Kaiwood var inte den ultimata platsen för en stäppare. Xejja ville till stäpper och öppna marker dit solen nådde, men samtidigt ville hon inte hitta fler rester av hem. Spår av patrask till familj. Det kunde hon gott och väl klara sig utan, ingen tvekan om saken. Hon trixade lite med ljudeffekter - mest bastoner som vibrerade mot trumhinnorna - medan hon vandrade omkring med en gnagare mellan käftarna. Hon ville hitta en vattenkälla, och tids nog var hon tvungen att sluta leka med ljud och lyssna efter brus. Ett halvlångt tidshopp senare var tiden för dagens andra jackpot. Det var ännu förmiddag, möjligen eftermiddag, och Xejja anade porlandet av en bäck. Detta ledde henne mycket riktigt till vatten. Gnagaren damp ner i backen och hon tog för sig av det som föreföll sig vara oändlig vattenförsörjning. Hon lapade i sig av den strida strömmen och när hon kände sig redo, gav hon sig på gnagaren. Gnagare och en och en annan hare var det hon främst sökte när hungern trängde sig på. Hon lirkade loss en del av köttet och svalde det glupskt. Hon fortsatte måltiden med att vräka i sig som om hon vore under tidspress.

[Till Älg dock]

Kaiwoods täta lövverk hindrade solen från att tränga igenom, men här och där fanns det platser där strålarna nådde marken. Abraxas passerade under en sådan plats och stannade kort upp. Med solen mot himmelen och slutna ögon njöt han av värmen. Även om han föredrog skogens svalka var solens värma trots det välkommen. Han började lyssna till skogens alla ljus. Rasslandet av blad. Fåglars sång. Han uppmärksammade marken under sina tassar på ett helt annat sätt. Morikos egna, vackra skog. Minnen av de dödas attack fick honom att våldsamt slitas ur den stillsamma känsla han befann sig i. Ovälkomna minnen invaderade. Saker han helst inte ville tänka på. Abizou... Med ett frustande läte satte han tassarna i rörelse igen. Han hade ett jobb att sköta, han kunde inte stå där och dagdrömma. Han behövde annat att tänka på för att stänga ute minnena.

Den unga vargen fortsatte att patrullera revirets gräns när han kände doften av en främmande varg. Det ryckte vagt i överläppen och blicken hårdnade. Kanske var att jaga iväg någon som var allt för nära reviret precis det han behövde. Med målmedvetna steg rörde han sig mot den främmande tiken.
Efter en kort stunds vandrande kunde han se henne på andra sidan bäcken.
    "Du där." sade han högt för att påkalla hennes uppmärksam. "Du börjar närma dig reviret lite väl mycket nu."
Hon var kanske utanför, men det fanns ingen anledning till att hon skulle vara där ändå.

Xejja höjde sitt huvud när hon hörde en röst. Hon rätade på sig och lämnade allt vad hon hållit på med. En främmande individ hade just tilltalat henne och hon kände för att svara.
  "Jasså?" frågade hon milt. "Vad vill du göra åt det? Än är jag i fritt land."
  Det första, om vad för åtgärd han tänkte ta till, lät ytterst korkat men hennes tonfall var eggande och lite utmanande. Sedan skrattade hon och fortsatte le efter att det klingat ut. Glimten i ögonen var pigg. Glad. Ivrig. Blicken doldes halvt av masken hon bar. Hon skulle nog inte bli populär efter det hon just sagt. Xejja satte en tass i vattnet. Hon kunde ta ett skutt till andra sidan men hon flyttade sig tillbaka igen, då det säkert inte var så trevligt att inkräkta helt på hanens personliga sfär.
  "Vad heter din flock? Jag är faktiskt inte direkt bekant med någon flock i området", sade Xejja och var säker på att hon fortfarande befann sig i Kaiwood. "Faktum är att jag inte stött på någon alls på massa dagar nu."
  Xejja suckade. Hanen verkade inte så värst trevlig egentligen, och hon gissade att hon inte skulle kunna ändra hans attityd. Det var nog lönlöst.

Ett leende som inte nådde hans ögon spred sig på Abraxas läppar.
    "Jag har ganska bra fantasi, så jag kommer nog på något."
Hans humör speglade verkligen inte hennes glada. Han var mest trött och grinig. Mardrömmar och minnen stal hans sömn nästan varje natt. Den röda blicken blev vass då hon satte tassen i vattnet och han nästan hoppades att hon skulle ta sig över vattendraget. Men hon verkade ändra sig och förblev på andra sidan. Det var nästan en besvikelse.
    "TheBloodBlooms, efter flockens skapare." svarade han kort.
Hur främlingen kunde ha missat en av de äldsta flockarna i landet var för honom nästan obegripligt. Framför allt när hon befann sig i deras skog.

Hanen svarade käckt att han snart säkert hade något i åtanke som kunde stoppa henne från att göra vad det nu än var hon gjorde fel. Han verkade sur, och Xejja förstod inte varför. Livet var underbart, sluta upp med den bistra uppsynen. Han såg ung ut och livet hade mycket att ge. Ojoj, han blev inte gladare över att hon frågat vad hans flock hette. Hon försökte lägga namnet på minnet, men misstänkte att det kanske inte skulle stanna om inget drastiskt hände, som hon kunde förknippa namnet med. Tydligen hette flockens skapare något i stil med TheBloodBlooms. Det var inte värt att kommentera att Xejja inte hade någon kulturkännedom att tala om, det framkom ändå. 
  "Vilket underligt namn på en individ", sade Xejja konfunderat. "Vad exakt var namnet på din ledare?" 
  Hon pausade mycket kort och lade snabbt till en ändring innan hanen hann svara.
  "Jag menar grundare. Det var så du sa", sade hon kvickt.
  Hon grimaserade. Vilket inte syntes så bra under hjälmen hon bar. 
  "Du var då sannerligen ingen solstråle", fnissade Xejja. "Vaknat på fel sida kanske?"
  Hon var inte spydig utan nyfiken i tonen. Xejja hade inget ont uppsåt med det hon sagt. Hon försökte vara lättsam, men visste redan nu att inget hon kunde säga skulle förändra hanens syn på henne till det bättre. Än mindre roa honom. Det var inte något hon behövde åstadkomma, men hon ville inte åka på stryk. Hon var snabb och gracil så ta till flykt kunde hon. Däremot kunde hon inte slåss särskilt väl. Så Xejja hoppades innerligt att problemet slapp åtgärdas med en strid.

Ena örat ryckte till vid tikens ord. Vem var egentligen hon att uttala sig om BloodBlossoms namn?
    "Vad du tycker spelar ingen roll. Och hennes namn var BloodBlossom."
Abraxas talade om henne med vördnad, som han blivit lärd. De kommande orden fick det att rycka i överläppen. Minnena han försökte glömma sköljde över honom som en tidvåg. Alla odöda. Stanken av dem. Elden. Abizous skadade kropp. Shiva som skoningslöst krossade hennes skallben. Sorgen och ilskan som huggit tag i honom likt vassa tänder och rev djupa sår i hans inre. Han sänkte huvudet och såg på inkräktaren med kall blick.
    "Det är inte din ensak." rösten var lika kylig som isarna i norr. "Jag hade gått härifrån nu om jag var du."
Han var inte på humör att varken småprata eller argumentera med henne.

Främlingen, som var del av någon flock i krokarna, verkade vara ytterst snarstucken. Han talade om för henne att ledaren eller grundaren hette Bloodblossom. Vilket underligt namn. Xejja dömde inte denna efter namnet, det var säkert en härlig individ - troligen inte, men ändå - och Xejja hade inte mycket där att göra.
  "Chilla, jag har inte gått över någon revirgräns än", sade Xejja och himlade med ögonen samtidigt som irritation började synas i hennes kroppsspråk. "Oj så otrevlig man kan vara."
  Hon ville inte höra att hon inte var välkommen, men hon ville inte gnabbas och hamna mitt i något blodigt. Å andra sidan... Hon kunde förstås distrahera honom. Om han blev aggressiv. Hon sneglade misstänksamt åt hans håll. Hon kunde medge att hon inte skött sig galant. Xejja hade inte kläckt ur sig något vitsigt eller smart. Kommentaren angående hans humör ledde till någon liten förändring i tonen hos hanen. Den blev isande kall och han avfärdade hennes fråga med att hon inte var välkommen att lägga nosen i blöt. Han fortsatte med att säga att hon borde ge sig av, nu med detsamma. Detta kändes som en utmaning. Hon var inte direkt typen som bet, rev och brottades - och hon anade vad som väntade. Lite spännande var det ändå. Xejjas ögon smalnade, även om det knappt var synbart.
  "Har du inget bättre för dig?" frågade hon och spände sig lite. "Ambitiös och plikttrogen, men till vilket pris?"
  Hon drog på smilbanden utan att lägga någon större vikt i vad leendet kunde tänkas betyda.

Hela hennes närvaro retade honom något fruktansvärt. Varför lämnade hon bara inte platsen? Var hon verkligen så intresserad av att få stryk? Han bet ihop käkarna hårt vid hennes ord men behöll en dominant kroppshållning. Försökte lugna ilskan. Han behövde vara kylig nog att kunna ta vad hon än kastade på honom. Abraxas drog ett djupt andetag och försökte andas ut irritationen. Han besvarade främlingens leende.
    "Priset?" frågade han med sammetslen röst.
Han tog ett fåtal steg närmare bäcken, närmare henne.
    "Priset är att jag får lov att göra precis vad jag önskar med kräk som inte vet sitt eget bästa."
Han hade gjort det förut. Vargar som inte anat att deras intrång skulle leda till en utdragen död. Och han skulle göra samma sak mot henne.
    "Jag är generös idag, du får en sista chans att lämna platsen innan det blir väldigt tråkigt för dig."
Leendet låg kvar på hans läppar med det fanns ingen glädje i det. Han var trött och ville bara bli klar med sin uppgift.

Hon tyckte inte om denna typ av individer. Hon kunde inte sätta tassen på vad han försökte spela, men han var säkert väldigt vilsen i själen. Nu var det kanske bitterheten som talade inom Xejja. Hon ville inte provocera honom, men kunde inte hjälpa det. Hon var själv så provocerad av vad han nu trodde att han var. Bäcken var emellan dem, och hon skulle gå. Hon skulle gå. Lämna allt och bara gå.
  "Var glad. Jag skulle poppa dina trumhinnor om du rörde mig, men det ska inte behöva hända. Du och din översittarattityd räcker inte långt i framtiden ska du veta. Och är förresten ytterst genomskinlig", fnös Xejja förnärmat.
  Hon trampade otåligt på stället. Hon hade ingen rätt att ställa krav och förolämpa i och med att reviret var så nära, men han kunde säkert ta hennes ord. Säkert skulle han inte ta dem på så stort allvar.
  "Jag vinner lika lite som du här, och bara för att jag inte stannar tills du blöder från öronen ska du inte tro att jag är rädd för en pojkvasker som du."
  Xejja eggade upp sig och kände sig mer och mer kränkt, faktiskt. Vilket i sin tur gjorde henne genomskinlig och överdriven. Ingen kunde påstå att hon var den mognaste för sin ålder. De kunde dessutom knappast vara långt ifrån varandra i ålder, även om hennes lite högre ålder borde medföra någon sorts mognad. 
  "Nåväl. Jag ska låta dig hantera dagens humör såsom du brukar, och jag hoppas att det löser sig, det som inte står rätt till i knoppen", sade Xejja medkännande. 
  Som för att provocera ytterligare. 
  "Adjöss med dig", sade hon bestämt och hon steppade i sidled ett par steg tills hon vände sig bortåt.
  Hon började gå, och väntade sig halvt om halvt att han skulle fara efter henne. Då hade han tyvärr inget annat val än att leva resten av sitt liv döv. Liksom det faktum att Xejja kanske skulle leva resten av sitt liv... död. Hon rös. Vilken obehaglig individ.

Ljudkrafter? Han andades ut ett skratt. Det var inte första gången han träffade på någon med det.
    "Jag skulle vilja se dig försöka."
Abraxas sträckte sin energi utåt och lade den som en genomskinlig och knappt märkbar hinna runt tiken. Det hade krävt mycket träning, men han hade till sist lärt sig kontrollera det negerande kraftfältet. Hon kunde försöka spräcka hans trumhinnor allt hon önskade: hon skulle inte lyckas.
Han hummade ett mjukt ljud vid hennes ord. Han krävde inte att hon var rädd för honom, bara att hon gjorde som han sade. Anledningen bakom spelade honom ingen roll. Resultatet var det viktigaste, inte hur man tog sig dit.
    "Det är nog mer som står rätt till i min knopp än hos dig i alla fall. Adjöss på dig."
Vad var detta ens för någon som trodde hon kunde bete sig precis hur som mot honom så nära revirgränsen? När hon började lämna platsen drog han tillbaka energin han lagt runt hennes kropp. Med hård blick följde han hennes steg.
    "Det är rätt, mask. Bara försvinn." mumlade han för sig själv då han såg henne försvinna bland träden.
Han blev stående en stund bara för att vara helt säker på att hon inte skulle vända tillbaka. Sedan vände han och fortsatte med sin uppgift. Snart kunde han få sova.

[Avslutat]