Byoomi. Den unga röda varghanen har många minnen härifrån. Både bra och dåliga. Han sitter vid sjön jämte vattenfallet och ser på sin spegelbild. Många minnen från valptiden har han här. Nu är det en stor varg som blickar tillbaka på honom från vattnets yta. Under ytan kan han se några fiskar simma. Det är en härlig dag och solen står högt på himlen. I Byoomi är klimatet svalt men mycket varmare om man räknar med andra områden runt omkring. Vintern är inte över men nog börjar hela landet tina.

Vargen ställer sig upp och den intensiva gröna blicken fästs på vattenfallet. Det dundrar på och vargen kan känna vibrationerna i marken under honom. Blicken sänker sig till de stora stenarna som är en del av klippan fallet rinner över och vilar ute i sjön. Svansen sveper till bakom vargen och sedan tar han ett skutt ut i vattnet. Vattnet omsluter honom för en stund men snart får han upp huvudet över ytan och börjar simma mot klippan. Han lyckas ta sig upp på stenarna och ruskar av sig den värsta vätan. Fallet faller nu alldeles jämte honom och här vibrerar det ännu kraftigare i marken. Undrar om han kan klättra högre? Han tar sig upp på en lite högre sten. Förr var han för liten för att göra sådant här. Nu är han större och har velat utforska vattenfallet och klippan hela sitt liv.

[PAX TILL THEIA]
[Jag utgår från bilden i Byoomi's informationstråd. :3]

Han hade varit borta länge nu, Cademion Axos. Sedan flocken splittrades hade han varit tyst. Den ljusa honan saknade ängelns närvaro, hon kände sig mer ensam nu än hon någonsin hade gjort innan och hon önskade verkligen han skulle komma tillbaka snart. Djupt nedsjunken i sina egna tankar hade hon omedvetet tagit sig tillbaka till det dånande vattenfallet där hon tidigare hade spenderat några dagar för att fundera över hur hon bäst skulle ta sig vidare i sitt sökande efter Qu. Men hungern hade tvingat henne in i skogen igen för att jaga. 

Där borta vid vattnet fick hon syn på en främmande varg som klättrade vid vattenfallet. Den rödfärgade pälsen glänste i solen. Han såg ung ut. Vad sysslade han med? Stenarna kunde vara hala och han kunde skada sig. Hon travade försiktigt närmare. Kanske letade han efter någonting? 

"Vad gör du?" Ropade hon och såg med nyfiken misstänksamhet upp mot den främmande vargen som klättrade uppe vid fallet. Kanske hade han information om Qu. Theia förstod att hon inte hade något att förlora på att ta kontakt med främlingen.

Han är noga med att placera tassarna försiktigt. Samtidigt känns det som att hans breda tassar passar in i stenen under honom. Som om han är gjord för den här typen av underlag. Den röda hanen stannar upp och försöker fundera ut hur han ska fortsätta här. Det är bäst att hålla sig borta från där vattnet far fram som hårdast. Som tur är är det mycket sten som man faktiskt kan stå på utan att bli blöt om tassarna. Men hanen är redan blöt hela han så han får vara försiktig ändå.

Han lyckas ta sig lite högre upp. Det här var väldigt kul. Men han får akta sig för att inte bli för upphetsad. Han tar ett djupt andetag. Vibrationerna som vattenfallet skapar blir en del av hans kropp när han står där på klippan. Det ökar spänningen i hans kropp. Ett lätt fniss undslipper honom, en studsande utandning, när han tar sig över till en annan del av klippan. Han märker inte främlingen som står och ser på honom. Han är för upptagen med att undersöka klippan. Kanske han kan ta sig upp här? Han testar, halkar till men återfinner snabbt balansen, och fortsätter lite högre upp. Han borde kunna klättra hela vägen upp om han fortsätter så här.

"Men vad gör du!?" Ropade Theia när hanen fortsatte klättra på de hala stenarna. Hade han dödslängtan? Hon sprang närmare och hoppade upp på en utskjutande klippa. Fallet dånade bredvid och marken vibrerade av vattnets krafter. Han hörde henne förstås inte. Theia skakade irriterat på huvudet och förstod att hon inget kunde göra mer än att hoppas att han var stadig på tassarna. Typiskt ungvargar, tänkte hon förargat och klättrade högre upp på klippblocket. Skulle han fortsätta klättra och inte höra henne kunde hon lika gärna klättra efter. Ilsket hoppade hon upp på en sten och snubblade till på den blöta mossan. Hon flämtade till och såg ner på vattnet långt där nere. Här var det bäst att vara försiktig.

"Hörrö!" Hon försökte återigen komma i kontakt med främlingen som befann sig högre upp vid fallet. Han kunde väl inte vara både döv och blind? Vad höll hon ens på med? Var eventuell information om Qu verkligen värt den här klättringen? Hon suckade och skakade trött på huvudet åt sig själv och sin envishet.

Högre och högre. Var aktsam om var han sätter tassarna. Hur långt är det kvar upp till toppen? Den intensiva gröna blicken söker sig uppåt. En bit kvar. Ena tassen tappar fotfästet och han snubblar till. En till tass far med den första. Men vilt fäktande lyckas Törne undslippa att bli meddragen i det forsande vattnet och kommer upp på alla fyra igen och kan inget annat än att skratta åt sin egen klumpighet. Hur högt har han kommit då? Det är när han sänker blicken för att se hur högt han klättrat som han lägger märke till den andra vargen som också verkar tycka att klättrandet är kul. Fast hon ser å andra sidan inte lika road ut som Törne själv gör.
"Goddag". Hälsar han glatt och svansen börjar vifta glatt bakom honom.
"Fin dag för klättring". Lägger han till med ett lätt skratt. Nu bestämmer han sig för att stå kvar där han står. Han har bra fotfäste här och han kan hålla fokus på främlingen.

Honan fnös ljudligt då hanen äntligen fick syn på henne. Han skrattar och verkar helt obekymrad. Theia skakade ilsket på huvudet och strök öronen bakåt åt hanen.

"Ja, goddag på dig med!" Snäste hon, fortfarande irriterad över hanens oförsiktighet. Han hade förvisso varit väldigt stadig på tassarna och verkade vara en van klättrare. Theia studerade honom noggrannare och hummade för sig själv. Han hade uppenbarligen koll på läget eftersom han hade lyckats klättra så högt upp. Den ljusa honan skakade på sig och andades ut en stund. Det hade varit jobbigt att klättra och medans hon vilade lugnade hon även ner sig. "Du är medveten om att du kan ramla ner och dö här va?" Hon flinade lekfullt och tonen på rösten var munter. Den plötsliga ilskan hade runnit av henne och bottnade nog egentligen i rädslan över att främlingen skulle ramla och slå sig. 

"Mitt namn är Theia." Det var lika bra att presentera sig. Hanen verkade trevlig.

Han försöker hålla koll på främlingens läppar när denne talar. Samtidigt vibrerar hela hals kropp av dånet från vattenfallet och det får det att klia i kroppen. Medveten. Ramla. Dö. Det är ord som han lyckas uppfatta av tikens läppars rörelser. Törne flinar självsäkert och höjer huvudet lite.
"Ingen ska dö idag". Svarar han men då han själv inte kan avgöra ljudnivån runt omkring sig så kanske han inte lägger tillräckligt mycket kraft i stämman för att kunna överrösta något.

Törne sträcker lite på halsen och studerar tiken samtidigt som han tippar huvudet lätt på sne.
"Kom med upp till toppen!" Utbrister han glatt och svansen börjar vifta ännu gladare bakom honom och eggad av tanken på att få sällskap i äventyret vänder han sig om igen och undersöker var han kan sätta tassarna och tar sig högre upp.

[Förlåt för supersegt svar men jag har inte haft ork för numoori på länge. :( ]

"Ingen ska dö idag!" Hanens ord försvann nästan i dånet från vattenfallet. Theia skakade trött på huvudet. Ungdomens arrogans. Men hon protesterade inte då hanen föreslog att hon skulle följa med upp till toppen. Hon log ett snett leende och klättrade självsäkert högre upp för klippan. Lite mer spänning och risktagande skulle liva upp stämningen lite. De senaste dagarna hade hon faktiskt känt sig lite nere. De båda vargarna klättrade på under tystnad. Dånet från fallet hindrade dem från någon som helst verbal konversation. Men ju längre de klättrade desto mer dämpat blev vattenfallets oväsen. 

Med andan i halsen stannade hon när de nästan hade nåt toppen. Hon vände sig om och såg ut över skogen. "Vilken fantastisk utsikt. Det är vackert här." Vid det här laget kunde de två vargarna höra varandra utan problem. Bortsett från det avlägsna dånet från fallet och den svaga vinden i deras pälsar var det nästan tyst på platsen. Theia slöt ögonen och njöt av lugnet en stund innan hon klättrade den sista biten upp till toppen.

Det var inte så trixigt att ta sig upp till toppen i alla fall. Snart står han där uppe och ser ut över området som sträcker ut sig åt alla håll.
"Vilken utsikt". Andas han och känner sig riktigt stolt över sig själv. Svansen sveper till bakom honom och den intensiva blicken söker sig till tiken när hon klättrar upp sista biten och ansluter sig till honom. Törne ler glatt åt henne.
"Förresten, jag heter Törne. Vad heter du?" Han presenterar sig som man ska och frågar sedan nyfiket efter tikens namn. Då Törne är döv och var så uppspelt över att få klättra upp hit till toppen så missade han helt att tiken redan presenterat sig.
Törne sätter sig ner och svansen sveper till och lägger sig vid hans sida. Öronen står spetsade på hans huvud och den intensiva gröna blicken är pigg och nyfiken och hålls fäst på tiken. Nu när han inte behöver tänka på annat kan han lägga hela sitt fokus på främlingen som trots att de inte känner varandra än då valde att följa efter honom upp hit.

Hon hade hela världen under sina tassar. Det var en fantastisk upplevelse. Theia blev så tagen av utsikten att hon för ett ögonblick glömde bort främlingen vid hennes sida. Hon tyckte till då han tog till orda. 

"Verkligen." Viskade hon, fortfarande med blicken ut över skogen och vattenfallet under dem. Hon kände sig omättad på utsikten men tvingade slita blicken från omvärlden och se på främlingen då han presenterade sig som Törne.


"Trevligt att träffas Törne! Mitt namn är Theia." Hon log vänligt och studerade nyfiket främlingen. Kanske hade han någon ny information om Qu. "Jag är på vandring. Bor du här i närheten?" 

Theia. Törne ler varmt åt henne.
"Väl mött, Theia". Svarar han.
Hanens blick vilar på tikens läppar. Nu när han inte behöver fokusera på att klättra kan han enkelt låta fokus ligga hos tiken. För att inte missa något av vad hon kan tänkas säga. Det har sina nackdelar med hans handikapp. Många gånger missar han vad som sägs. Men det brukar reda ut sig. Han har märkt mångas irritation över hans så kallade nonchalans. Men det är inget han kan göra något åt. Han kan bara göra sitt bästa och fokusera på den han samtalar med när han inte har något annat som stör koncentrationen.
Tiken fortsätter röra på läpparna. Ställer frågor som hanen är allt för välbekant med. På vandring. Bo i närheten. Leendet lämnar inte hanens läppar när den intensiva gröna blicken följer tikens läppars rörelser.
"Nej, jag är en vandrare som du". Svarar han. Några av hans tidigaste minnen är skapta på den här platsen. Inte riktigt på toppen av vattenfallet utan där nere vid sjön. Han trivs i Byoomi. Men han bor inte här. Har aldrig bott här.
"Det är en väldigt behaglig plats dock". Lägger han till.

Theia nickade bekräftande och såg ut över platsen. Så hanen var också på vandring. Hon undrade stilla vart han var på väg men valde att inte fråga. 

"Det är sannerligen fridfullt." Hon såg ner över det dånande fallet och slöt sedan ögonen. Hade hon inte ett annat mål i sikte så kanske hon rentav hade stannat här.

"Jag letar efter flocken Qu. Har du hört någon från dem under din vandring?" Chansen var liten, men Törna kanske hade nyheter från flocken hon så länge hade sökt efter.

Om än fallet som dundrar på nedanför dem är väldigt intressant och det är sannerligen en bedrift att han lyckats ta sig hit upp. När han var här senast var han bara en valp och hade inte storlek för att kunna klättra hit upp. Så ligger hans fylla uppmärksamhet på tiken vid hans sida. Orden flocken U ser han hennes läppar forma sig kring. U? Qu? Det vet han om att det finns en flock som heter. Svansen sveper till bakom henne. Letar hon efter Qu?
"Jag har vandrat från Stoppen och jag hörde att Qu ska befinna sig där. Själv mötte jag inte på dem". Svarar han henne. Är det vad hon vill veta?