Natten hade fortfarande ett fast grepp om landet, men i fjärran kunde man börja skymta solen som en smal, ljus tråd där den började sin resa upp på himlavalvet igen. Varför den mörka hanen var ute och vandrade denna tidiga gryningstimma kunde man undra, men det var någonting i hans själ som inte gav honom ro nog att sova. Sedan flockens nya ledarinna skickat iväg honom och Fountain från mötet hade saker och ting inte känts riktigt som de skulle, som om allting inte stod rätt till. Att ha Tain vid sin sida brukade räcka för att lugna honom, men trots att hon fört honom till en lugn plats ute på slätten där han kunde vila i fred och ta igen sig, trots att hon jagat åt honom och hjälpt till att hålla honom varm så hade han inte kunnat slappna av. Och när hennes två döttrar kommit och hämtat henne under gårdagen hade han anat att det lilla lugn han fått njuta av var över.
Skadorna var ännu inte fullt läkta, men det hade heller inte gått två veckor sedan hans strid med den före detta ledaren över flocken Howaido-Chi. Trots detta hade han valt att lämna den lilla lya som Tain erbjudit honom att låna under tiden han tog igen sig, och vandrade nu över slätten med långsamma, tunga steg som dolde det härjade sinne han bar på. Ingenting gott kunde komma ur ett styre där Selva själv stod för besluten och reglerna. Kanske resterande flockmedlemmar såg positivt på denna vändning som flocken nu verkade ta, men han kunde inget annat än hoppas att någon annan medlem ur flocken skulle inse att den honan inte var kapabel att leda en hel flock, hon kunde knappt hantera sig själv.

En djup suck lämnade honom, men värken det orsakade i bröstkorgen fick honom att stanna upp. Den stora, tunga kroppen var illa tilltygad. Om än inga sår fortfarande gapade öppna så var det endast levrat blod och var som höll ihop de största av dem. Skinnet ömmade fortfarande, och han kunde känna hur sliten den gamla kroppen började vara. Inte bara på grund av striden han gett sig in i, utan de hårda åren hade tagit ut sin rätt på honom.
I en försiktig rörelse lyfte han ansiktet mot den stjärntäckta himlen, och glansen av de små brinnande eldkloten reflekterades i hans enda gula öga. På vänster sida av ansiktet gapade ett svart hål där ögat skulle ha suttit, och svarta, djupa ärr löpte från pannbenet ner över nosryggen. Han var ingen vacker syn. Inte längre. Men en gång i tiden hade han varit en ung, stark och stilig varghane som haft hela livet framför sig. Vad som riktigt hänt med det livet undrade han nu... alla han någonsin älskat hade tagits ifrån honom, han hade genomlidit smärta och djup sorg. Han hade vandrat den mörka vägen så länge. Vart hade den lett honom till slut?
"Gudar... om ni kan höra mig, om ni kan besvara en gammal vargs bön..." Han slöt ögat, fyllde lungorna med den svala nattluften som kändes frisk och på något sätt lugnande, innan han andades ut i en djup suck som bildade små moln kring hans nos. Han sänkte sakta huvudet, fortfarande med ögat slutet, och svansen hängande bakom sig.
"Kanske är min tid på denna jord kommen. Men jag vill inte ångra någonting i mitt liv. Jag har fått uppleva vänskap, och kärlek. Vart jag än befunnit mig har jag vetat att jag haft en familj att söka tröst och trygghet hos. Så trots att det ibland, kanske större delen av mitt liv, sett mörkt ut, så vill jag inte göra någonting ogjort. Men som en sista önskan, då min kropp känns trött och svag, så vill jag att ni tar hand om mina nära och kära. Döda som levande. Och innerst inne hoppas jag väl också att jag ska få finna ro och vila den dag jag lämnar detta liv bakom mig."
Han stod stilla en stund, lyssnade på omgivningen och gryningens tystnad. Så efter ett tag öppnade han ögat igen för att än en gång titta upp emot himlen.

[Teck är välkommen in~]

Natten borde kanske varit varmare än den var. Nattkylan blev ganska oväntad i det karga vilande landskapet som fortfarande led av resterna från det senaste vulkanutbrottet. Askmolnen som bildades hade vaggat in landskapet tack vare den blockerade solen och alla värme som reflekterades ut i den tomma rymden igen, och lämnade landskapet nedkylt när vulkanen hade lugnat sig igen. Det passade Teck bra, han led inte lika mycket länge av att vara i lavaöknen nu mera.

I svagt sken kunde man se hur det glimmade till av imma och aska i varje andetag som Teck tog. Djupa, långa, för att fylla hans stora kropp med syre. Hans andetag kunde höras, och som vanligt var varje steg han tog fylld med en ovanlig tyngd som sällan hördes bland vargar. Man kunde höra Teck. Han hördes långa vägar för den skarpe.

Hans karaktäristiska långa tänder avslöjade honom också, det var svårt att ta miste på vem det var om man än gång mött honom, och han hade fotfarande en imponerande storlek i jämförelse till många.

Teck var ett monster. Det var tydligt när man såg honom. Han var bara skapt för en sak, och det var brutala närstrider. Och det som verklgen kunde klassficera honom som ett monster var hans sinne.

Teck var inte känslolös, själlös eller liknande, nej, snarare tvärt om. Han kände kärlek, han kände sorg, även om han oftast hade svårt att urskilja känslorna för vad det var, så hade han dem. Han hade också svårt att uttrycka känslorna, och kunde verkligen inte prata om dem. Men det fanns där, grodde och växte i honom, for runt som i ett hav av oförklarliga uttryck som aldrig brukade visa sig.

Förutom när det blev för mycket, och hans stackars själ svämmade över i ursinniga vredesutbrott där allt kom fram på samma gång. Han undvek det helst, och det hände väldgt sällan nu mera, men det kunde fortfarande hända. Det kunde triggas igång, och han kunde känna när det var på gång. När han väl fick ett utbrott, då blev han ett monster på riktigt, mot sin vilja.

En stark, plötslig känsla kunde enkelt trigga igång det, om någon han bryr sig om blir skadad, eller om någon helt enkelt är hotfull mot Teck. I de flesta fall så kan han motstå och trycka tillbaka känslorna som väller fram. Teck vill inte tappa kontrollen, han bär inte den ondskan i sig.

Men Tecks moraliska ställning är inte huggen i sten. Vad som är rätt och fel skiljer sig ofta antagligen för honom från många andra. Han skyddar dem han bryr sig om, och om resten överlever bryr han sig själlan om. Och när han ska visa sin lojalitet, så är han villig att göra det mesta. Och det är nog då, när han är medveten om vad han gör, som han egentligen blir som farligast. När han inte håller tillbaka, utan går hela vägen för att göra det han måste eller vill.

Hans gröna ögon var nästan lysande. Han såg den äldre sårade vargen på håll i natten. Seum vandrade på andra sidan, för att försäkra om att han inte skulle ha några flyktvägar, men det var Teck som skulle utföra jobbet. Han var mer än villig att visa sin lojalitet för sin nye ledare, och han hade inga känslor för denne varg som snart skulle bli ett offer. Han kunde inte brytt sig mindre i detta fall. Ett liv inget värt för honom.

Han närmade sig i mörkret och ställde sig tyst på håll. Ett flin kunde ses. Hans hjärtslag blev ljudliga. Men han sa inget. Bara stod, väntade en stund, innan han delade ut domen.

En sval bris drog förbi, ryckte lätt i den tjocka pälsen som på vissa fläckar på kroppen var bortnött eller inte fullt utvuxen på grund av ärrvävnad. Luften förde med sig dofter som var nya, dofter som var bekanta, och två specifika dofter som talade om för honom att han inte längre stod ensam ute på slätten. Om huruvida dofterna var bekanta eller nya, det visste han inte riktigt hur han skulle avgöra. De två vargar de tillhörde var för honom inte främmande, men han kände ingen av dem mer än som jämlika flockbröder. Trots detta, var det någonting inom honom som sade att deras ankomst inte förde något gott med sig. Den underliga känsla som legat i magen hos honom under så lång tid tycktes nu släppa en aning, som om han nu visste vad det var för händelse han väntat på. Detta var anledningen till att han denna kväll besökt slätten själv, sårad och gammal, med en bön till gudarna om att de skulle se efter hans kära som ännu var vid livet. Känslan att han inte skulle lämna denna slätt med den kropp han bar nu var alldeles för stark för att han skulle kunna känna något hopp. Ändå så var det inte rädsla som infann sig i hans bröstkorg. Det var lugn. En fast beslutsamhet om att han inte tänkte ge upp sitt liv för ingenting. Han tänkte möta döden. Men inte med öppna armar vilandes i en annan vargs käft.

Det ryckte till i de mörka öronen, och när stegen han kunnat lyssna sig till upphörde valde han att lugnt vända sig om för att möta sin mörke flockbroders blick. Teck. En skräckinjagande varg enligt vissa, men Alnare hade aldrig sett honom som en själ man behövde frukta utan anledning. Kanske var detta all anledning han behövde, men han var ändå inte rädd. Sedan vinklade han huvudet åt sidan, för att lägga blicken på den andre hanen som nu också stannat upp intill dem. Colosseum. En hane han inte visste mycket om, men som han inte tänkte underskatta. En kort nick kunde avläsas, innan blicken åter riktades mot Teck. Det verkade som att det var den hanen som skulle styra detta möte, och Al tänkte inte börja med att säga emot.
"Var hälsade flockbröder." Tonen var lika mjuk och lugn som alltid. På senare tid hade han låtit härjad, som om han hela tiden var stressad och kände att han behövde befinna sig på fler platser än han kunde förmå. Men nu verkade han åter ha funnit sitt stabila jag.
"Jag antar att ni inte sökt upp mig enbart för att utbyta några ord eller njuta av varandras sällskap." Ett leende lade sig över hans svarta läppar, ett sorgset leende. "Synd. Det är en väldigt vacker natt." Han blinkade lugnt innan han kastade en blick upp emot himlen igen.

Teck svarade inte. Han log bara. De göna ögonen fick ett nästan gnistrande sken i mörkret, som om de reflekterade ljuset av nattens stjärnor på himmelen.

Han log. För upenbarligen så förstod den slitne vargen redan. Ja han var inte mycket för världen. Han hade inget värde för flockn. Teck hade verkligen inga känslomässiga band till denne, och han reflekterade inte över om någon annan i flocken har det heller. Men det var ändå något väldigt intressant med att han förstod, och ändå var så lugn. Något väldigt värdigt. Det gjorde att Teck också tänkte vara honom värdig i slutet. Snabbt och smärtfritt.

Han svarade fortfarande inte, bara stod och betraktade honom, och efter en stund så skakade han bara på huvudet. Nej de var inte där för att vara vänliga eller hälsa. De hade ett uppdrag, som Teck inte skulle ha något emot att utföra.

"Tänker du kämpa emot?" Frågade han sedan i lugn mörk ton.

Vargen visade ingen indikation på att han skulle försöka fly. Då skulle det här gå väldigt enkelt. Lite väl enkelt kanske i Teck's tycke. Men det var fortfarande ett liv det handlade om. Han hade väl tll viss del rätten att välja själv hur han skulle vilja att det avslutades. Om han själv inte ville det, så var det hans rätt. Det var hans liv.

Sen att Teck och Seum inte skulle kunna låta hans önskan slå in, det är ju en annan sak.

Det enda öga han hade kvar glänste, och stjärnorna som klättrat upp på himlen reflekterades i den ljusa irisen med dess mörka pupill i mitten. Djup sorg hade infunnit sig i bröstkorgen likt en sten, trots att han under en längre tid nu vetat att denna stund skulle infinna sig. Vad som verkat så lätt att acceptera hade helt plötsligt blivit svårt att förstå i samma stund som han mött den andre hanens blick. De kände inte varandra, visste bara om att den andre var lika trogen flocken som de själva. Ja, det var iallafall vad alla hoppades på. Att alla skulle vara trogna flocken. Men var det värt det, när flockledaren delade ut order att mörda sina egna medlemmar?
En djup suck undslapp honom, och blicken sänktes för att åter vila på den andra hanen. Seum befann sig i utkanten av hans synfält, där för att vakta och iaktta. Redo att rycka in om det skulle behövas. Men Alnare tvivlade på att det skulle gå så långt. Teck såg ut att vara mer än redo att klara av detta på egen hand. Så påminde hjärtats slag honom om att detta inte längre kunde ses ur synvinkeln hos en flockbroder som stod mot en annan. De var främlingar för varandra. Alnare var numera emot allting som Teck, och Colosseum, trodde på. Han var en förrädare, trogen de gamla lagarna och Key som inte längre befann sig bland dem. Och för det skulle han dö. Det var dags att svälja sorgen, och hålla huvudet högt.

Han blinkade långsamt, innan han flyttade framtassarna lite längre ifrån varandra och sköt ut bröstkorgen så att hans hållning blev mer lik den en varg av hög rang visar upp. Några kotor i ryggraden klickade till, ett tecken på att de återfann sina ursprungliga platser, och musklerna gjorde sig redo under hans skinn. De större såren från striden med den goda ledarinnan hade läkt ihop, men inte tillräckligt för att risken att de skulle kunna gå upp igen var för liten för att bry sig om. Han var sliten. Gammal. Trött. Sårad. Men han stod ändå lugnt, värdigt, och när Tecks fråga nådde honom nickade han bekräftande emot honom.
"Till slutet."

Teck log plötsligt. Vargens ord förvånade honom något. Han tänkte att han skulle låta sig dö med värdiighet, snabbt utan smärta. Men han gillade hans anda. Precis vad Teck själv skulle sagt.

Teck bugade sig för främlingen, en gest han knaappt gjorde för en ledare. Han avskydde att underkasta sig något, det var förnedrande. Utan det var något han gjorde för en jämlike. Och det hände inte ofta. Kanske inte någonsin när Teck tänkte efter.

"Jag gillar din anda, broder. Jag ser detta som en ära. Visa vad ditt liv är värt för dig, och att du dör en äras död i strid likt den krigare du är."

Teck var inte mycket fö stora ord, men han hade nog lärt sig tt uttrycka sig när han verkligen menade något. Den fåordige vargen sa sällan något i överlag, men nu kändes det rätt helt enkelt. Han tog steg framåt nu och blottade tänderna något.

Teck hade fortfarande sina order. Han skulle inte tveka.

"Tveka inte." Sa han bara. Och det var hans tecken på att det var dags att utföra domen.

[Hej, nu har jag gjort en väldigt smart sak. Jag beslöt, i ett impulsivt ögonblick, att jag var trött på att ha Alnare och Fountain liggande och skräpa bland mina karaktärer då jag väntat mer än ett år på att de ska dö. Så jag dödsförklarade dem båda och flyttade deras status till Selva. Allt detta, medan detta roll fortfarande var igång. yeah, inte en av mina bästa idéer..
Men. 90% av alla Selvas roll är inaktiva, så jag tänkte ta mig av detta roll med henne. Så det ska inte vara några problem, bara det att jag skriver som Alnare på Selvas konto! 8D allt för att jag inte ska fortsätta att rolla en dödförklarad karaktär och det ska bli strul på det sättet. Hoppas du tycker det är okej? :3]

Leendet som den andre hanen bjöd honom lät han passera utan att besvaras. Det var inte ett handlande avsett att irritera eller på något sätt försöka trycka ned den mörke hanen framför honom, nej. Alnare ansåg endast att situationen inte krävde att han besvarade den andre hanens plötsliga leende. Ibland talade tystnad och stillhet mer än tusen ord eller en artig gest.
Dock kunde han inte dölja förvåningen som tog plats i de gamla anletsdragen i samma stund som den andre hanen bugade sig emot honom. Handlingen var så oväntad att han för ett ögonblick inte visste hur han skulle reagera. Den gamla kroppen tycktes dra sig bakåt en aning, som om år av lärdom satt så djupa spår i hans minne att han agerade reflexmässigt de stunder han inte riktigt visste vad omgivningen krävde av honom. De mörka öronen vinklades bakåt, sedan framåt. Och till slut, när Teck åter intog sin vanliga hållning, verkade han ha funnit sig själv igen och lät lugnet åter lägga sig likt en skyddande filt om honom. Dragen vid mungiporna tycktes bli mjukare, och innan ögonblicket hunnit dö ut mellan dem lade han öronen bak emot nacken, slöt ögonen och sänkte huvud och hals i en något osmidig rörelse som kunde liknas vid en bugning. Det var menat att bemöta den andre hanen med samma respekt som han själv blivit visad, men den gamla kroppen tillät inte gesten att bli lika mjuk som han velat.
När den andre hanen åter tog till orda öppnade han ögonen, lyfte huvudet och spetsade åter öronen för att uppmärksamma honom. Tänk, för den som just anlänt till platsen kunde man tro att detta var ett möte mellan två hanar som inte setts på länge, men som sett framemot stunden då de åter skulle få njuta av den andres sällskap. Tanken var, på ett nästan skrattretande ironiskt sätt, lugnande. Han skulle få möta döden på sina egna villkor, trots allt. Och han tänkte minsann inte göra den mörke hanen som var utsänd att ge honom hans dödsdom besviken. Ända in i märgen var han en krigare, det hade han alltid varit, och han var stolt över sitt blod. Han tänkte bjuda på alla krafter som fanns kvar inom honom. Han tänkte inte hålla tillbaka.

"Tveka inte."
Ingen återvändo. Alnare krökte på nacken, böjde benen en aning så att hans kropp hamnade i en defensiv position, och lät musklerna spela under skinnet. Ett litet veck kunde uppfattas i nosryggens mitt, och han blottade varnande tänderna, trots att de båda visste att detta var en strid som sedan länge gått förbi stadiet där varningar var någonting som skulle uppmärksammas. Med en kraftansträngning samlade han sin kraft inom sig, innan han sträckte sig ut mot den andre hanen i avsikt att ta sig in i hans sinne. Under sina många år hade han inte ofta använt sin kraft i strid, men han visste att hallucinationer var användbara ting och han tänkte inte hålla igen. Men den strid som redan tagit plats mellan honom och ledarinnan för den goda flocken hade tagit på hans kraft, någonting han blev medveten om i samma stund som hans kraft endast orkade skrapa lite i det översta skicket i den andre hanens sinne. Det skulle aldrig gå. Han behövde all energi till den fysiska kampen. Han drog sig tillbaka med kraften, lät den sjunka tillbaka i djupet där den alltid vilade, och samlade krafterna på nytt.
En dov morrning undslapp honom, och svansen snärtade till bakom honom. Han skulle inte tveka.

[Haha ja klart det går bra 8D ]

Teck samlade sig n stund, slöt ögonen, tog ett djupt andetag. Han öppnade ögonen som nu glödde. Inget leende fanns kvar. Detta var nu allvar och han skulle slutföra sitt uppdrag. Han skulle ta ett liv denna natt. Något han tänkte göra med brutal och blodig värdighet.

Han öppnade gapet helt och de långa tänderna blottades tydligt när han röt i natten. Tänder han fått för ett enda syfte; att genomborra sina offer och sina fiender, kapa av viktiga blodkärl, vener och artärer. Tänderna skulle få grepp om köttet för att slita av dem från dess ben. Låta offer förblöda om han så ville låta dem lida. Teck var en maskin om han ville, och Teck tänkte inte heller hålla tillbaka, inte denna gång. Han tänkte försöka göra det hela kortfattat, men nu när gamlingen ville kämpa så skulle han låta honom göra det så länge han orkade. Men ett snabbt bett över rygg eller nacke, det var Teck's mål. Låta honom dö utan att känna smärtan, utan att få dö i tron av att man dött med värdighet och med en värdig kamp.

Han började gå med tunga steg mot gamlingen fortfarande ljudligt rytandes och med blottade tänder, med blicken fäst på vargen som skulle avrättas. Hans tunga kropp gick till anfall så det dundrade i marken, rakt på med sikte mot offrets nacke, redo att hugga till och bryta av på sekunder, så fort han skulle få tillfället för det.

[Teck vill man minsann inte möta i en mörk gränd om natten D: läskig, men snygg, bild ;3]

Raggen reste sig diskret i nacken på honom när han mötte sin motståndares glödande blick. Den hungriga blicken han mötte i den andre hanens ögon var tillräckligt för att få blodet att isa sig i vilken varelse som helst, och när han sedan blottade sina långa huggtänder och släppte fram ett rytande som tycktes skära genom märg och ben så kunde Al inte göra annat än spänna musklerna och begrava klorna djupt i marken.
Inte backa, inte backa. Han tvingade sig att upprepa orden, tvingade sig själv att inte glömma dem. Det spelade ingen roll hur mycket han än var i underläge; han tänkte bjuda den andre hanen på en kamp. Det hade han lovat, både Teck och sig själv. Om än han kände sig mer sårbar än någonsin tidigare pågrund av att han mist sitt högra öga, det gjorde hans högra sida till en totalt blind punkt för honom. För att inte tala om hans gamla kropp, och de stora sår som redan nu påminde honom om att för mycket rörelse skulle få dem att spricka upp igen. Men trots allt detta, så var det synen som bekymrade honom mest.

När den andre hanen började gå emot honom lade sig öronen tätt intill nacken, och hakan sänktes närmare bröstkorgen vilket bidrog till att även han själv såg ut som ett rovdjur som inte tänkte låta någonting stoppa honom. Detta var dock inte rätt tillfälle att vara dumdristig. Han hade aldrig sett den mörke hanen slåss, men det fanns en anledning till att han tagits med i The Dark Nation från första början, och misstankarna om hanens goda stridskonst stärktes endast av att det var han som givits uppdraget att nu komma och döda den gamle kämpen. Teck kunde strida, det var det ingen tvekan om. Så han tänkte vara extra uppmärksam på sin högra sida, men bemöta hårt med hårt. Ingen återvändo.
Den andre hanen gick till anfall, och Alnare var redo. Teck siktade in sig på hans nacke, men den gamle vargen tänkte inte låta honom lyckas med det första hugget. Med förvånansvärd kraft sparkade han ifrån med bakbenen och kastade sig emot den andre hanen, men istället för att hugga emot strupe, ansikte eller rygg, så högg han emot den andres undre käke. Det var ett riskabelt drag, men tanken var att avvärja den andres attack genom att styra undan hans käftar med sina egna.

[Tack så mycket :'D]

Teck kände nu att gamlingen inte skulle ge sig utan kamp, det gillade han. Det skulle inte bli så enkelt som att bara bryta hans nacke. Hans jaktinstinkter skulle starta, och han skulle vilja jaga och döda.

Teck hade missat sin attack, snabbhet hade aldrig varit hans starka sida, och han morrade dovt till när han plötsligt kände hur gamlingen hade fått ett bett under hans haka och det smärtade när han blev hängandes i den sköra huden. Han kunde inte komma åt att bita honom där han hängde, så reflexmässigt så tog han och kraftigt kastade iväg vargen bortåt i riktning mot ett stenröse. Han lossnade och teck skakade på huvudet. Blod hade börjat sippra ut från såret, men det var ingen djupare skada, det skulle läka fort. Han började gå mot gamlingen och väntade på att han skulle göra sig stridsklar. Teck ville inte attackera någon som redan låg ner, det fanns ingen mening med det.

Han röt igen högt och hotfullt, och påminde mer om en tiger i sitt morrande läte. Skulle han anfalla igen så var Teck redo att attackera.

De blottade tänderna fick grepp i den andre hanens hud, och han slöt käftarna så hårt han förmådde i ett försök att inte tappa greppet. Dessvärre hade han missat att få tag om själva käken, och det var endast det tunna skinnet som skiljde ben och kött från omvärlden som nu satt mellan hans tänder. Men det var det enda greppet han för stunden hade, och han tänkte inte tillåta sig själv att släppa det så lätt.
Det fanns dock lite han kunde göra när den kraftiga, mörka hanen tog sats och med hela sin kropp slungade iväg honom mot ett stenröse som befann sig en bit bort. Bakbenen hade inget riktigt fäste under honom, då Teck både var kraftigare och högre i manken, och det tunna bettet om hanens haka släppte i samma stund som alla fyra tassarna förlorade kontakten med marken. Det var hans högra skuldra som tog i en av de stora stenarna och förhindrade att han färdades längre genom luften. Smällen tog hårt, men adrenalinet som nu färdades genom varje ådra i hans kropp dämpade smärtan och gjorde att han orkade resa sig på stadiga ben. Det stramade dock oroväckande i de stora såren som täckte hans manke och rygg, de som satt kvar sedan hans tidigare strid, och han blev med ens medveten om att hans skinn inte skulle klara av att hålla samman skadorna i denna strid. Vare sig han lyckades hålla sig på benen fram till slutet eller ej, han hade inte fått tillräckligt med tid för att han skulle kunnat läka.

Frambenen placerades nära intill bröstkorgen, och med en kraftansträngning lyckades han hiva sig upp så alla fyra ben ännu en gång var under honom. Det enda öga han hade kastade en snabb blick bak mot den gamla kroppen, kontrollerade om var eller blod fläckade hans päls någonstans, men han hann inte uppfatta någonting innan den andre hanens dova rytande nådde hans öron.
Stadigt mötte han den andre hanens blick. Ingen rädsla kröp uppför hans ryggrad, ingen tvekan kunde anas i varken blick eller kropp. Nosryggen rynkades, de vassa hörntänderna blottades, och med förvånansvärd kraft gav han ifrån sig ett skarpt skall, åtföljt av en dov morrning. Nu gällde det att ge allt, eller inget. Bakbenen sköt ifrån under honom och han kastade sig emot Teck med särade käftar, siktade på hans strupe, och utdelade ett hugg som han hoppades skulle ge honom bättre grepp än det förra gjort.
Han tänkte ge allt.

Teck stod kvar och väntade på att gamlingen skulle resa sig. Han tänkte inte anfalla vargar som låg ner. De tvar inte värdigt en strid som denna. Så länge som han ahde styrka att resasig, så skulle han göra det. Om det kom till att han inte kunde göra det, så skulle Teck avsluta lidandet fort.

När han sedan anföll igen var Teck redo. Han smällde till honom med huvudet, men blev snart anfallen igen, han var snabb för att vara så gammal, och de svåra med att möta mindre vargar var att det var mindre träffyta, och för att de dessutom oftast var betydligt snabbare än han själv, därför rörde han sig så lite som möjligt, och lät sin moståndare löpa. Vargen nafsade ständigt efter hans strupe och Teck fortsatte att buffla bort honom. Ibland lyckades han få tag, men tappa greppet snart igen om Teck gjorde en kraftig vändning, men hans hud började bli irriterad av risporna på huden runt halsen. Halsen var en plats han inte tänkte låta honom få ett stadigt grepp om till en grad att de skulle bli skadligt. När han sedan kände vargen få ett kraftigare grepp där tänderna borrade in i huden så röt han till igen, men nu dunkade han huvudet neråt för att försöka få vargen på marken samtidigt som han försökte slå till honom med tassarna så han skulle bli träffad av de inte så vassa, men kraftiga klorna. Han tänkte satsa på att försöka få fram blod nu så att livet och orken skulle börja rinna ur honom. Han behövde få jobbet avslutat som han kom hit för.

Gång på gång kastade han sig emot den större hanen. Gång på gång blev han undanknuffad, bortstångad och nästan fälld till marken. Det var ingen tvekan om vem av de två hanarna som var den starkaste. Teck var en skräckinjagande varg med sina långa huggtänder och höga manke, men han bar på muskler under den tjocka pälsen. Många stora vargar spelade på sin storlek, de brydde sig ibland inte om att träna upp kroppen något vidare då de ändå ansåg sig ha ett övertag. Men denna mörka hane hade fysisk styrka att bjuda på, och Alnare kände att adrenalinet gjort sitt. Den gamla kroppen skulle inte orka mycket till. Och ändå kunde han inte ge upp.
Käftarna slöts om den andres käke, och tänderna gjorde sitt yttersta för att pressas genom skinn och kött för att greppet inte skulle kunna lossna. Ytterligare ett dovt rytande undslapp den större hanen, men han tänkte inte släppa sitt grepp. Musklerna kring käkarna spändes, tänderna fann sin plats under skinnet och bakbenen böjdes under honom för att han skulle kunna hålla balansen bättre. Framtassarna hängde i luften framför honom, men han tänkte inte låta ett par mindre tassar bli det som fällde honom i denna strid. Den sista striden han utkämpade i livet. Det var en sorglig tanke, samtidigt som han visste att han hade mycket att se framemot i livet efter detta. Hans älskade vänner, den familj han lämnat för så länge sedan för att vandra in i detta land... så många bekanta ansikten som skulle finnas där för att möta honom när styrkan till sist sviktade och livet togs ifrån honom. Nej, han fruktade inte döden. Det skulle han aldrig göra. Men tanken på att dö för att den hona som mördat hans bästa vän, hennes egen moder, hade gett order om det lade en sur smak på hans tunga. Nog för att han lovat sin vän att se efter hennes valpar, finnas där för dem om de behövde det, men han kunde inte förmå sig finna en gnutta kärlek till någon av de avkommorna som fortfarande var i livet. De som hade haft någon kärlek att ge var nu döda, bortglömda. Och kvar stod han, som en gammal sliten man i en flock vars nya ledare och regler inte hade plats för honom. Tanken var sorglig.

Den större hanen slungade sitt enorma huvud nedåt, och det fanns ingenting Alnare kunde göra för att undgå att bli träffad. Greppet runt motståndarens strupe släppte, framtassarna tog i marken och för ett kort ögonblick trodde han att han skulle klara av att behålla balansen och förbli stående på alla fyra... men då kände han ett hårt slag i sidan. Smärtan som tog plats i hans kropp var överväldigande, pulserande. Den andres kloprydda tassar fick in tre ordentliga slag på honom, innan han slog i marken. Men han kunde inte låta sig förbli liggande. Nej. Det krävdes all styrka han hade kvar, men han lyckades rulla åt sidan så att han kom bort från den andres slående tassar. När han var utom räckhåll rullade han över på sida och lyckades lyfta den främre delen av kroppen med hjälp av frambenen, så att han hamnade i en sittande ställning. Bröstkorgen hävdes och sänktes i takt med att han flåsade för att få luft. Blicken vilade på den andre hanen, inväntade nästa attack. Men när han kände en välbekant värme färdas längst sidan på honom släppte han Teck med blicken och riktade den mot sin egen kropp. Såren över manke och rygg hade gått upp. En sörja av blandat blod och var sipprade nu från hans hud och klibbade ihop pälsen. Den andres klor hade träffat på just rätt ställen för att slita itu hans redan sargade skinn. Smärta och trötthet sköljde över honom likt iskallt vatten, och kroppen började skaka när han gjorde ett försök att resa sig.
Det var över nu. Han visste det. Antagligen så visste Teck det också. Smärtan pulserade genom varje nerv i hans kropp, och tanken på mängden blod som lämnade honom för var sekund som gick fick honom att utföra varje rörelse med yttersta försiktighet.
Han lyckades ställa sig upp. Benen skakade under honom, och huvudet hölls lågt för att det inte skulle strama i skinnet över hans manke. Men han mötte ändå beslutsamt den andre hanens blick.
"Du är en god krigare, Teck. Låt inte Selva beröva dig på din personlighet." Fortfarande var andetagen djupa, benen skakade oroväckande under honom.
"Tack. För en god strid." Han lyfte huvudet, och sakta men säkert lyfte han svansen också. En hållning värd en krigare av högsta rang.
Han var redo att dö.

[Überultrasegt svar!! Meeen, nu ska vi se till att avsluta detta! Så får Teck det överstökat och det här rollet behöver inte ta upp plats för dig mer! 8D ]

Teck stod stilla och betraktade den lille krigaren framför honom. Var han nu redo för sin död alltså? Hade han fått nog?

Han lyssnade till hans ord. Ett nästan varnande ord, om Selva. Teck visste int riktigt hur han skulle ta det. Han var väl medveten om att vargar som Selva var några man behövde se upp med. Men Teck hade aldrig varit direkt mottaglig för andras åsikter. Han hade alltid kört sitt race, och hade det inte passat så körde han på ändå. Han var tveksam till om ens Selva kunde förändra Teck, och ta det lilla som fanns av hans knappt befintliga själ. Men Teck skulle ta till sig varningen ändå. Kanske var Selva inte mycket att liita på. Å andra sidan så stod nu framför honom en varg som fått en dödsdom av sin ledare. Vad skulle han annars säga, än att fördömma henne. Och egentligen, vem var han att bestämma vem som skulle dö och leva Och varför skulle Teck utföra en sådan dom utan grunder att stå på? Nu kände han dock att han ville utför domen nästan enbart på grund av barmhärtighet mot kraken framför honom som envist försöker hålla fast vid ett patetiskt liv som bara höll honom fången i denna flock och i detta jordliv. En del av Teck funderade nästan på att låta honom gå fri, men till vilken nytta och för vem Han står nu, redo att dö. Teck tänker inte vara den som förnedrar honom med att låta honom leva.

Han nickade mot Alnare. Om han var redo, så skulle Teck vara redo.

"Jag skall befria dig nu från detta liv, och jag önskar er all lycka i nästa. Jag önskar jag hade lärt känna er tidigare."

Han ångrade sig sedan plötsligt. Här fanns en möjlighet till information som annars skulle gå förlorad.

"Men först vill jag veta - Varför vill Selva se er död?" Frågan var skarp. Om det fanns mer anledning än att han var en svag varg, som i sig var en resonlig orsak enligt Teck, så kunde det vara bra att veta. Han ville veta om det fanns mer anledning till att ta varningen på allvar. Informationen han kunde få, kunde komma att ändra på mycket. Eller inget alls. Alnar kunde nu avgöra vad han ville göra med sin sista tid i livet. Om han ville påverka, eller bara dö i frid, och ta med sig alla hemligheter i graven. Teck tänkte inte ge honom mycket tid till.

Här stod han. En gammal krigare. En varg som vandrat genom livet och stött på alla dess motgångar, sett lycka, mött och förlorat kära vänner, levt ett liv som lämnar sina spår på honom. Både kropp och själ var fläckade av minnen som livet sett till att han skulle bära med sig till den dagen han skulle lämna jordelivet. Den här dagen. Med huvud och svans i en hög position, med de stora, öppna såren som pulserade och brände hans skinn. Nu när han såg tillbaka på alla de år som låg bakom honom fanns det endast en sak han ångrade. Den barndomsvän som varit den som lärt honom att se allt det underbara i livet, den hona som han älskat så högt att minnet av henne fortfarande fick det att svida i hjärtat... Laulu. Om han inte varit så idiotisk, om han inte tvekat, så skulle han ha följt henne på sin vandring och aldrig vikt från hennes sida. Om han vetat då vad han visste nu, så skulle han ha stått intill henne och mött livet i hennes närhet. Varje dag. Fått ta del av den underbara person som hon varit. Kanske var tanken girig. Kanske var det sorgligt. Men han hade saknat henne från den stund hon vandrat iväg från deras barndomsflock.
Ja. Det enda han ångrade var att han inte följt med sin vän. Trots vetskapen att det beslutet antagligen aldrig skulle ha fört honom till The Dark Nation, att han aldrig skulle ha fått träffa Key eller Fountain eller vara en del av denna flock. Så var Laulu det enda han ångrade.

Den andre hanens ord fick det att stinga till i hjärtat. Trots sorgen som låg över situationen, trots att han nu skulle möta sin död, så klandrade han inte Teck det minsta. Faktum var att han önskade att han kunde besvara hanen genom att säga att han gärna lärt känna honom tidigare också. Men det kändes inte rätt. Istället slöt han sitt enda öga och nickade lätt emot den varg som skulle ta hans liv. Han var redo.
Men istället för ett hugg, så möttes han av ytterligare ord. Blicken som åter lades på den store, mörka hanen var fundersam, ja ärligt sagt förvånad. Frågan var det sista han trodde att han skulle få höra under sina sista minuter i livet. En djup suck lämnade honom, och öronen som tidigare stått spetsade på hans huvud vinklades bakåt emot nacken. Det fanns ingen anledning att ljuga. Han ville möta döden med ett rent samvete. Kanske var detta en sista chans han gavs, innan livet lämnade honom?
"Jag älskade hennes mor, Fountain. Kanske är det inte största anledningen till hennes beslut att få mig dödad, men jag vet innerst inne att det är en del av den.
Fountain har varit min bästa vän sedan jag kom till denna flock. När hon väntade valpar bad hon mig att agera fadersfigur, någonting som jag kanske inte var så bra på. Men jag har följt valparnas uppväxt från dag ett, jag har sett Selva utvecklas under åren. Och aldrig tidigare, vid något tillfälle under alla dessa år som jag gått vid Tain's sida, har jag sett sådan skräck i hennes blick som när hon iakttagit sin egen dotter. Selva har alltid varit den i kullen som stod ut mest. Ingen av valparna var kanske vad man hoppas på som förälder, men Selva har alltid varit... instabil. Dominant och otroligt våldsam. Hon har allvarliga psykiska problem som visade sig redan innan hon mördade sin yngre broder Hanar ur samma kull."
Han stannade upp, försökte få kontroll på sorgen som satte sig likt en stenbumling i bröstkorgen på honom.
"Tain har fruktat för både sitt och de andra valparnas liv ända sedan Selva tog sina första steg. Jag vet att hon kommer döda Tain också. Brodern Koto var smart som lämnade flocken. Jag vet inte hur länge systern Tosca kommer få leva." Blicken som riktats ned mot marken lyftes nu åter för att möta den mörke hanens gröna ögon. "Men största anledningen att hon vill bli av med mig är väl för att jag en gång i tiden planerade att förråda Key."
Det hade varit svårare än väntat att uttala de orden. Minnena var så färska att han fortfarande kunde känna den enorma varginnans andedräkt emot sitt ansikte, sekunden innan hon berövade honom på något han aldrig någonsin skulle kunna få tillbaka.
"Det var på den tiden då Laulu, en mycket nära vän till mig och medlem i Qu, just hade dött. Jag var helt säker på att det var sorgen som skulle ta död på mig. Som en sista god gärning för hennes skull tänkte jag ansluta mig till Qu, lämnade TDN. Jag var praktiskt taget utanför gränserna och på väg till deras revir när Fountain hann upp mig, berättade att hon var dräktig, att jag inte kunde förråda flocken.
Jag insåg vilken idiot jag varit som tänkt lämna allt. Key, som fortfarande fanns kvar här vid den tiden, visste såklart om vad jag tänkt göra. Hon sade att jag inte kunde komma undan ostraffat, att jag skulle betala för mina synder. Det var inte mer än rätt. Så hon tog mitt vänstra öga."
Han var tvungen att ta ytterligare en paus. Det svarta, tomma hål som gapade i vänster sida av ansiktet där ett öga en gång befunnit sig kändes plötsligt extra tomt. De svarta ärr som löpte över ögonhålan, längst nosryggen tycktes plötsligt sticka till. Som om minnena fick honom att åter känna den smärta han upplevt den natt ögat tagits ifrån honom som straff för vad han tänkt göra.
"Key hade kunnat döda mig. Hon hade kunnat slita upp strupen på mig och slänga ut mig ur flocken för att möta mitt öde. Istället tog hon halva min syn, och bad mig döda Howaido-Chi's ledare för att bevisa att jag är värd att lita på trots mitt misstag.
Jag är skyldig Key allt. Men Selva... den honan är jag inte skyldig någonting. Vad hon än säger, hur hon än predikar om att allt hon gör gör hon för att hedra minnet av Key, kommer jag aldrig att ge henne min respekt. Key var stor. På ett sätt Selva aldrig kommer att förstå. Låt henne inte förstöra minnet du har av Key. Låt henne inte hjärntvätta dig att tro att allt hon gör är berättigat i The Dark Nations namn."
Han sänkte huvudet, som om en plötsligt trötthet sköljt över honom. Det var sanningen. Det fanns inget sätt han kunnat förklara det hela kortfattat. Teck behövde veta, och nu gjorde han det. Vad han sedan valde att göra med informationen var upp till honom.
"Jag är en gammal förrädare, som förläts av en flockledare bara för att anses skyldig av en annan. Jag hoppas att du tar rätt beslut här i livet Teck. Jag hoppas att du inser vad som är rätt." Han lyfte åter på huvudet. Sorgen från alla minnen som sköljt över honom kramade fortfarande om det gamla hjärtat, men han kände sig ändå på något sätt lättare i sinnet än han gjort tidigare. Kanske var detta dödens sätt att säga att han nu var redo. På riktigt.

Teck lyssnade varsamt till varje ord. Han kommenterade inget, frågade inget mera, bara lyssnade. Varje ord kunde vara avgörande för något Teck ännu inte vad medveten om, allt kunde ha betydelse i framtida val. Vem är egentligen Selva, och vad är hennes motiv? Teck hade kanske precis fått svar på mer än han bett om. Gillade han vad han hörde? Antagligen inte. Inte allt. Men det berodde på vad man frågade om. Han visste att Selva inte var någon att leka med. Hon var farlig, på riktigt, och Teck skulle behöva se upp. Han skulle lyssna på varningarna, bära med sig dem i bakhuvudet. Han skulle inte tillåta sig själv snärjas in i något han ogillade. Samtidigt så sökte han en stark ledare som han kunde respektera, och som kunde respektera honom. Han visste att detta var ett sådant test på detta. Och frågan är om han borde utföra uppgiften fullt ut. Han vägde tanken i huvudet. 

Han betraktade gamlingen framför honom. Hans sår var redan djupa. Även om han lät honom lämna denna plats så skulle han snart ändå dö en plågsam död av blodsförlust och utmattning. Teck kunde lika gärna avsluta det, även om en del av honom kände att gamlingen förtjänade sin frihet. Han hade redan hans blod över sig, det skulle inte gå att ta fel på blodet. Selva skulle godta de som bevis för hans död. Han ville låta honom gå med villkoret att aldrig återvända, för Teck skulle riskera mycket genom att göra så. Och vore det värt det för någon av dem?

Han hade bestämt sig. Han nickade till slut. 
"Tack för informationen du gett mig. Nu ska jag släppa dig fri."

Alnare slöt ögonen. Teck vandrade upp med tunga steg som kändes i marken och stannade jämsides med den gamla vargen som hade svårt att stå stadigt. Varje minut kändes lång och obefintlig för dem båda. Teck hade huvudet vänt på vargens nacke och andades djupt och samlat, som för att ständigt trycka undan den bubblande ilskan som alltid fanns där, alltid gav honom energi och rå styrka att ta av. Men det fick aldrig växa sig för starkt.

Sedan rörde sig Teck snabbt. Hans käkar slöt sig kring Alnares nacke, och de långa hörntänderna trycktes djupt in i hans strupe. Han knyckte till och ljudet av nacken som bröts var tydligt, och huvudet hängde kvar i Teck's mun, med blodet rinnandes överallt, och Alnares kropp föll ihop. Allt var över på mindre än ett ögonblick. Inget han gamlingen känna. Allt var bara förbi. Och nu var han fri.

Teck släppte greppet om huvudet som föll till marken bredvid kroppen. Teck var kladdig längs hela nacken av blod och det var ingen tvekan om att livet framför honom var borta. Uppdraget var slutfört. Och medan allt var över och förbi för Alnare som nu hade blivit fri, så kände Teck att detta var som en ny början för honom. Mycket skulle förändras framöver. Hans liv skulle ta en ny riktning till slut. Och vart den riktningen skulle bära visste han ännu inte. Han skulle få vänta och se.

[AVSLUTAT]