Ett dunkelt ljus klättrade sakta över den snåriga Kaiwood.
En rödvit gestalt rörde sig bland dom grova trästammarna. Ett par gulglödande ögon glimmade och avbröt den lätta dimman som hade lagt sig över platsen. Våren hade klättrat in i landet och dagarna blev längre än vanligt, men ty det visste inte denna unga gestalt. Hon var fortfarande ung och hade bara upplevt lyans mörker och vinterns blöta sörja. Den tjocka svansen svepte till och hon stannade upp. Den mörka nosen vädrade i den fuktiga luften och en svag doft av hanne drogs in i dom livfulla lungorna innan luften sedan pressades ut mellan dom svarta tunna läpparna. Dom vita tänderna skymtades i ett lite slugt leende och dom ljusa ögonen spärrades upp en aning innan dom ljusa tassarna åter igen började bära den unga honan fram men nu i ett lätt travande.

När mörkret nästan hade lagt sig över dom blev doften starkare och hon kunde även känna närvaron av en annan individ. Under större delen av sitt liv hade hon och systern hållit till kring lyan och blivit tränade av modern deras och detta var faktiskt en av dom första gångerna hon hade tagit sig till att söka sig utåt i reviret. Tillåtelsen var på hennes sida så länge hon inte klev utanför revirets gränser, frestelsen över att prova stack i benen men hon visste att modern inte skulle bli glad och då skulle träningen bli svårare och mer smärtsam. Även om smärta var nå hon gillade så ville hon inte göra sin mor besviken.

Hon stannade upp så gamla löv och grenar revs upp från marken och spetsade dom rödvita öronen och ljudet av tassar som rörde sig framåt uppfattades. Orange rörde sig i utkanterna på dom gula ögonen och den skära tungan gled över den svarta nosen och sedan dansandes över den vassa raden av tänder innan hon sedan svalde och höll munnen öppen och tungan lätt hängande utanför. Vem var denne varg som närmade sig, någon av hennes flockbrödrar eller systrar måste det ju vara men vem. Nyfiken gnistrade till i dom klotruna ögonen.

[kör på att dom typ befinner sig på gränsen av Kaiwood och Lövskogen... Kanske lite närmare Kaiwoods håll? ^^ Sombra titta hit~]

Hon hade denna gången valt att gå ett annat håll för att utforska mer av Lövskogen. Hon har varit åt det här hållet några gånger förut men valt att inte gå för långt. Denna gången har hon gått längre än vad hon gjort förut. Men hon är säker på att hon fortfarande befinner sig i Lövskogen. Hon får inte gå utanför revirets gränser, men det är inte lätt för henne att komma ihåg när hon inte kan hålla reda på dofterna. Hon kan inte känna några dofter alls. Och skogen känns densamma vart hon än befinner sig. Så det är svårt för henne att hålla reda på det.

Öronen klipper till på huvudet och den lilla valpen vandrar med pigga steg och den vakna violetta blicken med stänk av silver sveper över området som framför henne. Träd efter träd efter träd. En buske här och en buske där och en buske där borta. Rätt högt gräs, men det är inte för högt. Ekorrarna tjattrar uppe i träden och valpen ser upp mot grenarna och försöker få syn på de bruna små djuren. Efter en stund ger hon upp och sätter den lilla gråbruna kroppen i rörelse igen.

Snart är det något som inte känns som det ska. Något illavarslande. Hon stannar upp. Framför henne är det som att skogen förändras. Om hon tar några fler steg så är hon inte längre i Lövskogen. Det är hon säker på. Hon får inte lämna Lövskogen. Hon sätter sig ner. Begrundar sina alternativ. Ingen behöver få reda på om hon utforskar lite mer. Men om det finns elaka vargar på andra sidan kan hon råka illa ut. Och tar hon sig tillbaka oskadd så kan det vara så att någon ändå upptäckt henne och berättar för mor och far. Bror brukar alltid följa efter när han märker att hon vill försvinna bort från revirets hjärta. Från lyorna. Han brukar följa efter henne. Hålla sig på avstånd så hon inte upptäcker honom. Men ändå tillräckligt nära för att hålla koll på henne. Gör han så även denna gång? Kanske han snart kommer farande och säger åt henne att gå tillbaka till lyorna och hålla sig borta från den här delen av skogen.

[seg på att svara, förlåt Dx]

Den eldiga tiken rörde sig fram längst dom snåriga träden och stannade upp och vädrade i luften. Doften efter den okände fanns där fortfarande och lika så känslan. Det fanns någon där bortom och närmade sig reviret, dumdristigt tänkte hon bara snabbt samtidigt som ett kyligt och hånfullt leende sprack fram. Dom ljusa tassarna började föra den unga vargen fram igen och saktade inte ner fören hon kände att värmen ifrån den främmande hettade bakom öronen. Det råa leendet övergick till ett överlägset flin och hon steg fram från skuggorna och kunde nu se den vitbruna gestalten med sina egna ögon. Den tjocka svansen svepte till och höll sig i en hög position och lika så de rödvita huvudet. Ovan för dom gula ögonen klättrade en mörkare röd rand i sådana former att det nästan såg ut som att hon bar en krona av blod. En krigsmålning i de runda ansiktet, men så var icke fallet utan det var pälsen som var mörkare just över dom platserna.[Älskar verkligen Bushis teckning! =w= *stolt*] "Stop där, vem är ni?" hon talade med en lugn men smått nyfiken stämma och lät den gulglödande blicken falla över den andre granskande.

En röst någonstans ifrån. Förmodligen från djupet av hennes eget medvetande. Säger åt henne att stanna kvar i Lövskogen. Den del hon känner till och inte kliva över gränsen från den säkrare delen in på mörka och okända marker. Nej, hon borde verkligen stanna på den här sidan. Inte utsätta sig själv för risker.
Just som hon står där och överväger alternativen så fyller en överlägsen känsla henne. Valpen sträcker på hela sin gestalt och svansen står i vädret. Hon ser rakt in i den andra skogen. Någon är på väg åt hennes håll. Någon har märkt att hon är där.
Snart får hon syn på en rödvit något äldre valp som kommer mot henne. Öronen klipper till på huvudet på den lilla gråbruna valpen och hon studerar den andre.
"Jag står redan stilla". Säger hon. Öronen och svansen står i vädret.
"Vem jag är? Jag kan vara många saker". Främlingens överlägsna flin smittar av sig och fläckar valpens läppar. Hon påverkas av den andre. Det är en del av hennes kraft.

När den andre käftade emot övergick flinet till ett brett leende och ett hest skratt ekade ut bland dom. Så den andre försker spela tuff, då skulle hon minsann få lära sig ett och annat. Skrattet dog ut och hon hummade lite lätt med slutna läppar och närmade sig den mindre med starka steg. Gnistorna virvlade lätt om dom kraftiga benen. Trotts sin unga ålder syntes det tydligt vad för varg hon skulle bli som äldre. Ett vandrande muskelberg, en stridande och praktfull varg.
"Leker ni kaxig min kära. Är ni inte lite väl liten för att leka med elden?" det lös till i dom ljusa ögonen och hon tog ytterligare något steg emot den andre. Svansen bars i en lätt båge över ryggen och hon såg snett emot den brunvite.
"Svara på frågan eller känn hettan av denna skog." orden var hårda och man kunde höra att hon menade vad hon sa och den glödande blicken blev smala som sträck. Vad den andre inte visste var att Bushi var så oförutsägbar, inte ens hennes egna mor visste riktigt hur hennes dotter fungerade men det var bara Inferon som tydligt talade sina språk och kanske även finns det små spöklika spår efter en Bergsvar inom henne.

Främlingen verkar vara hotfull. Men Sombra är påverkad av den andres sinnesstämning och känslor att hon inte kan bete sig på ett annat sätt. Hennes kraft är sådan. Kan påverka henne på många olika sätt och hon kan inte göra något åt det.
Hon fnissar lätt.
"Nej, det är du". Säger och och svansen sveper till i luften. Inte många kan förstå hennes kraft. Ingen kan känna som hon gör. Vargar kan tro att de är så svåra att läsa och så oförutsägbara. Men inte inför lilla Sombra.
"Vilka fina färger du har". Säger hon glatt och förundras lite över främlingens röda färg. Det finns en varg i flocken som är grön. Men Sombra har nog aldrig sett en varg som är röd. Det är vackert.

När den andre påstod att hennes färger var fina stirrade hon bara tomt emot den andre och dom röda öronen ströks bak en aning. Det gnistrade om den kraftiga manen och hon fnös ogillande emot den andre och den högresta svansen sänktes en aning. Vad hon kände och tänkte i detta nu kunde ingen se eller känna, det enda som möjligtvis kunde kännas ifrån den röde var den brinnande hettan inom henne. För det var de enda som hände inom den unga tiken, hon funderade inte, tänkte inte utan lät bara hettan inom denna flöda igenom alla vener och artärer.

Den smala blicken mjuknade och nu såg ett par stora brinnande klot emot den yngre och ett leende sprack upp. Ett stenlikt leende och fortfarande brann bara elden inom henne och gnistorna runt om dom rödvita benen blev fler och kraftigare. En av dom tindrande gnistorna flammade upp i en liten flamma och snart stod en av hennes framtassar i eld.
"Oavsett om jag har ett vackert utseende så kräver jag att ni svara på min fråga. Vet ni vems revir ni håller på att träda över." rösten blev överraksande mörk och dominant och den rödsprakande svansen höjdes åter igen över ryggen och hon började att röra sig emot den yngre varginnan med ett oläsbart leende. Elden hade börjat klättra längst det andra frambenet och elden kastade ruggiga skuggor över den röda varginnan. Hon visste vem hon var dotter åt och vad hon är kapabel till så länge hon vill och försöker. Hon var dotter åt Kaiwoods Rödhake, dotter åt eldmakerskan Thzuki beta av TBB.

Hennes hållning speglar den andre. Men när den andre tycks sänka sin hållning bara något så står Sombra kvar. För hon är smittad av det den andre känner. Det är inte bara känslor hon känner utan hela sinnesstämningen. Hon känner sig lika eldfängd som främlingen.
"Jag står fortfarande stilla. Håller inte på att kliva över någon gräns". Hon släpper inte den röde med blicken. Står morskt kvar. Hettan liksom bränner bort känslor så som rädsla. Det är inte ofta Sombra känner rädsla.
"Men ni är på väg att lämna ert revir. Och då hamnar ni på allmän mark". Sombra vet så mycket att flockens revir inte täcker hela Lövskogen. Kanske behövs det ett avstånd till just den här främmande skogen hon står inför. För inte är hon dum. Hon vet vilken skog det här är trots allt. Hon vet vilken flock som håller till där. De som mördade Lihai's bror.

När ordet 'allmän' nådde hennes öron blev leendet lömskt och dom klotrunda ögonen log törstande emot den andre varginnan. Ett isande skratt trängde sig fram mellan dom svarta läpparna och hon fortsatte att röra sig fram emot den andre tills hon hade gått över deras gräns. Över TBBs varnande gräns.
"Ni har så sant, och det är allt jag behöver för att täppa igen er pladdrande käft." orden trängdes fram i en hes och hånande stämma och innan hon ens hade avslutat meningen var hon redan i ett språng emot den brunvite varginnan. Tänderna lös röda av hetta och dom gula ögonen lös vildsint och ilskan hade tagit över. Hon är dotter av elden och där med lika het och ilsken, suktande efter liv och bränsle. Elden om frambenen fräste och sprakade livfullt och dom utspärrade klorna rev efter den andres skin. Dom kraftiga käftarna smällde ihop med en ekande smäll innan dom särades och riktades emot den yngre. Skulle hon träffa så skulle elden och hettan leta sig in i den lilla kroppen och skapa en outhärdig bränna. Bortsett ifrån hennes syster som verkade ha fått aska och svavel som kraft så har hon ren hetta, inte i samma nivå som hennes mor men inte långt ifrån.

"Det var du som började prata". Säger hon. Sombra har aldrig hamnat i sådana här situationer förut och hon vet inte riktigt vad man ska göra när den andre verkar så fientlig. Allt hon hinner göra är att morra och backa ett halvt steg innan den röde kastar sig mot henne. Hon känner hetta mot hennes ansikte och det river i skinnet och det gör ont. Hon reser sig lätt på bakbenen för att själv riva med sina framtassar och utspärrade klor. Ett gnyende lämnar henne innan den rödes tänder sjunker ner i hennes hals strax ovanför bogen. Smärtan som bränner henne går inte att beskriva. Hon tjuter ut i smärta. Vad ska hon göra? Hennes ända tanke är att hugga tillbaka. Och det är det hon gör. Känner inte doften av sin egen brända päls.

Smaken av blod fick hettan inom den röde att koka och hon rullade lätt bak ögonen av välbehag. Att smaken av blod skulle smaka såhär gott hade hon inte förväntat sig och hon lättade inte på greppet fören hon kände något huggande i sidan och såg att den brune hade huggit fast i henne. Men hon kunde inte rå för att den andre inte visste att hennes blod kokade vid detta lag. Ilsket släppte hon greppet och högg emot huvudet. Blodet rann och droppade om ansiktet och smälte in med den röda pälsen och befläckade de vita. Det torkade snabbt ihop då hettan om Bushi gjorde att vätska snabbt dunstade bort runt om och på henne. Hon slet sig ur den andres grepp och kände hur någon varmt rann längst pannan och mellan ögonen. Blod droppade ner på marken och ett sår efter klor klädde den kronklädda pannan. Ett ursinnigt skri trängde ur den ursinniga och ilskna varginnan och hon flög i ett väldigt hopp emot den andre. Hennes stolthet den mörkröda kronan längst hennes panna hade blivit befläcka och förstörd och det fanns inga spår av Bushi kvar längre. Hon hade försvunnit djupt in i sinnena och det var elden som styrde den robusta kroppen som en marionett. Dom glödheta tänderna smattrade i luften innan dom riktades emot tikens huvud. Hade hon fått ett sår över sin stolthet så skulle även den andre få det.

Det bränns i munnen så hon är inte säker på om hennes hugg träffat. Det bränner i munnen. Hon kan inte tjuta för inga ljud kommer ut. Det känns inte verkligt. Smärtan. Hon släppte lika snabbt som hennes hugg träffat. Men det bränner så mycket i munnen att hon inte känner någon smak. Hon dras tillbaka till verkligheten när tänder river över hennes ena öga och tränger in i huden. Rispar mot skappbenet. Hon finner rösten igen och tjuter ännu en gång. Sen flyttar den röde på sig. Sombra försöker finna balansen. Blod gör hennes ena öga blint. Skinnet är bränt kring ögat och kinden. Blod fyller hennes mun men hon är inte säker på om det är hennes eller den rödes. Tungan är bortdomnad. Hon hinner just finna hela balansen innan den röde kastar sig mot henne igen. Sombra slås till marken tänder tränger in i skinnet på hennes huvud igen. Orsakar ännu mer skada. Ögat är skadat. Skinnet är bränt och kalt. En stor röd bränd och blodig fläck kring hennes vänstra öga och kind.

Hon skrattade med tänderna inborrade i tikens kind.
Det flammade och gnistrade i den törstande och tomma blicken, Bushi släppte greppet och höjde sitt huvud upp emot skyn och blodet ifrån den andre droppade från den blodfärgade hakan. Den skära tungan gled över dom glödheta tänderna och det redande ljudet av vätska som bokstavligt frättes bort talade om hur het hon är. Åter igen bubblade ett kallt skratt i den djupa strupen och hon sänkte huvudet emot marken och såg emot den sargade varginnan. Leendet hängde i dom mörka mungiporna och den högt burna svansen svepte till. Hon slog ihop tänderna med ett lätt klickande ljud och stirrade emot den yngre valpen, inväntade vad hon skulle göra och reagera. Elden flammade fortfarande om henne, både ut och invändigt.

Gavin hade kommit och berättat för den stora svarta hanen att Sombra lämnat reviret och även vandrat ut mot Kaiwood. Han hade följt efter henne men insett att detta var för stort för den lille vite så han hade bestämt sig att hämta sin far. Tocho hade lyssnat på honom och sedna satte han av efter Sombras spår, följde hennes spår mot Kaiwood.

Hans öron nås av hans dotters tjut och med ett vrål kastar han sig framåt ännu snabbare för hennes smärta får honom att inse att hon är i fara. Han hörde även en annan och detta fick honom att vrida bak öronen mot nacken. Någon skadade hans älskade dotter!

Snart kunde han se den röde och elden mellan träden och han kunde skymta sombras kropp på marken. Utan att tänka på något annat än sin dotter kastade han sig fram mot den röde mindre vargen och i språnget högg han tag i ett benspjut som han fick fram ur skuldran för att seda landa tillräckligt nära den röda och han svpte till med huvudet i ett försök att spetsa den röda vargen, spetsa denne för att få bort denne från hans älskade dotter. De isande blå ögonen lös av rent och skärt hat mot den röde. Att denne ens vågade röra hans vackra dotter, skada hans hjärta! Denne skulle få betala. Han svepte åter till med huvudet mot den röde och de långa benspjutet for ännu en gång mot denne.

Med lunkande steg trevade den unga varginnan igenom den mörka skogens träd. Hon hade känt hur Bushis värme hade blivit svagare och begett sig bort från skogens gränser. Vad hade hon hittat på denna gång var hon inte helt säker på men värmen av en annan individ fanns där och hon förstodd snabbt att detta kunde sluta illa. Stegen blev lite längre och hon skyndade på stegen för att sedan mötas av smärtsamma och ursinniga skrin. Dom korta öronen ströks bak emot nacken en aning för att sedan länga på stegen ytterligare och snart kunde hon skymta dom två unga varelserna. Bushi med sin högresta ställning och den liggande lilla varginnan.

Men den mörka gröna blicken fick mötas av en fasansfull syn då en mörk hanne trädde fram framför den unga röda varginnan och började vifta runt med ett spjut liknande föremål. Då brann det för Thzuki och den mörka blicken blev lysande glödröd och den röda manen reste sig en aning. När Bushis argissinta röst nådde henne förstod hon att det värsta hade inträffat. Han hade träffat henne. Hettan inom den välmusklade vargen bubblade och hon lät en vägg av eld resa sig framför den unga röda för att skydda henne ifrån den mörke.

Dom ljusa tassarna förde henne fram och hon gick förbi sin dotter utan att ge henne en blick. Igenom väggen av eld och den heta ursinta blicken mötte hannens isande blå. Hon kunde gott se hur arg han var och hon slängde en snabb blick emot den bruna valpen och kunde se hur illa åtgången hon var. Det ryckte till i ena mungipan men hon lät bli att le utan såg bara kallt emot hannen.
"Vad menas med detta?" stämman var hård och kall. Huvudet höll hon högt buret och öronen var lätt bakåt vinklade emot den vagt glödande manen.

Den röde's röst ekar i hennes huvud. Smärtan trycks undan av den andres känsla av överlägsenhet. Sombra känner själv för att skratta. För den känslan är så stark. Men det rycker endast lätt i hennes mungipor. Det stramar lätt över hennes vänstra halva av ansiktet när den röde släpper taget. Det gör så fruktansvärt ont. Men det känns inte verkligt. Hjärtat slår hårt i bröstet. Allt hon ser är marken framför nosen. Marken som hon ligger tryckt mot. Och det röda blodet som fläckar marken. Hennes blod?
Munnen är öppen och hon andas ansträngt. Tungt. Lätt väsande för blodet som rinner ner i halsen. Hon försöker dra ett djupare andetag. Men kroppen darrar så mycket och det bränner i halsen att ingenting fungerar. Hon känner de hårda slagen av sitt eget hjärta slå i öronen.
Men så är det någon mer som kommer till platsen. Någon välkänd. Men hon orkar inte se efter vem det är. Men hon vet vem det är. Men inget känns verkligt så hon är inte säker på någonting. Smärtan och den rödes skratt... Det är det enda som känns verkligt. Hon har lärt sig att älska världen så. Trott på att det finns något fint i alla. För hon har sett det på så många mörka platser. Även om hon aldrig har lämnat skogen. Hon föddes i Chaoset men trodde ändå på en vacker och färgrik värld. Men att det fanns korrupta hjärtan även i så unga varelser som den röde. Sådant existerade inte i hennes värld. Men det har öppnats en ny port för henne. Och det enda hon är säker på är äkta. Är smärtan.
Sen är det ännu någon som sällar sig till platsen. Ännu en individ. Lika okänd som den röde. Sombra tvingar kroppen att rulla över på mage. Höja huvudet och stödja sig mot armbågarna. Bakbenen ligger fortfarande utsträckta på marken. Öronen slokar. Hon vänder på huvudet så hon med det seende ögat kan följa vad som händer. Men blir bländad av eld och kvider av smärtan när hon kniper ihop ögonen. Det ena i alla fall. För det verkar inte längre finnas någon ögonlock till det skadade ögat. Skinnet stramar över halva ansiktet. Varför stramar det? Varför gör det ont? Sombra hade varit lika öppensinnig mot den röde som hon brukar. Kanske hoppats på att finna en ny vän. Men den röde hade visat sig annorlunda. Inte som andra.
Hon blinkar några gånger med det fungerande ögat. Vänder åter på huvudet och ser på vad som händer. Far är där. Och någon annan. Det brinner. Och det gör ont. Det känns som att hjärtat dunkar så hårt att det hotar hoppa ut ur bröstet på henne. Inte samma känsla som haren gett henne. Men något liknande. Men långt ifrån samma ändå.

Det hesa morrandet bubblade djupt nere i strupen på den brandröda varginnan då hon närmade sig den sargade valpen. Men något stämde inte, det var någon värme som störde i hennes sinne och den gula blicken vändes upp och möttes av ett par blå ursinniga. En mörk hanne rörde sig emot henne och hon hoppade smidigt undan och lyckades med nöd och näppe undivka de vita hannen slungade emot henne men en av huggen träffade henne och ett ursinnigt skri lämnade den unga varginnan och hon lyckades slita sig ur hans spjut och backade bak med elden ilsket fräsande och hon högg i luften. Men plötsligt försvann hannen baki en varm röd vägg och genast slocknade elden runt om benen och hon förstod vem det var som hade anlänt. Dom röda öronen ströks bak emot den tjocka manen och hon blev iskall inombords. Den högresta varginnan trädde fram ur skogen och gick rakt förbi henne utan att ens ge den unga valpen en blick och försvann igenom väggen av eld och helvete.
"M-mor." viskade hon stelt fram och sjönk ned i sittande ställning.

Han ahr ingen aning om hur han träffat med skriket från den röde får honom att förstå att han träffat och snart dyker det upp ännu en varg. han ställer sig mellan den nya och sin dotter och ser kallt på den andre. Benspjutet håller han stadigt mellan käftarna medan han ser på den nya tiken som dykt upp. Deras doft talar tydligt om vilken flock de tillhör. Han sätter ner spjutet framför sig och ser kallt på den nya äldre tiken. "Den där... Har skadat min dotter... Jag antar att ni tillhör TBB båda två för det är en doft jag sent skulle glömma..." Han svepte ilsket till med svansne och de ryckte i hans läppar och man kunde ana tänderna under hans svarta läppar. "Jag råder er att lämna oss ifred och låta oss återgå till vårt revir..." Hotet låg tungt över hans ord.

Thzuki~
Hon hörde hans ord och fnös till och ett lågt skratt slapp ut mellan de svarta läpparna och väggen försvann och den lilla röda valpen skymtades. Hon såg bak emot sin dotter och kunde tydligt se skadorna som den andre hade lyckas åstakomma.
"Er dotter må se ut som hon gör, men hon har gjort minst lika mycket skada som min dotter. Den där är en lika levande individ som ni." hon kände igen denna hanne så väl men kunde inte riktigt säga hur eller varför. Det ryckte till i dom brunsvarta öronen och vinklades sedan fram emot hannen. När han nämnde TBB sprack ett roat leende fram och skrattet ekade mellan dom. Hon kunde tydligt höra avskyn i den mörkes röst hon det glädje henne. Hon ville bli skydd, respekterad och åtkommen. Och lika så ville hon att alla skulle veta vilka dom är, vad dom är kapabla till.
"Er näsa verkar vara lika rapp som er mun." hon skrattade i ett lätt hummande och skakade på huvudet för att sedan röra sig emot hannen med starka steg.
"Och om jag inte gör det." det var mer ett påstående och hon såg roat och lite frågande emot hannen. Hon kände tydligt igen hannens drag och hon förstodd nästan att han var någon av dessa ninjor som hon träffat på tidigare. Smidiga och snabba är dom men hon har nå som dom inte har och kan vända emot dom.

---

Hon rös så att det ryckte till i ena skuldran och dom röda öronen lyssnade spänt på orden som flöt mellan dom äldre vargarna. Samtidigt som den mörka hannen talade med ett sådant hat talade hennes mor i ett sådant iskallt lugnt att det nästan var skrämmande. För att vara så het inombords var hon så kall i sinne och sätt. Den tjocka svansen svepte till och den gula blicken såg emot hannen med ett förargat uttryck för att sedan se emot den sargade valpen som kravlade under sin fars fötter. Patetiskt! Även om hon visste att hon låg illa ute så hade hon njutit av det som hade hänt, fått känna smaken av blod, kroppen arbeta och smärta.

Han betraktade kallt den äldre tiken och även om hatet fanns där djupt inom honom lygnade han ned sig. "Jag skulle inte tro att min dotter orsakat lika mycket skada som den där har gjort på min dotter men må så vara.. "

Tiken bekräftade hans misstankar och han sänkte huvudet och såg rakt på henne. Huvudet var inte sänkte i undergivelse nej han sänkte det och gjorde sig berädd på att anfalla för han litade inte alls på denna tik. "Om ni inte tänker låta oss gå utan våld så kommer jag med mitt liv se till att min dotter kommer härifrån... Och tro mig.." Han rörde lite på sig och under den svarta lena pälsen spelade musklerna. Visserligen abr han blodet av en ninja men det fanns nästan inga likheter mellan honom och hans ninja släkte. Han avr allt för grov och bastant för att vara en ninja. "Jag kommer inte hålla igen mot er.. Redan har er flock dödat en ur min flock... Och kanske är det hög tid att betala igen en skulden." De isande blå ögonen föll på den röda valpen och sedan på tiken igen. "Så tik... Du väljer här och nu... Låt oss gå utan strid eller var berädd att betala priset en strid kommer att kosta er."

Hon lyssnade till hans ord och den glödande blicken blev smal.
Leendet ersattes med ett kallt och hårt sträck, han ville ha hämnd så det lös om honom. Dumdristiga hanne var det enda hon tänkte och ett vagt flin hängde i mungiporna. Så han var lika strislysten som han var korkad, intressant men hon fann det hela inte så roande som hon hade hoppas på. Vem det var som hade tagit någon ur hans flock visste hon inte men tänkte inte heller ta reda på det. Hänt är hänt och förska fixa sånt som inte går är meningslöst.

Med sin högresta gestalt såg hon emot honom med avsmak vände sig om för att röra sig emot platsen. Med en kall och besviken blick borrade hon in blicken i Bushis och rörde sig sedan därifrån.
"Oavsett vad som har hänt så är det inte värt att diskutera med en sån som er min kära Tocho." sa hon lugnt och försvann in bland träden. Den rödvita varginnan följde efter med sänkt huvud men stannade upp och såg emot hannen med en kall och hatisk blick för att sedan försvinna in bland skuggorna med sin mor.

Han såg kallt på henne. Lyssnade till orden och svepte till med svansne. Nej han tyckte inte det var värt att diskutera en sådan sak emd en varg som denna tik. Han såg henne sedna gå bort från honom och hans dotter emd sin vlap i släptåget. Bara där såg man en klar skillnad i hur skadat henens valp varit och hur skadad hans dotter var. Han vände sig om mot henne och gick lungt fram till henne. Slickade henne på ena kinden, den hela kinden, med sin varma sträva tunga. "Hjärtat mitt..." Sade han emd en varm men lite sorgsen stämma. Han slickade henne mjukt på kinden några gånger samtidigt som han rörde lätt vid henne med ena tassen. Sände över sin helande energi till henne i hopp om att hennes skador skulle läka och förhoppningsvis inte lämna några bestående skador.

Hon fokuserar på att andas. För det är det som känns bäst att göra. Men det känns tungt. Hon hostar och det skvätter blod på marken framför hennes tassar. De två främlingarna lämnar platsen. Sen är far där vid hennes sida. Hans varma tunga mot hennes hela kind. Hennes lilla tunga hänger utanför. Det droppar blod från dem. Det stramar och sticker i den skadade sidan av ansiktet. Det ögat ser ingenting. Hon hostar igen. Mer blod skvätter på marken. Sedan drar hon efter andan. Får ner mer luft i sina lungor. Hon gnyr svagt. Smärtan avtar sakta. Som om det rinner av henne. Skinnet på hennes skadade sida av ansiktet tappar sin rodnad och svullnad. Sakta men säkert. Skadan blir ren. Men ögat ser fortfarande inte.

Han ståd där emd en tass lätt vilande motvalpens lilla skuldra och han koncentrerade sig djupt på att överföra sin helande energi till sin dotter, se till att hennes celler återskapades och förnyades. Han lät så mycket av sin helande energi han vågade överföras tll den mindre valpen. Ville hela alla hennes skador.

(kort...)

Hon snyftar lätt. Räcker ut tungan som om hon höll på att kräkas. Men det är bara blod som droppar. Men efter en stund slutar det droppa. Andningen blir lättare. Lämnar en känsla av torrhet i munnen. Hon smackar lätt några gånger. Det stramar fortfarande i kinden. Hon vill få bort den stramande känslan och drar med ena tassen över kinden. Men det sticker bara av smärta så och gnyr lätt igen och försöker ruska på sitt lilla huvud. Det hela ögat hålls stängt. Sakta verkar en ny ögonlock växa fram över det skadade ögat. Så snart lyckas hon blinka några gånger med båda ögonen. En lätt stubb av kort päls har vuxit fram i den rosa förut pälslösa brända kinden. Hon ser upp på far. Med ett seende öga. Hon gnyr mer. Det gör ont. Tårar tränger fram i det fungerande ögat. En bloddroppe rinner från det skadade ögat.