Den lilla svarta ungtiken hade följt med Aisu till Döda skogen där den äldre tikens flock bor. De hade fått vandra runt Mardouf och då hade den yngre fått mer förståelse för vad Mardouf är. Det är inte bara en spricka. Det gapar likt ett gigantiskt hål i marken. Och tydligen sträcker den sig en lång väg. Den lilla svarta bestämmer sig för att hålla sig borta från sprickan om hon inte måste gå nära.
Det hade känts lustigt att kliva över revirgränsen och beträda en flocks marker. Det har den lilla aldrig i sitt liv varit med om tidigare. Nu tillhör hon en flock. Hon är inte ensam längre. Tillsammans är de inte ensamma längre. Det mörka virvlar omkring där inne och verkar minst lika uppspelt som den lilla svarta känner sig. Det här är något nytt och det är så spännande.

Ännu har hon inte fått bekanta sig närmare med någon av de andra flockmedlemmarna men tillsammans har de bestämt sig för att det inte är någon valmöjlighet att hålla sig för sig själv. De tillhör en flock nu. Vad de har hört om flockar tidigare så är de som en familj. Där alla ställer upp för alla. Så då hon planerar att stanna här länge så behöver hon skaffa sig lite vänner.
Men samtidigt känner ungtiken en viss oro. Hon är ny i flocken. Och liten. Hon är längst ner i ranglistan. Vad kommer krävas av henne? Hon vill visa sig duktig även om det mörka inom henne grimaserar åt tanken. Varför ska man behöva bevisa sig för andra? Men det var likadant med mor. Mor ville se framsteg. Är det likadant i en flock?

[PAX TILL TEZUKA]

Aisu hade lämnat ansvaret till henne. Henne. Det kändes läskigt och samtidigt fylldes hon utav en maktkänsla. Hon gillade den känslan. Den berusade hela hennes väsen när hon tillät sig tänka på sin nya position. Samtidigt var hon osäker, inte rädd, aldrig rädd, på hur en flock skulle ledas. Hon hade alltid hållit sig i utkanten av flockar, aldrig planerat att stanna länge. Sist hon stannade i en flock var det ett misstag, ett misstag som stod henne dyrt... men samtidigt gjorde det ingenting. Hon hade aldrig älskat något förutom barnen, även om dem stannat kvar när hon lämnade dem... fast det var nog hennes fel. Tezuka blinkade till. Legion hade faktiskt följt efter henne. Hur han hade hittat henne vet hon inte, men det spelade ingen roll. Trots att sonen separerat med henne vid lavaöknen var det skönt att veta att han fanns här i landet i alla fall.


Tezuka hade tagit en spaning runt reviret. Hon ville trots allt se till att allting var som det skulle även om hon kunde beordra andra att göra det åt henne, vilket hon också gjorde. Säkerheten var viktig och eftersom hon inte kände flocken tillräckligt väl ville hon försäkra sig.

Tassarna rörde sig mot mitten, mot den lya som hon kallade sin. Det var spännande att ha en egen lya. Hon hade aldrig haft en egen innan, även om det berodde på att hon vandrat runt.
Hennes röda ögon fastnade på en liten svart figur. Det var den nyaste flocksystern. Tezuka visste ingenting om henne mer än att Aisu värvat henne alldeles nyss. Hon borde verkligen försöka få kontakt med flera i flocken. Hittills hade hon bara tillit för Erakan, Urikom, Aisu och Baraz på ett hörn. Hon stannade upp, tvekade ett ögonblick – hon var inte bra på kontakt med främmande vargar – och började gå mot den lilla. Några steg framför den lilla stannade hon och såg ner på valpen. Pannan var rynkad fast hon inte märkte det och blicken flackade innan hon till slut öppnade munnen.
”Hej.” sa hon och pausade en aning för länge ”Jag vet att vi inte hälsat, jag är Tezuka.” orden tog slut och hon såg på den lilla, förväntade sig att den skulle säga någonting så att hon antingen kunde gå där ifrån eller fortsätta prata.

Var uppmärksam. Det var något det mörka instruerade henne ofta. Allt för ofta. Den svarta lilla ungtiken tenderar att vandra i sina egna tankar, eller så är hon fullt upptagen med att samtala med det mörka. Det är på både gott och ont. Den lilla svarta ungtiken himlar med ögonen åt kommentaren.
Plötsligt är hon inte ensam längre utan ett par tassar har placerat sig i hennes väg. Den lilla svarta stannar tvärt och höjer huvudet och den glödande blodröda blicken möter ett par minst lika röda. Hon har sett den äldre tiken lite tidigare. Öronen lägger sig lite oroligt ut åt sidorna när den äldre först bara stirrar på henne.
Säg något, dummer! Instruerar det mörka och den lilla svarta spetsar öronen och svansen börjar vifta bakom henne. Men hon hinner inte säga något själv förrän den äldre tiken hälsar. Sen kommer en paus igen. Kanske kan hon säga något nu? Men hon hinner inte innan den äldre presenterar sig. Ett vänligt och glatt leende placeras på ungtikens svarta läppar.
"Trevligt att träffas, Tezuka". Hälsar hon och och vill låta artig mot den äldre tiken. Hon har visst en hög rang i flocken.
"Mitt namn är Nagini". Presenterar sig den lilla ungtiken. Svansen fortsätter vifta bakom henne. Det mörka verkar intresserad av främlingen med.

Tezuka gör en grimage som ska föreställa ett leende, uppenbarligen har hon fortfarande inte kommit på hur man gör det utan att flina. Den lilla ser så glad ut över att hon blir pratad med att det gör den äldre väldigt tveksam. Det här var nog en dålig ide. Den lilla, Nagini hette hon visst, hade inte ens gett henne någonting att fortsätta prata om.
"Ehh.." sa hon i febril jakt på någonting att säga. Blicken gled över dem dimhöljda träden i några sekunder innan hon kom på någonting som kändes som en fråga.
"Du har inte varit med länge eller hur?" frågar hon i hopp om att valpen ska börja babbla så hon sen kan se det här som en avslutat konversation. Varför hade hon ens stannat?
Jo, hon visste egentligen. Hon var temporär ledare för flocken och kände sig skyldig att lära känna sina flockbröder.

Du är besvärlig! Det mörka rör sig missbelåtet och rastlöst där inne. Öronen slokar lite på den unga när den äldre tiken verkar besvärad. Har hon gjort något fel?
När Tezuka pratar igen så skiner ungtiken upp igen och öronen spetsas. Hon ser en ny chans till att försöka få det här mötet att verka mer intressant för den äldre. Hon vill inte ses som en irriterande liten valp som inte är värt att slösa tid på. Hon nickar glatt åt Tezuka. Svart rör sipprar ut genom nosen på ungtiken i hennes iver.
"Ja, jag mötte Aisu på slätten. Hon berättade för mig om Mardouf och den frågade hon om jag ville stanna med hennes flock". Berättar den lilla svarta och hon är jätteglad att hon fick det erbjudandet av Aisu. Det är inte kul att vara ensam. ... Även om hon inte är direkt ensam. Hon hinner få tyst på det mörka innan det hinner komma en kommentar.
"Du är efter Aisu i rang, eller hur? Du är ledare när Aisu är borta? Blir hon borta länge? Inte för att jag tror att du inte är en bra ledare. Jag gillar dig!" GLAPPKÄFT! Det mörka får tillslut tyst på henne. Orden hade bara flödat på. Det var nyfikenheten tillsammans med glädjen och entusiasmen och kanske även lite delvis saknad efter Aisu som var vänlig nog att ge Nagini ett hem. En flock att tillhöra. Men den lilla svarta vill verkligen inte verka oartig mot den äldre tiken.
"Förlåt om jag lät oartig". Lägger hon till och öronen slokar lite igen och kroppen sänks något.
Har du ingen värdighet alls? Det mörka surrar buttert och skulle nog gärna vilja ta kommandot. Men Tezuka skulle kanske inte gilla dem om det mörka styrda? Det är inte bra att vara uppnosig mot den som står över dem i rang. Det är inte något hon har blivit tillsagd. Det är bara något hon har fått för sig då hon är ny i flocken och alla andra redan har band till varandra. Det gäller att försiktigt försöka nästla sig in i nystanet. Går de på för hårt så kanske de inte får vara med längre.

Den lilles känslor verkade pendla väldigt mycket. Ena sekunden slokade hon och i nästa viftade svansen. Var det här normalt valpbeteende? Hade Legion och Noelle betett sig såhär också? Nä.. eller?
Hon svarade med ett hummande när Nagini berättade om hur hon kom med i flocken, hon visste inte vilka ord hon skulle använda så det blev ett obestämt hummande istället.
Sen ramlade orden ur den lilla och Tezukas ögon blev lite vidare. Hur skulle hon hinna svara på alla frågor om Nagini inte andades?? När den lilla tystnade var Tezuka tyst i några sekunder innan hon skrattade. Det var inte ofta hon skrattade, men alla Naginis frågor och den snabba strömmen hade haft någonting humoristiskt i sig. Till slut tystnade hon i alla fall och såg på den lilla med ett snett leende. Hon låtsades inte om det sista som den lilla sagt, det om att vara oartig.
"Jag är inte direkt efter Aisu i rang ännu, men jag är ledare under tiden Aisu är borta." hon satte sig ner medan hon försökte komma ihåg frågorna "Har jag tur så klättrar jag i rang när Aisu kommer tillbaka. Hur länge hon ska vara borta vet jag inte, hon skulle göra en sak och längden på hennes uppdrag beror ju på hur fort dem kan göra vad det nu var hon var tvungen att göra." hon tystnade och mötte den lillas röda blick. Hon kunde inte säga att hon gillade den här lilla vargen, hon hade inte ens sagt det till sina barn, men det fanns ändå en viss uppskattning av den lilla i hennes blick. Leende hade tonat bort men ögonen såg ändå gillande på den lilla parveln som så uppenbarligen hade mycket att prata om.
"Var kommer du ifrån då?" frågade hon, nästan helt hundra på att det skulle trigga ännu en ordvåg.

Nagini ser gillande på den Tezuka när hon inte verkar tycka att ungtikens frågor var oartiga utan verkar visa på tålamod.
"Aisu måste lita på dig väldigt mycket om hon låter dig sköta flocken i hennes frånvaro. Det är något att vara stolt över". Svarar den lilla svarta. Ungtiken vet inte så mycket om det där. Men i hennes ögon och öron visar det där på en enorm tillit. Inte lämnar man flocken att skötas av någon man inte tror har vad som krävs? Den lilla svarta ler glatt och svansen viftar vilt bakom henne. Hon sätter sig ner efter att den äldre har gjort det.
"Jag är född i Kaiwood. Det var bara mor och jag. Sen var det bara jag. Shiva försökte få mig att lämna Kaiwood för han sa att det var hans skog". En viss sorgsenhet följer entusiasmen och det sista säger hon buttert. Även om hon känner ett visst gillande för Shiva. Det är något hos honom som hon känner sig dragen till. Men han är en översittare och mobbare och Nagini vill inget hellre än att bli stor och stark och kunna sparka ner Shiva från den höjd han satt sig på.

Hon blir motvilligt smickrad över att Nagini ändå trodde Aisu litade på henne.
"Hon tror ju i alla fall att jag har rätt mentalitet för att hålla ordning på flocken medan hon är borta." sa Tezuka och kunde inte låta bli att ge Nagini ett litet leende "Men jag är faktiskt stolt, även om jag försöker låta bli att visa för mycket av det... ingen gillar någon som sitter på höga berg."
Den lilla svarar på hennes fråga rynkar hennes grå panna. Det var verkligen ingen solskenshistoria.
Shiva
Hon har hört det namnet innan men vet inte varifrån... Thzuki kanske hade nämnt honom? Det var så länge sedan hon pratat med systern...
"Som om Kaiwood är någons skog." fnös hon. Hon hade alltid respekterat den enorma skogen i norr som kallades Kaiwood, det kändes som att man alltid hade ögon på sig även när man var ensam.
"Ingen skulle kunna äga den skogen även om dem försökte, den där Shiva kan ju försöka i alla fall."

Nagini nickar. Jo, det låter sant det Tezuka säger. Svansen är stilla bakom den lilla svarta vargen. Öronen står spetsade. Tezuka talar om att stolthet är något man inte ska visa för mycket av. Ingen gillar någon som sitter på höga berg. De orden ska Nagini minnas. Även det mörka verkar vara storögd av den ljusa tikens ord. De två tillsammans har nog aldrig varit så hänförda. Tänk att det finns åtminstone två så intelligenta tikar i flocken. Nagini vill hemskt gärna lära av dem båda.

Nagini lyssnar skärpt när Tezuka talar igen. Om Kaiwood. Om Shiva. Nagini nickar.
"Jag vill gärna putta ner honom från hans höga berg". Svarar den lilla svarta och fnissar lätt. Hon måste bli stor och stark. Bli äldre och visare. Som Tezuka. Ju mer hon tänker på det desto med uppeldad känner hon sig och svart rök slingrar sig upp ur nosen på henne. Den blodröda blicken glöder hett och mossan under hennes tassar fräser till och eldgnistor får grepp och får liv.
Det mörka fnittrar likt en liten valp. Älskar när den lilla svarta inte har någon kontroll. Och att sätta eld på saker är ju så otroligt kul!

Ett litet, uppskattande leende syns på hennes läppar när den lilla berättar att hon vill putta ner honom från hans höga berg. Det låter som ett mål att sträva mot, kanske lite långt bort för stunden men om Nagini verkligen vill så finns det ju sätt att komma närmare sina mål.
Undrande ser hon på röken som plötsligt börjar sippra ut ur den lillas nos, hon tänkte precis fråga när någonting gnistrar till och den röda blicken vänds ner till den lillas tassar. Fortfarande sittandes lyckas Tezuka hoppa bakåt av förvåning, även om hon i farten ställer sig upp. Det verkar inte som om den lilla menade att tutta eld på gräset vid dennes tassar. En bekymrad min lägger sig i hennes ansikte när hon ser på Nagini.
"Kan du släcka den?" frågar hon skarpt. Det skulle inte se bra ut om Tezuka lät ynglingen tutta eld på deras revir medan Aisu är borta. Som en säkerhetsåtgärd lade hon band på elden, den skulle inte sprida sig om hon inte tillät den. Men hon tänkte inte släcka elden fören den lilla gjort allt i sin makt för att släcka den.

Vid Tezuka's skarpa fråga ser Nagini förvånat ner på sina tassar och inser att hon satt eld på gräset.
"FÖRLÅT!" Utbrister hon och samtidigt flyger upp på alla fyra varefter hon börjar trampa på elden för att försöka släcka den. Hon hade inte lagt märke till vad som hände. Elden hade redan hunnit få fäste i gräset men det var inte så stora lågor ännu. Det svider än dock om tassarna när hon försöker släcka elden genom att slå på den med framtassarna. Hon biter ihop och tillslut ryker det bara lätt från gräset där det blivit bränt.

Öronen slokar på den lilla vargen. Det syns att hon skämms när hon ser upp på Tezuka igen. Nagini har fått bättre kontroll över elden, men många gånger kan hon fortfarande inte styra över den. Så många gånger som hon trampat ner elden när hon råkat sätta eld på något så är det förvånande att hon fortfarande har känsel i sina tassar.
"Det var inte meningen". Säger hon och sänker blicken. Nu har hon gjort bort sig. Kommer Tezuka berätta för Aisu att Nagini inte bör kastas ut ur flocken för att nästan ha satt eld på reviret?
"Jag tror jag ärvde elden av min far. Men jag vet inte vem det är". Berättar hon. Nagini minns hur stolt mor var när de upptäckte att valpen fötts med eldkrafter. Mor hade inga eldkrafter och hon stannade inte länge för att ge valpen stöd. Chi var vänlig och hjälpte henne lite. Men elden är en destruktiv kraft. Den är inte lätt att tämja.

Tezuka ser tyst på när Nagini släcker elden med tassarna. Det förvånar henne att den lilla inte ens försöker släcka den på samma sätt som hon starta den, inte till en början i alla fall. När elden inte slocknar av att hon trampar på den, vilket måste ha gjort i alla fall lite ont, känner Tezuka hur elden krymper i styrka.
Den lilla ursäktar sig och Tezuka studerar henne avvaktande. Det är uppenbart att det var den lillas känslor som startade elden.
"Uppenbarligen." sa hon med vad som kunde uppfattas som en kylig ton. Hon kunde inte heller bry sig mindre om vem som gett henne eldkrafterna, vem det än var hade inte lärt henne någonting.
Med en suck satte hon sig ner och såg allvarligt på valpen.
"Elden är ett kraftfullt element och det är viktigt att du har full kontroll över det." börjar hon med en ton lika allvarlig som blicken "Elden spelar alltid på dina känslor så det är viktigt att du kan kontrollerar eldens kraft. Kan du tända elden..." en liten, klar låga började brinna mellan dem en tass ovanför gräset "... måste du också kunna släcka den." lågan försvann med ett lågt fräsande. Hon mötte Naginis röda blick och höll fast den med ett järngrepp.
"Det är avgörande för att du inte ska råka göra någonting du ångrar."

Öronen slokar. Tezuka sätter sig ner och börjar tala om elden. Nagini höjer huvudet och svansen studsar till. Tezuka har ockxå eldkrafter. Hon visar Nagini. Svansen vågar vifta lite till. Kan hon få lära av Tezuka? Det vore så bäst! Till och med det mörka verkar exalterad. Storögt ser de på elden som Tezuka frammanar. Wow! Nagini ser upp på Tezuka igen och nickar.
"Jag förstår". Svarar hon. Hon fick lära sig lite om kontroll av Chi. Men hon kan fortfarande inte få elden att inte agera på hennes känslor. Det är svårt. Kanske är det även delvis på grund av det mörka? Men det har hon lovat att inte tala om. Det är deras hemlighet.
"Jag kan kontrollera elden lite". Berättar hon. Hon är faktiskt lite stolt över vad hon har lyckats med att försöka bemästra elden. Men det är inte alltid lätt. Hon vill inte råka sätta eld på något som hon sen inte kan släcka. Det mörka å andra sidan bönar ofta om att få släppa lös elden. Visst, den lilla svarta tiken håller med om att det kunde vara skojj. Men farligt på samma gång. Nagini ser upp på Tezuka.
"Kan du lära mig? Snääääälla!" Frågar hon och ler stort och sött.

Tezuka nickade nöjt och brummade när Nagini sa att hon förstod. Det var en bra början att Nagini hade lite kontroll över sin kraft, men hon hade ändå råkat tända en eld bara för att hon var uppspelt, vilket var mindre bra.
Frågan som den lilla kastade på henne fick Tezuka att lyfta på ögonbrynen. Ingen hade tidigare frågat henne om hon kunde lära dem och hon visste inte riktigt hur man gjorde... samtidigt hade hon lärt sig av många andra så då var det väl mest bara att härma det? Ett leende vinklade hennes mungipor uppåt när hon samlade sig och såg ner på valpen.
"Det kan jag," sa hon "men inte idag... Vi kan ses vid samlingsplatsen i mitten av reviret imorgon när solen står som högst." Hon hoppades att valpen skulle godta detta istället för att propsa på att lära sig idag.

Tezuka's ord får det att blossa i bröstet på valpen. Svansen vispar energiskt och vilt bakom henne. Mötas i mitten av reviret i morgon när solen står som högst. Både det mörka och den lilla svarta gemensamt känner likadant. Båda känner sig lika uppspelta. Valpen nickar.
"Samlingsplatsen i mitten av reviret i morgon när solen står som högst". Hon ser redan fram emot det. Även om hon gärna skulle vilja att allt hände så fort som möjligt så vet hon att allt har sin tid. Att vänta är hon bra på. Att inte skynda fram är hon bra på.
Valpen sitter där fortfarande och nickar vilt. Det rycker i hela kroppen så glad är hon över att Tezuka vill lära henne. Valpens mål är att bli stor och stark. Att lära sig behärska elden är ett stort steg på den vägen. Och Tezuka har sagt att hon kan lära henne. Tänk vilken tur att hon mötte på Aisu den där dagen ute på Numoorislätten. Hade hon inte gjort det hade hon kanske inte mött Tezuka. Hade de inte tillhört samma flock hade den äldre tiken kanske inte alls känt för att lära valpen. Det här är helt otroligt!!

Hon nickar gillande när valpen upprepar hennes ord.
"Precis." sa hon och det ryckte i svansen. Konstigt nog såg hon nästan fram emot att få lära den här valpen. Det var en annorlunda känsla att någon såg upp till henne och hon var inte säker på hur hon kände inför det, men det var inte direkt obehag som hon alltid förväntat sig.

[Ska vi avsluta?]

Glatt uppskrivad för morgondagen ler den lilla svarta vargen. Svansen viftar vilt bakom henne trots att det Mörka inom henne muttrar över hennes töntiga valpighet. Nagini har inte haft något att se fram emot på väldigt länge. Att få lära av Tezuka är något som betyder otroligt mycket.

[Kort derp-svar. xD]
[AVSLUTAT]