( https://www.youtube.com/watch?v=7j9Bu1oo6Gw )


Solen gick upp över horisonten, och fick himlen att rodna.
Den här dagen skulle slätten få slippa kaos.
Morgonluften var sval och frisk, och daggen hade precis fallit över gräset.
Under ett ensamt träd låg en varghane. Huvudet vilade på framtassarna, och ögonen var slutna.

Black vaknade av att solstrålarna träffade hans ansikte.
Han blinkade, öppnade ögonen och gäspade.
Sedan reste han sig upp, såg sig omkring. Det hela örat vändes framåt och klippte till.

En hare satt och kikade på honom över grässtråna.
Det ryckte i dess nos, och ögonen var aningen uppspärrade, som om den tänkte springa iväg när som helst.
Frukost.
Han lät en cirkel av eld tändas runt haren, och den blev så chockad att den föll ihop.
Elden slocknade, och han tog de fyra hastiga stegen fram till bytet, och högg tänderna i det.


När han var mätt, eller så mätt en fullvuxen varg blir på en hare, lämnade han trädet och haren bakom sig och började gå.
Efter ungefär tre timmars vandring kom han fram till en träddunge, bestående av cirka sju träd, lite buskar och stenar.
Black betraktade trädens kronor en stund, när de vajade och susade i vinden.
Solen värmde hans rygg, för en gångs skull.
Äntligen en varm dag.

Han satte sig ner och stirrade ner i marken, på en liten kvist som låg vid hans tassar.
Den fattade eld, och de små, söta lågorna slickade träet med ett lätt knastrande ljud.
Ingenting förutom pinnen brann, och den själv såg precis ut som innan.
Elden var tillbakahållen, och gjorde ingen skada.
Ett spinnande läte lämnade hans strupe, och han lät blicken svepa ut över slättens vidder.


(Paxat till Demethra! )

Vid utkanten av Numoorislätten, kantad till Raukakedja,
tog solen vid. Allt som solen rör vid...
Daggen från nattens tid fick ge vika sin vätska
för dagens kommande hetta och torra tid.
Djuren som levde där, som fått huka sig för
vädrets växlingar, naturkatastroferna, allt
som gudarna utsatt jordemarken för- kunde
långsamt kika upp igen. Iallefall för en dag.
...är och förblir vårt kungarike.
För varje sekund blev mörkret mindre,
för varje sekund blev ljuset varmare.
För varje sekund blev natten mindre natt
och dagen blev mer dag.
Och det som ligger i skuggan?
Sargade som friska, utsvultna som gödda.
De fick alla bevittna dagens soluppgång.
...Det ligger utanför våra ägor
Iallefall för idag.

Hon såg upp. Den torra nosen höjdes,
drog med ett krusigt andetag in den
friska doften av liv och evighet.
Mot de svarta trampdynorna var gräsets
våta strån svalkande. Vindens svaga drag
i de modigaste fåglarnas nyfikna sång fick
alla de sargade hörselgångar att öppnas.
Det var, helt enkelt, inte bra.
Varginnans bruna huvud svängdes direkt åt sidan,
öronen vinklades bakåt, den klarblå glansen i ögonen
försvann i och med dess smalnande syn. Inte alls okej.

(OFF: Kan du förklara mer vart hon befinner sig? Behöver veta ifall Black får syn på henne eller ej.)