Solen stod högt uppe på himlen och det var inga moln på den azurblåa himlen. En ung svart varghane rörde sig längst bergens västra delar, där bergen är lägre och här var det mycket mer växtligheter och mer djurliv. Den svarta vargen betraktar omgivningen med sina violetta ögon och under hans ögon var det gråa prickar och på hans vänstra ben var det en måntatuering. Han hade en lång svart lugg och han svepte lätt med svansen samtidigt som han rörde sig försiktigt på stigen där han går. Vädret var behagligt, ljummet och han tyckte det var riktigt skönt. 

Han såg då och då några gnagare, getter och många olika fågelarter men han brydde sig inte just nu utan han ville utforska.
Han visste att hans mor är orolig att det skulle häbda honom något, men han hade lugnat henne och lovat att han skulle vara försiktig, visserligen hade de flyttat till nordan men han hade fortfarande inte sett allt som numoori erbjöd. Dessutom hans framtida partner kanske fanns här någonstans? Han ler lite för sig själv och fortsätter går när han uppfattar en vargs doft. Han spetsar öronen ocv styr stegen ditåt.

Det knastrade mellan käkarna när benen krossades. Framför tassarna låg resterna av en mindre gnagare, oidentifierbar för varginnan som hade dödat den. Benet som stack ut mellan varginnans käkar var det ända som verkade ha lovat märg. Ett sugande ljud uppstod när hon tvingade märgen ur benet. När det inte fanns någonting kvar bet hon ännu en gång i benet och spottade ut flisorna. Tassarna petade på benresterna innan hon reste sig upp och klev över de gula kvarlevorna.
De försiktiga vindarna nere i dalen viskade till henne och talade om varmare väder och lovliga tider. Den långsamma gången ökade till trav och sedan full språngmarsch. Hon ville se hur musklerna bar henne. Benen kunde bära henne många mil och var uthålliga, men hon hade inte sprungit med full kraft på väldigt länge.
Hon kom halvvägs upp på nästa kulle innan hon var tvungen att sakta av. Med ett rusk på huvudet fortsatte hon att trava upp mot kullens topp, hon ville se hur utsikten var.
Väl uppe satte hon sig ner och såg på bergen som omgav henne med sina höga stenmurar och glimtarna av Numoori som fanns att se mellan stenmurarna. Här uppe var vinden friskare och drog välvilligt i hennes päls. Hon slöt ögonen och riktade ansiktet mot solens varma strålar.
Ljudet av nya tassar nådde hennes ögon och hon öppnade ögonen, lite trött på sällskap. Den röda blicken sökte och fann en mörk varg som kom uppför kullen samma väg som hon kommit. Ett litet, litet överlägset leende drog i hennes ena mungipa. Vinden låg på från fel håll för att hon skulle kunna känna främlingens doft och hon kunde därför inte avgöra om det var en hane eller hona som kom.

Han fortsätter att gå uppför kullen, efter doftens ägare. Han får snart syn på en smutsgrå tik framför sig och han ler en aning, men är på sin vakt för man kunde ju aldrig veta om tiken är fientlig eller vänlig inställd. Han sveper med svansen - var hälsad främling säger han med en neutral röst. Hans violetta ögon granskar tiken och han undrade om hon var som honom själv. En som ville upptäcka mer av numoori, han kände dock ingen flocks lukt från henne och han klipper smått med öronen - vad gör du här i bergen främling? Han slickar sig om nosen och ler snett. Hon är söt men han visste inte om hon gillade komplimanger så han väntade med det, även om han är den som alltid ger komplimanger.

(Hehe, söt? Hade Tez haft telepati som magi och hört honom skulle han inte lugnt kunna fortsätta xD)

Pannan rynkades på ena sidan som om hon höjt ett ögonbryn när främlingen talade. Han använde hennes favoritfras vilket gjorde det lite svårt för henne att svara. Under några sekunder såg hon på honom och försökte att inte bry sig om hans påträngande blickar.
"Var hälsad." svarade hon tillslut med reserverad stämma. På så nära håll kunde hon äntligen avgöra lite mer om honom. Att det var en han hade hon hört på rösten, men hans lukt skvallrade om en flock, en flock med vargar som alla bodde med honom... eller han med dem. Dessutom luktande hans päls tallskog och kyla.
Hon förvånades lite över hans fräckhet när han åter talade och nu rynkades hela hennes panna i ett nedlåtande ansiktsuttryck. Fanns det trots allt endast ett fåtal väluppfostrade ungvargar kvar i detta land?
"Jag skulle kunna fråga dig detsamma." sa hon och såg på honom med ett lätt tippat huvud "Du skulle lära dig att inte vara ohövlig mot främlingar, vanligtvis frågar man efter ett tilltalsnamn innan man börjar ställa personliga frågor. För vad jag gör i bergen angår ju faktiskt inte dig." Hon såg manande på honom och väntade på att få höra hans namn, om han nu uppfattat den underförstådda frågan.

Hans violetta ögon granskar henne och han böjer på huvudet i en ursäktande gest. - jag ber om ursäkt för min ohövlighet miss. Mitt namn är Deimos. Han ler en aning, men det är reserverat avvaktande. Han ville inte göra henne upprörd igen. Han sveper med svansen och ser sig omkring bland bergen. Han fascinerades av dess majestätiska toppar och det var helt annorlunda mot lövskogen där han är född och uppvuxen. faktum att det slog många utav områdena han hade besökt i Numoori. Vackert och mystiskt men ändå kunde det vara förrädiskt på samma gång. Här ville man inte gå och bryta benen eller hamna i knipa. Han slickar sig om nosen och de violetta ögonen går tillbaka till eldtiken. Han undrande om han skulle fråga efter hennes namn men han tog chansen och öppnande munnen igen och frågade: - får jag möjligen veta ert namn miss?
Han log ett kort men vänligt leende mot henne men håller sig på avstånd.

Hon böjer långsamt på huvudet i en benådande gest när han ursäktar sig och talar om sitt namn.
'Bättre' tänkte hon förstrött och granskade honom med stenhård blick då de violetta ögonen gled ut över bergen. Beundrade han dem? Kunde han verkligen uppskatta dessa kalla, ogästvänliga trakter när han själv verkade vara en varg med vänligare humör? En kort sekund strövade hennes tankar iväg då hon insåg att hanen framför sig antagligen hade vänner som skulle bli glada över att se honom. Själv trodde hon att hennes syskon kanske skulle uppskatta hennes närhet, men någon annan fanns det nog inte. Hon hade inte några vänner, vad hon kunde komma på.
När hanens blick återvände slutade hon granska honom med den stenhårda blicken och såg bara artigt på honom. Han öppnade munnen igen fnyste hon till och log med ena mungipan innan hon svarade honom.
"Om han inte tänker missbruka det är jag villig att ge honom den information han söker." sa hon retsamt och lät honom inte få luft för att svara innan hon fortsatte "Mitt namn är Tezuka, Deimos."
Hon höll blicken stadigt fäst på hans violetta ögon och öppnade munnen för att ställa en egen fråga.
"Och vad gör Deimos ifrån sin flock, varför är du just i bergen?" frågade hon med ett nästan osynligt leende på sina läppar.

Han rycker lite på axlarna och drog lite på munnen - och hur skulle jag kunna missbruka ditt namn? inte för jag skulle stå och skrika ut det precis. han flinar ett retsamt leende men han sveper lätt med svansen och håller sig på ett respektfullt avstånd.

Ja vad gjorde han här i bergen egentligen? den frågan hade han ställt till sig själv ett antal gånger, men han ville utforska de delar av numoori han inte hade sett ännu och sen berodde det på personliga saker som han är här. hans mor väntade valpar igen och han ville inte vara i vägen för henne. - Varför jag är ifrån  min flock är av olika anledningar och sen vill vill jag se delar av numoori jag inte har sett ännu.

Hon fnös åt hans naiva sätt.
"Det finns andra sätt att missbruka ett namn." sa hon och reste sig upp "Har du mentala krafter kan du underkuva vargen bara med hjälp av dennes namn." hon tog ett liksom förföriskt steg mot honom och svajade med svansen "Du kan få vargen i fråga att falla platt bara för att du har namnet i din ägo. Du kan ge vidare informationen till en illasinnad sökare som bekymmerslöst korsar din väg." hon sträckte på halsen och tillade viskande i hans öra: "Du kan till och med tvinga på vargen dina order, få dem att döda mot sin vilja."
Långsamt, fortfarande med samma förföriska svängning på kroppen började hon långsamt gå runt honom, alldeles innanför den personliga sfären. Hon såg noga till att inte trampa på den svarta svansen när hon närmade sig den.
"Säg mig, om din lust att upptäcka landet ännu inte är slut, hur mycket har du då sett?" frågade hon och klev noga över svansen med det sista bakbenet "Det kan inte ha varit mycket, och du är ändå uppe i bergen, härifrån ser man nästan hela Numoori, bara man står på rätt berg." hon gick förbi honom och lät svansen snudda vid honom innan hon åter satte sig ner, på ungefär samma ställe som innan.

han rynkar lite på nosen åt det hon pratar om mentala krafter, han själv har inga mentala krafter men han har träffat på några som har det och känner några som även besitter dem men de har inte använd det på andra vargar utan mest när det behövs. - jag själv besitter inte några mentala krafter, men jag har stött på och känner några som besitter dom krafterna.

Han sveper lätt med svansen och rycker lite på axlarna - dock så hör jag månens röst när den är framme, men tror inte den kan missbruka ditt namn. Han drog lite på munnen i ett försökt att skämta lite med henne.

han spärrar upp ögonen av förvåning när hon på ett förförisk sätt går runt honom och han kände hennes doft i nosen och hennes svans snuddade vis honom när hon gick tillbaka och satte sig på sin plats igen. - åh jasså? och vilket berg är det rätta då? och nej jag har inte upptäckt allt i Numoori utan det får ta sin tid.

"Och hur skulle jag kunna veta det?" tänkte hon, ovillig att säga det högt och höra hans svar.
Hon var förvånad över hur ointresserad denna unghane var över hennes kroppsspråk och vad detta tydde på. Hon hade aldrig mött ett så kallt och ointresserat uppförande från en så ung hane.
Där hon satt såg hon kyligt på Deimos innan hon nickade norrut.
"Det högsta berget du träffar på när du vandrar norr. Det ligger på den västra sidan av glaciären, men det är fortfarande snö på toppen under sommaren och är det molnigt är det lönlöst." hon nämnde ingenting om syrebristen på toppen utan lät unghanen få lista ut det själv om han någonsin skulle nå berget och försöka bestiga det. Inte ens hon hade försökt. Systerbergen var tillräckligt höga och med tillräckligt lite syre för att göra vem som helst yr.

han ser undrande på henne och han inser själv att han måste verka oberörd och kall trots hennes tydliga kroppsspråk och han skäms, om hans mor hade sett honom nu så hade hon skämts över honom och sedan skällt ut honom. han böjer på huvudet i en ursäktade gest - jag ber om ursäkt för mitt beteende Tezuka. han ler försiktigt mot henne men han möter hennes kyliga blick med sin violetta.

han reser sig upp och tar ett steg mot henne och klipper lite med öronen. - jag förstår, men vi har ju redan en utsikt här som du sa förut. Dessutom så borde det väll vara ont om syre där uppe? han hade ingen aning och trodde inte heller att Tezuka hade någon aning om det, men logiskt sätt så borde det ju vara mindre syre ju högre man kom upp.

Hon höjde bara på ett icke existerande ögonbryn när han ursäktade sig och hon fortsatte se kyligt på honom, mötte den violetta blicken och var inte imponerad. Inte det minsta faktiskt.
Hon fnös när han påstod att dem hade utsikt. Stenen var inte direkt den utsikt hon pratat om.
"Om du säger det så." sa hon och vred på huvudet för att se över dalen och in i berget på andra sidan "Inte för att det här är mycket till utsikt, om man har någonting att jämföra med."
Hon gillade inte att han kommit så nära och skulle ha backat om hon inte ville visa att det störde henne. Istället reste hon sig upp och såg rätt in i hans ögon, låste fast blicken i flera sekunder innan hon åter vände på huvudet. Rastlösheten var som myror i kroppen. Även om mötet hade fått henne att tänka på någonting annat än sina lämnade valpar började spänningen i samtalet avta och tankarna på valparna trängde sig på.
Hon vände tillbaka blicken till den mörka hanen och väntade på att han skulle säga någonting, skulle han inte göra det fick hon tänka ut en ursäkt och sedan ge sig av.

Han sveper lite med svansen och han själv känner hur rastlösheten börjar komma krypandes inom honom.han borde nog fortsätta vidare, ville inte uppehålla henne ännu mer.

han tar ett steg bakåt från henne och ler försiktigt, - Jag skall inte uppehålla dig mer, jag borde fortsätta åt mitt håll. Han böjer på huvudet i en respektfull gest mot henne - Det var trevligt att träffa dig Tezuka.

Hon såg med sval blick på den mörka Deimos när han backar. Förvåningen över att han tänkte på hennes tid spred sig inte över ansiktet, men hon besvarade hans försiktiga leende med ett retfullt smil i mungiporna.
"Ja, jag tackar för sällskapet Deimos. Må modet vandra vid din sida." sa hon och gav honom en kort nick.
Sedan började hennes tassar röra sig och förde henne nerför den sluttande bergssida, bort från den svarta hanen och det korta samtalet.

[Avslutat?]