Han och fadern hade varit på väg tillbaka till reviret en bit innan han kom på sig med varför han letat efter honom ifrån början. så han stannade till plötsligt och kände hjärtat slå allt fortare i bröstet medan nervositeten började krypa tillbaka över honom. Han sinne arbetade snabbt, febrilt, medan hans sökte efter orden. 
De hade gått i tystnad, han hade känt sig så skamsen, men kanske kunde detta lyfta bort den känslan? Gott göra för det fadern nyss genomlevt? Kanske. Men hur skulle han säga det?
Bara några få sekunder hade gått innan han osäkert särade käkarna för att ta till orda.
"Far?" hans röst lät lika osäker som han kände sig medan spänningen och nervositeten steg i hans bröst. Varför var han så rädd? Han borde vara glad, borde le ifrån öra till öra när han berättade nyheten, men ändå stod han där med hjärtat i halsgropen och fumlade efter ord.
"Jag vet inte hur jag ska börja" Erkände han tyst och vek undan blicken. Vart skulle han börja? Hur? 
Ett djupt andetag fyllde hans lungor medan han försökte lugna ner sig och han nickade tyst efter en uppmaning ifrån fadern att han skulle börja ifrån början.
"På väg hem ifrån min lilla vandring ifrån Silverpile så träffade jag någon" han tystnade osäkert igen. Såg åter bort och andades lugnande, varför var det så svårt?
"Lång historia kort" fortsatte han med åter en kort paus för att andas.
"Jag tror du vill träffa henne" Han såg på faderns ansikte att han började bli allt mer nyfiken, kanske litet otålig.
'Vem?' ljudade faderns stämma och Sirocco såg åter osäker ut när han tyst sade namnet.
"Himalaya" det uppstod en tyst paus när han kikade på faderns ansikte.
"Hon vill träffa dig" lade han tyst till...

Sirocco hade sökt upp honom där han var på väg tillbaka till Tvillingpasset efter att ha gått en runda på reviret. Han hade antagit att han ville slå följe hem, men den ovanligt tunga tystnaden sade honom att det var någonting mer. Han tänkte dock inte ta upp saken. Ville han inte prata om det så fick det vara. Just som den tanken hade hunnit falna ut så stannade Rocco upp och påkallade hans uppmärksamhet. ''Ja?''. Han stannade upp och vände sig mot sonen, granskade honom med en frågande blick. Han verkade så osäker av någon anledning. De brukade aldrig ha svårt för att prata med varandra annars, så han förstod att det måste vara någonting antingen stort eller allvarligt. ''Jag vet inte hur jag ska börja''. Han lade märke till sonens osäkra stämma. ''Ta det bara från början så blir det nog bra'' svarade han och gav honom en uppmanande nickning. Han lyssnade intresserat på vad han hade att säga, lät honom tala utan att avbryta honom. Han kunde inte riktigt begripa varför Rocco var så osäker, men han insåg att det var någonting viktigt han hade att säga. Tydligen var det en hona som ville träffa honom, någon som uppenbarligen betydde något för honom, men vem var det? Han kunde inte ens börja spekulera, det fanns så många vargar som han mött i sina dagar att det var svårt att tänka på någon specifik. ''Vem är det?'' frågade han då sonen hade tystnat. Namnet som sedan ljudade från hans läppar var det sista han hade kunnat tänka sig höra. Omöjligt. Det tog bokstavligt talat andan ur honom att endast höra namnet, och han var nära att tappa balansen för några sekunder. Smärtan kunde för en stund skymtas i hans uttryck då saknaden tog sig upp till ytan igen. Det kunde inte vara sant. Han vågade inte tro på det. Hon hade varit så ung när hon försvunnit. De hade letat i evigheter, utan lycka. Hur kunde hon vara vid liv? Och kanske än viktigare, hur kunde hon minnas dem? Det kunde inte vara hon, nej. Den skogsgröna blicken mötte sonens turkosa och man kunde se både tvivlet och smärtan i den. Han ville inte misstro honom, men vet verkade för bra för att vara sant. För otroligt. ''Är du säker?''. Hon hade försvunnit innan Rocco och hans kullsyskon hade fötts, han hade aldrig träffat henne. Var det någon som spelade ett sjukt spel med dem och uppgav sig att vara henne, eller var det faktiskt hon? Han kunde inte veta innan han såg henne med egna ögon. ''Vart...vart är hon?''. Han fick svälja klumpen som satte sig i halsen på honom. Tänk om det verkligen var hon...

Han såg osäkerheten i faderns blick, tvekan. Trots att han försod den så skar det litet i honom att fadern inte riktigt trodde honom. Men samtidigt, vad hade han att gå på? Siroco hade trots allt inte ens varit född när hon försvann, och fadern hade själv letat överallt efter dottern. Så vad skulle orden ifrån Sirocco kunna bevisa utan att hon själv, rent kroppsligt, syntes framför honom?
Fadern såg ostadig ut på benen, och andan verkade ha undflytt honom. Smärtan var klar i faderns ögon, och hade det inte varit för att Sirocco snart skulle föra dem samman hade han nog ångrat att han sagt något alls. Han fågade Sirocco om han var säker, och den mörka ung vargen nickade bara sakta till svar. Han hade inga bevis till fadern, inget som direkt, på plats, kunde övertyga honom. Inget mer än sin egen övertygelse. Egentligen kanske han inte kunde vara så säker som han var på att hon var hans syster. Men han tvekade ändå inte. Fadern ställde ännu en fråga och han sneglade omedvetet emot den plats där han träffat henne, inte allt för långt ifrån där de var nu. 
"En inte allt för lång vandring åt det hållet" Svarade han sakligt och pekade med nosen åt det håll han menade. Hans blick sökte sig snabbt tillbaka till fadern för att kunna tyda ytterligare reaktioner. Han visste inte riktigt vad mer som kunde sägas, vilka frågor som låg i luften. Även om han kunde känna förvirringen, tvekan och smärtan ifrån faderns sinne så kunde han inte föreställa sig vad det var för tankar som snurrade där inne. Vad det var han tänkte. Han mindes att han varit uppspelt när han först lämnat Himalaya för att hämta fadern, men nu var han nervös. Tänk om det inte gick så som han tänkte sig och han i slutändan bara skadade dem båda? Den Torkusa blicken sökta i faderns ansikte efter något att gå på. Öronen spelade på huvudet, beredda på vilken fråga Fadern än skulle ha.

För en stund var det precis som att tiden hade saktat av avsevärt. Ljudet av de egna hjärtslagen bultade i hans öron, dränkte ut skuggornas trygga röster. Hur kunde det ens vara möjligt? Hans hjärna försökte desperat hitta någon sorts förklaring till att hon var vid liv, och faktiskt verkade ha återvänt. Hur mindes hon ens dem? Hyste hon agg mot dem? Så många frågor som han visste att han inte skulle få några svar på om han inte faktiskt träffade henne. Han visste inte ens vad han skulle känna eller tänka, vågade inte riktigt hoppas även om han inte misstrodde sonen. Tanken slog honom till sist. Den skogsgröna blicken fästes vid honom igen med ett något ursäktande uttryck. ''Förlåt mig Rocco''. Han slöt upp avståndet mellan dem och lutade för några sekunder sin panna mot hans. ''Jag menade inte att misstro dig, det är bara så...otroligt''. Samtidigt som stämman var ursäktande så var den mållös. Det var nog ganska tydligt att han var chockad, att han inte visste vad han skulle säga, tänka eller känna. Han vände blicken åt det hållet som sonen gestikulerat åt. Han tog ett par djupa andetag. ''Låt oss gå och träffa din syster då''. Ett vagt leende drog sig på hans läppar. Hela hans hjärna skrek om att han inte borde få upp hoppet, att det var farligt, men hans hjärta sade honom någonting helt annat.

Vandringen var inte lång, och skedde till största delen under tystnad. Spänningen var rätt så påtaglig. Hundratals tankar och känslor svepte omkring inom honom som en stormvind, han kunde inte handskas med dem. Han hade aldrig varit bra på att hantera känslor, allra minst när han blev chockad. Då de slutligen kom fram till den plats där Rocco sade att han mött henne så stannade de upp. Blicken svepte över stenblocken framför dem, men ingenting. Hade han hört sina skuggors röster så hade han enkelt kunnat ta reda på om någon befann sig i närheten, men det gjorde han inte. Han kände sig ensam, nästan handikappad utan dem. Vilket egentligen var vad han var, tanken hade nog varit lustig om han dragit den slutsatsen. Han skulle precis till att tala till sonen då en rörelse i ögonvrån fångade hans uppmärksamhet. Han frös till. Luften gick ännu en gång ur hans lungor, denna gången längre. Han tappade den sista kontrollen över sina skuggor, och han föll. Det var i alla fall känslan han fick då skuggbenet löstes upp och han stapplade för att återfå balansen på de tre hela benen. Mödosamt lyckades han och fann sig själv stå och stirra in i ett par turkosa ögon, så lika hennes moders och syskons. Ingen tvekan om saken, det var verkligen hon. Vid liv och till synes god hälsa. ''Laya''. Det var knappt mer än en utandning då orden stockade sig i halsen på honom. Uttrycken som han inte hade kontroll över talade nog ändå för sig själva för tillfället, för ovanlighetens skull. Under några evighetslånga sekunder stod de endast och stirrade in i varandras ögon. Aldrig hade han trott att den här dagen skulle komma, dagen då han skulle få se dottern igen.

tystnaden låg fortsatt tjock mellan dem, tryckande, medan fadern brottades med sig själv. Rocco väntade tålmodigt, om än fortfarande nervöst, på någon officiell reaktion. Den grämde honom att se honom på det här sättet då fadern alltid varit stark, alltid kontrollerad även i känslomässiga stunder. Nu verkade han ha tappat allt det, nu var han en vanlig varg som fått otroliga nyheter, som inte borde kunna vara sanna. Han brottades med hoppet.
 Tillslut lyfte ändå han på huvudet för att se på Rocco och ungvargen log prövande, och fadern ursäktade sig. Deras pannor möttes. 
"Jag klandrar dig inte för en sekund" Han log igen när fadern avbröt ömhetsbeviset. Nej han klandrade inte fadern för misstron.
Åter väntade han på fadern tå han blickade åt det håll Sirocco själv gestikulerat emot, drog djupa andetag, som för att smalade sig, innan ha med osäker stämma talade.

Själv så nickade han bara, nästan omärkligt och började leda vägen mot den plats han lämnat systern på. Med mången oro dansandes i bröstet. Virvlande omkring varandra. Tänk om hon inte var kvar? Tänk om han ändå tagit fel? Tänk om allt skulle gå fel och att det i slutändan skadade dem? Han tystade tankarna, även om de fortfarande kittlade i bröstet ifrån dem.
Vandringen var tyst, och Sirocco lät fadern tänka, det fanns säkert tusen frågor som han hade, hundra olika scenarion som spelades upp.
Han kunde dock se landmärkena, hur han började närma sig och han harklade lätt, en signal att de var nära.
Oron växte i bröstet igen då han inte kunde skymta henne, men den falnade när han kunde förnimma hennes sinne. Hon visste antagligen att de var där, och samlade sitt eget mod.
Sirocco stannade upp.
"Vi är framme" deklarerade han lätt och såg åt det håll han visste att Laya befann sig. Hjärtat slog hårt i bröstet. Det var nu det gällde, bära eller brista. Han såg henne stiga fram och kunde nästan höra luften gå ur faderns lungor.
Sirocco visste vad det var han såg. Hennes ögon, Siroccos ögon. Sin sedan länge förlorade dotter, där framför honom i kött och blod.
Hans smeknamn för henne slet sig loss ifrån hans läppar och Sirocco kände huden krusa sig och varje hårstrå resa sig när rysningen färdades över huden. Han själv var tyst, hade itne mycket att säga och kände på sig att hans talan bara skulle sticka hål på stämningen, på hela händelsen. De behövde den här stunden, det här ögonblicket.

Hon hade vankat av och an. Tiden tycktes stå stilla då hon väntade. Så många tankar och känslor som virvlade runt inom henne. Nervositeten var väldigt påtaglig, nästan nog för att få henne att vilja lämna platsen, men bara nästan. Det här var vad hon hade längtat efter och sökt så länge nu, större delen av sitt liv. Endast tanken på att få träffa fadern igen fick det att svindla för henne. Det var så nära nu, men samtidigt så kändes det längre bort än någonsin förut. Vart var dem? Hon vände ner blicken mot sina tassar där hon svepte en mindre sten fram och tillbaka över marken med sin ena framtass. Hur skulle han se ut? Hur skulle han bemöta henne? Glädje, chock, ilska? Var hon vad han förväntade sig att se? Så många frågor. Hon hade aldrig haft särskilt dåligt självförtroende, men nu blev hon med ens väldigt självkritisk. Det var nog bara nervositeten som talade. Ja, så måste det vara. Just då så trädde hans sinne in i hennes, flammade upp i utkanten av hennes räckvidd. Hon svalde klumpen som satte sig i halsen på henne. Hon antog att Sirocco fanns vid hans sida, men hon kunde fortfarande inte känna av hans sinne. Faderns sinne dock, precis som hon mindes det, men samtidigt inte. Hon undvek att aktivt rota i det, ville inte få sina svar på det sättet, men det var en trevlig känsla att känna hans närvaro. Då hon kände honom stanna upp alldeles i närheten så kunde hon känna sina ben skaka för en kort stund. Det var dags. Med något ostadiga, men bestämda steg så tog hon sig fram från bakom ett stenblock och stannade ofrivilligt upp då hon mötte sin fars blick. Den trygga skogsgröna blicken, nu kantad av glädje och sorg samt en massa annat. Hon kunde inte ens sätta ord på känslan, den var överväldigande. Då han till sist sade hennes namn, smeknamn, så drog sig ett vagt leende i hennes ena mungipa. ''Far''. Stämman var lättad, och främst väldigt glad. Det var dock någonting som fångade hennes uppmärksamhet då deras blickar till sist skiljdes åt. Det sargade frambenet. Pannan rynkades, i oro likväl som förvirring. ''Vad har hänt?''. Blicken svepte över till Sirocco. Det hade han inte sagt någonting om. Inte för att hon klandrade honom, men att fadern hade förlorat ett ben, det fann hon sig svårt att ta in.

[Jag hade glömt att det var min tuuur D:]
Han kände sig överflödig, som om han inte borde vara där. Han hade varit glad, och kanske något stolt, även om det var oförtjänat av honom, att han fick föra dem samman igen, men han hade inte tänkt på hur det skulle te sig sen. Att de levt utan varandra så länge, att hon växt upp utan dem, så att de nu mer kunde ses som främlingar till varandra. Han satte sig ner och skruvade osäkert på sig, han kunde ju inte bara resa på sig och gå?
De hade inte gjort mer än att nästan andlöst uttalat varandras namn, men nu då?
Sirocco såg på Himalaya, hon ställde en fråga, åt honom. han förstod först inte vad som var fel? Vad hade hänt med vad?
Sirocco lade omedvetet huvudet på sned, innan han förstod. Benet. Han hade aldrig tänkt på det då hon frågot honom hur fadern var, hade glömt att han förut haft ett ben, det var så naturligt för Sirocco att det inte fanns där, det hade det inte gjort på mycket länge, inte sedan han var liten, kriget som tog ifrån honom Mor och Havanah. Han log ursäktande och drog bak öronen. Harklade sig osäkert och sneglade mot fadern.
Vad i allsindar skulle han svara på det?
"Tramptass tog hans ben, och han tog hans öra" fick bli den korta förklaringen, Fadern fick fylla i om det behövdes, men han ansåg det inte viktigt, och så visste han själv inte alla detaljer, han var för liten då. Det fanns andra sake för dem att prata om, så som de förlorade åren, och frågan som Sirocco visste måste ha snurrat i systerns huvud. Åldern på Sirocco och hans syskon, hur kort efter hennes försvinnande de fötts. Var dem en ersättning? Han log mot henne igen, i brist på något intelligent eller samtalsförande att säga.
Man kunde minst sagt säga att han kände sig malplacerad i situationen.
[ta en awkward Rocco]