Hanen hade varit här förut. Han hade känt den här jorden under hans fötter förut. Denna jord som var kolsvart och som kändes som pulver under hans tassar. De döda trädstammarna var lika mörka som jorden. Dessa saker var oförändrade sen senaste gången hanen hade varit där. Men inte allt var oförändrat. Trots att jorden fortfarande var svart vågade sig nu små grässtrån upp. Inte bara grässtrån, utan blommor också. Hanen böjde sig långsamt ned och luktade på blommorna. Lukten fick hans päls att resa sig en aning. Det luktade gott, och somrigt. Känselspröten var nyfikna, som vanligt, och smekte blomman försiktigt.

Cry gick runt och tittade sig omkring, trots att det mesta han såg bara såg suddigt ut då hans ögon svek honom. Men han kunde fortfarande se färger av fjärilar som slängde sig över blommorna och han kunde höra fåglarna som kvittrade. Han log för sig själv. Denna skog som varit död hade nu blivit fylld av liv igen. Den hade dock fortfarande långt att gå. Han kunde inte än se några träd. Men han var hoppfull. Skogen hade återhämtat sig snabbt.

(Privat med Lamia!)

De bleka tassarna beträdde åter de brända markerna, även om de var mer blomstrande är brända numera. Hade det inte blivit ännu mer växtlighet sedan sist hon var här? Den där Artemis var kanske nära. En liten impuls inom henne sa åt henne att bränna, bränna ner allt igen. Men hon antog att hon skulle sätta sig på kant med Moriko då och att förarga gudarna var inget hon önskade sig. Även om Aurinko säkert skulle hålla ett gott öga på henne om hon gjorde det. Eller kanske inte, de där gudarna var ju helt upptagna av sin balans och harmoni och allt det där. Hon himlade med ögonen och fortsatte in i området. Varför hon var här igen visste hon inte, det var bara något som drog henne hitåt, låt oss kalla det hennes kvinnliga intuition. Eller kanske var det bara så att hon var lite mer odisciplinerad och lite mer valp än vad hon själv erkände.  Hon kanske bara gillade platsen, och därför intalade sig att det hade med hennes uppdrag att göra att föra sina tassar hit åter igen.
Oavsett vad så avslöjade vinden en doft av varg framför henne. Ett svagt leende lade sig på de mörka läpparna, triumferat, nu skulle hon iallafall hitta den. Ledtråden som hon så desperat letat efter den senaste månaden.

Hanen avbröts i sin promenad när en främmande doft nådde hans nos. Han saktade ned till hans stod stilla. Cry drog in ett djupt andetag för att kunna lära känna lukten mer. Han log mjukt när lukten nådde hans hjärna. Det var en bekant lukt; varg. Han gillade den. Lukten av sällskap och trygghet, men också kunskap. Den lukten var alla de saker han ville ha. Det var som om den kallade på honom och sökte sig till honom ,var han än var. Han var dock tillräckligt smart för att inte ha för höga förhoppningar. Det hade han fått lära sig när han hade mött en speciell hona vid öknen, då hans förhoppningar hade förblindat honom och lurat honom att alla varelser och individer var goda. Så var självklart inte fallet. Självklart inte. Men han hade varit för glad för att kunna förstå det. För snäll. Cry skulle nog aldrig sluta tänka på hur dum han varit. Men det var också en påminnelse om att, trots att fördomar är dåliga, måste vara kritisk.
Ett misslyckande, ja, det hade det varit. Var han glad för att det hänt? Absolut inte. Men var han ledsen? Nej, hanen var inte ledsen. Men han kände sig starkare, smartare och hade lovat sig själv att inte göra om misstaget, trots att han visste att han säkerligen skulle göra det.

Om denna främling var en säkerhet eller en fara, det visste han såklart inte. Han kunde inte känna av sånt bara på lukten, men han kunde inte bara undvika vargen för att han trodde att den skulle vara oförskämd. Och ändå om den skulle vara det visste hanen att han skulle lära sig något, ändå fast det inte var så mycket, och kunskap det var värt mer än något annat i världen. Så hanen vände kurs mot lukten, dit känselspröten sträckte sig mot.

Efter en stunds lugn promenad hittade han vargen. Den var inte vuxen. Den var tonåring, i hans ålder om inte lite yngre än honom själv. Dess huvud var inte synligt för hanen, utan han stod några meter bakom vargen, på säkert avstånd.
"Var hälsad." Sa han lugnt, men ganska högt så att vargen skulle höra hans röst. klart och tydligt.

Lamia skådade ut över markerna och försökte räkna ut var källan till den vargdoft som dansade runt i vinden befann sig. Vinden betedde sig höst underligt, slog endera åt enda endera åt andra hållet och rörde upp alla markens dofter till stort virrvarr av information. Så trog någon till orda bakom henne och hon hoppade skrämt till och snorde runt. Kände sig genast generad och fnös därför med irritation i blicken.
"Smyg dig inte upp på folk sådär!"
Hävde hon ur sig, mest arg på sig själv som tillåtit sig bli smygen på. Och generad, otroligt generad, men det försökte hon att inte visa. Ännu en irriterad fnysning lämnade henne och sedan började hon lugna sig lite. Hon rykte på axlarna och skakade på sig som för att skaka av sig hela händelsen och mötte sedan den andres blick.
"Jag är Lamia, vem är ni?"
Frågade hon sakligt, även om detta möte inte gått som hon önskat till en början så behövde hon inte avsluta det. Det kunde finnas viktigt information att hämta hos den bleka hanen.

Av misstag verkade Cry ha skrämt valpen, det var tydligt i dess irriterade blick. Ett varmt skratt brummade i hans bröst. När det tystnat spred sig ett mjukt leende i hanens ansikte och han gav vargen en sympatisk blick.
"Smyg dig inte på folk sådär!" Hade vargen sagt. Han nickade åt främlingens ord. Det var sant, det hade varit en aning oförskämt.
"Jag ber om ursäkt för att ha skrämt dig. Det var inte meningen och jag hoppas att du inte hyser agg mot mig." Crys röst var mjuk och lugn, som den brukade vara. Den var välkomnande och accepterande, som en varg mammas röst till dess avkomma.

"Jag är Lamia, vem är ni?" Frågade vargen, presenterad som Lamia.
"Mitt namn är Cry. Angenämt." Sa Cry och väntade på att Lamia skulle ställa nya frågor eller fortsätta konversationen. Han ville inte få vargen att känna sig utsatt på grund utav hans storlek, eller ålder, och valde därför att vargen skulle få välja vilken takt konversationen skulle gå i.

Lamia ger främlingen en tveksam blick och synar denne länge under tystnad. Han verkade ändå erkänna sitt misstag och ursäkta det, så han kunde få vara värdig hennes förlåtelse. Hon fnös kort åt han kommentar och bet sig lite i ena läppen. Undrade vart hon skulle föra diskussionen här näst. Allt medan tiden gått hade hon insett att hon inte var någon strategiker, hon var ingen smidig varg. Hon var här och hon var nu, hon var burdust och framåt och stark. Inte slug och lirkande. Så hon hade helt enkelt kommit fram till att rakt på var hennes sätt att gå.
”Angenämnt.”
Sade hon ändå tillslut, förstod att det var tvunget att styrka främlingen lite medhårs innan man utkrävde information ur någon.
”Säg mig, vet du vart flocken Draugai håller hus?”
Frågade hon sedan.
”Eehm.. jag ämnar gå med dem”
Lägger hon till för att det inte ska verka allt för misstänksamt.

Hanen skakade på huvudet. Hans leende försvann men vänligheten låg fortfarande i hans blick. Hanen ville hjälpa honan, men som alltid begränsade hans eget minne honom.
"Tyvärr." Började han.
"Jag vet knappt var jag är nu, vad detta land kallas och vem jag är. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig." Han log snabbt när de sista orden försvunnit ut ur hans mun, och leendet nådde aldrig hans ögon. Leendet var svagt, som honom själv.

"Oh?" Sa han en aning nyfiket när honan berättat att hon skulle gå med i den främmande flocken.
"Jag hoppas att du kommer att trivas, Lamia." För första gången uttalade han hennes namn. Det kändes konstigt, som om han använde hennes namn för vardagligt, men han ville vänja sig.
"Om jag får fråga, varför just Draugai?"

En djup suck lämnade henne. Aldrig skulle någon veta vart de befann sig. Hon hade spårat dem för ett ögonblick hade hon fått för sig, men lika snabbt var spåret borta. Och vem hon än träffade så visste de ej vart Draugai befann sig. Det var som om de gått under jorden. Och de kanske de gjort, de fega kräken. Kunde inte ens stå kvar i sitt eget krig. Hon fick lust att himla med ögonen åt deras enfald. Men hon lät bli. Blicken fokuserades istället på Cry då denne uttalade hennes namn. Det lät konstigt, lite för familjärt. Hon rynkade lätt på nosen. Och vad skulle hon svara på hans fråga? Hon hade inget gott att säga om Draugai. Kanske lika bra att säga det absolut motsatta mot vad hon tyckte och kände.
”Jag har hört att de ska vara bra krigare. Jag vill ha ett syfte med mitt liv och jag är villig att tro att de kan ge mig det.”
Sade hon lugnt och log. Hon var ganska bra med ord ändå alltså, borde sluta nedvärdera sig själv så fruktansvärt.

"Jaså?" Hanen kunde inte säga att hennes ord var falska, han hade ju aldrig hört talas om flocken. Hennes ord gjorde hanen mer nyfiken. Vilka andra flockar fanns det? Hur mycket information om dessa kunde honan ge honom.
"Vilka mer flockar finns det?" Han var tvungen att bita sig i tungan för att inte fler frågor skulle rinna ur honom. Nu var hanen på. Hans nyfikenhet kunde inte stoppas nu, hur mycket han än försökte. Cry visste att han borde gjort det, att han kunde framstå som oförskämd, men det kändes så skönt att bara fråga. Att bara få den kunskap han aldrig fått, eller förlorat. Vilket av dem visste han inte men han kunde inte bry sig mindre just då. Då, när hans nyfikenhet höll på att äta upp honom inifrån.

Han harklade sig. Cry hade blivit medveten om hur nyfikenheten bara växt sig och hur oförskämd han blivit med hans näsvishet. Han stängde ögonen långsamt, och andades i takt med ögonen stängning; ett försökt i att lugna ned sig själv.
"Jag ber om ursäkt för min näsvishet." Cry öppnade fortfarande inte sina ögon. För rädd för att om han skulle göra det skulle han känna sig allt för utsätt och generad framför honans brinnande blick.

Trots att hans ögon var stängda så var det ändå inte så mycket som han missade då hans ögon bara kunde se färger. I vissa fall konturer, men de flesta smetades bara ut och allt blev suddigt framför honom. Ibland var det faktiskt skönt för honom att bara blunda, och slippa kaoset med nedsmetade färger från omgivningen.

Lamia log ett svalt leende emot hanen.
”Det finns allt för många för att räkna upp..”
Började hon sitt svar. Egentligen visste hon inte varför hon skulle hålla en lektion i numooris samhällsstatus för en vilt främmande varg hur som helst. Och snart så påpekade även hanen det udda i situationen. Hon nickade kort.
”Ni är ursäktad.”
Nu då hon redan börjat tänka ut ett svar i huvudet kunde hon väl lika gärna fortsätta.

”Men jag kan dra de viktigaste för dig om du känner behovet av det?”
Orden var betonade som en fråga men innan hanen fick chans att svara fortsatte hon sin utläggning.

”Det finns Qu, en semi-god krigarflock som just lämnat sitt revir för okänd destination, TBB, en ord krigarflock som håller till i stora delar skogen här intill, Kaiwood. Devils, en ond flock som håller till i öknen, och draugai, en neutral krigarflock som jag inte vet vart de finns då de nyligen bytt revir.”
Hon ryckte lätt på axlarna

”Sen finns det otaliga fler där ibland Isil Anar och Provada Vox, två goda flockar som inte blandar sig i numooris stridigheter och Cierzo som är allierade med Qu” Hon suckade lätt ”Och säkert ännu fler som inte är viktiga nog att känna till”
Sade hon och munnen blev till ett litet streck. Hon hade redan tröttnat på det här samtalet.

"Det finns allt för många för att räkna upp?" Hur många varelser fanns det här egentligen? Så många? Cry tittade spänt och något otåligt på honan, ytterst nyfiken på vad mer hon hade att säga. Han hade ännu en gång blivit upprymd.
"Ni är ursäktad." Han log mjukt mot henne, ännu en gång. Denna gången såg den dock mer tacksam ut än lugn och vänlig, ifall dessa inte var samma sak. 
"Men jag kan dra de viktigaste för dig om du känner behovet av det?" Cry nickade snabbt, och många gånger. Han såg nästan ut som en valp som fick för första gången följa med ut och jaga. Och så började honan ramla upp alla flockar. Qu, pravada vox... Namn som han aldrig hört förut. Han la dem alla på minnet.
När honan blivit tyst tog han till ord igen.
"Tack så mycket..." Hans bultade hjärta började lugna sig, men det bultade fortfarande snabbt i hans bröstkorg, denna gång av glädje.

Lamias öron växlade endera från spetsade till bakåtlutade, hon hade svårt att veta hur hon skulle hantera främlingen. Han verkade väldigt känslosam och det gjorde henne lite obekväm.
"Ingen orsak"
Fick hon fram.
Hon började känna en lätt stress inför sitt uppdrag. Eller snarare kom den stress hon länge haft åter ikapp henne. Hon stod handfallen och visste inte vad hon skulle göra, och detta möte var bara ett i raden av besvikelser. Hon hade inte fått en enda bra upplysning om vart Draugai kunde tänkas hålla till. Hon visste inte hur länge hon fick vara ute på uppdraget, hade inte fått någon tidsbegränsning så så länge det krävdes antog hon. Men hon började bli orolig. Tänk om hennes syskon skulle börja röra sig hemåt snart och hon hade inte ens hittat flocken än. Tänk om hon skulle dröja så länge att de började tro att hon lämnat dem. Hon tyckte inte om det här, inte alls. Det var så mycket svårare än vad hon tänkt sig. Bistert pressade hon ihop käkarna. Det fanns inte så mycket mer att göra än att fortsätta söka.

"Ingen orsak." Cry nickade ännu en gång åt honans ord, som om han bekräftade att han hade hört honom. 
  När honan inte sa något mer antog hanen att det var dags. Dags att säga hej då. Honan hade inga mer ord och Cry hade inga mer frågor. Hanen log mjukt mot honan, en sista gång för den stunden.
  "Det verkar som det är dags att säga hej då, Lamia." Började hanen. "Må lyckan stå dig bid." Det var hanens sista ord innan han vecklade ut de enorma vingarna och slog ihop dem så att han kastades upp högt i luften, samtidigt som dammet for omkring på grund utav tryckvågen som skapats. Och med det, började han bege sig nordöst. Ännu en del av landet han behövde utforska.

Lamia nickade kort åt hanens ord.
"Ja det verkar som att det är tid för det.."
Sade hon och gav hanen ett svagt leende.
"Det var trevligt att råkas, Cry"
Sade hon och menade det. Hon var inte så mycket för att småprata egentligen men mötet hade varit angenämt. Om det inte varit för det där dumma uppdraget som hela tiden hängde över henne likt ett åskmoln så skulle hon kanske faktiskt njutit lite av främlingens sällskap. Men nu fanns ingen plats för ett njuta, bara oro och leta, leta, leta. Då hanen kastade sig upp i luften blev hon inte ens imponerad och hon började inte drömma om hur livet med vingar kunde vara, hur det skulle kännas att segla där uppe. Nej hon suckade bara tungt, reste på sig och började planlöst gå igenom den spirande skogen.


[Avslutat]