Dimman tjocknar över marken och sveper runt som osaliga andar. Luften är kylig, men även om det inte är kallt så skakar ändå den lilla snövita kroppen. Likt ett trasigt bylte ligger den lilla varelsen på marken intill en sten. Hon gick in i den och en liten bula kikar fram vid det trasiga örat.

Den lilla vargen sveper in och ut ur medvetslösheten på grund av att smärtan tuggar hennes lilla kropp. Kraften har helt gått ur henne. Likt en urladdning har hon ingenting kvar. Och på grund av den tjocka dimman når inte Månen henne. Hjälplöst kan den endast tyst kika ner på det lilla byltet.

Det gör så ont. Hon ligger så stilla hon bara kan. Hoppas att hon är tillräckligt långt borta från den här mardrömmen. Det där monstret som gjort henne så illa. Oroligt försöker hon sova. Men mardrömmar jagar henne så istället försöker hon hålla sig vaken. Hålla fast vid gnistan som sakta försöker återta sitt varma sken inom henne. Andningen är rosslande och det gör ont att dra ner luft i lungorna. Men hon tänker inte bara sluta andas. Så hon går emot smärtan. Men när den blir för stor att bära sveper hon åter in i medvetslöshetens mjuka famn.

[PAX TILL THEIA OCH MILIVOJ!]

Natten var stilla. Men Theia kände sig rastlös, någonting var annorlunda. Men hon kunde inte förstå vad. Sakta trampade hon fram genom dimman. Fukten samlades i hennes ljusa päls, gjorde den våt och tung. Marken kändes kall, luften smakade mylla. Det var tyst och vindstilla. Inte ens jorden verkade vara närvarande. 

Theia var ensam. 

Men någon obestämd kraft fick henne att fortsätta framåt. Kanske var den jorden som vägledde henne trots allt? Hon kastade en snabb blick upp mot månen. Det var en stjärnklar natt, men dimman låg ändå tät. Gjorde den inte alltid det här? Besynnerligt. Obehagligt. Theia kände sig illa till mods. Hon önskade hon var hemma i den trygga, torra lyan. 

Plötsligt blir hon fullständigt medveten om sin omgivning. Hon var inte ensam längre. Hon kunde höra en svag, rosslande andhämtning. Försiktigt såg hon sig omkring, försökte finna några tecken på fara. Men allt var lugnt. Hon sänkte blicken och fick syn på ett litet bylte bakom en sten. Den vita vargen flämtade till och var snabbt framme vid den lilla, ljusa vargen. Hon var skadad, torkat blod hade klibbat ihop hennes päls, det var ett under att Theia hade funnit henne innan något vidrigt rovdjur hade tagit henne. 

"Lilla vän.." Mumlade hon chockat då hon försiktigt undersökte skadorna. Hon blev rädd. Aldrig tidigare hade hon försökt hela sådana omfattande skador. Hon visste inte var hon skulle börja. Tafatt såg hon sig omkring och kände hur hopplösheten fick sitt grepp om henne. Hon behövde sin mor nu, Talathia hade vetat hur hon skulle göra.

Medvetslösheten försöker vinna över henne. Till och från låter hon den segra. Men hon kämpar. Vill inte förlora helt. För hon vill inte försvinna. Vill inte bli en del av denna plats. Hon vill leva. Och hon kämpar febrilt med att hålla liv i lågan. Kylan är påträngande. Hon vet att hon lever för kroppen skakar våldsamt av köld. Och utmattning. Världen är helt svart omkring henne. Hur länge har hon legat här? Vet inte om det är natt eller dag. Allt är lika svart. Och det gör ont. Doften av blod ligger tjock i hennes nos. Det känns som att kroppen har blivit hennes fängelse. Hon orkar inte röra på sig. Hon har inte kraften. Hon är helt ensam. Liten i den stora världen.

Så hör hon någons stämma. Hon hade inte märkt stegen som närmade sig. Det var stämman som fick henne att vakna. Hon är inte ensam. Det är någon annan här. Vem då? Vad är det för främling. Är den fientligt inställd? Är det nu hon kommer dö? Främlingen rör sig nära. Ett lågt kvidande kommer ut den lilla blodiga pälshögen. Rösten bär inte. Det finns ingen kraft kvar. Ändå fortsätter hon kämpa. Ber hjärtat att fortsätta slå. Ber lungorna att fortsätta dra efter luft. Ber blodet att stanna i kroppen. Även om det är hopplöst.

(OFF: Jag lämnar detta roll för allas bästa då jag inte är aktiv på Milo just nu och har massa planer på vissa andra karrisar så han ska pausas medan de pågår. Borde alltiså inte dra igång roll med honom mer. Låter er få en chans att få detta roll gjort ifred. :) )

Det ryckte till i den lilla kroppen. Hon var vid medvetande! Theia kände hur hoppet växte inom sig. Kanske skulle hon klara det här. Hon sjönk ihop bredvid det ljusa byltet.

"Var inte rädd." Viskade hon lugnt och nosade över kroppen. Hon kunde inte känna någon infektionslukt. Såren var färska. Men läget var ändå akut, vargen svävade mellan liv och död. Theia slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Först behövde hon stoppa blödningen. Det skulle bli smärtsamt, men Theia tvivlade på att honan skulle känna så mycket med tanke på den smärta hon redan måste stå ut med. HOn var nästintill medvetslös. Sakta förde hon nosen till de öppna såren på den sargade kroppen. Hon började med de största skadorna där blodet fortfarande inte hunnit koagulera. Sårkanterna förslöts försiktigt, bit för bit. Theia kände hur hennes egen energi och livskraft strömmade ut ur henne och fyllde den andra honan med värme. Men redan efter några minuter kände Theia att krafterna började sina. Hon sträckte ut sitt medvetande mot naturen omkring dem och tog energi ifrån  de få träd och växter som levde här, insekterna och allt liv inom räckhåll. Det smärtade henne att se trollsländorna falla döda till marken, helt tömda på liv, men hon hade inget val.

Hon var tvungen att rädda varghonan. 

De livshotande såren helades långsamt. Det var ett slitsamt arbete men Theia vägrade ge upp. Hon fortsatte kräva energi från sin omgivning och när hon väl stannade upp för att ta en kort vilopaus låg slätten som en öken omkring dem. De småväxta träden hade skrumpnat ihop och löven började sorgset falla till marken, torra som fnöske. 

Utmattad såg hon ner på honan framför hennes tassar. Hon andades fortfarande, de livshotande såren hade förslutits men kroppen var fortfarande täckt av smuts och blod. Vem visste vilka invärtes skador hon hade. Theia hade inte kunskap att läka sådana skador utan bet ihop och fortsatte läka ett otäckt sår i pannan.

Kroppen fortsätter darra våldsamt. Hon vill veta vem det är som befinner sig alldeles nära. Som kommer närmare. Som nosar på henne. Hon vill säga något. Vad som helst. Men främlingen talar igen. Den här gången hör hon lite bättre. Men ändå dovt. Som om hon ligger under vattnet. Allt är ett töcken. Men stämman verkar vänlig. Varm. Men hon vågar inte slappna av. Hon kvider lågt till för det är de enda ljuden hon kan åstadkomma.

Främlingen gör något. Det kryper över kroppen. Spänner och drar när de stora såren över kroppen sakta sluts. Den lilla tiken kan inte se något. Hon vet inte vad som händer. Hon vet bara att det är något som händer med hennes kropp. Smärtan är redan så skarp att hon inte märker någon ökning. Men det blir svårare att hålla fatt i medvetandet och till och från svartnar allt. Och när hon är medvetande är det som stora svarta fläckar som trängs om plats i medvetandet. Andningen är fortfarande rosslande och svag och ytlig. Hon försöker lufta huvudet. Vrida på det och undersöka vem det är i närheten. För det ligger i hennes natur. Men hon kan bara åstadkomma fler ryckningar i kroppen då varenda muskel i hela kroppen är helt osamarbetsvillig. Hon kan bara ligga där.

Men sakta börjar värme sprida sig i kroppen. Var den kommer ifrån vet hon inte alls. Men... det börjar kännas bättre. Darrningarna i kroppen dämpas och det känns som att musklerna sakta men säkert kan börja slappna av. Hon gnyr tyst till. Vad är det som händer?

Nytt hopp tänds då dne lilla honan verkar återfå lite av sin styrka. Theia log hoppfullt och fortsatte hela såret i pannan. 

"Du är trygg nu, min vän." Mumlade hon lågt och fortsatte sedan arbeta under tystnad, alldeles för utmattad för att orka tala. Hon visste att hon snart inte skulle klara av att hela mer, men hon ignorerade varningssignalerna, för envis för att ge upp, hon var fast besluten att rädda den skadade honom oavsett kostnad. 

I flera timmar arbetade hon, läkte ihop de ytliga, livshotande skadorna och när hon äntligen var klar sjönk hon ihop bredvid den andre honan och föll i djup medvetslöshet. Hennes kropp var helt uttömt och inte ens hennes envishet kunde stoppa den dvalliknande sömn hon föll i. 

Det  var en drömlös, orolig sömn. Men när Theia vaknade flera timmar senare kände hon sig åtminstone lite utvilad, trots att kroppen kändes blytung och tungan var torr.

Det känns bättre. Det gör fortfarande väldigt ont. För ont. Det gör ont. Men det känns varmt. Någon hjälper henne. Men vem. Vem är det som är här hos henne? Hon darrar fortfarande. Smärtan tär på henne. Men det känns bättre.

Hon sveper in i medvetslösheten igen. Snart vaknar hon igen. Vad har hänt? Hur länge var hon borta? Var är den vänliga främlingen? Kroppen skakar inte lika mycket nu. Det gör fortfarande ont. Men det känns mer hanterbart nu. Men hon känner sig liten och svag. Och hungrig. Och törstig. Men hon ser ingenting. Är det natt? Är det dag? Allt är svart. Varför är allt svart?

Mugen lyckas sätta sig upp. På darrande och svaga ben lyckas hon resa sig på alla fyra. Men darrningarna blir för vilda och hon faller till marken. Stöter i något ludet. En annan kropp. Är det den vänliga främlingen? Denne verkar sova. Är det okej om Mugen lägger sig här? Försiktigt lägger hon sig nära. Det känns lite tryggare då. Försiktigt lägger hon huvudet över den andres kropp.

Under de få timmar Theia hade sovit hade den yngre honan vaknat till och lagt sitt huvud över Theia. Den äldre honan log ömt och försökte så försiktgt som möjligt befria sig från den andra honan utan att väcka henne. Tyst ställde hon sig upp på skakiga ben och såg ner på den ljusa honan vid hennes tassar. Såren såg bra ut, alla var inte helt läkta men hon skulle överleva. Nu gällde det bara att försöka hitta vatten och mat. 

Theia såg sig utmattat omkring. Här fanns inte mycket villebråd. De fick helt enkelt försöka klara sig på bara vatten tills de kom till bättre jaktmarker. 

Hon bestämde sig för att lämna den sovande honan för att dricka sig otörstig i en liten källa hon hade druckit ur dagen innan. Trots att källan bara bar några kilometer bort skyndade sig Theia allt hon kunde för hon ville inte lämna den andra för länge utan tillsyn. Efter drygt 20 minuter var hon tillbaka vid den andra honans sida. Hon la sig försiktigt ner bredvid den andra varma kroppen och föll nästan direkt i djup sömn igen.

Hon vaknade ytligt till när främlingen rörde på sig men flöt snabbt in i medvetslösheten igen för att senare halvt drömma att främlingen kommer tillbaka.
Efter ännu ett tag vaknar hon till igen och känner sig lite piggare. Smärtan har dämpats och hon kan känna sin kropp igen. Hon gäspar stort och märker snabbt att det fortfarande gör ont att röra sig. Men hon försöker tänka på annat. T.ex. vem det är som hjälpt henne. Vem är den vänliga främlingen. Försiktigt, utan att resa sig, nosar hon mjukt på främlingen. Det är en tik. Hon är större än Mugen själv. Tyst ligger hon där och nosar i främlingens päls.

När Theia vaknade ur sin drömlösa sömn hade hon nästan glömt bort allt som hade hänt. För ett ögonblick kändes det som hon vaknade i lyan i Silverpile. Men alltför snabbt kom sanningen tillbaka till henne i samband med den matthet hon kände i kroppen. Långsamt vred hon huvudet och såg ner på den mindre honan vid hennes sida. Hon var vaken. 

"Så du har vaknat. Hur mår du?" Theia såg milt på henne och log vänligt. Honan skulle överleva, hon skulle vara ärrad för livet - men hon levde åtminstone. Theia kunde inte känna sig mer lättad. Mardrömsdygnet var äntligen över.

Främlingen vaknade och Mugen drar blygt tillbaka huvudet och sänker nosen. Hon kan inte se främlingen framför sig men Mugen känner ändå att hon kan slappna av. Det känns lite tryggare när hon inte är ensam. Hon nickar lätt.
"Var det du som hjälpte mig?" Frågar hon. Rösten är svag och hon måste tvinga igång den.
"Tack så jättemycket". Hon är verkligen tacksam. Hon vill inte dö. Det är fortfarande så mycket hon vill uppleva i livet. Och det är inte dags för henne att återse familjen än. De väntar på henne.
"Jag heter Mugen". Presenterar hon sig för att inte låta tystnaden bli för kompakt. Och så tycker hon inte om att låta så svag. Pratar hon mer så kan rösten klarna.

"Du behövde hjälp så jag hjälpte dig, vem skulle inte göra det.." Hon avbröt sig när hon hörde hur dumt det lät. Hon kunde lista många vargar som inte skulle ha hjälpt den skadade honan. Som kanske istället hade utnyttjat situationen. Hon kände sig direkt illa till mods. För att bli av med den obehagliga känslan harklade hon sig och log åt honan. 

"Tacka mig inte, min vän. Se till att bli frisk istället." Hon såg vänligt på den andra som sedan presenterade sig som Mugen.

"Väl mött, Mugen. Mitt namn är Theia." Hon nickade snabbt och reste sig upp. "Du måste se till att vila mycket nu, vila är det viktigaste. Men jag måste fråga dig.... Hur kunde detta hända? Vem har gjort så här mot dig?" Theia såg uppriktigt oroad ut då hon tänkte på de djupa såren och i det dåliga skick hon hade hittat honan i. Kunde det varit en björn?

Hon var verkligen i dåligt tillstånd. Hon hade säkerligen dött om inte denna vänliga främling kommit förbi och hjälpt henne.
"Tack så mycket". Hon tackar igen. Även om den vänliga främlingen säger att hon inte vill ha tack.
"Jag står i skuld till er". Lägger hon till. Mugen vill gärna återgälda denna vänlighet på något sätt. Kanske det inte finns något hon kan göra nu. Men någon gång.
"Det ska jag". Se till att bli frisk. Se till att återhämta sig ordentligt. Så hon kan återgälda denna vänlighet som visats henne.
Främlingen presenterar sig som Theia. Mugen ler lätt och nickar. Ja, vila är bra när det kommer till återhämtning. Mycket vila.
Öronen drar sig bakåt när Theia frågar vad hon råkat ut för. Vem eller vad som orsakat denna skada.
"Det var ett nattens barn". Orden kommer ut i en viskning och kroppen börjar darra igen. Men mer av skräck denna gång. Hon måste längre bort från den plats där hon mötte honom. Här är inte heller säkert.

Theia stelnade till vid honans ord, nattens barn, var det möjligt? Hon rös och såg sig automatiskt omkring, nästan väntade sig att det skulle stå en vampyr och lura bakom ett träd. När den värsta chocken hade lagt sig tog hon ett djupt andetag och fäste blicken på honan igen.

"Ett nattens barn säger du... var det en oprovocerad attack?" Hon stod på helspänn, rädd att svaret hon skulle få var det hon fruktade. "Förlåt, jag förstår att det måste vara jobbigt att tala om, men det är viktigt att jag får veta." Strövade vampyrer omkring och attackerade vargar så här nära reviret kunde flocken vara i fara. Då skulle det behöva krävas åtgärder. Theia fick ett bistert uttryck i ansiktet. Var flocken verkligen redo för en äkta strid? Den ljusa honan var inte säker - men i värsta fall så skulle de ändå inte ha något val.

Hon märkte förändringen i Theia's röst när hon frågade om vampyren attackerat oprovocerat. Mugen nickar lätt. Inte stod hon och gjorde sig till för att bli attackerad i alla fall.
"Jag försökte inte bli attackerad". Får hon fram med låg röst för hon orkar inte hålla stämman stark.
Hon fokuserar kraften på att försöka resa sig upp. Det går inget vidare. Hon guppar till upprepade gånger innan hon ger upp för stunden och sänker nosen.
"Jag borde gå". Säger hon och försöker guppande få kontroll över benen. Hon lyckas resa sig till viss del. Men sjunker snart ner till marken med alla fyra tassar spretande åt var sitt håll. Huvudet placeras på marken med en suck.
Hon vill inte verka oförskämd på något sätt. Hon vill bara komma längre bort från det område där hon blev attackerad. Hon försöker lägga mer kraft i benen för att få upp kroppen. Det sprakar till kring tassarna och lyckas tillslut få in bakbenen under sig så hon lyckas sätta sig upp i alla fall. Frambenen låser hon i rakt läge och hänger på dem så de inte kan vika på sig.
"Förlåt. Du har säkert annat viktigt för dig". Säger hon och öronen klipper till på hennes huvud innan de lägger sig osäkert bakåt.

"Då är det som jag fruktar..." Mumlade hon frånvarande. Vampyrer som attackerar oprovocerat... Så här nära reviret. Hon behövde tala med Stripe om det. Men först var hon tvungen att lösa det här. Hon såg på den skadade honan och funderade ett ögonblick på vad som var den bästa lösningen. De behövde ta sig därifrån - snabbt. Men det var ingen idé att röra på sig om honan ens kunde stå på benen själv.

"Struntprat. Jag kan ju inte lämna dig här att dö heller." Svarade hon snabbt med ett snett leende. "Lägg dig ner och vila en stund till. Det är ingen mening att försöka gå någonstans nu när du inte har några krafter kvar. Jag stannar och vaktar. Sov." Hennes röst var lugnande och hon satte sig intill honan för att skänka henne trygghet och ro att vila.

(SUpersegt svar, sorry! Vi kanske kan avsluta här? De stannar och vilar en sväng och sen hjälper Theia Mugen ut ur området och i säkerhet från vampyrerna innan deras vägar skiljs åt? ^^ )

Mugen känner sig otroligt tacksam mot denna hona som räddat livet på henne. Hon känner Theias närhet och värmen från hennes kropp. Det lugnar Mugen och hon lägger sig ner igen och placerar huvudet på marken mellan tassarna. Det tar inte lång tid innan hon har sjunkit in i sömnen igen.

[AVSLUTAT]
Det blir jättebra så. :)