Varje gång vinden drog i hennes röda päls skiftade den i varma färger likt eldens flammor. Området hon vandrade i var några grader kallare än normalt tack vare vintern, men det var fortfarande varmare än i de flesta andra delar av landet och inga tecken på snö syntes, inte ens någon frost på marken under nätterna. Det var tyst i skogen, solen sken klart och reflektionerna från sjön bildade solkatter som dansade lite här och var i strandkanten. Det var sådant här väder hon trivdes i, väder med solsken och värme. Hon kunde knappt vänta tills vintern tog slut och den riktiga värmen drog in över landet.
Tassarna slog i samma rytm hela tiden medan hon gick. Hon höjde huvudet, vädrade efter andra djur eller vargar men skakade sedan på huvudet. Kanske hon var ensam trots allt.

En flocklös, fjortonårig inferno var allt hon var. Hon var ingenting speciellt, men hon trivdes med sitt vandrarliv. Varje dag bytte hon bostad, och hon fick på så sätt se många fler platser än hon annars skulle få chansen att se. Kanske det inte var att resa runt och se världen som var det bästa med att vara ung och flocklös, utan det att man var fri. Inga föräldrar, inga flockledare eller liknande som kunde bestämma var man skulle styra stegen. Samtidigt var det inte särskilt roligt att vara ensam och inte ha någon man riktigt kunde lita på eller kalla vän. Vanligtvis tänkte hon inte på det, utan bara lät livet vandra på som det brukade, bekymmerslöst.
Hon dansade med lätta steg bort till en å, blickade ner i dess klara vatten. Man såg bottnen, och de fiskar som levde där nere. Med intresserad blick granskade hon dem. Tänk vad hemskt det vore att inte andas luft eller få känna på eldens värme. Att alltid vara instängd i ett begränsat område vatten.
Hon lyfte åter huvudet, såg sig om och började sedan gå mot vattenfallet på andra sidan den lilla sjön. Hon tyckte hon sett något liknande en grotta bakom vattenfallet.

[Ganska dåligt inlägg, men skit samma ^^ Floooooooor! Kom nu flortant-men-samtidigt-ung-tanti!]

Honans tassar lade sig lätta och ljudlöst på den tunna skaren, det var lätt muligt men snarft skulle väl solen spricka upp ur molnen och hon kunde njuta av dens varma strålar. Fast det var kallt så tog hon alltid imot värmen från solen. Hon gillade inte vintern så mycket. Det var den stora massan av snön som hon störde sig på. Om det inte var skare så måste man gå i den blöta kladdiga snön som bara fastnade i tassar och päls.
Hon rös av själva tanken och fortsatte fram. Huvudet var höjt i en prydlig ställning och svansen var en aning höjd den med, en påbörjad vacker tik. Ännu ung men knappast dum.
Honan gav ifrån sig en lätt suck men fortsatte fortfarande i samma takt.

Flor kände plötsligt doften av en annan tik och fnös lätt, hon visste inte riktigt om hon sökte sällskap nu, kanske en aning nyfiken men inte mer. Och hon sökte ju inte precis nån väninna, hon klarade sig väl själv. Det ända hon sökte nu var sin familj, som var märkligt försvunnen. Hon såg en aning tanksprid ut men fortsatte i samma takt mot främlingen. Nåväl, kanske kunde hon bara gå och se vem det var, kanske var det nån från familjen? Den tanken ryckte tag i hennes sinne och hon snabbade på stegen ytterligare och sjönk nu ner genom skaren och fräste surt till men höll den snabba traven. Öronen var spetsade och fast hennes fräsande ljud så var hennes ögon nyfikna och glada.
Iallafall det ena, det andra syndes inte under pannluggen.

Så kom hon efter ett tag fram till ett stort vattenfall, det var vacker i all sin glans och det var det ända vatten hon hade sett flytande på länge. Hon lämnade kort och bara stirrade på det, innan hon vände sin uppmärksamhet av ljud en bit bort och såg den främmande honan.

Hon stelnade till när hon insåg att någon annan var i närheten och snurrade snabbt runt. Hon hade trott att hon var ensam, men det verkade inte vara så. Blicken drogs till en svartrosa varginna i ungefär samma ålder som henne själv. En rosa lugg täckte ena ögat. [?]
"Hej!" ropade hon glatt och började gå bort mot den andra. Hon var på glatt humör, och hade inget bättre för sig än att börja samtala med den här främlingen. Vem visste, kanske det kunde bli ett intressant samtal? Främlingen hade trots allt en väldigt konstig, men intressant, färg på sin päls. Ungefär samma färg som om man tog lite rött och massa vitt och blandade. Det var fint, men en lite för kylig färg enligt hennes smak.

"Jag heter Nellaahh."
Hon log mot varginnan, och såg uppmanande på henne att säga sitt namn.
En snöflinga landade på hennes nos och smälte med ett svagt fräsande ljud. Hon rös till och såg sig omkring. Om det skulle komma fler ville hon helst ta skydd under något, så att hon slapp så lite kyla som möjligt. Kanske hon skulle tända en eld för att värma sig med? För ingen kunde väll ogilla värmen från eld?
Vad kunde den andra tillhöra för ras, som hade rosa tecken? Det var inte precis den vanligaste färgen att ha på sin päls, hon hade aldrig sett någon med sådan färg.

Nu då hon kom närmare kunde Flor granska henne mer ingående, hennes päls var röd flammig med lite svart i. Hon la huvudet forskande på sne men log vagt då hon hörde honans glada utrop och leendet färgade hennes läppar mjuka.
Öronen tippade intresserat frammåt och hon höjde huvudet en aning och rätade sen på sig igen. "Hej på dig själv" sa hon och log mjukt mot henne och svepte sen med svansen bakom sig. Hon tog några försiktiga små steg frammåt och stannade där osäkert upp med en framtass upp i vädret men la sen ner den brevid den andre.

Så presenterade sig den andre för Nellaahh och Flor nickade tyst och provade att forma läpparna till honans namn.. Nellaahh... Hmm, ja vad hade hon förväntat sig?
"Flor" viskade hon mjukt med sin sockersöta röst och tittade på den andre med nyfikna vaksamma ögon.
Hon kände plötsligt en snöflinga som landade på hennes nos och fnös tyst, hon gillade inte snö så mycket. Inte heller eld. Hon skrattade bistert inombords åt sig själv. Och vad tyckte fröken Flor då om? Patetiskt.
"Är snö något som du gillar, Nellaahh?" frågade Flor med samma sockersöta röst som förrut och tittade misstroget på henne. Hennes pälsfärg var inget hon förknippade med detta väder. Nej snarare med värme.

Hon kunde inte låta bli att rynka nosryggen när hon hörde den andras röst. Rösten var så söt, och hela varginnan utstrålade en sådan... finhet. Det var som om hon var av fin börd, en sådan där som brydde sig allt för mycket om ifall håret på svansen låg åt exakt rätt håll. Inte för att hon dömde folk efter första intrycket, men det kändes ändå som om den andra försökte vara, eller var, mycket fin och viktig. Det var inget sådant hon själv brydde sig särskilt mycket om.

"Nej, jag bara älskar den kalla, äckliga snön!" Hon sa det med en övertydlig ton av sarkasm, men samtidigt log hon vänligt. Ett kort, ljust skratt lämnade henne. Hon bara skämtade lite med fröken. "Jag hatar verkligen vintern, det är helt klart inte min årstid," tillade hon med en grimas och en rysning tog sig upp för hennes ryggrad.
Snön började falla lätt runt dem, och hon såg sig omkring. Bakom vattenfallet... Det såg ut att vara en grotta. Hon höll sig hellre torr i en grotta än blöt ute bland snön.
"Jag ska gå bort till grottan bakom vattenfallet, följer du med?"
Utan att vänta på svar från den fina började hon trava bort mot vattenfallet, ignorerade den stickande doften som kom inifrån grottan. Det var ingen doft hon kände igen, troligen tillhörde den ett djur. Men vilket djur som nu var i grottan skulle nog bli skrämt av att två vargar kom in hos den och fly. Hon gick in i den kalla grottan och lade sig ner vid kanten till fallet. Funderade på om hon skulle tända en eld, men bestämde sig för att vänta tills Flor kom in.

[Snääääälla, kan Flortanten komma in i grottan? :3 Jag har en rolig idé på vad som gömmer sig därinne xD]

Flor gillade denna hona, det var bara något hon kände på sig. Då hon hörde hennes sarkasm i rösten då hon beskrev hur mycket hon "gillade" snön, Flor kunde inget annat än att skratta tyst och flina.
"Sannerligen" mummlade hon, och om honan hörde det visste hon inte men brydde sig inte. Det var inte nödvändigt att hon skulle höra. Snön placerades ovanpå hennes rygg då den mjukt dillrade ner. Fast snön var ändå fin att se på. Men inte att gå i.

Men så avbröts hennes tankar av att Nellaahh frågade om hon ville följa med in i grottan. Att följa med främlingar brukar inte riktigt vara något hon brukade göra varje dag. Men en snabb titt upp mot himmlen fick henne att ändra sig. Snön skulle fortsätta att dallra ner och att sitta inne i en grotta i skydd från all snö var inget hon igentligen kunde tacka nej till. Nellaahh hade redan trava in mot grottan och Flor höjde sig upp på benen och ruskade lätt på sig för att få bort det tunna lagret av snö som hade bildats på hennes rygg. Så tassade hon efter Nellaahh och lämnade egna tassavtryck efter sig. En doft kom från grottan och hon blev genast på sin vakt och började sammla energier igen för att återfå styrkan och ögonen tittade sig vaksamnt omkring medan öronen tippade fram och tillbaka.
Sen tittade hon mot Nellaahhs håll och satte sig ner på stengolvet.

Hon log åt att den rosa tiken följde med henne in, och hon förstod varför. Snön skulle fortsätta falla utanför.
Den stickande lukten blev starkare, som om det var något därinne. Hon rynkade nosryggen, såg sig omkring men såg ingenting. Ännu en rysning tog sig upp för hennes ryggrad.
"Jag tänder en eld, så det blir lite varmare och ljusare," sa hon och sneglade på Flor. "Den kommer inte komma nära dig om du inte vill, okej?" tillade hon osäkert, ovetandes om vad den andra tyckte om eld. Hennes forna... döda, vän hade ogillat elden. Vem visste vilka som mer gjorde det?
Hon andades ut mot golvet, fick en eld att flamma upp och sprida både ljus och värme runt dem. Lyckligt lade hon ner huvudet mellan framtassarna.

En djup morrning längre in i grottan fick henne att hoppa upp med ett tjut och ställa sig bakom Flor.
"Vad var det?" flämtade hon förskräckt, men han inte säga något mer förren ett par ögon glimtade till i mörkret. Morrningen ersattes av ett yrvaket vrål när björnhonan gick ut i ljuset som skapats av elden. Hon var stor. Mycket stor. Och arg. Nellaahh kunde inte låta bli att tjuta till igen och backa mot utgången.

[Höhö, du får styra björnen lite i ditt inlägg xD]

Flor tittade sig runt. Det var väldigt mörkt och man såg knappt något därinne. Det enda hon hörde ett tag var hennes och Nellaahhs
andetag. Men den stickande doften i nosen oroade henne. Kanske var något djur här inne. Men djur borde då väl sova nu? Hon kände sig lite orolig.
Men det var väl inget farligt. Kanske nån som övernattat här. Så hörde hon Nellaahh tala och hon rycktes ut ur sina tankar och vände huvudet
mot det håll hon trodde hon befann sig. Då hon sade att hon skulle tända en eld ville Flor tjuta av förskräckelse men det var försent innan hon
reagera så tändes de starka lågorna och hon studsade genast bakåt och rammlade in i väggen bakom och tryckte sig mot dens vägg. Röken
var så stark i hennes nos. Så stickande het så att hon blev illamående.
"Nellaahh.." mummlade hon darrande på rösten men han inte längre förän ett rytande eller vrål kom inifrån grottan och Flor stirrade in
i mörkret och ett par gula ögon lös upp där. Hon hörde Nellaaahh fråga eller påpeka vad som var där inne.
Men hon han inte reagera så mycket innan björnhonan ilsket lystes upp av eldens sken. Energierna sammlades automatisk då adernalinet drog igång.
Samma sak så startade hennes tanke kraft utan förvarning och hon såg bilder på två mörka gestalter inne i grottan och bilden koncentrerade sig mer på
Nellaahh. Flor ruskade på huvudet och en dov morrning lämnade hennes strupe. Hon hade kraft som en fullvuxen varg, men skulle det hjälpa?

Björnen reste sig upp på bakbenen, och hon hoppades att den skulle slå huvudet i taket men det var inget grottak där. Det var för högt dit.
Flor skakade i blandning med morrandet, men hon stog som fastfrusen. Dethär skulle aldrig gå vägen. Men den var trött då de kommit och stört
hennes vinterdvala. En arg björn var ingen att leka med.

Hon försökte samla sig, försöka visa sig modig. Hon hade en kraft, elden, så hon var inte helt utlämnad åt björnen hoppades hon.
Munnen öppnades för att fråga Flor någonting, men hon märkte själv att om hon skulle yttra sig skulle hennes röst darra för mycket, och det gällde att intyga sig själv att hon var stark. Om hon lyckades övertala sitt inre att inte vara skrämt skulle det vara lättare att visa sig modig inför björnhonan.

Hon tog ett djupt andetag, och såg på björnen som gav till ett till vrål. Ljudet trängde sig in i varenda muskel i henne, fick en kraftig rysning att uppkomma. Lite rädd var hon allt, men hon försökte ignorera det. Som om det nu gick.
Björnhonan fick ner på alla fyra igen, med överläppen lyft vilket visade en lång rad vassa, stora tänder. Ljudet när björnhonan tog ett steg framåt ekade i grottan, och så började honan springa mot dem lät det någorlunda mycket när de tunga tassarna slog mot stengolvet. Det kändes som om det gick i slowmotion, även om det troligen gjorde det motsatta.
Hon kunde bara hoppas att björnen var stel efter sin vintersömn, och skulle vara en aning långsammare än annars. Samtidigt visste hon att det troligen inte fanns något som var starkare än en arg björnhona.
Så när honan tog de där få stegen som behövdes för att nå fram till dem kastade hon sig åt sidan, försökte dra med sig Flor i farten men hade ingen aning om hon lyckades.
"Flor, har du någon kraft som kan hjälpa till?" Hon brydde sig inte om att rösten var darrig den här gången, hon var bara glad att höra sin egen röst mitt i det hela.

Hon kände plötsligt något som drog omkull henne på mark då björnhonan rusade mot dem. Hon var förstelnad men då hon slog huvudet i det kalla stengolvet vaknade hennes tankar till liv.
Nellaahh var rädd, det hördes. Flor själv var en manipulerande person så hennes röst försökte hållas lugn och sansad då hon pratade.
"Min kraft kommer inte hjälpa mig så mycket mot en argsint björnhona." hon stannade upp och en snabb tanke gick igenom henne. Nellaahh kunde använda eld. Bara hon uppehöll björnen kunde hon kanske få in några välriktade slag på den.

"Uppehåll henne Nellaahh. Jag ska pröva mig fram" sa hon stilla. Plötsligt skrattade hon bittert till, något som inte verkade höra hemma i denna situation så väl.
Men Flor tog sällan saker på allvar. Hon hade inget att förlora, så varför inte gå och dö? Hon fnös och nickade mot Nellaahh och smög sedan själv nära väggen runt björnhonan och väntade tyst på att hon skulle bli upptagen så hon kunde attackera. Hon skärpte alla sina sinnen och samlade all energie hon kunde och väntade.

Hon nickade bara snabbt som svar på Flors uppmaning om att uppehålla björnhonan, och började sakta gå i en halvcirkel runt den ilskna björnhonan. Överläppen lyftes i en utdragen morrning, för att få björnens uppmärksamhet. Björnhonan vrålade en gång till mot henne.
Hon tittade lite snabbt på vad som var bakom djuret, och precis som hon börjat misstänka hade den ställt sig ivägen för utgången när den rest sig upp.

En eld började brinna bakom björnen, som en spärr för utgången. Röklukten började skapas i grottan, men själva röken lade sig närmast grotttaket så de borde kunna vara där en stund till innan luften skulle börja bli rökförgiftad.
Björnhonan släppte henne med blicken, och sneglade bakåt på elden som flammade upp. Ännu ett vrål ljöd i grottan, mörkare den här gången, precis innan björnen kastade sig fram för att krossa den unga varginnan med sina stora tassar.
Elden vid utgången slocknade, och en ny tändes vid marken precis vid hennes fötter. Elden bildade en slags mur framför henne, som tvingade björnen att tvärnita framför henne.

[Failigt, men har it med Nellaahh just nu >.<]

Elden distraherade björnen precis som hon hade planerat. Men på samma gång distraherade den också henne. Samma sak med de virvlande bilderna framför henne ögon. Hon visste knappt vilken hon skulle slänga bort eller vilken hon skulle spara. Hon visste knappt vilken som var Nellaahhs eller björnens och det gjorde henne förvirrad. Så kurrade hon ihop sig, tittade på det effektivaste stället att attackera. Att försöka döda den skulle ta allt för lång tid och skulle utsätta dem båda för stora risker. Men att skada den så de fick födel och kunde smita var enklare. Ögonen, hon skulle göra den blind. Fast höjden då björnen reste sig var nästan skräckinjagande. Hon undanhöll en morrning och tog sen ett språng mot björnens högra bakben. Om den tappade balansen så kunde inte resa sig och hon kunde plocka ögonen. Hon sprang in i det med en bedövande smäll och hennes käftar var som inborrade i benet på björnen och fick den att ge ifrån sig ett vrål av smärta. Hon borrade in nosen och bet och rev inne i benet. Så mycket han hon göra innan hon såg från Nellaaahhs synvinkel björnen som slog mot henne. [Kan ändra om du tycker det blir lite pp:at :)] med sin framtass och hon kände ramen som slog mot henne och hon kunde slänga sig undan men björnens klor han riva upp 3 sår på ryggen, inte såp djupa men det sved. Hon ryckte till av smärtan och björnen vände sig nu om med samma vrål av ursinne som fick grottan att darra av skräck.
¿Quién teme al lobo aquí, este lobo, el lobo aquí!" [Vem är rädd för vargen här, vargen här, vargen här?!] fräste hon med sin spinnande ton och fnös sen föraktfullt åt de blottade tänderna framför henne, cirka 1 meter från hennes huvud och tog sitt tillfälle i akt och tog spårnget mot björnens ansikte och rev den över det ena ögat, visste knappt om hon lyckats då hon inte hann få nån förvarning då den stora tassen slog mot hennes kropp och hon flög som en sten genom luften och kraschade in i väggen med ett brak som fick grottan att skallra nästan lika mycket som björnens ilskna rytande.. Sen, Tystnad..

Allt verkade ske så snabbt, det hade trots allt bara gått några minuter sedan de först sett björnen. Elden framför henne hade slocknat för stunden, och chockat stirrade hon på björnen som med ett hårt slag smällde in Flor i väggen. Oroligt rusade hon fram, utan att tänka på björnen, och granskade den jämnåriga varginnan. Hon var avsvimmad.
Hon hade nästan helt glömt bort björnen när slaget kom på hennes vänstra flank. Med ett smärtsamt tjut kastades hon och sidan, och synen verkade försvinna för att sedan återvända när hon slog i det ojämna stengolvet. Med darrande ben försökte hon resa sig upp, men frambenen gav vika och tvingade hårt ner hennes ansikte på marken. Hon blinkade, och såg på stengolvet som blickades ut framför henne. Det var rött, och vätskan det röda var verkade bli mer och mer. Blodet rann längst hennes kropp.

Var det såhär det skulle sluta? Hon bet ihop tänderna, även om det smärtade i käken. Nej. Hon skulle inte sluta som en liten hare sönderslagen av en björn. Hon måste vara ämnad för mer än det.
Benen spändes, och hon försökte åter resa sig. Den här gången kom hon nätt och jämt upp på fötter, och en svag, utmattad morrning lämnade henne. Hon hade inte gett upp. Så skadad var hon inte.

Flor hörde inget mer, allt var så tyst, så stilla. Ingenting, bara tystnad. Så underbart, en annan värld som hon inte hade upptäckt ännu? Mjuka blommor växte framför henne, en väg av blommor, svarta och rosa. Fast runtom stigen så var det bara tomt, ingenting, ingenting. Bara tomhet, så påtaglig. Hon visste själv att om hon skulle sätta tassen utanför blomsterstigen så skulle hon rammla för alltid. Hon tittade skrämt ner i det tomma världen runt om och började springa på stigen. Fast problemet var att då den var så tun så balansen att hålla sig kvar på den var så mycket svårare. Men hon kunde inte sagta av. Hon måste springa, springa, springa så att hon inte skulle bli fast. Fast och död. Men det var så svårt att springa, hennes ben ville inte riktigt lyda och allt gick så långsamt. Men varför sprang hon igentligen, det kunde ju lika väl vara en ekorre hon sprang ifrån, varifrån kom denna rädsla, den som hon aldrig känt av. Så hon tvärtstannade och vände sig tvärt om.
En mörk gestalt kom gående mot henne, den hade formen av en varg, men var dold i rök bara ett par lysande röda ögon där. Flor hukade sig och fällde svansen mellan benen och tog ett steg bakåt och plötsligt så rammlade hon. Hon rammlade och ovanför henne föll också den mörke gestalten, men med utstäckta framben och med käftarna öppna och tänderna blottade.

Hon visste inte hur länge den sckräk fyllda scenen hade pågått, och hon hade bara rammlat med vargen ovanför henne försökte komma närmare, men så hade plötsligt allt förändrats runtom henne, färger i olika nyanser formades mjukt runtom henne och den skräckfyllde vargen var borta, men en annan gestalt formades framför henne. Det var hon själv som stog framför henne. Flor stog och stirrade på personen som var hon, men endå inte. För snart, bara några sekunder hon uppfattat att det var hon själv hon stirrat på började skepnaden framför henne ändra pälsfärg till mjukt rosa och den rosa manen blev vit, men formen var fortfarande den samma.
Så plötsligt hade hon öppnat sin mun utan att Flor märkt att hon hade öppnat munnen och ett ord lämnade hennes mun, mjukt som sammet.
"Mor...." rösten sprack av den stora klumpen hon hade i halsen och tårarna började rinna längs hennes skind, mor log och nickade men blev sen suddig, suddigare och suddigare tillsist var hon bara ett rosa skimmer.
"NEJ" vrålade hon och slet sig loss ur sitt avsvimmade läge med samma vrål som lämnat hennes läppar i drömmen,

Hon lade knappt märke till att Flor vaknade upp. Björnen hade vänt bort huvudet när hon slagits iväg, men hade vänt tillbaka när hon morrat åt den. Som sagt, hon hade inte gett upp. Hon skulle slåss till sista andetaget.
Hon tog ett djupt andetag, blundade och koncentrerade sig. Hon visste mycket väl att björnen närmade sig. Snart skulle ramen tryckas i en faslig fart mot hennes bog och kasta henne bakåt, samtidigt som den skulle bryta flera av hennes revben. Kanske någon flisa skulle punktera en lunga, då skulle hon dö snabbt och smärtsamt.
Men ingen av de sakerna hände. Björnen reste sig på bakbenen igen, och började slå med frambenen runt huvudet. Anledningen? Det brann i pälsen på dens nacke. Hon hade koncentrerat sig för att få elden så explosiv som möjligt, och hon hoppades att hon lyckats. Björnen kastade sig ner på golvet, och började förtvivlat försöka släcka elden genom att gnida sin nacke mot bergsväggen. Ganska så snabbt släcktes elden, men en rosa, stor brännskada hade skapats i nacken på björnhonan. Nellaahh insåg snabbt att hon bara retat upp djuret ännu mer.
Honan ställde sig upp igen, och slog med en väldans fart ner med båda framtassarna i hennes bröstkorg. Slaget träffade precis under revbenen, men trots att det inte blev allt för många skador av slaget hostade hon upp lite blod. Björnhonan stod lutad över henne, och morrade henne rakt upp i ansiktet utan att bry sig om sin omgivning.

[Kanske kan vara lägligt att Flor försöker rädda Nellaahh nu? ^^']

Flor hade rusat upp, och det tog några sekunder innan hon förstog var hon var och vad som hade hänt. Men sen väcktes alla hennes sinnen va en björns vrålande. Bilden av den rosa varginnan var fortfarande fastklistrad på hennes näthinna. Men hon skakade snabbt på sig, men så kände hon också först då smärtan, hennes sinnen hade vaknat och nu kände hon de svidande tre såren på hennes rygg som gick ner på sidan. Sen så kände hon blodet som ran ner över ögonen och rynkade pannan och en ilande smärta i huvudet som gjorde att det svartnade framför ögonen en mycket kort stund. Hon morrade irriterat åt sig själv. Sen så hörde hon någon som hostade och såg Nellaahh, skadad som hon själv. Hur länge hade hon igentligen varit avsvimmad? Hon var mer skadad en vad hon själv var. Och den stora björnen var lutad över henne. Flor kröp ihop som en katt inför språng och kastade sig fram och bet sig fast i björnens nosrygg. Medan hon satte klorna i ögonen på den. Ett ursinnigt vrål kom från den och försökte slita bort henne från huvudet.
"Nellaahh, spring NU!" skrek hon och kände då att någonting under hennes tass sprack, ögat hade spruckigt och en vätska, blandning av vitt och blod. Så virvlade allt kring runt och hon tappade allt grepp och rammlade ner. Det var som en kort avsvimmning, som endast varade några sekunder. Sen öppnade hon ögonen och hörde björnens skrik av smärta.

Flors räddning förvånade henne, men hon kände stor tacksamhet för det. Hur länge hade hon fått leva om inte Flor hade attackerat björnen? Troligen inte mer än några sekunder till.
Björnen vrålade när Flor ramlade ner, och ställde sig på bakbenen i en osäker panikartad rörelse, men de stora tassarna krafsande i ansiktet för att förgäves försöka stoppa smärtan. Själv började Nellaahh försöka dra sig undan för att inte hamna under björnen igen då den gick ner på alla fyra. Hon sparkade till med bakbenen i ett försök att åla sig bort, men det smärtade till i magen och hon hostade åter upp lite blod. Slaget tidigare hade visst träffat lite hårdare än hon trott.

Allt verkade hända så snabbt, det var bara någon sekund sedan björnen rest sig upp. Hennes blick började bli suddig samtidigt som det började smärta mer i buken. Björnens ögon skulle ha stirrat på henne, men det som vändes mot hennes ansikte var bara två röda, blodiga hål. Den stora björnkroppen verkade slappna av, och föll rakt mot henne med hisklig fart. Det kändes som om det gick i slowmotion, fartvinden som slet i dens korta päls, blodet som rann längst ögonen, allt syntes övertydligt. Så kom smällen, björnhonan landade på henne, även om hon snabbt kom på fötter igen. Synen blev som helt svart.

[Björnen ramlar, landar på Nellaahh och reser sig upp igen ^^ Min fina flicka kommer snart dö :'< ]

Flor hade snabbt kommit på fötterna igen, men hennes huvud hade inte riktigt hunnit med och hon stannade och vinglade försökte fokusera blicken, men allt var grumligt och illamåendet steg medan hon nu började skänna den bitande smärta som rev i hennes kropp. Hon gav ifrån sig en irriterad morrning. Sluta upp och tänk på hur ont det gör! tänkte hon irriterat. Så såg hon smärtan som hon hade åstadkomit i björnen då den förtvivlat försökte komma på vad som hänt. Hon kunde smärtan i den. Och ett flin kom nöjt på hennes läppar. Men suddades genast ut då björnen vacklade till och såg först då den svart röda honan. Nellaahh.. Men då var det försent, fast ett skrik lämnade hennes hals och hon kastade sig fram för att försöka mota bort henne från det som höll på att hända. Men då björnens tyngd föll på henne och hon hörde de knakande (? ^^'') ljuden från henne skropp så tystnade hennes skrik och hon stog nästan bara och stirrade. Men skämpade för att släppa blicken från den stilla honan som låg på marken.

NELLAAHH!" skrek hon förtvivlat. Men björnen hade fortfarande hörseln i bevar och den vände sig om. Dethär, dethär.. Den skulle dö. Den tanken fanns i de bådas rytanden då Flor och björnen stog mitt i mot varan. Med ett vrål som lämnade dem och så med ilskan som verkade förblinda hennes ögon och gjorde så hennes kropp skakade. Den fysiska energien var så laddad så man skulle kunna ta på den. Och så sköt hon ut med två långa språng och ett sista hopp som gjorde så hon koliderade med den stående björnen. Hennes fysiska styrka var så stor så björnen vacklade förskräckt till och rammlade bakåt med Flors tänder inborrade, mot det bultande ljudet innanför björnens skin. Den skulle dö. De rammlade bak med en tung duns med Flor på dens bröst och björnen som slog med tassarna i blindo. Flor kastade sig åt sidan då en av tassarna skulle träffat hennes huvud men hoppade snabbt tillbaks med tänderna inborrade i dens skin. Hon kände det, snart, snart.. Hon återgjorde det på samma sätt, hoppade bort då den försökta slå till henne, bita henne. Det gick långsamt, men hon höll på.. snart... snart...
Hon var utmattad, och fast hennes tankeläsningsförmåga hade hjälpt henne mycket så hade hon fått en del bitsår, och dens tassar hade träffat hennes kropp. Blod ran ner för den svarta pälsen, men hon skulle inte ge sig. Så kände hon det plötsligt, hon hade kommit igenom, hon kände det pumpande saken i sina käftar, och så. Ett kraftigt ryck och ett gurglande ljud lämnade björnen och tassarnas fäktande slutade. Den var död. Flor spottade ut det stora hjärtat och gav det inte ens en blick då hon vacklade trött fram till Nellaaahhs kropp och sjönk ner vid hennes sida..
"Nellahh.." hennes röst bar knappt, den var bara en knapp viskning.

Att vara avsvimmad var egentligen inte så farligt. Man slapp smärtan. Det var som att bara flyta omkring i ett stort, svart hav, fyllt av tomhet och åter tomhet. Man hade inte ont, behövde inte oroa sig för vad som hände utanför sinnet, hjärnan var helt enkelt sovandes. Det fanns inte riktigt några känslor i havet gjort av medvetslösheten.
Hon var inte rädd. Den varginna hon var utanpå var inte den samma som den som flöt omkring därinne, det kändes inte så. Den vanliga hon borde varit rädd för att döden närmade sig med tunga, långsamma steg, men hon var inte rädd alls. Havet av ingenting verkade smitta av sig, göra henne till en del av sig. Hon hade inga känslor, ingen riktig personlighet, bara tomhet. Brukade det vara såhär att vara medvetslös? Hon hade inte hört om något sådant innan, men hon antog att alla reagerade olika.

Skulle hon dö? Svaret på den frågan kändes ganska självklar, och hennes undermedvetna hade för länge sedan accepterat det faktumet. Livslågan i henne höll på att släckas, allt som blodförlusten ökade.
Såhär i de sista, rosslande andetagen kunde hon inte låta bli att undra. Allt detta tal om Gudarna... fanns de? Skulle hon mötas av dödsguden, som skulle visa henne till den andra sidan? Och vad skulle vänta henne där? Det fanns så många frågor, och det verkade som om hon skulle få svaren snart.


Den trasiga, röda varginnans bröstkorg höjdes en gång, för sista gången. Ett djupt, rosslande andetag, med lungorna fyllda av blod. Hjärtat slog några slag till, men gav upp när inget syre kom för att hjälpa det att leva. De gula ögonen fick en ljus, vit hinna över pupillen, och efter det fanns det inget mer.

[ Wäääh... Så nu är hon död :( Avslutar du?]

Hon kunde höra Nellaahhs förvirrade svaga tankar och Flor försökte puffa på henne, peppa henne att hålla sig kvar. Men hon visste själv att hon var på väg att dö. Blodflödet ur honans kropp var för stort. Inget skulle hålla henne kvar. Så plötsligt försvan alla tankar och det enda som undanslapp henne var
"nej Nellaahh" rösten var lika tun som förut. Sen så kände hon tröttheten, smärtan och allt som föll över henne på en och samma gång och ögonen kunde inte förmå sig att hålla sig vakna. Hon kunde inte göra mer, hon var död och det var slutet på denna eldflickas historia. Där slocknade också hennes tankar för stunden och hon övergick i en tyst men djup sömn, denna gång med inga vargar som jagade henne.

Varför hon hade vaknat visste hon inte riktigt, för hon verkade inte sovit så länge, Nellaahhs kropp var fortfarande rätt varm. Kanske var det smärtan som hade väckt henne, såren som så ihärdigt bultade, huvudet som kändes som en svamp nertrampad av älgar. Hon drog en djup suck, han inte ens öppna ögonen utan skulle precis ta och somna om igen då hon hörde det. Ett litet.. skulle man nästan kunna säga bräkande? Men inte som ett får, nej dethär var nått annat. Ljudet hördes ännu en gång och nu öppnade Flor ögonen för att se vad som stog på. Något mörkt satt i andra ändan av grottan, troligen vid den stora björnen, fast hon helst bara ville somna om så tog nyfikenheten över och hon började krypa lite närmare, ljudet upphörde igen, som om den lyssnade på hennes hasande ljud. Så plötsligt mötte ett par gula ögon hennes, och de stirrade på varan en lång stund. Innan den lille saken bräkte igen, och nu kunde hon höra sorgen och lidandet i dens röst.

Det hade tagigt länge för hennes tröga hjärna att förstå vad djuret var för något. Men så plötsligt föll alla pusselbitar på plats. Det var björnhonans unge. Flor hade aldrig tänkt tanken att denna best kanske försvarat sin unge. Sin lya, som vilken moder som helst skulle gjort. Och hon hade dödat denna unges mor. Dens lidande skar sig genom hennes öron, fick tårar att rulla ner för hennes egna skind. Varför väckte denna björnunge så starka känslor inom henne? Hon borde döda den, han skulle aldrig klara sig här. Han var bara en lite unge. Men hon kunde inte, Flor rullade sig omtumlad sig tillbaka till en boll, kanske var bara allt dethär en dröm. Men det var det inte.

[Kommer nog rolla vidare med nån annan i grottan eftersom hon är i så pass dåligt skick, sen vet jag inte vad jag ska göra med min lilla Nalle puh... <'3]

AVSLUTAT

[Hoppar in och fortsätter med Taranis, har tillåtelse så ^^]

Som vanligt var han rädd. Osäker på världen och på sin egen existens. Det var underligt hur han kunde bete sig som han gjorde, hur han fortfarande kunde leva på detta sätt. Men kanske han hade blivit galen med tiden, kanske var det därför som han klarade av det. Eller så var det rädslan som tvingade honom att fortsätta. Det var ett hemskt liv, ett liv utan trygghet eller ro. Ett liv där han var rädd för allting omkring honom. Många skulle säkerligen undra varför han inte tagit sitt liv eller låtit någon annan göra det. Svaret var enkelt. Han var rädd. Han var rädd för att leva, men minst lika rädd för döden. Vem visste vad som väntade på andra sidan? Han hade hört talas om hemska hålor i djupa avgrunder och en dödsgud som njöt av att höra de plågade skriken från de själar han stängde inne i sitt mörka hem. Och även om Taranis kanske var en god själ, åtminstone försökte vara en, så var det inte värt risken. Han klarade inte av att chansa, vågade inte tro att döden kunde vara bättre än det hemska liv han levde. Det kunde lika gärna vara värre, och vad skulle han då ta sig till? Rädslan styrde hela hans liv, hela hans tillvaro.

På darriga ben vandrade han nu framåt, orolig för allt man kunde tänka sig. Ljudet från vattenfallet dränkte de flesta andra ljuden i omgivningen, gjorde det enklare för andra att smyga sig på honom. Han var rädd, rädd för att stöta på någon som skulle vilja honom något ont. Kanske Kangee, eller Hananya. Eller vem som helst.
Men det fanns ett stillsamt faktum. Rösterna var tysta, för en gångs skull. De talade inte till honom, hånade honom inte och tryckte inte ner honom. Och det var länge sedan han hade sluppit deras hemska röster. Men han visste att de inte var långt borta, de låg och lurade och bara väntade på att få börja håna honom igen. Berätta för honom hur värdelös han var och hur skönt det skulle vara om han dog. Det var nästan löjligt, men i Taranis ögon var det endast skrämmande.

[Vet inte riktigt vad jag ska skriva... Är bättre om Flor upptäcker honom xD]

Flor hade tillsist somnat för björnungen hade tillsist tystnat, kanske hade det begett sig av? Hon visste inte riktigt men hon hade iallafall fått sova ifred, och hon var för utmattad för att bry sig. Fast drömmarna ville inte lämna henne ifred denna gång, färger av olika nyanser, mörker som skrämde henne, som jagade henne frammåt. Björnar som blockerade hennes väg.. Hon rös till men fortsatte frammåt i den mörka tunneln. Drömmarna böt hela tiden inlevelse, ibland skrämmande, ibland behagliga. Men hon blev helatiden jagad.

Så tillsist vaknade hon av gryningsljuset som sken in i grottan och mötte hennes ögon och irriterade dem för att sen öppnas. Hon blinkade till några gånger och låg kvar och stirrade ut genom grottans öppning. Hon skände inget, då hon rörde på sig kom smärtan tillbaks och hon ångrade sig genast. Men hon kunde ju inte ligga här hela dagen. Hon behövde röra på sig. Men huvudet kändes lika mycket mos som föregående kväll. Det skulle bli en varm dag, en vacker vårdag. Synd att hon inte kunde njuta. Såren på sidorna var smutsiga och hon undrade om något revben hade blivit brutet för hon kände smärtan direkt då hon rörde på sig. Hon stönade och lät blicken röra sig runt i grottan. Nellaahs kropp låg lika orörlig på samma plats som förut, men hennes blick dröjde sig kvar på björnhonan som låg vid en blodpöl. Varför skulle allt vara rött? Hon själv var kladdig av blod. Nu mötte hon de gula ögonen ännu en gång. Den satt vid sin mammas huvud och stirrade på henne. Hon fnös irriterat och mummlade något liknande med.

"Försvin" och reste sig upp på ostadiga ben, hon måste först ta hand om sig själv innan hon kunde göra något annat. Nellaahh var endå död, så hon hade väl ingen brådska att bli flyttad. Så hon stapplade ut ur grottan på benen som knappt orkade bära henne, huvudet gjorde inget bättre. Hon tappade balansen flera gången då allt verkade snurra runt och rammlade ner på kne. Hon hade inte känt sig så svag på länge och det förargade henne. Men på något märkligt sett kom hon ut från grottan och fann det hon sökte, vattenfallet och sjön. Men något överaskade henne, att hon inte skänt doften av den främmande hanen förvånade henne, för en vit och svart hane rörde sig vid sjön (?) och Flor stannade upp och granskade honom kort. Hon öppnade munnen och ett svagt
"Hallå?!" lämnade henne. Hon rörde sig försiktigt och osäkert frammåt till en av dem mer ine så branta sluttningarna till sjön och sänkte huvudet och drack girigt.

En röst avbröt honom i hans färd framåt. En svag röst som knappt hördes genom vattenfallets dånande, men ändå fick den honom att hoppa till i ren förskräckelse. Det var med en smått panikfylld blick och hastiga rörelser som han letade efter den som hade gett ifrån sig ljudet och mycket snart så fann han den mörk varg med blicken. Dock verkade denne inte ha så stort intresse för honom eftersom att främlingen var fullt upptagen med att försöka ta sig ned till sjön för att släcka sin törst. Och Taranis såg sitt tillfälle att fly.
Spring, din fegis. Spring så långt du bara kan! Du kommer ändå aldrig bli av med oss...
De hånade honom, skrattade åt honom. De var tillbaka, de hade börjat tala igen. Och han kände hur modet sjönk, hur förhoppningarna om att undkomma försvann. Det fanns verkligen ingen räddning, ingen som kunde frälsa honom från dessa hemska röster. Det fanns inget sådant som trygghet eller ro, det fanns inget som ens kunde ses som bra. Det var endast plågsamt att leva.

Blicken gled åter till den främmande vargen som nu stod och drack och han kunde inte låta bli att tyst flytta sig några steg närmare. Visserligen var det på darrande ben, men han ville trotsa rösterna. Ville att de skulle bli tysta igen. Dessutom hade han, liksom alla ungvargar, en nyfikenhet som knappt gick att stilla. skillnaden var att hans var så pass undertryck att den knappt märktes av, men den fanns där och drev honom framåt vid vissa tillfällen, bl.a nu.
"Ha... Hallå?" svarade han tillbaka med en ynklig röst, nästan som om han själv var rädd för ordet som kom ur hans mun.

Då törsten som plågat hennes strupe tystnat och låtit den främmande hanen komma lite närmare höjde hon huvudet och några vattenkristaller droppade från hennes haka. Hon borde igentligen tvätta sina sår, hela hon borde bli tvättad, hon hade intorkat blod lite överallt och hela hennes sida var blodig. Det var tur att hon aldrig brytt sig om sitt utseende, det var bara något som hängt med. Men hanens ord förvånade henne, han hade kommit närmare men hans röst hade en klang av rädsla hon lät först då blicken studsa fram till hanen och hon tittade förvånat på honom. Hon kunde väl inte se så skräckinjagande ut?
"Ta det lugnt.. Jag ska inte äta upp dig" sa hon och rynkade pannan en aning men höll fast blicken på honom.
"Fast.. inte så konstigt om du skulle tro det" sa hon och det innan en aningen frågande ansiktsuttrycket blev nu mjukare och ett enkelt flin dök upp på hennes läppar.
"Vem är du förästen?" frågade hon sen och satte sig ner, hennes ben orkade inte låta henne stå för länge, de var fortfarande trötta.

[Sorry för trögt svar ^^']

Taranis tog några tvekande steg framåt meda rösterna hånade honom och skrattade åt honom. Han var feg, han var patetisk, han borde dö. Han borde vara van vid att höra dem, borde kunna ignorera och säga ifrån. Men han lyckades inte, han lyckades aldrig. De hade makten över hans meningslösa liv. Han hade fått höra deras ord så länge, och för varje gång de hade förklarat hade han börjat tro på det lite mer. De var så många, han var helt ensam. De kunde inte ha fel. De hade rätt, det var bevisat på många sätt.
Han stannade sedan upp då den främmande vargen höjde på huvudet och såg på honom. Benen skakade lätt, svansen var indragen mellan dem och öronen låg mot nacken. Det kom små blixtrande ljud från honom, men elektriciteten gick inte att se då blixtarna som dansade runt hans tassar var för småa för att kunna uppfattas i det skumma ljuset.
"T... Taranis," svarade han med samma svaga röst. De i huvude skrattade åt honom och hans veka stämma.
Blicken gled över den främmande honan och först nu noterade han hur sönderriven hon var. Det fanns sår över hennes kropp och det verkade som att hela hennes päls bestod av ihoptorkat blod. Hon verkade ha varit med i en strid eller liknande. Frågan var då bara om hon var den onda eller inte...
Hoppas hon tar ditt liv.
De skrattade, igen. Taranis kände hur det brände i ögonen. Han ville inte ha dem, han ville att de skulle försvinna. Han ville försvinna.

[Skumt xD]