Solen som under dagen hade stått högt på den näst intill molnfria himlen och spridit sitt gassande sken hade nu till slut börjat ta sig ner för himlavalvet. Den färgade himlen i en blandning av rosa och röda nyanser. Vackert skulle vissa säga. Den unga svartvita honan var nog en av dem där hon låg i gräset under det enorma trädet som varit den enda plats med någon skugga att tala om i närheten. Hon må inte vara lika känslig för solen som sin fader, men hon trivdes inte särskilt väl i gassande solsken, föredrog alltid mörkret och skuggan. Det var dock inte den egentliga anledningen till att hon för tillfället sökt sig bort från flocken. Hon hade försökt intala sig själv att det främst berodde att hon inte kunde kontrollera sin telepati bland så många vargar. Troligen så var det nog snarare så att hon behövde tid för att vänja sig vid allting, vid flocklivet, vid familjen igen. Hon ville verkligen vara där hon var, men efter att ha tillbringat så pass lång tid ensam så var det kanske inte allt för konstigt att hon kände sig obekväm och malplacerad bland dem alla. Som att hon inte riktigt platsade in, inte ännu. Hon var otroligt glad över att ha hittat tillbaka till dem, speciellt fadern, men det var så mycket som hade hänt på så kort tid att hon inte riktigt haft tiden att bearbeta det. Vandringen gjorde inte det hela lättare heller. En låg suck lämnade henne. Kanske var det fel av henne att ens ha sådana tankar, hon hade allt hon någonsin önskat sig om, eller ja, nästan. Det faktum att modern och kullsystern inte längre var i livet och att hon inte fått chansen att träffa dem igen var riktigt smärtsamt. Dessutom hade hon fått nya syskon som hon förväntades lära känna och kalla familj. Det var svårt helt enkelt. Tankarna avbröts tvärt då hon kände av ett sinne i närheten. Hon hade inte lärt sig urskilja vilka sinnen som tillhörde alla vargar i flocken, men hon visste att detta var en av nykomlingarna. En hon inte visste särskilt mycket om. Han befann sig närmare än vad hon hade förväntat sig, hade varit allt för försjunken i tankar för att riktigt lägga märke till hans närvaro. Väldigt ovarsamt av henne om det nu faktiskt varit någon annan än en flockmedlem. Inte acceptabelt.

| Paxat till Malphas |

Han hade studerat den yngre honan från en distans men det var först nu, när hon verkat återvända från sina egna tankar som han sökte hennes uppmärksamhet.
"Du." Han lät ordet sjunka in innan han började rörde sig mot den betydligt mindre tiken. "Du är en telepat." Konstaterade han högt för henne, som för sig själv. Han hade bevittnat hur hon, under mötet med denne Malvado, sökt genom byrackans sinne. "Jag vill att du ska göra göra något för mig. Eller du ska, för jag tänker inte ge dig någon valmöjlighet." Det fanns inget i hans kroppsspråk eller röst som talade om att han inte menade allvar med det han yttrat, möjligen att det gick att urskilja en vag desperation i hans tonläge, men vilket samtidigt bara spädde på det grundande allvaret hos hanen.
När han var tillräckligt nära för att honan skulle kunna snudda vid honom om hon så bara sträckte på halsen, så stannade han upp och stirrade ner på henne med en matt blick. Malphas var egentligen inte ute efter att hota Himalaya på något vis men hans osmidiga beteende kunde enkelt få det att uppfattas som om att det exakt det han var ute efter. "Sök mitt sinne. Ta tillbaka min telepati. Jag pallar inte med det här längre."
Den silvergrå blicken vandrade bort från tiken för att knappt snudda vid väsendet som följde hans minsta rörelse med blicken.
Höll han kanske ändå på att förlora sin sans? Eller var denne figur något som Tramptass placerat i hans sinne i ett försök att långsamt driva honom till vansinnets rand? Ingen annan i flocken hade gett honom några som helst tecken på att dom kunde se den transparenta vargen. Malphas svalde hårt och la kvickt blicken på den unga tiken igen. "Gör det!" Röt han till.

Den turkosa blicken lade sig på den bruna, relativt jämgamla men betydligt större flockbrodern då han talade. Kanske befallde var ett bättre ord för att beskriva det hela dock. Orden så väl som stämman kändes väldigt hårda, nästan som att det skulle vara någon form av hot. Hon reste sig upp då han närmade sig, stannade upp så pass nära att hon nästan kunde känna det vaga vinddraget av hans andetag. ''Du går då rakt på sak, Malphas''. Stämman var förhållandevis neutral, men det var nog rätt uppenbart att hon inte riktigt uppskattade sättet han talade till henne på, och utan någon vidare anledning så vitt hon visste. Hon stod kvar och höll fortfarande blicken fäst vid honom. Många skulle säkert rygga undan, men inte hon, inte för något sådant. På det sättet var hon väldigt lik sin fader, på gott och ont. ''Det stämmer dock, jag är en telepat, men har du inte lärt dig att man borde fråga snällt om man vill få hjälp med något?''. Ju mer hon blev tvingad till någonting, desto mer trotsig brukade hon bli. Det fanns dock någonting i hanens intryck, fysiska så väl som psykiska, som talade om en väldig desperation. Hon skulle ljuga om hon sade att det inte fångade lite av hennes intresse och nyfikenhet, men hanens bemötande var allt annat än trevligt precis. Då han röt till så himlade hon endast vagt med ögonen och skakade på huvudet. ''Hot tar dig ingen vart''.

Malphas såg på henne med en stirrig och förnärmad blick samtidigt som det ryckte irriterat i den övre läppen och han fnös hårt, tillräckligt hårt för att den långa luggen i honans anlete skulle fångas av draget. Från under hårtäcket, som dansade åt sidan, kunde han fånga en kort glimt av hennes annars dolda öga. "Hot har alltid tagit mig någon vart." Konstaterade han barskt. "Men det här är inget hot." Sa han kort och med en ton som lät dämpad, till skillnad från innan. "Se det mer som att jag säger åt dig att du ska gör mig en tjänst."
"Du skulle väl inte neka en flockbroder din hjälp?" Orden var kryddade med en bit sarkasm samtidigt som det fanns något äkta i dem. Malphas tippade sitt huvud på sned. Genuint undrande. Det här var nog det närmaste han kunde sträcka sig till att be snällt.

Hanen fnös henne rakt i ansiktet, så pass att luggen fångades av vinddraget och lade sig i en enda röra. Hon ruskade kort på huvudet för att få stråna ur ögat och vände sedan tillbaka blicken till honom. Inget hot? Han fick väl se det på vilket sätt han nu ville, det förändrade dock inte faktumet att det uppfattades som just det. Hon suckade lågt. ''Jag vet inte vart du kommer ifrån eller vad du varit med om, men en sådan attityd är inte särskilt nödvändig i en flock som Qu. Du tar dig säkerligen längre utan den, bara ett tips''. Hennes far var väl en av de vargar som inte skulle uppskatta att han tilltalade och beordrade sina flocksyskon på ett sådant sätt. Nu var han dock inte närvarande, och även om tanken var lite intressant att fundera över så lät hon den rinna iväg och fokuserade istället på det han sade härnäst. ''Egentligen vet jag inte ens om jag kan göra något sådant. Jag är inte särskilt erfaren med min telepati''. Nyfikenheten fanns dock där, och chansen att experimentera med någons sinne helt fritt var det sällan man fick. Hon tackade sällan nej till en utmaning. ...men jag antar att jag kan göra ett försök. Att förmedla tankar var en sak, att gräva fram någonting som låg begravt i ett sinne något helt annat. Hon sträckte ut sitt sinne för att röra vid hanens, upprättade en djupare länk dem emellan. Hon visste knappt vad det var hon skulle söka efter, eller vart, så hon valde en riktning på måfå och började söka sig igenom allt vad som fanns där. Försökte att inte lägga för mycket energi på att läsa varje enskilt minne då det var väldigt krävande. Det fanns dock en del saker som stack ut bland mängden. Hon kunde skymta bilder av en genomskinlig vargskepnad lite här och var, återkommande. Jag ser att du har en följeslagare. Mer än så kommenterade hon inte det hela. Hon var inte ens säker på vad skepnaden var för något. Till det yttre så såg det endast ut som att hon stod och stirrade stint ut i luften mellan dem, men hennes sinne arbetade för fullt med att försöka sortera allt vad som fanns i hanens huvud. Det var svårt det där, att behöva gå igenom någons hela liv och sinne för att söka efter något, helst utan att låta sig påverkas för mycket av allt det som fanns att se under tiden. Där. Den där speciella känslan av ett mer utvecklat sinne som hon alltid brukade känna när andra telepatiker var i närheten. Hon visste att hon var på rätt spår, det måste hon vara. I nära anslutning till den platsen där kraften låg dold fanns minnet av hur en ljus varg slungades mot ett träd, och den oro som hade infunnit sig hos Malphas. Hon kunde inte exakt reda ut vad det hade för anknytning, men det fanns någonting som hindrade henne från att gå allt för nära den vilande kraften. Hon drog prövande i några närliggande nervtrådar och minnen för att fånga hans uppmärksamhet. Känner du det där? Kraften ligger där någonstans, men jag kan inte riktigt få tag på den. Hon bröt sig ut ur hanens sinne och ruskade på huvudet. Väldigt ansträngande. Hon var inte van vid att sålla igenom så mycket information på sådan kort tid. Det tröttade ut henne. ''Jag vet inte exakt vad det är som hindrar mig från att komma nära den, men skulle jag gissa så är det nog någon form av känslomässig blockering''. Hon slog sig sedan ner på marken och slöt de turkosa ögonen för några sekunder. Så många intryck.