Trots att det var möjligt att på enstaka ställen se solens sken högt ovanför skina igenom lövverket dolde den dunkla skogen tiden på dygnet väl. Det enda som gick att avgöra var att det fortfarande var dag. Men hur sent eller tidigt det faktiskt var kunde svartvargen inte säga.
    Oförmögen att lista ut att eftermiddagen hade börjat rulla in sänkte han den röda blicken och satte tassarna i rörelse. Det Zaron för en kort tid sedan hade slagit fast vid var att han inte kunde ha långt kvar innan skogen skulle dra sig mot sitt slut. Dimman hade blivit något lättare, även om det inte var med mycket. Men framför allt kändes luften inte lika kvävande. Inte lika stillastående. Han stod fast vid att skogen var en vän, men det var en annan typ av vän än Azhekaslätten. Hans hem. Trots de många likheterna kunde han känna skillnaden på platserna i benmärgen. Och han kände på sig att om han skulle tvingas bo här istället en längre tid skulle han förr eller senare kasta sig ner i Mardouf. Skogen var så mycket mer klaustrofobisk än hans slätt. Hur det kunde finnas en flock in området kunde han inte helt förstå. Men de kanske uppskattade den instängda känslan. Såg den som någon typ av trygghet.

Han höll sig fortfarande på gott avstånd från revirets gräns. Men lukten av den låg ständigt i hans nos. Nästan till den gräns att han knappt lade märke till den längre. Åtminstone inte förrän han råkade komma närmare. En välkommen, om än svag, vindpuff smekte hans ansikte. Med den följde doften av en jämngammal tik. Han ignorerade den för tillfället. Kom den inte närmare fanns det ingen anledning att lägga energi på främlingen.
    "Uörk!"
Ett äcklat ljud undslapp honom plötsligt då han satte ner tassen på någonting slemmigt. Hastigt dansade han undan och satte ner den nyligen antastade tassen i mossan. Det slemmiga som smugit in under honom skyndade hastigt iväg genom den täta vegetationen, men han hade tid att se vad det var han klivit på: en av skogens alla grodor. Han var säker på att det fanns fler än vad som behövdes i området. Ingen plats behövde så många slemmiga små saker.

Hon hade blivit rastlös under den senaste tiden. Hösten var över om hon hade börjat ge sig av på långa lovar genom skogen för att märka när Exodus och Malphas kom tillbaka. Irritationen hade dessutom börjat smyga sig på. De hade sagt att de skulle komma tillbaka under hösten, och nu var det vinter. Uppenbarligen var de inte så bra på att planera sin tid, eller hålla löften.
Så fort hon vaknade gav hon sig i alla fall av och vandrade runt i skogen under hela dagen. Skogen verkade ha krympt och det kliade i tassarna av rastlöshet, hon ville göra någonting.

Tezuka hade passerat reviret i en vid halvcirkel för att slippa träffa någon och hade passerat ett färskt spår som hon inte kände igen. Eftersom hon inte hade någonting bättre för sig hade hon börjat följa spåret och snart kommit ikapp främlingen. Han hade precis kommit inom synhåll när hon hörde honom äcklat skuttade bakåt och lät som att han satt någonting i halsen. Ett roat leende drog henne i mungiporna när hon hörde grodan hoppa iväg, efter att ha spenderat allt för lång tid i den här skogen hade hon lärt sig känna igen ljudet av en groda på flykt.
"Trampat på något äckligt?" frågade hon och tog några lätta travsteg mot främlingen innan hon stannade upp. Leende låg fortfarande delvis kvar på läpparna när hon studerade den svarta främlingen. Intressant hur nästan alla vargar i det här landet verkade ha röda ögon, eller kanske träffade hon bara alla alla rödögda.

Frånvarande torkade han av det som egentligen inte fanns på tassen i mossan. Upprörd och kränkt hade Zaron inte noterat att hans undermedvetna försökte förmedla att den främmande tiken kommit närmare. Det var inte förrän hennes röst nådde hans öron som han faktiskt lade märke till hennes närvaro. Ett mjukt, hummande läte lämnade honom när han vred på huvudet för att kunna se på henne. Ljus till färgen. Muskulös. Större än han själv. En bra bit större. Röda ögon (även om han tyckte att hans egna var finare). Gissningsvis ett gråblod som så många andra i landet.
    "Det skulle man kunna påstå." sade han och gav henne ett snett leende.
Han backade något steg innan han vände sig om för att kunna möta henne ordentligt.
    "Du tillhör flocken som håller till här?"
Det fanns spår av den i hennes doft, men den var så pass svag att han inte kunde avgöra om det bara var att hon varit iväg utanför skogsgränsen eller om den blandats med hennes egna för att hon befunnit sig i skogen en längre tid.

En road fnysning lämnade henne när han bekräftade att han trampat på någonting äckligt, även om han verkade överdriva en aning, grodor var inte det hemskaste man kunde trampa på.
Hon la huvudet en aning på sned och nu log hon inte längre.
"Du är för snar med att dra dina slutsatser." svarade hon och klippte med ett öra. Hon rätade på nacken och studerade honom. Ett något hånande leende drog i hennes mungipa.
"Säg inte att du vill gå med?" frågade hon i en misströstande ton "Det är inte värt det." Med den minsta av alla huvudskakningar såg hon åter på främlingen.
"Vad heter du?"

Han flinade vid hennes ord. Ett känsligt ämne verkade det som. Varför kunde han inte säga, men att hon inte vad en del av flocken stod klart.
    "Säg inte att du vill gå med?"
Ett kort skratt lämnade honom.
    "HAH! Nej du tack, jag har lite standard."
Han visste inte vad det var för vargar som befann sig i flocken, men den kunde knappast vara lika ädel som den han hjälp kom ifrån. Gissningsvis var den här full av gråblod. Och av hennes ord att döma hade hon åtminstone tillhört den. Som anat verkade den inte heller hålla måttet.
    Hon frågade om hans namn. Föga förvånande.
    "Zaron." svarade han och det sneda leendet spelade på hans läppar igen. "Och du?"
Om sanningen skulle fram var han inte överdrivet nyfiken, men vanlig hövlighet hade han åtminstone lärt sig under uppväxten.

Hon skrockade när han berättade att han inte hade den blekaste tanke på att gå med i Draugai. Lika bra det. Hon visste inte vad Iwaku planerade med flocken men det skulle nog inte bli någonting spännande.
"Lika bra det." sa hon och höjde på ögonbrynen som en nickning.
Zaron, spännande namn.
"Tezuka." sa hon klippte med ett öra "Är du bara på genomresa?" han hade kanske sett dem där Exodus och Malphas om han var på genomresa.

Tezuka. Han stoppade undan namnet i ett utrymme långt bak i minnet. Det var onödigt att glömma bort individer bara för att de inte verkade intressanta för stunden, men man kunde aldrig veta. Saker och ting kunde utvecklas på ett sätt som även han inte kunde förutse.
    Svartvargen nickade lätt. Han hade inte ambitioner om att vara kvar i skogen allt för länge, även om han inte skyndade ut ur den.
    "Ja, jag ska tillbaka västerut."
Han såg åt riktningen som för att förtydliga. Det var inte speciellt långt kvar till trädgränsen. Lugnt såg han tillbaka på gråblodet.
    "Är du också vandrande, eller är skogen en mer permanent plats?"
Varför någon ens bestämde sig för att göra den klaustrofobiska skogen till en permanent boning kunde han verkligen inte förstå. Men det fanns de individer som var lite... speciella.

Hon nickade när han sa att han bara var på genomresa, att han skulle tillbaka västerut. En nästan omärklig grimage förvred hennes ansikte för en kort sekund när han frågade om hon bodde här permanent.
"Det har varit mitt hem längre än jag vill medge, men inte länge till." svarade hon och studerade svartvargen "Du har inte sett två vargar vid namn Malphas och Exodus? Den ena är liten och brun, väldigt butter, medan den andra är stor och vit med röda markeringar." Hon vågade inte hoppas och trodde inte att hon fått det att låta som det.

    ”Malphas och Exodus.”
Hans stämma var eftertänksam. Malphas och Exodus. Det fanns ingenting med de namnen som var bekant. Inte heller var hennes beskrivning av dem någonting han kände igen heller.
    ”Tyvärr, det är ingenting jag känner igen.”
En nyfiken glimt fanns i svartvargens ögon.
    ”Vad är det för speciellt med dessa två?”
Han vägrade tro att de var så pass viktiga om han inte kände till deras namn, men vem vet. Kanske kunde han få vara del av någonting större innan det blivit stort.