Tigern hade vandrat efter mötet med Lejonet. Han kände sig bortdomnad från världen och tassarna hade per automatik fått leda honom framåt. Vart struntade han blankt i för han tänkte inte. Han var bortkopplad. Han varken såg eller hörde. Men han kände desto mer. Och det han kämpade med. Det som gjorde så ont i hjärtat. Han försökte undantrycka känslorna. De heta och varma och mysiga känslorna som alltid regerats av ovisshet och osäkerhet försöker han nu stänga in bakom lås och bom. Bygga upp murarna igen och slippa allt. Bara fokusera på det som ligger framför honom. Att följa och tjäna flocken lojalt. Att aldrig svika deras förtroende så som alla svikit hans. Det går inte att lita på något. Det är bara i familjen man är säker. Och det talas då inte om familjen som man har blodsband till. För blod är inte tjockare än vatten. Det har han redan fått bevisats för sig. För han har ingen. Han har bara sitt syfte att leva för. Syftet som är att lyda ledaren och följa denne. Vart färden än kan bära. Det är hans syfte. Det är endast det han ska tänka på. Allt annat spelar inte längre någon roll. Han är inte värd att känna. Det kommer bli så mycket bättre om alla känslor bara försvann. Låt den drunkna i avgrundens djup som gapar likt ett slukhål i hans inre. Låt allt sugas ner där. Allt som är och var han. Låt allt försvinna. Låt honom bara vara.

Döds skogen och Öknen ligger bakom honom. Han kände inte för att gå tillbaka direkt. Han kände inte för att låta andra se. Hellre lider han i det tysta än att låta någon annan känna medlidande för honom. Se ner på honom. För sådana känslor är bara värdelösa. Det visar riktigt vilket skräp han är. Därför måste han låsa in allt. Låt mörkret sluka allt. Låt vinden föra bort sorgen och jorden livnära sig på de tårar som föll. Men de faller inte längre. Ögonen är torra och röda. Tigern blundar. Vandrar fram som i blindo. Men han känner allt. Han känner allt för mycket. Han vill inte känna mer. Hastigt ökar han still språng. Kastar sig fram. Låter varenda muskel i kroppen arbeta. De stora vingarna hålls tätt mot hans kropp för att hållas ur vägen. För att de inte ska fånga upp vinden och stoppa hans framfart. Han vill dundra fram. Han vill släppa lös allt en sista gång. Sedan låta allt dö. Alla känslor ska begravas. En gång för alla. Låt dem dö. Låt honom få slippa känna. Låt honom bara vara.

Energierna omkring honom byter skepnad. De blir vildare. Vackrare. Mer energiska och otyglade. Han låter dem uppfylla honom. Känner hetta. Det gör ont. Jorden skriker. Fyller hans huvud. Smärta. Mörker. Det hugger och biter. Det bränner. Han öppnar ögonen. Skogen står i lågor omkring honom. Hans väg är helt spärrad. Han vänder sig om. Även där brinner det. Det gör ont. Tungan hänger utanför munnen och han andas häftigt. Luften är giftig av den kompakta röken. Andningen blir väsande. Han måste ta sig bort härifrån. Blicken söker sig upp mot skyn. Det är hans enda chans. Men när hans tassar ska lämna marken under sig brakar det till. Ett träd faller. Han hinner inte undan och den tjocka stammen faller rakt över honom. Klämmer fast ena vingen och låser kroppen. Medvetandet flyr honom. Allt blir svart.

[ÖPPET ROLL VEM SOM HELST FÅR JOINA. Lite hjälp här kanske? :P]

[Jag joinar här C:]

Li vandrade genom den fridfulla skogen. Den kom bara ner lite solljus, för trädens kronor blockerade ljuset och tog det. En lukt nådde hennes näsborrar. Vad var det? Det luktade.. rök. Var det två vargar som slogs? Fösiktigt gick hon närmare och begann sig plötsligt i en koridor av eld. Hennes ben tog över och hon kopplade bort hjärnan. Li glorde det rnda hon kunde då. Hon flydde. Elden var så nära, och när hon skulle ta till flykten blockerade den hennes väg upp till skyn. Så hon sprang. Allt som kom i hennes väg vek hon undan ifrån. Inget fick stoppa hennes väg mot friheten. På långt håll hörde hon något. Ett träd, eller något annat tungt knäcktes. Li ville inte närma sig området där man kunde få träd i huvudet, men elden tvingade henne ditåt. Li sprang för livet. Hennes tassar placerades skräckslaget framför varandra. Vingarna låg tätt mot kroppen. Skulle de fladdra ut skulle de slå i trädstammarna och fatta eld. Helt plötslig spärrade ett träd hennes väg. Hon tittade upp. Lövverket var tunt. Hon skulle kunna fly, med några få brännsår. Det var bara den mörka skepnade under trädet som fick henne att stanna till. Det var en varg, dock lite liknade en tiger, men det var en varg. Han låg fastklämd under stammen, och om inte någon gjorde något skulle gnistorna som hela tiden skvätte iväg farligt nära trädet eller vargen tillslut få den att fatta eld. Sedan skulle den dö en plågsam död. Hon kunde inte gå härifrån med en varg på sitt samvete.
Istället började hon snabbt tänka ut hur hon skulle rädda tigern. Trädet kunde hon inte lyfta upp. Hon kunde inte putta undan det om hon inte ville klämma sönder vargens bakben. Det fanns för henne bara en enda lösning. Hon slet och drog i vargen, förtvivlat och ursinnigt. Hennes överlevnad stod på spel. Var hon inte tillräckligt snabb skulle lågorna sluka henne också. Samtidigt medan hon slet med tänder och klor för att få ut vargen, som sakta drogs ut under trädet, anropade hon denne i sinnet.
"Hallå? Du måste vakna! Hör du mig! Hallå? Du måste verkligen vakna nu, vi måste flyga iväg. Vakna! Kom igen nu!" hon hade lagt märke till ett par vingar vid hans sida, och hon försökte förtvivlat med alla ord få honom att vakna. Hans bakben var fortfarande kvar, så hon sprang runt honom och slet i dem också. Samtidigt skvätte gnistorna mer än förut och hon såg skräckslaget på hur trädets krona fattade eld, och hur elden raskt spred sig mot dem. Så hon slet för allt hon var värd. Ena benet var ute nu, och Li drog med tassarna och bet sig fast i hans skin för att få ut honom. Tiken var dock noga med att bara bita i huden, så hon inte förstörde några senor, muskler eller annat. Nu vrålade hon panikslaget i vargens sinne.
"VAKNA! DU MÅSTE VAKNA! HALLÅ? HÖR DU MIG?" Med ett sista ryck var benet ute och han var fri. Nu måste de skynda sig om de skulle kunna fly upp i skyn, innan elden blockerade flyktvägen. Li hostade till. Röken kvävde henne nästan, men medan hon arbetade hade hon inte känt av den. Nu kände hon den, och en djup flyktinstinkt tog över. I brist på saker som skulle få vargen att vakna smällde hon till den med tassen.
"VAKNA!" Hennes päls var smutsig och hon insåg att om inte vargen vaknade nu så behövde hon flyga iväg, för att inte dö.

I hettan av medvetslösheten lider han stora kval. Det sliter i honom. Det gör ont. Det river i skinnet på honom. Det biter och bränner. Han är märkt. Märkt av allt han genomlevt i livet. Smärtan, ensamheten och olyckan har alltid varit det som styrt hans tillvaro. Men sedan sken solen på honom. Ett tag åtminstone. Men hur länge varade den? Kortare än han hoppats. För den fanns alltid precis utanför räckvidden. Han kunde inte nå ändra fram. Han var inte värd det. Livet leker med honom. Styr honom som dess egna personliga marionett. Han lider verkligen där han ligger. Röken håller på att kväva honom. Det förgiftar hans lungor. Hans kropp. Elden letar sig närmare. Det gör ont. Det biter och bränner.

Men så är det något som slår honom. Någon skriker på honom. Tyngden som tryckt ner honom från jorden är borta. Men smärtan är kvar. Det gör ont. Varför gör det ont? Den utvärtes smärtan är nästan i klass med den invärtes. Han slår upp ögonen och far upp på alla fyra. Ser sig desorienterat omkring. Det svider i ögonen och han hostar. Det känns som att lungorna ska hoppa ut. Vända sig ut och in och slitas sönder. Han suckar till och tappar balansen. Slår i marken med en hård duns. Vem är där med honom? Han hostar mer. Kan känna blodsmak på tungan. Han vill kräkas. Han kväljs. Det gör ont. Han reser sig igen. Trampar på stället. Kan inte stå stilla. Allt han hör är eldens argsinta fräsande och någon annans andetag. I förvirringen suger hans kropp åt sig eldens hetta, dess vilda energi. Han ser sig vilset omkring. Skrämt. Likt ett bytesdjur. Den ena vingen har funnit sin plats vid hans sida igen. Men den andra, den som trädet klämt fast under sig, hänger och släpar i marken. Den gyllene blicken flackar men snart finner den en gestalt att vila på. En främling. Öronen stryker sig mer mot nacken och han visar tänder. Men orken sviker honom och kroppen faller åter tungt ner mot marken. Han sveper in och ut ur medvetslösheten. Han är rädd.

Kroppen orkade snart inte mer. Hennes ben darrade av syrebrist och hon såg med längtan upp mot skyn och kronorna, där deras flyktväg blev mindre och mindre för varje minut. Hon gnydde till och strök öronen bakåt. Varför vaknade inte vargen? Hon vände blicken till varelsen igen. Hennes blick var rusig av panik, men hon kunde se hur det ryckte lite svagt i tassarna på den andre.

Utan förvarning for vargen upp. Med ett förvånat skall for hon bakåt. Vargen strök öronen bakåt och visade tänderna. Hon blossade upp. Li hade just räddat honom från en säker död, och han visade henne tänderna? Hon morrade tillbaka, aggressivt, bara för att se vargen åter falla i medvetslöshet. Han verkade valla mellan att vara vaken eller medvetslös.

Hon behövde ett sätt st åter få upp honom. Tiken hostade och väntade en kort sekund. Där! Vargen flimrade till och var vaken. Hon hade bara sekunder på sig.
"Upp med dig! Vi kommer dö här om du knte flyttar dig från din plats och flyger iväg nu!" Hennes röst var hård, manande. Befallande.
Då såg hon vingen vid han sida. Den låg släpad i marken. Träden hade naglat fast den, så det var garanterat något fel på den. Li kunde inte göra något. Hon hade inte kraften att hela. Däremot hade hon kraften att skapa illusioner. Tiken var bara inte tillräckligt skicklig. Hon gjorde det inte, klarade inte det. Vargen skulle bar morra åt henne.
Hon gnydde till och kröp ihop lite. Eld var nära alldeles för nära. Hon låg platt mot marken för att undvika den dödliga röken.
Vargen borde vara vaken. Snälla, låt honom vara vaken. Hennes röst var hes.
"Jag kanske kan göra din vinge bra, men bara en kort stund. Du måste skynda dig, och framför allt vakna!"

Han kan känna främlingen nära. Men det är just en främmande närvaro. Dess energier är vilda, oroliga, rädda. Det är inte till någon hjälp. Hanen frustar till. Hostar. Kväljs. Han fuktar nosen med tungan och frustar igen. Ruskar på huvudet. Reser sig upp i samma veva och snubblar till. Far in i närmaste träd som ger vika och faller till marken. Dess kronor äts upp av elden. Han kvider till. Smärtan är outhärdlig.
Bit mig. Bränn mig. Märk mig.
Hans tankar är vilda, heta, aggressiva. Med suddig och torr blick söker han omkring sig. Får åter syn på främlingen. Hon tycks försöka säga något. Ropar, skriker. Men han hör vara eldens fräsande och vrålande. Öronen stryker sig hårdare mot nacken. Han känner sig vild. Han gör ett utfall mot främlingen. Hugger i luften. Käftarna smäller ihop.
"Rädda ditt eget skinn, jag är bara en börda". Ryter han åt henne med sträv och torr stämma. Röken sitter i halsen på honom. Han märker att hon inte vill vara där. Att hon vill flyga upp. Iväg. Rädda sig själv. Men att en del av henne vill hjälpa. Så han gör det lätt för henne. Lämna honom där. Han har inte bett om hjälp i alla fall. Svansen piskar vilt till bakom honom. Frasandet av fjädervippan dränks i eldens röst. Vingen släpar i marken när han rör sig. Han sneglar surt på den. Ur led. Han ruskar på kroppen. Smärtan hugger i honom som bitande tänder. Han kastar åter en vild blick på främlingen.
"STICK SA JAG!" Han gör ett utfall mot henne igen. Kan hon inte bara låta honom vara? Lämna honom ifred. Så han på egna tassar kan ta sig hem.

Han var inte vid sina fulla medvetande. Det märktes. Hanen hade rest sig upp och snubblat in i närmsta träd. Otroligt nog hade trädet gett vika och knäckts över honom. Kronorna stod i brand och hon såg på medan han brändes. Gnistor for över henne med. Snart skulle dem fastna i fjädrarna. Och så skulle hon dö. Elden skulle vara omöjlig att släcka. Li fortsatte ropa på honom, men hon visste att det var lönlöst. Så länge han hade eldens sprakande i öronen, och så suddiga ögon kunde han inte förstå.

Gnistornas livsfarliga dans fortsatte. En gnista landade på en av hennes fjädrar. Den började glöda oroväckande, så för att stoppa den ruskade hon på vingen. Gnistan verkade bara få liv av det. Förtvivlat såg hon på hur glöden ökade. Därför märkte hon inte att främlingen hade rest sig upp. Det som fick hennes blick att ryckas upp från vingen var när vargens käkar slog ihop, en hårsmån från henne.
Hennes ögon spärrades upp.

"Rädda ditt eget skin, jag är bra en börda!" röt han. Rösten var torr och sträv. Precis som hennes egen skulle varit om hon kunnat tala.
"Jag.." började hon och tystnade sedan tvärt. Hennes röst var klar och melodisk, inte rökig och sträv. Den skulle väl bli så, men än var den inte så. Inte så konstigt, med tanke på att det här var första gången hon inte talade mentalt.
Viljan att fly var så stark. Överlevnadsinstinkten var allt hon kände. Men en liten känsla av mod fanns kvar. Li svalde. Att riskera sitt eget liv för någon annan. Det var rent mod.
Så därför stannade hon.

Tikens tankar återvände till gnistan på vingen. Det var inte längre en gnista. En låga, liten och rökig brann ute på vingspetsen. Hon greps av skräck och vände blicken mot hanen. Vargen stirrade mot sin vinge, och hon följde hans blick. Vingen var säkert ur led, eller bruten. Kanske kunde hon fixa den? Tiken tog ett steg framåt. Vargen kastade en vild blick mot henne.
"Stick sa jag!" Hon var inte beredd på hans andra utfall. Hans tänder hamnade i hennes öra. Hon slet sig fri. Stirrade vilt på honom, med blodigt öra och brinnande vinge. Utan ett ord fällde hon upp vingarna. Li slängde en blick mot öppningen. Det fanns ingen öppning längre. Men ändå måste hon ut. Med ett uppgivet skrik av smärta kastade honan sig upp. Som ett spjut bröt hon igenom elden och for upp i skyn. Hon brann. Vingarna brann, och hon fick inte ordning på dem. Förtvivlat flaxade hon innan hon störtade. Net mot marken, men inte på samma ställe. Hon kunde skymta en liten sjö. Dessutom brann det inte där. Än.

[Nej, det här trädet föll inte över Saturn utan åt andra hållet. :P]

Han hade inte väntat sig blodsmaken när hans tänder oturligt nog hade slutit sig om tikens öra. Det hade inte varit meningen. Det skulle bara ha varit en varning men tiken hade kommit för nära och han hade inte kunnat hindra sig. Så en röd strimma blod rinner ner för hanens haka. Inte hans blod. Men tiken lyssnade på honom och kastade sig upp i luften. Nu kommer hennes liv inte att förgås i den här helvetiska elden. Elden som kommer närmare. Hanen sluter ögonen. Koncentrerar sig. Eld är inget annat än ren energi. Vild energi. Vacker energi. Sakta åter går det brinnande eldröda till just det. Energi. Som sakta sugs in i hans kropp. Lämnar honom stående i en grön liten cirkel som är omringad av bränd mark. Men nu kommer elden inte kunna komma närmare honom. För det kan inte brinna där det inte finns något att gå fäste på. Tungt faller han till marken igen. Stönar av smärtan. Om han bara kunde göra något åt vingen. Han reser sig upp och vrider på huvudet. Det glöder i den gyllene blicken när han ser på vingen som hänger vid hans sida. Snabbt griper han tag om den med munnen. Undviker att använda tänderna. Han står där en stund och närmast hyperventilerar. Andetagen kommer som i stötar på grund av all rök han har andats in. Han måste ha frisk luft snart.
Med ett snabbt och ilsket knyck på nacken hoppar vingen rätt med ett hemskt knak. Han vrålar till, fortfarande med vingen i munnen. Sedan släpper han greppet och allt svartnar. Kroppen faller åter tungt mot marken.

Han hade sett röken långt innan han känt dess doft. Den stod i höga pelare över skogen, tjocka och skiftande mörka och ljusa. Mot infernots mitt hade röken redan bildat tjocka moln som skymde solen. Han kunde se skuggorna på avstånd, det dansande ljuset från hundratals - tusentals - lågor. Redan innan han seglade in över skogen kunde han känna rökdoften, tung och sträv. Han kom västerifrån, kämpande mot vinden med sin egen kraft. Delvis driven av nyfikenhet, delvis av rädsla. Trots skogsbrandens storlek och dess uppenbara styrka, all död den skulle lämna i sina spår, kände han sig en aning lättad. Att han kämpade mot vinden betydde att elden vandrade västerut. Bort från den plats i landet han värdesatte högst. Även om lättnaden inte var annat än ett andetag i en vrålande storm. Hur stor var elden egentligen? Hur länge skulle det brinna? Han kunde inte se eldens slut bortom rökmolnen och hade inte en chans att avgöra ifall det börjat lugna sig någonstans eller om elden härjade lika vilt överallt.

Han hade flugit länge innan han närmade sig värmen som steg ur skogen. De andra två hade han lämnat bakom sig för nu. Han ville se hur illa det var innan han återvände till dem. Hade elden varit mindre hade han kanske kunnat göra något, men ett inferno av den storleken hade han inte en chans mot. Ingen skulle ha en chans. Om det fanns något som hette gudar så låg detta i deras händer.

Trots att de breda vingarna snabbt fylldes av varmluft när han närmade sig så tänkte han inte flyga mycket närmre. Han ville inte andas in röken eller riskera fler brännskador än de han redan hade. Gamla ärr vid det här laget. Som om något lockade honom närmare cirkulerade han ändå in bredvid en av rökpelarna vid infernots ena utkant. Elden flammade vilt inunder honom, trots att han inte var i närheten av brandens mitt. Han kunde känna värmen från såväl elden som röken. Insikten att han skulle bränna ihjäl sig om han flög in i pelaren fick honom att med ett par hårda vingslag rygga undan. Med sin kraft vred han vinden och knuffade sig själv för att vända snabbare, men var noggrann med att inte föra röken med sig. Inte för att han kunde undvika röken. Den steg ur hela skogen. Men han kunde åtminstone undvika de tjockaste och hetaste pelarna. Det sved redan i hans nos, trots att han inte befunnit sig över området särskilt länge. Ögonen rann då röken stack i dem. Med ytterligare några hårda vingslag vände han åt sydväst.

Just som han satte fart för att komma bort från platsen tyckte han sig höra ett allt för välbekant vrål. Det knöt sig i hans bröst och han ruskade på huvudet. Nej. Han hade inbillat sig. Han tänkte inte tänka den tanken. Den randige skulle inte vara så dum att han lät sig fångas i ett inferno. Det var eldens vrål och platsen som fick hans tankar att virvla. Röken som steg honom åt huvudet. Knuten i bröstet fick honom ändå att vända och och cirkulera ytterligare ett varv över platsen. Blicken sökte så gott den kunde bland lågor och rök.

Trots värmen som stekte hans buk kände han sig kall inombords när blicken plötsligt skymtade en skepnad bland träden. Så bra gick det att undvika elden. Innan han hann tveka fällde Azazel vingarna tätt mot kroppen och dök. Han drog ett djupt andetag innan syret ersattes av gift. Hans landning blev allt annat än graciös. Träden stod för tätt för att han skulle kunna bromsa ordentligt och han försökte att undvika de värsta lågorna. Han grep så mycket av kraften han förmådde, blåste ned mot marken och ut åt sidorna runtom sig själv för att skingra röken och den värsta elden. Saturn. Den randige låg utslagen på marken. Azazel tog sig inte tid att ens fundera över ifall den andre var vid liv eller inte innan han ställde sig över tigern. Han bet tag i den andres nacke. Höjde huvudet så högt han förmådde. Slog med vingarna. Vred vinden för att hjälpa sig själv upp. Grep med framtassarna om den något mindre fakargens kropp. Lyckades greppa runt ena vingen. Sparkade ifrån med baktassarna. Han andades i korta, grymtande andetag. Kände hur hans egna vingar krockade med trädens grenar medan han försökte få bättre grepp om den randige med alla tassar. Medan han febrilt kämpade för att bära honom med sig. Han grep med klorna. Bet hårt om päls och fjädrar med tänderna. Han svor över elden. Svor åt träden och röken som tycktes stänga in dem. Svor över den randiges dumhet och sin egen panik. Bad att de skulle komma ut därifrån. Bad att det inte var för sent.

[Tar och svarar. :3 Vet inte hur närvarande Liberos vill vara mer i detta roll. Men hon är ju såklart välkommen att stanna]

Vind far plötsligt mot honom. Genom en kall kåre sveper medvetandet tillbaka och ögonlocken fladdrar till. Stilla. Mörkret håller honom i ett hårt grepp. Trots att han fått vingen i led igen så är smärtan mer närvarande än någonsin. Han försöker greppa vad som händer runt omkring honom. Men medvetandet sveper iväg och tillbaka och ger honom en känsla av desillusion. Som om han inte är säker på vad som händer. Vad han råkat ut för.
Återigen är det bett och klor som river honom. Hettan runt omkring är lika förödande som den som huserar inom honom. Smärtan. Han kvider till och känner någon hålla om honom. Greppar om hans kropp. Kontakten med marken försvinner. Lämnar en osäker känsla. Som ett märke. En kyla. Han svävar upp mot himlen. Men elden fräser aggressivt runt omkring honom. Öronen dras automatiskt mot nacken. Det darrar till i läppen. Han vill fräsa tillbaka. Få vad det än är som fräser åt honom att hålla tyst. Något luddigt kittlar honom. En känsla som känns smärtsamt bekant. Värmen från en annan kropp. Energierna som fladdrar hej vilt omkring honom. Det känns bekant. Men smärtan av ett avsked är färskt i minnet.

Ögonen slår upp och han rycker till. Tassarna och klorna som håller om honom får honom att hamna i nuet.
"Azazel". Namnet slipper ut mellan läpparna. Varför skulle det vara lejonet? Han valde att dra. Varför skulle han vara här nu? Varför? Men ett leende sprider sig över de svarta läpparna.
"Tack". Låt mig hjälpa till.
Det knakar till i träden när de böjer sig utåt. Breddar utrymmet för stora vingar. Ger plats för en fri flykt mot himlen. Pannan rynkas när den randige anstränger sig med begränsade krafter. Andhämtningen är rosslande. Lungorna rökfyllda. Behöver frisk luft. Det river och skaver. Elden har märkt honom.

Han uppfattade att den randige talade, men inte vad han sade. Ljudet av brummande lågor och dunsarna från hans vingslag ekade i hans runda öron. Kvistar och mindre grenar bröts med ljudliga smällar när de kom i vägen för vingarna. Han kunde inte se den andres ansikte medan han bet i hans nacke, men kände i kroppen han grep om hur Saturn kvicknade till. En aning åtminstone. Han kände snarare än hörde de rosslande andetagen mellan sina framben.
    Med ens vek sig träden bort från honom. Vingarna fick fritt utrymme. Han ryckte förvånat till men svor snabbt åt sig själv, ner i den andres päls, och spände musklerna för att slå starkare slag med vingarna. Snart steg de över träden. Han vred fortfarande vinden till sin fördel. Knuffade sig själv och den extra tyngden, tigern, uppåt. Värmen från elden fyllde snart hans vingar och med fler starka slag kämpade han för att vinna mer höjd. Han hade burit många byten genom luften, men extra tyngd var alltid extra tyngd. Och han hade aldrig haft ett brinnande inferno inunder sig förut. Det hade inte betytt så mycket om han tappat det han burit förut. Han sträckte ut vingarna och lutade sig åt sidan för att komma bort från rökpelarna. Bort från den giftiga luften. Det sved i hans ansikte. Ögonen tårades på ett obehagligt vis. Han vände av åt samma håll som han kommit ifrån, endast för att lika snabbt vända söderut istället. Hellre söderut än västerut om elden färdades åt väst. Han slet åter tag i vinden. Bar sig själv och ökade hastigheten så gott han förmådde. Vågade inte försöka ta bättre grepp om den randige med tassarna i rädsla för att tappa honom.
     Han flög så snabbt han kunde bort från elden. In över döda skogen. Han spände frambenen och släppte greppet med tänderna för att lättare hitta en plats att landa. En plats med så få av de svartnade stammarna kvar som möjligt. Dit elden inte skulle färdas, då där inte längre fanns något att bränna. Vad som en gång i tiden kanske varit en glänta, där det som fanns kvar av stammarna stod glest och inte var mycket högre än dubbla hans egna höjd, uppenbarade sig efter en kort stund och han vinklade snabbt vingarna för att i en vid cirkel börja röra sig nedåt. Han sade ingenting. Det enda han fokuserade på för stunden var att landa. Doften av rök. Att komma undan elden och inte tappa Saturn. När han var så pass nära marken att han kunde släppa den andre utan att han skulle ta skada av det korta fallet gjorde han det. Vingarna hade redan vinklats bakåt och han slog gång på gång med dem för att sakta in och sedan landa på tassarna. Så snart han stod stadigt på tassarna vände han sig om, ännu kraftigt svärande. Han fnös röken ur lungorna och hostade till. Tystnade. De blå ögonen spände sig fast vid Saturn. Han visste inte vad han skulle känna. Han var arg. Fruktansvärt arg över att den andre varit så dum att han fastnat i en skogsbrand. Arg över deras förra möte - deras avsked. Arg för att den randige inte ens försökt förstå. Han var lycklig. Oerhört lättad över att falken levde. Oro dansade bland känslorna. En oro över att han kanske var skadad. Rädd för vad som kunde ha hänt om han inte dykt upp. Skrämd från vettet.
     Paralyserad av känslorna blev han stelt stående, med blicken fäst vid den andre och huvudet höjt med hårt spända käkar. Vingarna var halvt utfällda. Värmen på deras undersida var obehaglig. Omedvetet försökte han svalka dem genom att hålla dem en bit utanför kroppen. Ögonbrynen rynkades i hans panna. Han ville säga något, men fick inte fram fler ord.

[Hon skickade ett PM till mig härförleden om att hon eventuellt skulle skriva ett inlägg här där hon drog sig ur. Men hon får självklart mer än gärna stanna om hon vill <3]

[Okidoki. :3 Det är hennes beslut vad hon väljer att göra. ^_^]

En flygtur. En underlig känsla. Som att vara bytet. En ängslan som en sugande känsla i magen. En otrevlig känsla. Men han är i starka tassar. Dock osäker på vad han ska känna. Sedan ändras färden. Greppet om honom försvinner och endast en kort stund känner han sig helt tyngdlös när endast vinddraget drar tag i pälsen. Och sedan slår han i marken. Men inte hårt. Men tillräckligt för att han ska vakna till av smärtan som ilar genom kroppen. Även om fallet i sig inte skulle skada honom så är han redan skadad. Åter kvider han till och rullar runt för att inte ligga på vingarna. Han försöker resa sig upp men vinglar endast till och faller till marken igen. Han suckar till och sjunker ner på marken. Ligger där som en groda med alla fyra tassar spretande åt var sitt håll och så även vingarna. När kroppen inser att det är frisk luft som fyller lungorna kommer hostattacken. Det känns som att han ska kvävas och han hostar och hostar. Drar ansträngt och hårt efter andan. Försöker desperat byta den giftiga luften i lungorna mot ny och frisk. Kroppen krampar med varje rosslande och hackiga inandning. Ögonen knips ihop och det svider i dem. Om det beror på röken eller tårar eller både och vet han inte.

Efter en stund känns det något lättare att andas. Men varje andetag gör ont och är rosslande. Men ögonlocken fladdrar till och öppnas sedan. Han höjer blicken och möter de där vackra blå. Öronen lägger sig mot nacken. Han skäms. Slår genast ner blicken. Väntar en utskällning nu? Eller bara kall ignorans för att sedan lämnas åt ensamheten? Vad som än väntar så kryper det i skinnet av den där blicken som han inte kan tyda. Energierna är vilda runt omkring. Och han känner sig domnad. Men något borde sägas... Eller? Han klarar inte av den tryckande tystnaden. Det värker inom honom. Se inte på honom sådär.
"Förlåt". Får han fram mellan rosslande andetag. Kroppen krampar fortfarande till och från. Musklerna kan inte riktigt slappna av. Det gör ont.

[Gör så att jag skriver ett litet inlägg och drar mig sedan ur ~ känner att jag måste lämna plats för alla känslor :'D]


Vingen brann på allvar. Smärtan bet i henne och hennes blick sökte så förtvivlat efter något mörkt och glimmande. Plötsligt fann hennes blick det. Den fann vatten. Hon kastade sig dit, med huvudet helt bortkopplat. Allt hon ville var att komma dit, släcka elden och bli av med smärtan. 
Så fort hon nådde vattnet tryckte hon ner vingen i det. Känslan när elden dog var obegriplig. Det gjorde liksom.. ont på ett skönt sätt. 
Röken som steg upp var tjock och hon böjde ner huvudet mot buken för att undvika den. Men så fort röken smalnade av, kom hon att tänka på den andre vargen. När hon störtat hade hon hört vingslag, eller? Hon var inte säker på sig själv, men nyfikenheten fick henne att dra upp vingen ur vattnet och börja flaxa. Det gick trögt, för hon var tvungen att flaxa mycket mer med den oskadda än den skadade. Blodet från örat hade börjat avta, men en tunn ström rann obehagligt när ögat. 
Den skadade vingen fick henne att luta, men hon lyckades ändå få upp sig själv över trädtopparna. Där kunde hon se en mörk skepnad med något i klorna flyga iväg, bort mot döda skogen. Så någon hade räddat vargen. Li hade nog ändå inte kunnat göra det, men ändå kände hon sig lite skyldig över att hon inte hade varit till hjälp. 
Dem svedda fjädrarna på den skadade vingen lossnade för varje vingslag, oh hon visste att hon var tvungen att återvända ner till marken. 
Li sände skepnaderna en sista blick och flög sedan ner till sin lilla damm.
Suckandes lade hon vingen i vattnet. Honan insåg att hon förmodligen skulle behöva stanna här ett tag. Uppgivet lade hon huvudet mot tassarna. 

[Okej, jag skulle nog kommit in med det här liite längre upp, men eftersom hon ändå inte gjorde något så gör det nog inget :P  Men jag lämnar det här rollet nu c:]

När Saturn kvävt avbröt tystnaden sjönk Azazel ned på baken med en lätt duns. Han knep ihop ögonen och pressade sin ena framtass över ansiktet. En djup, skälvande suck lämnade hans lungor. Han ville inte stanna. Han ville inte ta ännu ett gräl eller lida genom ännu ett avsked som ändå inte ledde någon vart. Men han ville inte lämna Saturn så som han såg ut. Inte när han inte visste om vinden skulle vända, om elden skulle nå hit också eller lämna platsen orörd. Han önskade att han vid deras senaste möte på något vis kunnat dela de känslor han hade. Eller på något vis förstå Saturn. Men han förstod inte då. Och han förstod fortfarande inte. Han hade älskat den randige. Vid gudarna, han älskade fortfarande idioten. Men förälskelsen hade gått över. Den gick över för många, och han var glad att han fått den tid han haft med tigern. Han älskade honom fortfarande, men så som ett av sina syskon. Han saknade dem.
     Han satt tyst en stund innan han drog ett nytt, djupt andetag och satte ner tassen. Blicken flackade först bortåt innan han såg på Saturn med sänkta ögonbryn. Han ville ta stegen fram till honom, samtidigt som han ville gå. Men han kunde inte gå. Inte än. Ögonbrynen sjönk ytterligare en aning, oroligt, men tveksamt. Han kunde tydligt se att Saturn hade ont, och djupt inne i buken gnagde oron över hur allvarligt den andre kunde vara skadad.
      "Vad gjorde du i elden?" Rösten var låg och mängden förvirrade känslor som kämpade i Azazels bröst gjorde dess ton svårtydd.

Han ligger där på mage och ser upp på Azazel som sitter framför honom. Det gör ont att se lejonet sitta där framför honom. Saturn slår åter ner blicken. Sveper den sedan åt sidan. Stirrar en stund på sin ena tass när Azazel uttalar frågan. Vad gjorde han i elden? Ärligt talat vet han det inte själv. Han hade vandrat i egna tankar.
"Jag behövde vara ensam och Lövskogen kunde vara en lugn plats att tänka på. Rätt som det var så härjade elden omkring mig och jag slogs antagligen medvetslös av ett träd". Han talar dämpat och med raspig röst. Hostar till då och då och kippar efter luft. Öronen vippar framåt för att sedan vippa tillbaka mot nacken igen. Han studerar de halvt utfällda klorna på ena framtassen. Mest för att ha något att fästa blicken på. Ögonen känns torra och de svider. Han blinkar några gånger och ruskar sedan på huvudet. Det följs av ännu en hostattack.

Snart lugnar han sig igen men andas ansträngt. Försiktigt försöker han dra bakbenen inunder sig. Han kvider svagt till när rörelserna får smärtan att skära till i vingen. Den borde sitta på plats nu i alla fall. Men när han kan använda den igen är en annan fråga. När kan han flyga igen? Och han borde ta sig tillbaka till öknen. Han får väl gå hela vägen. Han drar till sig frambenen med. Tillräckligt för att han ska kunna resa sig upp utan en massa bök. Han försöker. Vinglar till och vacklar några steg och för att finna någorlunda balans placerar han tassarna brett isär. Där står han sedan med hängande huvud och rosslande flåsande andetag. Varje andetag svider i lungorna. Han kippar efter luft. Vingarna ligger på marken på var sida om honom. Han kan klara sig själv. Han behöver inte lejonet där. Ögonen tåras. Det svider i dem på grund av röken de blev utsatta för. Han höjer huvudet och ser på Azazel. Han har försökt flera gånger att intala sig själv att han klara sig utan den sablar påfågeln. Han skakar på huvudet och slår ner blicken igen.
"Tack". Han lyckas hålla rösten någorlunda stadig trots att det känns som raspar i halsen. Tack för att lejonet här räddat honom från eldens lågor. Tack för allt Azazel faktiskt har lärt honom. Även om den brune förmodligen inte är medveten om det. Men det är mycket tyngd som ligger bakom det där enkla ordet. Han ser upp på Azazel igen. Möter de blå.
"Jag ska inte tvinga dig att stanna". Han hostar till. Blinkar några gånger. Ser på Azazel igen. Nej, Saturn kommer inte tvinga kvar den brune. Det är mycket han har insett. Kanske var det även ett ordentligt slag mot huvudet han fick. Men blicken har klarnat. Hur mycket han än skulle älska att alltid ha lejonet vid sin sida så är det inte möjligt. Han fuktar nosen med tungan.
"Du inser inte hur mycket du har påverkat mig". Saturn vill så väldigt gärna vara värdig i Azazel's ögon. Han vill inte vara en börda. Han vill inte vara något förgängligt.

Han ser bak på den skadade vingen. Öronen spetsar på huvudet. Tungan smiter ut mellan läpparna men smiter snabbt tillbaka igen. Han hostar igen. Koncentrerar sig. Smärtan växer i vingen. Han kvider till igen. Stönar av smärtan. Sedan darrar vingen våldsamt till. Därefter höjer Saturn båda vingarna över kroppen. Sträcker på dem. Smärtan är borta. Han vrider tillbaka huvudet och ser på Azazel åter igen. Saturn har insett mycket. Mycket som smärtar honom något otroligt. Men tanken på att det fortfarande kan finnas en chans vill inte lämna honom. Han vill inte släppa taget om lejonet. Även om Azazel själv inte längre känner likadant. Men Saturn har insett vad han själv måste ändra på. Vad han faktiskt kan göra. Ett flin placerar sig på hans läppar. Ett än dock mjukt flin. Han ska visa för alla. För Azazel, för flocken, för sig själv. Att han inte längre är vad han länge intalat sig själv. Att han är mycket mer. Att han kan mycket mer. Och att han är värd all lycka som vill komma till honom. Han tänker aldrig mer vara en börda för någon. Han får bita ihop och gömma vad han känner om det så krävs. För att Azazel inte känner likadant. Saturn placerar ihop framtassarna.
"Jag kommer alltid vara tacksam, Azazel". Öronen står spetsade framåt. Glöm sorgen och faktiskt vara glad för vad som var. Att han faktiskt fick älska Azazel.
"Tack för att jag fick älska dig, din jävel". Flinet ligger kvar på läpparna. Det är väl dags att vända blad. Att starta ett nytt kapitel. Azazel valde att lämna Devils. Saturn valde att stanna kvar. De tillhör två olika världar nu. Saturn vill inte att Azazel går. Vill inte att lejonet lämnar honom. Men inte heller kan han hålla honom kvar.

Han slöt ögonen och drog in luft genom nosen. Slagen medvetslös av ett träd. Han lyssnar till den andres hostningar och väsande andetag. Hur länge hade han legat i elden? Slagen medvetslös av ett träd? När hade Saturn, den som kände gräset på marken gunga, överraskats av ett träd? Han knep ihop ögonen hårdare och öppnade dem sedan långsamt. Falken reste sig långsamt upp. Ett kort "Tack" lämnade den randige. Azazel kunde inte hindra pannan från att rynkas i en sorglig min när han såg honom, med hängande huvud och ostadiga tassar. Vingar som släpade i marken. Saturn höjde huvudet så att deras blickar möttes.
     "Jag ska inte tvinga dig att stanna."
Azazel bet ihop käkarna.
     "Du inser inte hur mycket du har påverkat mig."
Han drog ett djupt andetag, lyssnade till vart ord som lämnade den randige. Han höll stadigt kvar blicken vid den han ville kalla för vän. Anletet förblev rynkat i något som kunde lika medlidande, där känslorna inte riktigt visste vad de skulle göra, medan Saturn gav ifrån sig ett smärtsamt stön. Falken sträckte  ut vingarna, upp, och fällde sedan ihop dem. Var de bättre igen? Vad hade han gjort? Hade de inte varit skadade, eller hade han läkt dem? Kanske...
     Flinet som dök upp i vännens ansikte fick en hård tyngd att falla från Azazels bröst. Han slöt ögonen igen, för en sekund, och log varmt när han mötte den gula blicken. Ögonbrynen förblev rynkade, men det syntes att han slappnade av. Han kunde inte beskriva lättnaden som spred sig i hans hjärta när han såg hoppet. Där fanns en styrka i den trötta kroppen han hade räddat. En glöd han så gärna velat se.
     "Jag kommer alltid vara tacksam, Azazel. Tack för att jag fick älska dig, din jävel"
Innan han sade något, innan den andre skulle hinna säga något mer hade Azazel rest sig upp. Han tog stegen bort till vännen och tryckte sin panna mot den andres.
     "Tack." Han backade ett steg. "Tack för att du förstår. Förlåt för allt jag sagt eller gjort fel. Jag..." Han pausade, spände käkarna och läpparna. "Jag vill inte att vi skiljs åt som ovänner. Det har jag aldrig velat." Han ville säga mer, hade så mycket han önskade att den andre visste och förstod. Han var tacksam. Så oerhört tacksam för att den andre levde och såg levande ut. Inte bara i kropp, utan i själ. I sinne och tanke. Han ville att Saturn skulle förstå att han inte slutat älska honom. Han skulle aldrig sluta älska honom, precis som han aldrig slutat älska sin familj. Han hoppades, innerligt, att tigern skulle växa, fortsätta älska och kämpa för det han kände var rätt. Men han sade inget mer. Han visste inte hur han skulle kunna säga mer och var rädd för att säga för mycket. Säga något som skulle förstöra den glöd han nu såg.

Något förvånad blir han då Azazel reser sig upp, sluter avståndet mellan dem och sedan trycker sin panna mot Saturn's. Den randige hade inte väntat sig något sådant alls. Vad hade han förväntat sig då? Kanske mest bara någon liten meningsutbytning och sedan tack och hej. Hoppet flammar till lite starkare inom honom. Kanske finns det en chans. Inte nu, men senare. I framtiden.
Flinet mjuknar på hans läppar. Han möter de blå igen. Ser in i dem. Drunknar åter igen i dem. Aldrig kommer han glömma det djupet i den blicken. Med nosen ger han lejonet en mjukt puff på kinden.
"Det är jag som har gjort fel. Det ber jag om ursäkt för. Jag vill inget hellre än att vi kan vara sams. Och åtminstone vara vänner". Svarar han. Öronen står spetsade framåt på den randiges huvud. Han kommer förmodligen alltid vara klumpig och dum. Men han har insett så mycket nu och det är dags att lära sig av sina misstag. Han kan inte fortsätta hela livet i samma spår. Då kommer han bara att trampa på samma ställe hela tiden. Och han vill komma framåt. Även om han inte kan ha Azazel vid sin sida så kan han ändå kämpa för sig själv. För sin egen tillvaro. Och hoppas att de kan mötas igen. Och då kanske allt ser mycket ljusare ut. De har haft sina duster. Men kanske kan den tiden vara över. För Saturn vill inte att någon ska lida på grund av honom. Men för det måste han själv bli starkare.

"Jag vill inget hellre än att vi kan vara sams. Och åtminstone vara vänner"

"Du anar inte hur glad jag blir av att höra det", sade han och mötte Saturns blick. Under rösten bubblade början till ett kort, lättat skratt. Han skakade på huvudet innan han såg mot de stora rökmolnen som höjde sig över skogen. Även om elden var på säkert avstånd för nu så var han nästan säker på att större delen av molnen i himlen innehöll rök. Leendet i det breda ansiktet lugnade sig en aning.
     "Klarar du dig tillbaka till flocken?" Han gav den randige en glad, men något ursäktande blick. Även om han velat följa Saturn tillbaka om det behövdes så var han inte säker på att han fick. Devils hade varit hans flock, något han hade försökt kalla familj. Men han var inte del av dem längre, och trots att han fått lämna dem på fredligt vis så trodde han inte att de skulle uppskatta att han dök upp igen så snart. Ärligt talat ville han inte träffa dem igen, än. Han ville inte riskera att hamna på kant med de vargar han kommit att respektera. Och så hade han Zayev och Naira att återvända till. De skulle säkert undra varför han inte hade återvänt omedelbart.

Han blir glad av att höra att hans ord gör Azazel glad. Det finns dock så mycket mer han skulle vilja säga lejonet. Men de är inget mer än vänner nu. Och han vill inte besvära och tvinga på lejonet sina känslor. Han har redan öppnat sig en gång. Hans känslor har inte ändrats. Han kommer alltid älska Azazel. Mycket mer än som en vän. Men för stunden räcker vän. De kommer i alla fall inte skiljas som ovänner den här gången.

"Jag tror det. Jag kommer nog få göra många stopp. Men jag klarar mig". Svarar han. Även om han helst inte vill skiljas från lejonet igen så är det tvunget. Även om han gärna skulle vilja ha sällskap... i alla fall en bit. Så har Azazel sin egen väg att gå.

[Kort-i-kort-kort. ^_^]

"Om jag hade kunnat skulle jag följt dig, men..." Han tystnade och slöt ögonen för en kort stund innan han åter fokuserade på Saturn. "Jag tror inte att det är läge för mig att visa mig runtom flocken igen. Inte så snart." Läpparna spändes i ett lätt flin som till en början nästan tycktes osäkert. Nej, de var inte hans familj längre. Hade egentligen aldrig varit, även om han försökt att bli delaktig. Han hade lyft sig från den absoluta botten, var ärrad för livet såväl utåt som inuti. Han hade fått vandra bland dem, skulle kalla en del för vänner och vargar han respekterade. Men De hade aldrig blivit hans familj. Den fanns långt borta, utanför det här landet. Han borde hälsa på dem snart. Det hade gått alldeles för lång tid sedan han senast såg någon av dem. Var hans föräldrar vid liv? Mådde de bra? Allihop?
     Han ruskade på manen. Tassarna trampade mot den mörka marken medan han rätade på sig. Han mötte den andres blick. "Jag önskar dig lycka till, Saturn. I allt." Flinet övergick i ett leende, även om där fortfarande fanns en något road ton i hans anlete och röst. En lättad ton. "Nästa gång vi ses hoppas jag att det är under bättre omständigheter." Han höjde ena ögonbrynet en aning och såg över den randige mot den bolmande röken högt i skyn. Förhoppningsvis skulle de inte behöva uppleva samma sak igen. Han vände sig åter till vännen. För ett ögonblick passerade tanken att han skulle tala om för den andre att han borde lägga på sig lite - han klädde inte i att vara så tunn - men den försvann lika fort och hann aldrig lämna hans läppar. Han bannade sig själv för att ens ha tänkt tanken. Kanske var det för tidigt för skämt. Det skulle antagligen inte hjälpa i alla fall. Och det här var inte en skämtsam situation. Inte nu.

Det kommer värka i hjärtat efter ännu ett avsked. Men det är tvunget. Kanske kan de komma närmare varandra genom att vara ifrån varandra. Fast å andra sidan så är ju just det vad de alltid har varit. Ifrån varandra. Leendet ligger kvar på hans läppar. För även om han är ledsen så är han även väldigt glad. Glad över att det faktiskt är bra emellan dem.
"Ta hand om dig, Azazel". Svarar han och öronen klipper till på huvudet. Den gyllene blicken vilar hos de blå.
"Jag med, min vän". Han önskar inget hellre än att de kan träffas igen under bättre omständigheter. Och när den stunden kommer så ska Azazel få se den nya Saturn. Saturn har sedan en tid tillbaka börjat släppa sig själv. Släppa den han var. Han kan inte ändra på vem han är. Men han kan i alla fall bestämma vem han vill vara. Man måste förlora sig själv för att finna sig själv. Och Saturn har sett döden i ögonen för många gånger nu. Det räcker.
Vingarna fälls ut igen och han sveper lite med dem upp och ner. Prövar dem. Det känns fortfarande i vingen som var skadad. Men det känns även mycket bättre. Kanske han ändå kan ta luftvägen tillbaka till öknen. Vingarna viks in mot hans sidor igen.
"Vi ses". Säger han med ett muntert flin och vänder sig sedan om för att lämna platsen. Det tar emot och det svider i hjärtat. Men det är som det ska vara.

Han ser på medan Saturn testar vingarna. Ögonen slöts när han besvarade den andres flin med ett eget.
     "Det gör vi." Han såg på den randige när denne vände om. Innan han själv vänder sig bortåt drar han ett djupt, lättat andetag. Det kändes som att en enorm tyngd hade fallit från hans bröst. En tyngd han inte känt förrän den nu försvann. Han kastade en blick mot röken som reste sig högt över lövskogen och kastade sig sedan framåt med ett par språng. Vingarna fälldes snabbt ut och slog några kraftiga slag innan han lämnade marken. Snabbt steg han mot skyn för att vända tillbaks åt det håll han kommit ifrån.

[Avslutat C:]