Slätten var död.
Insvept i dimma och död.
De hade sprungit hela dagen, tagit sig från revirets kärna och ut till dess absoluta utkant. Nu kunde man inte länge vädra Devils markeringar runtom dem och solen hade sedan länge lämnat himlen.
Det tog emot att ge sig ut på slätten i mörkret, men samtidigt kunde de inte tillåta att hanen - det var lättas att benämna honom som hanen - kom undan. En stor röd måne höjde sig över dem, men i öster kunde man skymta en ljusning. Om inte allt för många timmar skulle morgonen vara där. Kanske skulle de vila tills ljuset infann sig och sedan fortsätta. Men lika mycket som det tog emot att ge sig in på dödens slätt lika mycket tog det emot att vänta. Hanens spår hade redan börjat kallna. De hade inte råd att tappa honom.
Shiro stannade upp och medlemmarna följde hans initiativ. Hans blick vändes mot Tramptass.
”Ska vi vila eller fortsätta?”
Frågade han och lät blicken tveksamt vandra ut genom dimmorna.

[Devils]

Hon svävade över slätten, glidandes på sandtunga vindar. Den röda månen gav bara precis tillräckligt mycket ljus för att hon skulle se de som sprang nedanför henne. 
Tidigare hade hon känt en oförklarlig smärta, envist bultande likt något hårt med vassa klor i bröstet på henne. Först förnekelse, sedan ilska. Kvar fanns sedan inget. Ett ekande hål så mörkt och fult att hon inte ville veta av det. 
Istället höll hon blicken stadig, och vingarna säkra. Koncentrerade sig på att hitta den de sökte efter.
Genom hela färden hade hon hållit sitt sinne öppet. Lånat ut sina ögon till de med telepati i flocken. Vad än hon hade sett hade hon delat, eller i alla fall försökt hålla tillgängligt. 
Nedan stannade gruppen, och mjukt lät den väldiga tiken vindarna styra henne nedåt. Kraften fanns där, och den lydde hennes komando, men hennes hjärta låg inte i det. Hellst ville hon fortsätta segla på de torra ökenliknande vindarna, men det var lika bra att ta reda på varför de stannat. 
Precis innan marken vinklade hon upp kroppen och vinden fick landningen att verka som ett lätt skutt. Frambenen tog i marken med en duns för sista gången och sedan styrde hon stegen de sista meterna till gruppen.
Där stod hon stilla och lyssnade på vad som sades. Själv höll hon käften stängd. Efter misslyckandet på flocksamlingen drog hon sig från att yttra sig överhuvudtaget.

Den blodröda blicken svepte över det dimmiga, karga landskapet när han stannade bredvid Shiro. Dom hade inte kommit särskilt långt ännu, och Malvado hade ett alltför stort försprång. Att stanna och vila nu bar emot, den jagade visste alltför väl vilka som var efter honom och hur han skulle hålla sig undan. Han såg mellan Shiro och Tramptass.
"Det är bättre att fortsätta framåt innan vi tappar spåret. När vi kommer ut på bättre mark, där spåret håller sig kvar längre, då kan vi passa på att vila några timmar." 
Den dova rösten ekade lätt i det öde landskapet. Det här var hur som helst inte en bra plats att vila på, iallafall inte medan det fortfarande var mörkt. Han sneglade lätt mot tiken som landat, Malvados dotter. Hennes utspel vid flockmötet hade irriterat honom, men så länge hon höll sig lojal sade han ingenting. Allt skulle bevisas när dom väl hittade förrädaren.

Midas hade hållit sig på sin kant i luften, tyst följt med flocken utan att säga någonting. Han hade ingenting att säga. Faktum var att han inte riktigt visste vad han skulle tycka om hela situationen. Att jaga en förrädare hade han inga problem med, Devils var hans flock nu, och att följa dem var hans kall. Det enda som irriterade honom var att det var hans far de jagade. Hans far som först hade berättat om Devils, talat stolt om dem.
Hans far var ingenting längre. Endast en jagad förrädare.
När flocken stannade upp dök Midas nedåt och landade mjukt på marken. När Shiro ställde frågan såg han runt på de andra och öppnade munnen för att svara när Frost istället hann före. Han lyssnade, men hade egentligen ingenting att komma med, så han förblev tyst. Så fort de började vandra igen skulle Midas ta sig upp i luften och hålla spaning därifrån. Han kunde se mycket längre än vad de på marken kunde, och det var en fördel när man var på jakt efter någon.

Det kändes lite som att jaga en del av sig själv. Det var inte som med Zambor. Tass önskade att det skulle kännas så men det gjorde det inte. Han kände inte längre något hat, inget hämndbegär, inte ens besvikelse - bara tomhet. Han såg genom Glacials ögon, de visade honom hur slätten sträckte ut sig framför dem. Deras måltavla hade ett långt försprång. Det skulle ta dem många timmar, kanske dagar att komma ikapp, om de inte tappade spåret vill säga. 

 "Vi fortsätter." Svarade han bara då Shiro och Frost talat. De kunde inte dröja kvar här, inte än. Flocken var utvilad, de hade rastlöst väntat i bergen i flera månader. Det gjorde dem gott att tänja på gränserna lite. 

Han såg på sina bröder och systrar då de i trav följde förrädarens spår. Vem skulle svika honom härnäst? Shiro? Kyoko? Han kunde inte lita på dem. Han visste vad han behövde göra när de kom tillbaka till reviret. 

Det fanns ingen annan utväg. De skulle alla genomsökas - grundligt. Tanken fick honom att må illa.

Den randige hanen seglar med vindarna. Han bereder ut sitt sinne och läser av energierna under honom. Han vet precis hur vargarna på marken är placerade. Han känner Midas och Glacial som är i skyn med honom. Hur de sällar sig till de övriga på marken. Saturn sveper runt i en halv cirkel innan han fäller ihop vingarna och störtdyker mot marken. Vinden river och sliter i hans päls och han sluter ögonen. Känner marken komma farande mot honom. Så fäller han ut vingarna i precis rätt ögonblick och landar med en dov duns en bra bit från de andra. Hanen ruskar om kroppen och fäller in vingarna mot kroppen innan han i trav sluter upp med Devils. Hans familj. Han har aldrig trivts någon annan stan så bra som han trivs i Devils. Tyst stannar han upp och den gyllene blicken glider över de andra. Vila eller fortsätta? Fortsätta innan de tappas spåret. Fortsätta framåt. Vila senare. Saturn håller med. Även att det känns underligt. Att jaga en av dem. En som varit med så länge. Men han ifrågasätter inte. Det är så här det händer när man sviker flocken.

Shiro nickade då Frost talade, han höll med till hundra procent. Att ge hanen längre försprång var inget han önskade. Då ledaren talade resulterade detta i ännu en liten nickning från Shiros sida. Han lät inte vänta i ens en sekund, utan satte fart ut genom dimmorna. Malvados doft var redan ganska svag och Shiro kände en stress växa inom sig. De fick inte tappa bort honom!


[Ska vi fortsätta rolla medan de rör sig över slätten eller ska vi hoppa till nästa område nu? Malvado rör sig ju ganska snabbt...]

Kione hade hållit en låg profil under den pågående jakten. Många tankar snurrade i hans huvud och han kände sig så fruktansvärt förvirrad. På ett sätt önskade han hatt han hade stannat kvar i bergen - men å andra sidan skulle han aldrig förlåta sig själv om han fegade ur och gömde sig istället för att möta Malvado. Förrädaren. Förrädare, det var iallafall vad han försökte intala sig själv att den gamla betan var. Men det var svårt. Han kände inte samma ursinne som många andra, kanske var det för att han inte hade stått Malvado lika nära som till exempel Tass och Shiro eller hans föräldrar. Han kände inte adrenalinet pumpa eller hämndlystnaden väckas. Men han var tvungen att erkänna att jakten var spännande. 

Alltför länge hade han strosat omkring på reviret. Han behövde det här. Jakten fyllde honom med vällust, han önskade bara att deras byte hade varit någon annan, vem som helst egentligen. Bara inte en Devils. Bara inte Malvado.

(AVSLUTAT, Devils rör sig vidare till nästa område)