Han hade vandrat vad som kändes långt, men egentligen var det nog inte det. Han hade vandrat ut ur Ötamon och genom skogen med den sluga blommorna och var nu i silverskogen. Det var vackert här, även om bytet var litet. Skönheten i skogen var slående och det var nog därför han rörde på sig. Skönhet gick inte att se sig mätt på och han ville hålla de vackraste ställena i Numoori färska i minnet. Helst skulle han vilja ta sig till lövskogen, men det skulle nog behöva vänta tills nästa sommar. Hösten närmade sig och han ville inte se den vackra lövskogen med kala grenar och bar mark, han ville se det gröna som var överallt under sommaren, han ville känna lukten av träden och höra vinden röra om bland löven.
Men nu var han här, han var nu.. och han var ensam. Han gillade inte att vara ensam, det var jobbigt och... ensamt. Att inte ha någon gemenskap. Visst gillade han de ensamma mötena med vargarna som man träffade ute på vandring, men det var ingenting mot en flock, ett hem och en familj.
Med en suck och en lätt duns satte sig den stora, vita och behornade hanen ned. Den mörka blicken svepte över silverträden och upp mot himlen. Solen hade börjat gå ner och dränkte himlen i varma färger. Tyst satt han och beundrade den färggranna himlen, lät tankarna stå stilla och bara beundra färgerna,

Det var flera veckor sedan Theia kommit tillbaka från sin vandring, men hon tyckte fortfarande det kändes ovant att vara tillbaka. Inte för att det på något sätt kändes dumt att vara tillbaka, tvärtom, men det hade varit svårt att skaka av sig den där känslan av otrygghet. Att ständigt behöva vara på sin vakt. Hon visste att hon var trygg här, reviret låg alldeles intill och det var sällan det letade sig in faror i Silverpile. Men ändock kändes det ovant att faktiskt kunna känna sig säker på en plats. En sak var iallafall säker - Theia skulle inte leta sig ut på fler äventyr på ett bra tag. Resan hade varit lärorik och hennes läkekrafter hade blivit starkare, men till vilket pris? Hon hade blivit på sin vakt, nästan paranoid, hon var inte längre den godtrogna lilla varelsen som hon en gång hade varit. Hon hade svårt att lite på andra, i synnerhet främlingar och det var just en främling hon hade fått syn på mellan de silverglänsande trädstammarna. 

Den ljusa honan smög försiktigt närmare för trots att hon var misstänksam så fanns nyfikenheten kvar. Vem var främlingen och vad gjorde han här? Till synes såg han inte farlig ut, men Theia kunde inte vara nog försiktig. Hon klättrade försiktigt upp på ett klipputsprång och kikade ner på den ljusa varghanen på marken nedanför. Fyra horn prydde hans huvud och det var inte förrän nu Theia noterade att hanen verkade ganska gammal. Hon rynkade förvånad pannan, det var inte ofta hon stötte på vargar i den åldern. Den äldre hanen hade ett vänligt utseende och kanske var det för den sakens skull som Theia bestämde sig för att tyst klättra ner från klippan och istället bemöta honom från marknivå. 

"Var hälsad, främling." Sa hon i hövlig ton och såg på honom med sin isblå, vänliga blick.

Doften av varg, av tik, nådde hans nos och hjärnan registrerade informationen ungefär samtidigt som en trevlig röst tilltalade honom. Den mörka blicken slets från himlens vackra färger och fastnade på en vit varginna. Han log mjukt mot henne. Hon var mycket mindre än honom och han kände sig nästan ohövlig som såg ner på henne, men att lägga sig ner verkade bara dumt.
"Var vänlig, främling." hälsade han med en långsam nick. Blicken gled upp och studerade kort himlen innan han åter log mot varginnan.
"Är det inte en underbart vacker himmel att skåda?" frågade han och vred faktiskt huvudet för att se den sista biten av solen som begav sig. Efter någon sekund suckade han nöjt och såg tillbaka på varginnan.
Han var inte längre ensam, nu hade han sällskap.
Leendet fanns kvar på hans läppar men var inte lika tydligt då han studerade den vita honan med en mild blick.

Den gamla hanen hälsade tillbaka på henne och stirrade sedan upp mot den nedåtgående solen. Den vita honan följde hans blick, visst var det vackert. Det var längesedan Theia hade gett sig själv tid till att bara studera det som var vackert i naturen. Hon slog sig ner bredvid den andre och log svagt. 

"Det är det verkligen." Svarade hon lågt och kastade en snabb blick på den andre innan hon återgick till att se ut över himlen. Hon lät tystnaden sänka sig över dem. Det var ingen spänd tystnad, tvärtom, honan kände sig fullkomligt lugn. 

"Mitt namn är Theia. Jag har inte sett dig här förut, är du på genomresa?" Hon bröt tystnaden och såg nyfiken på den ljusa gamle hanen.

Han log mot varginnan.
"Jag vet inte riktigt vad jag är på för resa, Theia." svarade han och såg på henne. Hon var en söt flicka, mindre än honom men ändå visste han att han som ung skulle ha försökt charma henne. Glad för att han inte längre hade det tvånget såg han bara henne som en mycket vacker varginna som var ovanligt trevlig.
"Men mitt namn är El'the Immiker." sa han med ett vänligt leende och såg mot himlens vackra färger. De mörka ögonen såg åter från solens sista strålar till den mindre varginnan.
"Jag känner lukten av flock från din päls." konstaterade han. Vart det konstaterandet var bra för visste han inte, det kändes bara rätt att säga det. Han var ju trots allt avundsjuk på vargarna han träffade som bodde i flock. Han ville ha någon att berätta sagor för. Det var så längesedan han berättat för någon om hur det fula ärret hamnade på hans ben, längesedan han berättat om några drakar eller prinsessor, än mindre om vattnets odjur och bäckens vidunder.

HAnens namn lät främmande, exotiskt. Hon fick känslan av att han kom långt härifrån, att han kom från en plats bortanför havet. Theia var nyfiken, men ville inte verka oartig så hon frågade inte vidare.

"Ja." Svarade hon bara. Vad fanns det mer att säga? Vad ville han? Hon blev med ens misstänksam. Men den känslan försvann snabbt då hon mötte den äldres genuint vänliga blick. HOn harklade sig och log svagt. "Vi har vårt revir här i närheten." Den vita honan lade huvudet lite på sned och fortsatte. "Har du någon flock, El'the Immiker?"

Hon verkade nästan misstänksam mot honom, men han valde att inte bry sig om det och blev belönad med en fråga och ett litet leende. Han log tillbaka och slog med svansen.
"Då vet jag att jag inte har klampat in på oläglig mark." sa han, åter med ett leende på de askgrå läpparna.
Huvudet svajade från sida till sida och ansiktet blev en aning sorgset.
"Nej, inte på mycket länge nu." sa han, ett sorgset litet leende på läpparna. Han ville inte riktigt berätta att han avundades henne tusen gånger mer än hon kunde gissa. Inte för att det kändes som om han slog ner sig själv, men han ville inte gärna medge att han älskade varje flockdoft som lämnade varginnan och att han mer än gärna hade stannat i närheten av henne, bara för att få låtsas att även han tillhörde flocken.

Hon log avslappnat då han talade och viftade svagt på svansen. Han verkade ha reagerat på hennes misstänksamhet och hon kände att hon behövde försäkra honom om att de inte var några överdominanta rabiata bestar.

"Vi har inget emot att vandrare korsar vårt revir, så länge de har fredliga avsikter och respekterar våra lagar." Svarade hon och tog ett litet steg närmare hanen då hon kände att hans sinnesstämning plötsligt ändrades. Han fick ett sorgset drag i ansiktet. Den ljusa honan såg försiktigt på honom och leendet försvann. 

"Är du okej?" Det verkade som att hennes fråga om flocken var en öm punkt och hon ångrade att hon ens hade frågat från början. Hon sänkte ångerfullt blicken men sa inget mer utan väntade tyst på att hanen skulle svara henne.

Han log mot henne, det var endast en aning sorgset och han nickade.
"Jadå, mitt hjärta är bara lite tungt av ensamhet för tillfället." svarade han, fortfarande med leendet, som stadigt blev mindre sorgset.
"Jag väljer att inte tänka på det, håller jag mig till de gladare minnena lever jag längre." sa han utan sorg i leendet.
Det var sant att han saknade flock, men han ville verkligen inte tänka på det, det var inte värt att gå runt med tungt hjärta hela tiden. Dessutom var han inte den ända som verkade överleva längre på glada minnen, Alassëa Marión, den förtjusande Eldaren han mött i slutet av sommaren hade berättat för honom att en Eldars vanligaste dödsorsak var just sorg. Han hade aldrig kunnat tro att det fanns en ras vars vanligaste dödsorsak var sorg, även om han förstod att det lätt blev så när man blev så gammal som dem blev.

Hon lade huvudet på sned och såg på honom med en bekymrad blick. Någonting tyngde verkligen ner honom, men Theia ville inte fråga vidare. Kanske var det bättre att han fick bearbeta sin sorg själv, tackla sina demoner utan hjälp. Kanske var han en sån som gjorde det bäst själv. 

"Kanske är det inte alltid bäst att stänga inne sin sorg. Tillslut klarar inte kroppen mer. Om du behöver prata...." Hon avslutade inte meningen. 

"Pravada Vox släpper in alla med ett gott hjärta." Sa hon sedan i en trevande ton. "Du är välkommen att bo hos oss, om du vill och hur länge du vill. Om du behöver stöd..." Hon log svagt. Kanske saknade han bara någon att stötta sig mot. Alla behövde någon.

Åh vad vänlig hon var. Han log mot henne. Det hade gjort gott att få tala med någon.
"Det var ett mycket generöst erbjudande." sa han med viss vördnad i rösten "Men jag tror tyvärr inte att det passar just nu. Ni är mycket klok för er ålder, och jag tror ni kommer leda flocken bra." Hans blick var stadig när han sökte hennes och leendet lämnade inte läpparna.
Han kände en plötslig rastlöshet och bröt ögonkontakten för att se på solen som stigit ovanför horisonten.
"Jag hoppas vi ses igen, Theia, men jag tror jag måste bege mig." sa han och reste sig.
"Väl mött Alfa Theia." sa han med ett leende och började vandra.

Theia rodnade av komplimangen och såg lyckligt på dne äldre hanen. 

"Tack, El'the Immiker. Jag önskar dig all lycka!" Hon log strålande emot honom och viftade svagt på svanstippen. Hon skulle sakna den äldre hanens sällskap. Det var inte ofta hon stötte på främlingar med goda avsikter. 

"Väl mött." Hon nickade åt honom en sista gång innan han sakta började gå därifrån. Theia satt kvar länge och såg efter honom innan även hon reste sig upp och började gå. 

Flocken behövde henne. 

(AVSLUTAT)