Ryktet om hennes systers död hade varit som en kniv i hennes hjärta och smärtan hade tagit över hennes kropp. Hur kunde allt gå så fel,det var meningen att hon skulle leta upp sin stora syster och att de skulle lägga allt bakom sig.Fortsätta att vara bästa kompisar och upptäcka Numoori och värden tillsammans, men nu var det bara hon kvar. Familjen var borta och själv stod hon kvar på jorden ensam. Ingen hade hon att gå till och de främlingar som hon stötte på lite då och då var bara tillfälliga stunder. När främling hade gått så var hon åter ensam igen,smärtan kom tillbaka och så höll det på om och om igen. Självmord skulle vara enkelt,att få slipa vara ensam.Men hon hade lovat sig själv att döden var inte dags för henne än och hon skulle inte ta den i förtid i heller.
Hon grävde ner sin sorg och smärta så att ingen kunde se den. 

Hon höjde huvudet och grävde sig ur sina tankar och såg sig omkring, var var hon egentligen? Växtligheten hade förändrat drastiskt och miljön var helt annorlunda. Hur långt hade hon gått egentligen? Från några få träd stammar här och där till en djungel. Skogen var tätt och fuktig,fåglarna var färgglada och såg exotiska ut. Det var nästan som om hon hade hamlat i en regnskog. Solen gjorde sitt bästa för att tränga sig igenom de täta trädkronorna som la otroligt högt upp.
Hon stannade upp,tittade sig omkring och försökte minnas om hon någonsin hade hört talas om den här platsen. Men inte ett ända ord dök upp i hennes huvud.
Naturen var otrolig och varelserna som bodde här var något som hennes ögon  inte kunde släppa blicken från. Nyfikenheten blev större och drog henne längre in i skogen.

Black vandrade bland de breda trädstammarna på reviret. Han hade lekt en stund med sina valpar innan de hade börjat känna sig hungriga. Då lämnade han dem i lyan, vaktade av hans lärling Thamani, och gav sig ut på jakt. Kasai hade velat följa med, men nekats då det var svårt att jaga med ett så lågt tempo som en valp krävdes hålla på grund av sina korta ben. Han lovade att komma tillbaka med ett smaskigt byte och smet iväg innan den lille han protestera. Det var skönt att röra på sig, att ge sig iväg på egen hand med en trygg förvissning att Thamani hade koll på de små. Och om hon behövde hjälp fanns alltid Imani nära intill. Han funderade just på om han skulle sikta på fågel eller markdjur då ett medvetande i närheten fångade hans uppmärksamhet. Några sekunder senare kunde han känna doften av varg. Det var en hona han träffat förut, och hon var sorgsen. Han skyndade på stegen och spanade åt olika håll. Snart fick han syn på henne. Det var Sitera, vilket han egentligen hade vetat sedan han känt hennes medvetande. 
*Sitera* sade han via tanken till henne. Sedan kom han fram till henne och stannade upp några meter ifrån med svansen böljande som en orm bakom sig. De gröna ögonen studerade henne med vänlig oro.
"Jag väntade mig inte ditt besök på denna plats, men du är välkommen, Sitera." Han log svagt och mötte hennes blick i ett försök att muntra upp. Han skulle inte snoka i hennes huvud för att få veta vad som tyngde henne, utan lät henne hålla sina tankar för sig själv. Han skulle nöja sig med att fråga och låta henne berätta själv om hon ville.
"Vad är det som gör dig så sorgsen, min vän?"

Hon rykte till och möte Blacks blick. Hon hade inte förväntat sig att stötta på någon som hon kände igen och speciellt inte den som hade hjälp henne ur en strid.
Hon stod som en staty, visste inte hur hon skulle reagera. Men hanen han först med sina frågor och sedan kom smärtan tillbaka. För ett ögonblick hade hon glömt bort den och nu var den tillbaka,tack för den "min vän" var de orden som dök upp i hennes huvud.
Men Black visste inte vad hon hade varit med om och han ville bara vara snäll.
Hon tog ett djupt andetag och tänkte igenom vad hon skull säga.
"Hej på dig med, var länge sedan" huvudet var lika tomt som ett nytt block.Hon improviserade varje mening.Hon trodde det skull gå bättre men det var svårare än vad hon trodde.
Efter att ha några sekunder hade gått hade hon kommit på att det var lika bra att säga allt på en gång.
"vad som gör mig sorgsen,är det så tydligt" Hon log men ögonen var lika tomma som hennes huvud var.
"Jag är sorgsen för att min familj är död, min syster och jag började bråka som slutade med att vi gick på olika håll.Sedan efter tre år och lite mer än det så får jag reda på att hon har dött hon med.Ja det är väl det som gör mig deppig"

Han uppfattade en bitsk tanke från honan, men kände sedan hur hon inte kände agg mot honom utan såg att han inte menade något illa. 
Sitera nästan suckade fram en hälsning och en artig fras som lät som någonting framtvingat. Sedan var hon tyst. Han väntade.
"Vad som gör mig sorgsen" Han nickade medan hans leende försvann och ersattes av en rynka mellan ögonen. "Är det så tydligt.."

Sedan berättade hon allting. 
"Ja, det är väl det som gör mig deppig." avslutade hon.
Han höjde huvudet och lät fundersamt blicken söka sig bort medan han smälte informationen. Hon hade förlorat sin familj.
"Låt sorgen bli den styrka som bär dig hädanefter. Släpp eventuella tankar på hämnd och gläd dig åt att du fortfarande andas. Det viktigaste nu, Sitera..." sa han och såg ner för att se henne i ögonen. "Är att gå vidare och bygga ett nytt liv åt dig själv." Han tänkte efter och såg sedan ner i marken.
"Det var så jag gjorde." sa han lågt.

Han mindes inte sina föräldrar eftersom han varit för liten när de lämnade honom att dö för att minnas dem. Han mindes sina syskon vagt, de minnena var suddiga lekar i solsken. Det var länge sedan. Sedan hade den vänlige hanen Mercer hittat honom och behandlat honom som sin egen, tills han dog i krig. Black mindes den kyliga gryningen då han sett hanens blodiga kropp genom dimman. Han hade varit tonåring då, och kunde klara sig på egen hand. 
Han hade förlorat sin Rosie också. För att inte tala om den tredje valpen, Ianto. Nu hade han bara Ronia, Kasai och Vitnos, adoptivvalpen. Han visste inte vart hans två äldre döttrar befann sig eller om de levde. Hans två blommor. Nej, hans liv gick nu ut på att få behålla Ronia och Kasai i livet och skydda flocken. 

"Jag vet hur du känner dig." sa han, allvarligt. Han menade det.
Trots att han blockerade ut hennes medvetande för att inte tränga sig på eller snoka i onödan så sipprade ändå hennes sorg ut och han uppfattade den. Den sortens sorg som var så välbekant för honom att han svalde. Hade han verkligen gått från övergiven valp till flockledare? Ibland kunde det känna som om han fortfarande var den där valpen, utan namn eller familj. Han ville inte att Sitera skulle behöva känna så. Han ville trösta henne.

"Du är inte helt ensam. Du har mig, om det hjälper." sa han uppriktigt. Kanske kunde något så simpelt som hans sällskap åtminstone muntra upp henne lite, även om det inte återgav vad hon förlorat. Hon hade i alla fall en vän hon kunde prata med - det var mer än han hade haft.

"Hämnd har jag aldrig varit ute efter men det var min syster och det är därför hon är död.Och min styrka la jag på att hitta min syster,för tillfället är jag tom på den." Tanken av att vara själv i värden,inte ha någon familjemedlem kvar gjorde ont och var den värsta tortyren hon någonsin varit med om.
"Varför är det så viktigt att jag andas när jag inte har någon kvar,jag kommer inte ihåg mina föräldrar för jag var så liten och likaså gäller för mina syskon förutom min stora syster då.Men till och med henne har jag börjat glömma. Känns som om livet sipprar ur mig och det är inte det långsamma sättet om du vet vad jag menar."
Det ända som fick henne att fortsätta leva va att hon inte kunde komma på ett sätt att ta slut på det.

Hon blev chockad över att Black sa att han visste vad hon gick igenom "Får man fråga hur du vet det?" Hon ville inte riva upp ett gammal så men hon ville veta hur Black visste vad hon gick igenom.

Att Black sa att hon inte var ensam,gjorde att hon log "Tack" Det var det ända hon fick fram vid det ögonblicket.

Han tittade upp. 
"Det är så man först känner sig - kraftlös. Det är inte slut för dig på grund av det - gå ut i världen och skapa dig en egen familj. Hitta en partner, skaffa valpar, bo i en lya... eller gå med i en flock först, för att hitta en färdig familj. Du är välkommen in i min flock när du vill till exempel." svarade han på hennes förklaring.

"Du har förlorat din styrka nu, men du kan hitta den igen. Jag hittade den. När jag dagligen försvarar mina valpars liv känner jag mig stark. Till slut släpper tankarna på allt som skadat en, man glömmer att ens hjärta brustit. När min partner Rosie försvann var det som om marken ville svälja mig, jag fick en tom håla på insidan. Jag trodde aldrig jag skulle överleva den smärtan, och jag hade heller aldrig trott att jag skulle få uppleva något sådant. Känslan går inte att beskriva i ord. Självklart tänker jag på henne, jag kommer aldrig att glömma helt. Det går inte en dag utan att hon finns i mina tankar, men det är inte lika ofta nu. Jag hittade något att fokusera på - att skydda valparna. De höll mig vid liv. Jag kunde inte avsluta mitt eget liv trots att jag ville det, för då skulle jag döma dem till döden. De behövde mig vid liv. Så jag reste mig upp, bet ihop och fortsatte mitt liv. För dem." 

Han hoppades att hon förstod, att hon tog till sig vad han sagt. 
"Jag vet som sagt hur du känner dig, eftersom jag förlorat alla jag brytt mig om utom dem. Jag har bara hunnit återfå min styrka då jag haft mer tid på mig. Jag var trots allt nästan trettio år när du föddes." Han blinkade åt henne och drog på munnen. Han trivdes inte i sorgsna stämningar, då detta bara fick honom att tänka på Rosie. 
Han hade lovat sig själv att gå vidare. Kanske skulle han kunna älska någon annan någon dag så som han älskat henne. Det hoppades han, även om det nu såg ut som en omöjlighet. Kanske fanns det någon där ute som bara väntade på att möta hans blick och låta honom veta att det var den rätta. Förmodligen inte. Men han skulle inte dö helt ensam. Han hade sin lilla trasiga, halva familj kvar. Spillror av värme. Och en flock på väg uppåt.

Att skaffa egen familj hade hon aldrig tänkt på och de var inget som hon kände sig redo för. Gå med i en flock hade hon uteslutit från den dagen hennes föräldrar dog. Aldrig mer skulle hon vara med i en flock, och det var så hon blev vandrare. 
Men nu efter att Black hade berättat sin historia och att hon var välkommen till hans flock, fick det henne att tänka om. Kunde hon verkligen gå med i en flock eller skulle de gamla såren rivas upp full ständigt? 
"Att gå med i en flock har varit uteslutet för mig sedan min familj blev dödad, många sår inom mig kommer nog rivas upp om jag går med i någon flock." Men hon tänkte efter ett tag över vad Black hade sakt till henne och att gå med i en flock där hon visste att hon hade en vän skulle inte vara dåligt. Och hon kunde alltid fortsätta sin vandring efter att ha fått tillbaka styrkan. 
"Jag går gärna med din flock men kan inte lova något att jag smälter in så bra." Hon log och kände hur ett litet hopp tändes inom henne.

Han lyssnade till hennes ord, men höll inte med. Han trodde snarare att flocken skulle kunna läka hennes sår istället. De var inte som vilken flock som helst, de var en familj. En familj av trasiga själar som höll ihop och tog stöd av varandra. Ingen stängdes ute, alla var välkomna och de tog även emot föräldralösa valpar som behövde skydd. 
När hon sedan sade att hon ville gå med och log blev hans eget leende en aning större.
"Jag tror du kommer att passa in perfekt, som en pusselbit. Du har ett gott hjärta vilket är som gjort för flocken." svarade han. Black om någon skulle veta om hennes sinnelag var ont eller gott. Han hade en förmåga att uppfatta folk. 

Sedan mindes han anledningen till att han givit sig iväg från lyan. 
"Jag kom ut hit för att jaga, faktiskt. Skulle du vilja göra mig sällskap?"
*Välkommen till ditt nya hem* tänkte han till henne och menade denna skog, detta revir.

Äntligen började hennes ögon hänga med när leendet på hennes lämpar blev större. Att en ända person som pratar med en kan tända ett ljus i en. Det skulle självklart ta tid att återhämta sig efter all död men nu hade hon i alla fall någon att prata med om det,någon som visste vad hon gick igenom.Det var hon mycket tacksam över.

"Det gör jag gärna, men du får vissa mig var jag kan hitta bytena för jag har en känsla av att jag kommer gå vilse i den här djungeln" Hon började gå mot Black för att vissa att hon var klar för att lära sig.Hon själv var inte hungrig men hon ville gärna hjälpa till.Det höll hennes tankar på annat och gjorde det lättare att handskas med alla känslor som flöt runt i hennes huvud.

Black kände hur hoppet tändes inom Sitera och kände sig nöjd. Förhoppningsvis hade hans ord gjort sin verkan och hon skulle kunna gå vidare inom en snar framtid. 
"Det gör jag gärna, men du får visa mig var jag kan hitta bytena för jag har en känsla av att jag kommer gå vilse i den här djungeln." svarade hon på hans fråga. 
"Den är ganska överväldigande, men du kommer att vänja dig. Bytet är bara till två hungriga valpars magar, så ett par fåglar skulle räcka." sa han och såg sig omkring. Han uppfattade två små medvetanden högt upp i det närmsta trädet. 
"Det verkar som om jakten inte blir långvarig. Vänta här."
Han tog några snabba steg, hoppade upp och klättrade med hjälp av sina vassa kattklor uppför trädets skrovliga stam. Från gren till gren tog han sig upp kring stammen tills han var nära nog för att se fåglarna - två vita kakaduor som satt på en tunnare gren högre upp. Han stirrade på dem och manade fram sina eldkrafter, och sekunden efter fattade bytena eld så att de föll ner som två brinnande klot. han lät elden släckas innan de nådde marken och hörde ljudet när de dunsade i marken. han tittade ner. Fåglarna hade landat framför Sitera och fjädrarna hade bränts bort. Köttet hade antagit en gyllenbrun färg. Han klättrade ner igen, tog upp en utav bytena mellan tänderna för att bära det till lyan.
*Är du snäll och bär den andra?* frågade han Sitera. Han kunde tyvärr inte bära båda samtidigt, så det var bra att hon var med. Utan att vänta på svar började han lugnt gå mot lyorna, säker på att hon skulle hinna med. Han skulle visa riktningen till hennes nya hem.

Hon han knappt blinka innan Black hoppade uppbi ett träd. Blicken följde aromatiskt efter alla rörelser och hon var glad över att det inte var hon. Det hade inte sluta bra för trädet eller henne. 
När fåglarna landade framför henne stirrade hon mest på dem, försökte se vad det var för någon sort men det var ingen som hade sätt för.
Det bevisade att hon hade mycket att lära sig i den här djungeln. 

Hanen hoppade ner från trädet och tog det ena bytet och började gå,hon greppade tag om den andra fågeln och sprang i fatt Black.

(OFF: Ska vi säga att de anländer till lyorna, Black matar valparna och sedan ser till att Sitera får sig en egen lya bland de andra i mitten av reviret? Så kan vi avsluta här. :) )

(det kan vi göra :D )