Detta var sannerligen ett av de märkligaste landskap som Midir hade beträtt. Men för honom var det inte första gången. Han hade passerat här tidigare med hans syster när de lämnade landet han växt upp i, då när hans mor hade avslidit. Men det var längesen, och han hade inte haft minnen som var tillräckligt trevliga för att vilja ta sig tillbaka hit en dag. Men här stod han nu igen och kände hur den kyliga fuktiga luften fyllde hans lungor. Den rå känslan var obehaglig och rörde sig ända in till benmärgen, men Midir kände sig inte lika märkbart illa till mods likt förra gången. De hade då vandrat snabbt igenom dessa marker. Denna gången kände han istället ett mer avslappnat lugn, som om det kusliga nästan blev trivsamt. Det var bara att finna sig i det mörka området. Det var svår att tro att det var mitt på dagen, de tjocka molnen var onådiga. Dimmorna kom och gick och förhöjde verkligen den spöklika känslan. Kanske var det mörkervargen i gråblodet som fann sig hemma? Eller så hade bara Midir blivit äldre och mera orädd. Han reflekterade inte över detta själv, utan fann situationen fascinerande. Men han hade ändå inga planer på att stanna längre än nödvändigt i landskapet. Så trevligt var det inte. Och han hade hört historier om vad och vilka som vandrade här. Han fick vara tacksam om han kom osynligt genom dimman, även om han själv inte var en Dimmvar.

Han kunde snart höra någon i dimman, så Midir stannade till och försökte andas så tyst han kunde. Var det ett monster? Det var bara att försöka vara osynlig.

Slätten var en obehaglig, rå plats. Theia ogillade att vara där, det var som att hon ständigt kände sig iakttagen. Dimman låg tjock över marken, fukten samlades i små droppar i den ljusa pälsen. Hon gick med raska steg över det torra gräset. Det var nästan vindstilla och nästan onaturligt tyst. Theia önskade att hon var tillbaka i Silverpile. Men det var många mil kvar till reviret, Theia hade en lång resa framför sig och hon var trött. Trött efter att ha helat skadorna på vargen hon stötte på för några dagar sedan. Hon saktade in och stannade tillslut helt i den kyliga dimman. Det var först då hon insåg att hon inte var ensam.

En vindpust bar med sig doften av en främmande varg. Den ljusa vargen stelnade till och spejade ut över dimman, inte för att hon kunde se någoting, det var mer av en reflex. Vaksamt spetsade hon öronen, försökte höra sig till vargen men det var omöjligt. Tveksamt strök hon öronen bakåt och funderade ett ögonblick på hur hon skulle ta sig ur situationen. Skulle hon försöka smyga iväg eller skulle hon avslöja sin position? I båda fallen riskerade hon sin egen säkerhet. Var det en vampyr så skulle den ändå vara medveten om att hon var här. 

"Hallå..?" Hon fokuserade på att inte darra på rösten och lyckades faktiskt. Hon fortsatte stirra in i dimman och nästan förväntade sig att en vampyr skulle uppenbara sig och slita henne i stycken.

Midir tänkte inte ens på att han hade slutat andas när han hörde rösten i dimman. Han försökte lokalisera ljudet, men det var inte det lättaste. Den fuktiga dimman lurade också hans nos, för han kunde knappt känna något lukt alls. Men.. fanns det inte sagor om att de levande döda saknade egen lukt? Han svalde. Kunde detta var en av dem som nu stod där ute och försökte locka honom till sig? Han kunde inte lita på någon här ute.

Men var det någon som hade gått vilse? Någon som han själv som sökte en väg ut ur markerna? Om det var en vanlig dödlig så kunde det bli en användbar partner i detta området om de slog samman. Det skulle vara bättre att vara två än att vara själv här ute. Skulle han chansa?

"Var är du?!" Ropade han ut med stark röst. Till hans stora förvåning så såg han dimman lätta framför honom när han gjorde så. Var det en tillfällighet? Antagligen, men han funderade inte mer på det utan började fokusera på att försöka lokalisera vart den andre befann sig. "Jag är inte farlig, utan vill att vi samarbetar i dimman. Kan du lita på mig?" Han lev tyst och lyssnade spänt efter minsta rörelse. Han visste att när de ropade i dimman så kunde de samtidigt locka till sig andra förövare. De var inte längre gömda ändå, så det bästa vore att vara beredd på att bli attackerad, tillsammans. "Du kan kalla mig Midir." Sa han sen för att kunna öka förtroendet något.


[Om du undrar, så har Midir Dimmkrafter, men han är inte medveten om det själv, då han knappt befunnit sig på områden där han kommit i kontakt med det tidigare.]

"Här..." Muttrade hon och såg sig dumt omkring. Inte för att den andre skulle ha någon som helst aning om var här var. Hon höll andan då rösten fortsatte att tala, han verkade inte farlig. Men kunde hon lita på honom? Det kanske var en fälla? Sekunderna gick. Hon märkte att hon fortfarande höll andan. Tillslut bestämde hon sig för att hon skulle lita på främlingen, trots att hon inte ens hade sett honom än - naivt, ja kanske. Men hennes magskänsla sa att hon kunde det. Tyst smög hon sig närmare.

"Jag..." Hon strök öronen bakåt då dimman omkring henne verkade lätta något, återigen kände hon sig sårbar, men hon lät inte rädslan återspeglas i sitt ansikte. "Jag litar på dig, Midir." Och i nästa sekund, nästan som hon hade kallt honom, dök en skepnad fram i dimman. Midir var en mörk varghane, mycket större än vad Theia var, men han såg inte fientlig ut. Det fick den ljusare honan att släppa både rädslan och sin misstänksamhet. Hon var lättad över att slippa vara ensam. Dimman kändes mycket mindre obehaglig när man var två. 

"Jag är Theia." Hon lade huvudet lite på sned och synade honom nyfiket. På något sätt tycktes han passa in där, ensam i dimman. Det vilade någonting oroväckande över honom. Kanske fick det andra att rygga undan, men inte Theia. Det hände ibland att hon kände av flockbrodern Jaros mörker och under åren hon hade känt honom hade hon också vant sig vid mörkret, även om hon direkt uppskattade känslan. 


(Vet inte hur Midirs mörkerkrafter fungerar men kan de inte kännas av så tar jag bort den delen av texten ^^ )

Han fick snart syn på en ljus liten hona allt eftersom hon fick form i dimman, som fortfarande var tät omkring dem, men han kunde se honan tydligt framför honom nu. Han nickade mot henne i en hälsning.
"Jag är glad att du inte verkar vara om de väsen man hört sagor om i dessa trakter, Theia." Det var en lättnad han kände på riktigt, och man kunde höra lättnaden i hans röst som annars brukade vara väldigt stadig i sin ton. Bara en röst kunde enkelt lura en, men han var tveksam till om en som var på riktigt ond skulle kunna lura honom så väl nu när han kunde se hennes ansikte. Hon såg på riktigt vilsen ut, precis som han själv. Hade hon velat döda honom, så hade hon mist sitt tillfälle helt enkelt.

"Säg mig vart är du på väg? Det är svårt att finna en riktning här ute, men jag kan anpassa min färdväg så att vi kan ta oss ut härifrån tillsammans." Han höll ständigt sin hörsel och nos på spänn. Ett knakande ljud i dimman fick honom att rycka till något och hans ögon sökte desperat efter konturer i dimman. Han fick en lustig känsla av dimman. Att inte kunna lita på sin syn var så klart obehagligt, men samtidigt så var det som att han kunde.. Känna den. Men den obehagliga känslan av att inte veta vad som riktigt rörde sig där ute tog över.
"Det kan vara så att vi behöver skynda oss. Det är inte säkert att vi är ensamma." Speciellt när fler inte svarade på hans utrop, så kunde det betyda att om det fanns fler där ute, så ville hållas gömda. Och det kunde vara något bra, eller väldigt långt ifrån bra.


(Midirs mörkerkrafter kan nog säkert kännas av, han har nog mer av ett inre mörker, och mer känslomässigt kopplat, men ingen av hans krafter är direkt välutvecklade och är inget som han kontrollerar medvetet. han vet inte om att han skulle klassas som en mörkervarg t.ex, för det är inget som han lärt sig, om mörker och ljus och sånt)

Theia vågade sig på ett svagt leende. "Tro mig, du hade märkt om jag var ett av dessa ökända.. väsen." En kall kåre kröp ofrivilligt längsmed hennes ryggrad när hon tänkte på vampyrerna. Hon hoppades innerligt att hon aldrig skulle behöva möta en. När hanen erbjöd sig att slå följe med henne ut från slätten blev Theia alldeles varm i kroppen av lättnad. Den här platsen ville hon inte vara ensam på längre än nödvändigt.

"Jag ska norrut." Svarade hon snabbt och såg sig, något förvirrat omkring. "Jag tror det är ditåt.." Hon nickade tveksamt och tog ett trevande steg framåt sedan stannade hon med en grymtning. Hon hade ärligt talat ingen aning. Någonstans i dimman knakade en gren. Den vita honan sökte sig automatiskt närmare den mörka hanen. "Det är ingen därute va?" Viskade hon med hjärtat i halsgropen. Hon kastade en desperat blick upp mot himlen, kanske kunde månen vara till deras hjälp? Dimman var tjock, även över dem. Men var det inte något som lös däruppe? "Om det där är månen.. Så borde norr vara ditåt." Hon lät säkrare nu. På bestämda steg började hon gå i den riktning hon pekat ut, men sedan hejdade hon sig och vände sig emot Midir. 

"Vi fixar det här." Hon log igen, varmare den här gången.

Man kunde höra dämpade dova skratt från Midir, när hon menade att han borde märkt om hon var en av de ökända, jo, han var nog rätt säker på att hon inte var ett monster den här tiken. 

Theia verkade dock ha en åsikt om vart de var på väg och han lät henne ta ut riktningen, och följde hennes ledning. Han försökte istället fokusera på vad som fanns där ute. "Vilken riktning vi går åt gör mig detsamma, så länge vi följer ett rakt spår och inte går i cirklar. Välj väg du, och jag följer. Det låter som en bra idé att ta hjälp av månen. Jag litar på dig."

Midir kunde inte svara på vad det knakande ljudet kunde vara, kanske var det bara dimman som spelade dem ett spratt. Kanske var det skönast att inte veta alls. Han nickade tillbaka mot henne med ett leende. "Ja, vi ska klara det här." Även om han hade känt mer oro innan, så hade hennes leende ingett en trygghet ändå. Han var glad att han inte var ensam.

Ett rakt spår. Theia skruvade oroat på sig. Det var lättare sagt än gjort i den här dimman. Allting såg likadant ut, hennes ögon förrådde henne, hennes öron förrådde henne. Men Midir litade på henne. Därför skulle de fixa det här. Dimman låg tjock. En nästan onaturlig tystnad vilade över dem. Theia ökade takten och såg på den mörka hanen. Hon kände sig illa till mods. 

"För några dagar sedan hjälpte jag en varg med livshotande skador.. Hon hade träffat en sån där i dimman. Jag vet inte hur hon lyckades klara sig med livet i behåll." Hon talade snabbt och skrattade sedan nervöst. "Jag vet inte varför jag berättar det här.. Det är inte som att det får oss att må bättre." Hon harklade sig och gav hanen en ursäktande blick. Hon sa ingenting mer på en bra stund. Det kändes nästan surrealistiskt att de smög omkring i dimman och försökte undvika vampyrer. 

"Stöter vi på en så kommer jag iallafall få användning för stridsträningen jag har slitit i så många år med." Muttrade hon, mest till sig själv. Så idiotiskt av henne att fastna på slätten i det här vädret. Hon sneglade på den mörka hanen med nyväckt intresse. "Ursäkta att jag frågar, men vad gjorde du egentligen här ute alldeles själv?"