar vid den första person hon mött på länge. Ja kanske.

När Shady inte svara på hans fråga. Han tittade åt hålet som han hörd hennes hjärta.

"Shady, vad är det?" Frågade han och man kunde hör oro i hans röst.

Han börja lyssna på hans omgivning. Han hörd inte något i närheten som kunde tolka som en fara. Fall inte Shady hade en hemlig rädsla för fåglar eller till gnagare.

Hon kände hanens blick på sig och lät skuggorna stänga ute alla ljud han kunde tänkas höra. Ja hon kanske skulle gå nu. Oroligheten i hans röst fick henne att förvånat vinkla bak öronen. Var denna totala främlingen Orolig, för hennes skull? Hon tog ett djupt andetag, åter något Skuggorna dolde. "Det kanske är dags att du får leta vidare själv?" hon granskade hanen och flyttade sig några steg, ljudlöst och tyst. Hon visste inte om hon ville ge upp sötman av sällskap ännu, men det kanske var dags hon behövde leta vidare hon också. Ja hon måste finna sina syskon.

"Okej. Om du tror det är bäst." Sa han till Shady.

Men han kände sig lite besviken. Han hade tror att hon skulle leda honom ända till templet. Så börja han bli van vide hennes sällskap.

"Men ska du inte äta något innan då ger dig iväg?" Frågade han.

Hon trodde sig kunna urskilja lite besvikelse i hanens röst. Som om han fann det sorgligt att de skulle gå skilda vägar härifrån. "Varför inte" mumlade hon och gick fram till honom och bytet, hon lade sig och började äta, fick helt enkelt lita på att hanen inte hade gift som kraft, han kunde faktiskt ha dolt den kraften för henne. "Det känns som om jag är skyldig en förklaring och kanske ett svar på dina frågor. Du vet du försökte ju klura ut mitt förflutna. Det är så att jag letar efter mina syskon, de delade på oss som valpar för att undersöka världen, eller nåt sånt, och sen dess har jag varit ensam och nu försöker jag leta reda på dem. Men om jag finner dem ska du få veta det och jag hoppas du finner vad du söker, men nu måste jag gå" Hon reste sig och började sakta lämna platsen, ja fann hon sina syskon skulle hon söka upp Pacem för att säga det. "lycka till" var de sista ord som lämna henne innan hon försvann i nattens mörker. Ja nu skulle hon hitta sina syskon.

[Avslutar du?]