Nagini är förbannad. Det är ingen överdrift. Hon förstår vara inte hur Chi kunde göra så här mot henne.
Den unga svarta tiken vandrar fram mellan träden i dimman i Döda skogen. Hennes annars blodröda blick är lika svart som hennes päls. Bakom sig på hennes väg kan vissa brända träd skymtas. Vargen lämnar svarta avtryck på marken där hon placerat sina tassar. Hennes kroppstemperatur är väldigt hög och svart rök bolmar ut mellan de sammanbitna käkarna.

Hon är så förbannad. På en far hon inte trodde sig ha. En far som visade sig finnas i närheten men som ändå inte kunde ta henne till sig. Som valp hade hon varit helt ensam. Ensam om sin överlevnad. Hon har ingen far. Hon har aldrig haft någon far och hon vill heller inte ha någon far. Hon behöver honom inte. Hon vill inte ha honom i sitt liv.

Tiken har inte tagit sig tillbaka till reviret ännu. Hon befinner sig i utkanten. Hon vet inte hur hon ska kunna få utlopp för den här frustrationen. Just nu har hon låtit det mörka ta över. Själv ligger Nagini i hopkurad i ett mörkt hörn långt där inne och känner sig som en hjälplös liten valp.

[PAX TILL TEZUKA]

Tezuka hade hållit sig i Döda skogen sedan hon lämnat flocken i väntan på att Malphas och Exodus skulle komma tillbaka. Hon hade inte närmat sig någon övrig flockmedlem och hållit sig borta från reviret. Erakan och hon hade byggt upp någon form av lya dit de återvände med jämna mellanrum. Hon hade blivit förvånad över hur behagligt det var att leva med bara en annan varg. De respekterade varandra och trängde sig inte på, Erakan framförallt var väldigt noga med att låta Tezuka vara när hon inte var på humör. Å andra sidan hade dem väldigt trevligt de kvällar som båda var vid lyan. Det berättades historier och hon skrattade mer än hon gjort på länge. Förlusten av Aisu syntes inte längre lika tydligt i Erakans ögon.

Tezuka hade varit på väg tillbaka till lyan när hon korsade en bränd stig. Hon kände igen lukten av Nagini och följde genast efter spåret. Inte en chans att hon tänkt låta valpen bränna ner hela skogen.
Det tog ett tag men tillslut kom hon ikapp Nagini. Stigen hade varit bränd och Tezuka hade släckt de träd som fortfarande brann när hon passerade dem. Auran runt Nagini sa henne att den svarta vargen var rasande. 
"Nagini." sa hon och påkallade den svartas uppmärksamhet "Vad är det med dig?" De röda ögonen i det bleka anletet kisade mot den svartas ögon. Hon kunde inte läsa någonting av situationen, mer än att Nagini var argare än Tezuka någonsin trott henne kunna bli.

Omvärlden var ett töcken. Det mörka har sagt till Nagini att det är så här världen ser ut. Det går inte att lita på någon. De är förbannade tillsammans. Det mörka speglar Naginis känslor och eldar på dem. Samtidigt väldigt glad över att ha fått kommandot på riktigt för en gång skull. Det skulle väldigt gärna vilja elda upp hela skogen. Ge Eldskogen ett syskon. Det hade varit roligt och de hade fått utlopp för lite av frustrationen.

Någon ropar valpen namn och det mörka reagerar. Det är trots allt så den här kroppen heter. Den svarta blicken fästs på ett välbekant ansikte. Den äldre eldtikens som de bådas ser upp till. Men ilskan är den starkaste känslan i kroppen nu och den ska inte släppas så lätt.
”Var och en för sin egen överlevnad. Blodsband är betydelselöst. Ingenting är som det verkar och vi behöver ingen”. Det är Naginis röst som sveper över de svarta läpparna men den är strävade. Raspigare. Det är det mörka som talar. Den svarta blicken borrar sig in i Tezukas röda.
”En dag kommer de ångra att sig”. Raggen är rest och tänderna är blottade. Det mörka försöker bara försvara dem. Det är trots allt som det alltid har varit. Varje dag en kamp för överlevnad.

Tezuka rynkade pannan när den svarta tiken vände sig om och hon mötte en svart blick istället för den röda hon var van vid. Rösten lät annorlunda än den brukade, det var som att det här var någon annan i Naginis kropp. Ett tydligt missnöjt ansiktsuttryck fick rynkorna i Tezukas panna att djupna och läpparna spändes. Trots den öppna aggressiviteten som riktades mot den gråsvarta visade hon inget förutom det missnöjda ansiktsuttrycket. Hon tänkte inte backa för en valp.
Nagini svarade inte på frågan, men sa en massa annat som Tezuka inte kunde pussla ihop. Det var tydligt att hon hade annat i tankarna.
Den äldre varginnan tog några steg närmare den yngre och såg henne i ögonen.
"Vad är det som hänt?" frågade hon med en röst som krävde svar.

Den äldre tiken backar inte. Det är en trigger. Det mörka stryker öronen hårdare mot nacken och den svarta blicken synar Tezuka.
"Du vill veta vad som hänt?". Ett flin förvrider vreden i det svarta anletet. Ett skratt som inte alls passat till den nätta svarta lilla kroppen flödar över läpparna.
"Som om ord kan göra någon skillnad när ingen handling följer". Skrattet övergår i en morrning och vreden går likt elektricitet genom hela kroppen. Svart rök fortsätter sippra ut mellan tänderna och genom nosborrarna. Tassarna bränner gräset där hon står.
Det mörka tar flera steg närmare och sluter avståndet mellan de två vargarna.
"Vad skulle du kunna göra åt saken? Ni är alla värdelösa i alla fall. Varför överhuvudtaget avla nytt liv när ni ändå inte vill bryr er om vad som händer med det". Morrandet låter nästan som ett rytande och det mörka spottar orden i ansiktet på Tezuka.

Tezuka behöll den missnöjda minen när Nagini började prata men rörde sig annars inte ur fläcken.
"Visst, jag behöver inte veta vad som hänt." svarade hon kyligt och såg ner på den arga svarta vargen "Men du ska ta och lugna ner dig innan jag fixar det åt dig." Den röda manen flammade upp och hon flyttade ansiktet närmare Naginis
"Men kom inte till mig och prata om att inte bry sig." morrade hon i en viskning "Så lugna ner dig."
I ett plötsligt utfall högg Tezuka tag om Naginis nos och vräkte sig över henne. Med en tass på varje sida om Nagini behöll hon sitt grepp om Naginis nos samtidigt som hon tvingade ner den svarta vargens huvud mot marken.

Det mörka hade inte förväntat sig att bli överrumplad på det sättet och ett krävt pip hörs när den svarta kroppen trycks nere mot marken. Det mörka tappar helt fotfästet och blir helt omtumlad. Detta får Nagini att vakna ur sin dvala av självömkan och den svarta blicken fläckas av blodrött när Nagini återtar kontrollen då det mörka försöker förstå vad som hände.
"Förlåt". Kvider hon fram och tårar fyller den nu blodröda blicken och istället för ett morrande så är det snyftningar som nu hörs. Det mörka hade lyckats förarga Tezuka av alla vargar.

Ett tyst förlåt lämnar Nagini och Tezuka släpper taget om den svarta nosen. Hon står kvar över den snyftande vargen i några sekunder och studerar de röda ögonen.
"Är du lugn nu?" frågade hon och stod kvar i ytterligare några sekunder innan hon flyttade på sig. Elden i manen lade sig, några rökslingor och lukten av bränt hår var det ända som fanns kvar.
"Vad var det som hände Nagini?" frågade hon åter med samma krävande ton.

Nagini vågar inte röra sig. Hon ligger kvar mot marken även efter att Tezuka har släppt henne och gått undan. Den äldre tiken ställer samma fråga igen och med samma krävande ton. Nagini fortsätter snyfta men försöker verkligen stå emot att börja gråta. Men det är svårt. Skinnet darrar.
"Jag mötte min... far". Ordet tar emot väldigt mycket. För mycket. Det känns inte naturligt alls. Det känns så oäkta. Likt ett skämt. Ett kvavt skratt hoppar in i snyftningen men kamofleras. Hon fortsätter snyfta tills hon inser att det inte förändrar något i alla fall. Sakta sätter hon sig upp men det ner på sina tassar och hänger med huvudet.

Tezukas min föll och i flera sekunder syntes bara medkänsla och värme gentemot den svarta ynglingen. Hon samlade ihop sitt ansikte till en bekymrad min och satte sig ner med en suck.
"Jag antar att han var en besvikelse." sa hon, inte så mycket som en fråga som utan mer som ett påstående. Hon höll sin blick fäst vid Nagini när den lilla satte sig upp.
"Om det är till någon tröst behöver du inte kännas vid honom, jag känns inte vid min far." ett sorgset, snett leende drog i hennes mungipa medan hon såg på Naginis nedslagna blick.

Besvikelse? Det är bara början. Nagini försöker samla tankarna och höjer sedan blicken lite försynt. Ser upp i ansiktet på Tezuka.
"Det är Chi. Hanen som gav mig mat ett tag efter att mor inte kom tillbaka. Jag mötte honom nyligen igen och nu har han mage att berätta att han är min... far. Han kunde lindrat min kamp om överlevnad men nöjde sig med att låta mig tro att han bara var en vänlig förbipasserande främling". Nagini mår illa. Hon struntar i att tårar rinner ner för hennes kinder. Hon kunde haft ett annat liv. Inte för att hon önskar sin tillvaro annorlunda. Hon önskar bara att hon sluppit kämpa helt själv när hon var valp. Nagini skakar på huvudet.
"Han sa att jag kan söka upp honom om jag vill veta varför han inte berättade tidigare". Hon sväljer en klump i halsen.
"Men jag vill inte veta... Jag vill inte veta av honom". Hon vill inte. Hon orkar inte. Hon bryr sig inte. Han är inte en del av hennes liv. Far eller ej. Han är bara en främling.

Tezuka behöll sin blick fäst vid Nagini när hon började prata. Ansiktet avslöjade inte en min när valpen berättade som varför hon varit så arg. Tillslut så ryckte Tez på axlarna och reste sig upp.
"Dåså, då är det problemet löst."  sa hon och ett litet leende drog i mungipan "Det är meningslöst att vara arg över någon som man inte vill veta av. Kom." Tezuka gestikulerade med huvudet och började röra sig genom skogen, bort från reviret. Hon sneglade som hastigast tillbaka på Nagini för att se så valpen följde med.
"Den bästa boten för ilska är att röra på sig." sa hon och fortsatte vandra bort mellan träden.