hettan var stark och lika så ljuset, den svedde hennes päls, trots att hon hela tiden såg till att försöka hålla den fuktig med hjälp av kraften, men elden hade nästan tagit allt vatten. Alla hennes tassar var svarta av askan som redan lagt sig på marken. Den annars silvervita pälsen var fläckvis svart den med. Men hon brydde sig inte, inte om smutsen eller den brännande hättan som ständigt slängde sig över henne. Hotade med att äta henne samma sekund som hon inte aktade sig längre. Hon hostade till av röken som fyllde hennes lungor, varje andetag hon tog följdes av en hostning, och hon kunde knappt se heller, hur skulle hon då finna Dimitrij, valparna och Aldo? Hon tvingade de redan trötta musklerna framåt. Tvingade den bångstyriga kraften att slåss mot hettan. Hon måste, Måste, hinna till dem.

Hon kunde ana en samling vatten längre fram och tackade gudarna. De tyckte väl ändå att hon inte skulle dö än, hon kunde tydligen fortfarande uträtta något. Så fort hon fick syn på vatten massan kastade hon sig ner i den, blötte pälsen och njöt av svalkan, trots att vattnet var ljummet svalkade det hennes kropp. Hon slöt de blå ögonen i några sekunder. Hon behövde vila i några sekunder, och samla hennes krafter sedan skulle hon iväg igen.

[Raizel]

Orangeröda färger dansade omkring honom, lös upp och förstörde allt i sin väg.

Hans ögon var hårt slutna då han rusade fram genom branden, den blågröna pälsen var täckt av aska - Aska som även hade kommit in i hans gälar. Det hände att han bröt ihop i hostanfall, för att sedan, mående ännu sämre, resa sig igen.

Han stannade upp, den ormliknande tungan gled blixtsnabbt ut för att smaka på luften. Bränt.
Ett av de vita ögonen öppnades, mest för att se till att han inte skadade sig ytterligare igenom att springa in i träd.
Han var andfådd, och något kändes konstigt. Sprang han åt fel håll? Hur långt var det tills han kom ut ur det här.. heta?
Havsvargshanen orkade inte, och han snubblade, slog i marken med en suck. Världen såg suddig ut. Var det inte bara bäst att ge upp?
Nej. Inte än.
Hanen tvingade sig själv, och han lyckades nätt och jämnt komma upp på benen. Han vacklade iväg, och hoppet var näst intill släckt. Det enda som inte fick honom att ge upp var den lilla, knappt märkbara förändringen och känslan att det inte var långt kvar tills hjälpen kom.
Vattnet.
Han stannade, dumdristigt nog, och bara stirrade - sedan så for han iväg, gled i under ytan. Han skulle överleva det här, trots allt.

Det tog en stund innan han la märke till varelsen som han delade källan med, och då han väl gjorde det drog han sig till ett hörn.
Ansiktet hade blivit klädd i en stel mask.

[..Konstigt. Inte van att rolla Raizel än :c]

Hon hade inte legat i vattnet länge, men hon skulle ändå precis resa sig och gå, då något plaskade högljutt ner i vattnet. Hon vred på huvudet och kollade på den blågröna(?) varelsen som fortfarande inte märkt henne. Hon rörde sig inte en millimeter fören hon såg att den uppmärksammade henne och rörde sig mot ett av dammens hörn. Hon hade även märkt att den hostat. "Främling mår du bra?" frågade hon ängsligt. drogs mellan främlingen och Dimitrij, skulle hon leta efter Dimitrij eller hjälpa den hon redan hade här? Hon kastade en blick åt det håll hon visste öarna låg, där hon lämnat Dimitrij. Hon suckade och vände tillbaka blicken till främlingen. Väntade spänt.

[Kort..]

Den andra vargen tilltalade honom. Han svarade inte till att börja med, letade efter svar och översättning i huvudet. Hon hade frågat honom något. "Du" var han själv, och bra var.. att man mådde bra, mer eller mindre. Hade hon undrat om han mådde bra?
"Jah." Det var en lögn, men hur svarade man annars?
Blicken hade tidigare varit riktad bortåt, då han tänkte, men nu vilade den på honan igen. Trots sin tidigare ängsliga röst så kändes hon spänd. Väntade hon på något, behövde hon göra en speciell sak?
"Bråttom? Gå?" Han höll sig till så få ord som möjligt för att inte verka allt för osäker, och han hade inte börjat tala alls om han inte hade behövt veta. Hon skulle inte stanna för hans skull om hon hade andra viktiga saker att göra.

Det var tyst en stund, hanen verkade tänka efter, vilket gav henne tid att själv tänka. Kanske hade det varit dumt av henne att kastade sig in i det brinnande infernot innan hon visste om Dimitrij ens var i fara. Hon hade ju trots allt varit på ön med valparna och Aldo, och inte skulle väl valparna vara stora nog att lämna ön ännu? Nej det kunde de inte. Främlingen avbröt hennes tankar med ett osäkert jah. Men hon trodde honom inte. Dimitrij kunde nog vänta, de var nog säkra på hon, och ifall det kom någon låga kunde Dimitrij nog styra den med sin kraft? Sedan sade främlingen några ord som hon trodde skulle vara en fråga. 'Nej jag har inge bråttom' Suckade hon och började sakta och försiktigt simma mot den udda figuren. Hennes röst ljöd i dennes huvud och han fick gärna säga ifrån ifall han inte gillade det. 'Har du ont någonstans?' frågade hon sedan. Han kunde ju ha skadat sig i den flammande elden.

[Föörlåt för segt svar x'C]

Hans öron klippte irriterat men förvånat till på huvudet då talet ljöd genom hans huvud. Han önskade att det gjorde det enklare, men tyvärr fick han inte den lyxen - hon använde bara samma, svåra ord.
Med en suck försökte han tyda det hon hade sagt. Nej. Hon hade.. inte bråttom. Hon kunde stanna.
Den blågröna lät blicken oroligt glida över de brinnande träden bakom den andra vargen, och då hon närmade sig tryckte han sig  längre mot kanten. En blandning mellan ett fräsande och ett morrande lämnade honom, och han fokuserade surt de vita ögonen på honan. Han gillade inte att hon kom närmre.
Hon fortsatte att prata i hans huvud. Ont. Har du. Var det en fråga? Han mjuknade lite. "Joh." Han såg ner på sig själv. Han hade blivit svedd, men bara inte tänkt på det förens nu - och smärtan flammade plötsligt upp. Den var dämpad av vattnet, men fortfarande där.

[Samma här D': Fel karris men orkar inte byta asdfghnjmkl]

Den andre talade inte först, han verkade mer förvirrad. Var det för att hon talade i hans huvud? Hans sinne? Eller var det språket hon talade? Vilket språk kunde han då? Men sedan kom ett svar, även om det inte riktigt var rätt uttalat och hade en besynnerlig ut andning på slutet. Men hon förstod. 'Jag vill inget illa, jag vill bara hjälpa dig' Sade hon försiktigt då hon märkt hur han tryckt sig till slutet av den lilla dammen. Hon stannade därför där hon var, för tillfället var Dimitrij undantryckt från hennes tankar och hon fokuserade på den hon hade framför sig nu. Varje liv som kunde räddas från elden var viktigt, för henne.

Den blå, pupillösa, blicken granskade snabbt hanen, för att försöka hitta hans skador, men hon såg inget så den måste befinna sig under vattenytan. 'Får jag hjälpa dig?' hennes fråga lät, enligt henne, osäker.

[Kort O.o]

..Inget. Inte. Nej? Vill. Hjälpa. Det var svårt för honom, han hakade upp sig och hade inte en aning om vad orden emellan allt betydde.
I slutändan hade han en översättning. Hon ville inget illa.
Han försökte trycka sig ännu längre bak, till föga nytta. Jord rasade ner på sidorna och elden ovanför varnade om en säker död, i händelse att han flydde.

Honans pupillösa ögon var skrämmande, enligt den blågröna. Allting han stötte på brukade ha normala ögon, bortsett från han själv förstås.
Hon sa något, undrande men osäkert, och då ordet hjälp åter nämndes sänkte han försvaret lite. Något inom vargfisken hade slappnat av. "Ok..ejh" Uttalandet var säkert fel, men han hoppades att hon förstod.
Trots sitt svar vägrade han röra på sig. Hon fick titta under vattnet om hon ville se. Han vägrade vandra upp på land.

Hon väntade tålmodigt på främlingens svar, och hoppades att detta inte var slöseri med tid, hoppades att Dimitrij och Aldo varit smarta nog att stanna på ön. Det tog en stund innan Främlingen fick ett förstående uttryck i ansiktet och ännu en till stund innan han svarade, han han gjorde ingen ansats till att visa sina skador, så hon stod där som ett fån innan hon, då hon äntligen förstod, dök ner i vattnet, men skapade en bubbla av luft genom att skjuta undan vattnet från hennes ansikte, och gjorde det samma på hanens kropp, för att kunna se dess skador bättre. Det enda hon såg var svedd hud, och den lindrades bäst av att endast låt vattnet svalka det, men kruxet var nu att vattnet blivit mer ljummet än kallt. 'Det är inget jag kan göra något åt' Sade hon sedan i hanen huvud, nej hon hade inga helande krafter. Hon rörde sig undan honom igen och erbjöd honom därför mer plats i vattnet.

AVSLUTAT av diverse anledningar. De kanske hjälpte varandra och sedan försvann? Loiana kan gå och vara med Dimi istället<3 c':