Xerxes gick längre bort från revirets centrum, bort till dess absoluta ytterkant. 
  Han hade börjat tycka om ytterkanten. Det var alltid så lugnt och ensamt, inte för att han ogillade sällskapet av de andra vargarna som han dock fortfarande kände att han behövde lära känna mer. Det hade mer att göra med att han gillade att vara ensam ibland: Ensamhet var skönt, när han behövde tänka igenom dagen och rena sina tankar, vilket han förvisso inte ofta behövde. Det var få saker som ställde till med så pass mycket problem för Xerxes att han behövde tillägna kvällen till att resonera om det. Han var oftast snabb med att komma på lösningar. Så att tillägna en längre stund till att grubbla över problem var inte likt honom. 
  Dock var han inte impulsiv, han tänkte givetvis igenom problemen som han stötte på i vardagen eller bara åsikter och påståenden han behövde ta ställning till. Som till exempel Tezuka som ny ledare och Aisu som lämnade flocken, det var en händelse som han tänkt igenom lika snabbt som noggrant. 
  Xerxes rynkade pannan, han borde prata med honan och få en uppfattning om henne.

Snart blev träden färre och buskaget glesare och det enda som fanns framför honom var dimma och en öppen natthimmel, lika vacker som hanen själv. Såklart brydde han sig inte om himlen, kastade inte ens en enda blick på den. Hanen hade aldrig fattat vargars fascination med den, uppenbarligen för att enligt honom var inget fenomen lika skön och vacker som honom själv. 
  Han kunde skymta Mardouf. Dimman dippade liksom nedåt som ett vattenfall.

Hanen la sig vid gränsen vid Mardouf, med frambenen korsade över kanten. 
  I samma stund som hans tunga kropp kom i kontakt med marken stängde han ögonen och lät sig själv bli ett med hans egna medvetande, glömde den värld som fanns runt honom.

[Lite rostigt men så får det vara]

Trots att hon ledde flocken lät hon sig inte slippa patrullerna av revirgränsen, speciellt inte som hon visste att Iwaku var i närheten. Det hade snarare gjort så att hon gick på patrullerna så ofta som hon kunde, det gav henne tid att var sig själv. Den nya rollen var.. ja, ny, men hon trivdes i den. För första gången någonsin hade hon kontroll över sitt liv och sin ställning vilket hon trivdes med, men det kändes samtidigt som att hon tog på sig en mantel som hon inte riktigt hade vuxit in i än.
Hon borde lära känna flockmedlemmarna bättre. Det var någonting som gnagt i henne sedan hon fått den nya rollen, tidigare hade hon inte brytt sig eftersom inte hade behövt känna någon särskilt bra. Nu däremot. Nu behövde hon känna alla lite mer för att veta hur dem var, vad dem var bra på och så vidare.

Skogen glesnade och hon steg ut på den öppna delen av revirgränen och skymtade någonting röra sig genom dimman. Denna någonting hade horn som inte liknade någon annan än en ända varg. Xerkex hette han väll? Eller nej det gjorde han nog inte, men det var svårt att säja i alla fall.
Hon tvekade några ögonblick innan hon följde efter honom, besluten att försöka hitta någon form av kontakt. Vid kanten av Mardouf kom hon ikapp den väldiga vargen, hornen gjorde ju inte honom mindre precis. Hon stannade på några stegs avstånd, tvekade ännu en gång innan hon öppnade munnen för att prata.
"God kväll." egentligen var det mer natt, men det lät konstigt "Vi har aldrig talats vid ordentligt..." det lät inte heller bra.. Varför var hon så dålig på det här? Hon harklade sig. Möten var inte hennes starka sida.

"God kväll." Xerxes öppnade ögonen långsamt, kanske något trött men när han vände sig om hade alla spår av sömn försvunnit hur hans uttryck.
  Och där stod hon, Tezuka; den nyblivna ledaren som inte var mer än en främling för Xerxes. Han anade att hon hade samma syn på honom. Bara det att hon förmodligen värdesatte honom mindre än vad Xerxes gjorde henne. I och för sig så skulle Xerxes knappast säga att han respekterade henne på samma sätt som han respekterat Aisu, än. Han såg henne mer som en tillfällighet, bara en substitut för stunden.
  "Vi har aldrig talats vid ordentligt..." Xerxes kollade tyst på henne en stund, sonade henne och la hennes färger på minnet vilket inte var särskilt svår. Hennes mönster var ganska unikt och det var svårt att glömma bort den starkt röda färgen på honans huvud. Den fick Xerxes ögon nästan att blöda. 
  "Nej, det har vi inte", svarade han torrt och såg in i hennes ögon med sin vanliga blick; knappast välkomnande men inte heller fientlig. 
  "Xerxes", sa han med en vag nickning och tryckte bort lite dimma bredvid honom med hans kraft; hans något diskreta sätt att be henne stanna och prata med honom, mån om att få lära känna denna Tezuka mer och få reda på varför Aisu hade valt just henne.

Hon hummade tyst när han medgav att dem inte pratats vid tidigare. Det var egentligen rätt korkat att säga någonting sånt, för dem båda visste ju att dem inte pratat tidigare.
Han verkade inte vara en överdrivet känslosam varg; hans röst var så torr att hon nästan kunde torka upp dimman med den. Samtidigt kunde hon inte säga att hon inte uppskattade det, känslosamma vargar handlade så överilat... inte för att hon alltid var lugn som en filbunke, mötet med Iwaku hade bevisat det.
Xerxes
Ja hon hade ju inte varit helt ute och cyklat i alla fall. Hon var osäker på om han ville att hon skulle säga sitt namn, det kändes som att dem flesta kände till det nu för tiden.
"Tezuka." svarade hon, kände att det var lika bra.
Dimman svepte undan bredvid honom och hon såg på den dimmfria marken. Hade det varit han? Hon satte sig ner och såg granskande på honom.
"Vad är det för krafter du har?" hon utgick från att han hade krafter liksom så många andra hade. Förutom Erakan.. han verkade inte ha några krafter alls.

Xerxes fnös lite samtidigt som det ryckte roande i hans läppar, han vände blicken framåt och såg ut över sprickan. Han kände hur Tezuka satte sig ned bredvid honom.
  "Jag vet", sa han och slickade sig om läppen för att få leendet att försvinna. Nog hade hon valts till ledare men anledningen till att  just hon valts kunde inte ha varit på grund utav hennes intelligens. 
  "Luft", svarade han torrt därefter och vände blicken tillbaka till Tezukas ansikte. "Själv?"

Hon klippte irriterat med ett öra när han fnös och sa att han visste. Det hade hon ju faktiskt inte vetat... även om hon misstänkt.
"Ahh.." sa hon när han sa Luft. Av någon anledning hade hon trott, eller snarare hoppats på någonting mer... spännande. Kanske dimma. Det hade passat den hornkrönte. Han var lika kyligt likgiltig som dimman, men så kunde ju vinden vara obeveklig den med.
"Eld." svarade hon på den tillbakabollade frågan. Vad hon skulle säga nu visste hon inte. Blicken drev längs med Mardouf.
"Kommer du ofta hit?" frågade hon och flyttade tillbaka blicken till Xerxes.

Xerxes hummade tankspritt när honan sa Eld. Det passade henne, i alla fall fysiskt. Psykiskt visste han inte. Han kände henne inte tillräckligt bra för att kunna avgöra det.
  Var det därför Aisu valt henne? På grund utav hennes element? Eld var ju en ganska kraftfull och destruktivt kraft ifall man hade rätt teknik och kunskaper. Hur pass skicklig var Tezuka? Skickligare än honom? Kanske skulle han be henne att träna med honom någon dag, bara för att se. Nu var han för trött dock. 
  "Kommer du hit ofta?" Xerxes kollade på henne en stund.
  "Försöker du- flörtar du med mig?", frågade han med samma oläsbara uttryck. Faktum var att han inte visste om han skulle skratta eller om han skulle uttråkat himla med ögonen. Hon kunde ju försöka. Han visste att hon inte förtjänade honom i alla fall. 
  Xerxes hade hört den meningen, den repliken, ett par gånger förut men inte i det här sammanhanget. Det var därför han började undra, samtidigt som han blev en aning förvirrad.

Hon stirrade chockat på honom. Flörta? Hon? Varför trodde han det? Det här var ju absurt. Varför skulle hon göra det? Vad fick honom att tro det?
Hon fortsatte stirra på honom i flera sekunder innan hon väldigt plötsligt började gapskratta. Skrattet ekade mellan Maroudofs väggar och kvävdes av dimman. Kroppen darrade av tillbakahållet skratt när hon till slut lyckades kväva det.
"Nej du det gör jag faktiskt inte." sa hon utan att kunna sluta flina "Jag var bara genuint nyfiken." Skrattet hade fortfarande inte lagt sig helt i hennes röst och hon höll blicken fäst på den svarta ravinen för att inte brista ut i ett likadant skratt igen.

Xerxes kollade först på henne utan att uttrycka några känslor men allt efter som så började han flina roat åt henne samtidigt som hans axlar sänktes en aning i avslappning.
  "Tur", började han med en något road ton, "för att obesvarade kärlek är alltid lite jobbigt, särskilt mellan en menig och en ledare kan jag tänka mig." 
  När Tezuka därefter tystnade följde Xerxes hennes blick och tittade ut på Mardouf och blev då åter påmind om varför han från början erbjudit henne en sittplats bredvid honom. 
  "Var du nära Aisu?" frågade han med blicken fäst framför honom, såg hur dimman regnande ned till avgrunden likt ett vattenfall i Kawazatri. Humor var långt borta från hans röst och uttryck nu.

Det gladde henne att han också blivit road av missförståndet.
"Ja det skulle jag kunna tro." svarade hon med ett fnitter i rösten. Det var skönt att ha märkt att det fanns en sida av humor hos honom, att han inte bara var kall och beräknande.
Hans fråga fick henne att fundera. Nära var fel ord. Hon hade respekterat Aisu och fått en känsla av att den svarta tiken även respekterat henne. Ett leende ville rycka i mungipan när hon tvingat Aisu att berätta varför hon skulle gå med i flocken och hur irriterad den svarta hade blivit. Tezuka hade tyckt det var roande.
"Nära är inte riktigt rätt ord." svarade fundersamt med blicken fäst i dimman "Jag respekterade henne, mer än bara som alfa, och jag har en känsla av att hon respekterade mig. Hon visste att jag var villig att lägga mitt liv för hennes tassar så länge hon förtjänade det... Och jag vill tro att hon såg någon som kunde leda i mig."
Det var troligen för mycket "tro" i hennes ord för att Xerxes skulle se henne som någonting mer än en halvdugling, men hon kunde leva med det - själv visste att det fanns mer än så inom henne.

Xerxes motstod impulsen att blänga ogillande på Tezuka. Hon trodde? Trodde gjorde man i tempel. Trodde gjorde man på gudar. Detta hjälpte Xerxes knappast alls, det var för mycket osäkerhet i honans ord för att han själv skulle kunna få en klar bild över deras relationen. Trots det lyssnade han på Tezuka när hon berättade.
  Informationen hon gav honom var trots allt inte helt värdelös, även om han önskat sig en mer trovärdig källa. Kanske borde han prata med de andra flockmedlemmarna om Tezuka för att se vilken bild de hade av henne och hennes relation med Aisu. Erakan kanske skulle vara bra att prata med. Av det Xerxes sett, som förvisso hade varit relativt lite, så verkade det som om Erakan var kunnig och hade koll på flocken.
  Xerxes hummade tankspritt. Informationen var osäker, men Tezuka hade i alla fall gett honom något att gå på, eller ganska mycket att gå på. Det var Tezukas egna uppfattning, men det räckte, för tillfället. 
  Om Aisu visste att Tezuka hade hennes rygg... det var en bra anledning till att låta Tezuka leda, men inte tillräckligt bra. En ledare behövde också vara stark och skicklig. Xerxes tvivlade inte på att honan bredvid honom var just det, men var hon verkligen skickligast och starkast? Hon var ju fortfarande ung.
  Xerxes tryckte iväg en relativt svag tryckvåg mot Tezuka. Dock var den fortfarande tillräckligt stark för att man skulle känna den som en knuff. Hur hårt skulle Tezuka uppfatta att den var?
 Därefter kollade han på Tezuka med forskande ögon. Det var en utmaning, han bjöd upp till dans, men skulle hon acceptera den?

Hon undrade vad han tänkte på. Hans ansikte behöll sin uttryckslösa min när han verkade betrakta vad hon sagt. Envist fortsatte hon att se på den fallande dimman tills hon kände en knuff i sidan. Öronen vred sig irriterat bakåt. Hon hatade kroppskontakt! Med avsmalnad blick såg hon på Xerxes och insåg att han inte rört sig. Den stora kronan skulle avslöjat honom och dem satt för långt ifrån varandra för att han skulle ha kunnat flytta sig så fort. Sekunden insåg hon vad han gjort och öronen klippte nyfiket.
Utmanade han henne?
En nyfikenhet väcktes inom henne och hon såg granskande på honom, inte längre ogillande.
"Vill du träna?" frågade hon med en underton av nyfikenhet "Se om jag är någon värd att följa?" Ett blixtrande leende klöv hennes ansikte och hon ställde sig upp, redo att anta hans utmaning.

Liksom Tezuka ställde Xerxes sig upp. 
  Han nickade åt henne, för att försäkra henne om att så var fallet, innan han långsamt rörde sig bort från Mardouf. Visserligen hade han luft som kraft men hur mycket han än försökt hade han aldrig lyckats få sig själv att flyga, därmed ville han komma så långt bort från det gapade hålet som möjligt. 
  Med ryggen vänd mot Tezuka försökte han hitta en passande plats; Xerxes ville som sagt ogärna falla ned mot sin död men han ville också ogärna behöva röra sig nära den mörka stammarna. Han visste att grenarna skulle sakta ned honom: Hornen hade många fördelar då de både kunde ge upphov till skada och var vackra, enligt hanen själv. Men Xerxes övervägde att klippa av dem  varke gång han rörde sig, för att inte tala om när han slogs, bland träden. 
  När han funnit en bra plats vände han sig om och kollade på henne. 
  Hans framben var tätt ihop medan hans bakben var brett isär. Han höll sitt huvudet högt och svansen slingrade sig som en orm mellan hans tassar.
  "Visa mig Tezuka", sa han utmanande, "om du är värd den titel Aisu gav dig."