Hela öknen omfamnades av den bitande hettan som fick luften att vibrera och det röda skenet som lavan kastade omkring sig. Detta var inte en plats att befinna sig på om man var rädd om sina lemmar. Rädd om livet. Och det berodde inte endast på lavan som kröp fram i marken genom djupa skåror, hettan som kunde få vissa vargar att svimma eller vulkanen som reste sig i mitten av öknen utan att ge minsta tecken på att planer att lägga sig till vila. Den var aktiv, hade alltid varit. Men som sagt, det var inte bara klimatet som gjorde denna plats så farlig. Farligast av allt var de varelser som man kunde möta här. Varelser som var medlemmar i flocken TDN. Åh, bara att smaka på namnet där det vilade på tungan fick den unga honan att rysa av välbehag. Så som hon älskade och vördade om sin flock. Hon hade fötts in i den som den renblodiga ättling till flocken som hon var, och hon skulle stanna för evigt för att hjälpa flocken nå sitt mål.
Ljudet av en lätt smäll ekade över de hårda markerna när honan plötsligt gjort ett utfall emot en liten trollslända som uppenbarligen kommit på villovägar. Det lilla krypet undslapp honans käftar som slagit igen hårt luften, och tog snabbt till flykten i en riktning som skulle leda det till ljummare klimat. Selva rynkade på nosryggen och blottade tänderna innan hon röt tyst för sig själv. Kryp eller inte, de som inte tillhörde flocken hade ingenting på dessa marker att göra.
Hon reste sig plötsligt upp på den lilla klipphylla där hon suttit och blickat ut över öknen, för att ta ett språng över till en annan liten klipphylla, högt ovanför lavan som lugnt banade väg nedanför henne. Irritationen var som bortblåst från hennes ansikte och hon såg nu ut som en nyfikna unga hona hon var. Valp, det var inte längre rätt ord att använda om man skulle beskriva henne. Hon hade nått en ålder då hon snart kunde räkna sig själv som ungvarg, och hon hade under sina år kommit att bli mycket duktig när det kom till konsten att döda. Den biologiska modern, Fountain, hade tränat sina valpar väl, både gällande deras krafter och stridstekniker som kunde användas av alla. Men den som verkligen hjälpt denna unga hona framåt var ledarinnan, Key. Ingen annan visste om det, men hon hade ofta lämnat sina syskons sida, sina patetiska bröder och syster, för att vandra iväg och leta rätt på den mörka honan som grundat och fortfarande stod som ledare för The Dark Nation. Istället för att hon skulle ha blivit bortknuffad hade Key låtit henne följa med runt reviret, hon hade finslipat teknikerna den unga bemästrade och mest av allt fokuserat på hennes förmåga att bända blod. Ja, Selva visste att Key såg henne som någon som var mycket mer värdefull än någon av hennes syskon. Kanske skulle hon en dag få ta över ledarrollen, följa i Keys fotspår och bli lika mäktig som hon var...
Tankarna avbröts av att hon knuffat till en sten som rullat ner och hamnade i lavan som brutalt smälte ner den i samma stund de vidrördes. Hon behövde ingen bekräftelse. Hon var bättre, starkare och intelligentare än någon av sina syskon. Fountain, den varghona som fört henne till denna värld, var alldeles för svag och ovärdig sin plats i flocken. Den honan förtjänade inte att kalla sig Selvas moder. Nej, hennes riktiga moder, den hona som hon såg upp till och dyrkade, var Key. Ett brett flin spred sig på de svarta läpparna när hon tänkte sig själv besitta ledarrollen. Såklart skulle Key stå vid hennes sida och se vilket otrolig jobb hon skulle göra. Men sedan skulle hon överlåta allt ansvar på den lilla honan, efter att hon lärt henne allt hon kunde... Kanske skulle hon ta och leta upp ledarinnan nu. Se vad hon höll på med och kanske kunna få en lektion i hur man bäst slet upp strupen på ett fortfarande levande byte... Med smidiga rörelser hoppade honan ner och landade på den fasta marken. Lavaöknen hade hon vandrat över sedan hon kunnat gå, dess marker var inget problem för henne att färdas över.

[Jag låter detta ta plats i en tid innan kaoset och innan Key lämnat Numoori, hoppas det är okej 8D
Paxat till Artemis. hoppas det inte blev alltför rörigt...]

Den stora gyllene varginnan vandrar över lavaöknens marker. En plats som hon förmodligen aldrig kommer kunna se som ett hem. För hon har inget hem. Hon har en plats att tillhöra. Men det är allt. Hem är och kommer alltid att vara i Lukario's arme. Trots att hon sedan länge lämnat den platsen bakom sig. Så nej, hon har inget hem. Endast en plats att höra till.

De tofsprydda öronen står spetsade framåt och den pupillösa blicken sveper över lavaöknens sår. De stora sprickor där lavan rullar fram. Likt blod, men med glödande och mycket varmare. Världens blod. Den skära tungan fuktar nosen och varginnan rör sig framåt med samma högburna elegans som alltid. En stram och bestämd hållning. En krigare är det som vandrar dessa marker. En hårdnackad krigare. Men hon har aldrig varit en följare. Det är när hon står högt, högst, och får styra och bevisa den makt hon besitter som får henne att mysa.

Men just nu får hon se sig som en lågrankad nykomling. Tills vidare. Det betyder inte att hon gillar sin position. Men man måste börja i botten för att nå toppen. Vare sig man gillar det eller inte. Artemis är duglig som besittare av högre rang. Hon vet hur man för sig bland de högre stående.

Varginnan stannar upp och ruskar lätt på sig. Hon är inte särskilt förtjust i hettan på denna plats. Den långa yviga svansen hålls som alltid högt. Dels för att den inte ska släpa i marken. Bränd päls uppskattas inte. De tofsprydda öronen klipper till på huvudet. Jorden talar till henne. Talar om för henne att hon inte är ensam på denna plats. Det är hon sällan. TDN's medlemmar traskar ju ofta sitt revir. Och inte skadar det att beblanda sig med dem. Allt som kan hjälpa henne mot toppen är välkommet. Så hon styr stegen åt det håll jorden talar om för henne att den andra befinner sig.

[Selva är så fin. <3]

De vassa klorna river marken där hon sätter tassarna och lämnar efter sig små, små tecken som tyder på att den väg hon tar är en använd sådan. Att hon skulle vara den första som väljer denna väg över den hettande öknen är inte speciellt troligt. De äldre, mer erfarna, medlemmarna vandrar trots allt över reviret och kontrollerar gränserna oftare än hon själv tillåts. På det sättet hatar hon att inte besitta en fast rang ännu. Modern, Fountain, har sett till att hon och hennes syskon ska klassas som valpar så länge som möjligt. Någonting som har att göra med att de måste få leva som de vill... ta vara på tiden som unga. Men denna unga hona vill inte leka bort sin tid eller sova tätt intill sina syskon för att knyta familjebanden. Hon vill göra sig kvitt dem, slita av dem och låtsas som att hon inte har någonting med varken den bilogiska modern eller någon av syskonen att göra. De håller henne tillbaka, är ivägen och kommer en dag att vara hennes konkurrenter. Hon vet mycket väl att hennes syster kommer utmana henne vid första bästa tillfälle hon får... och hon tänker inte backa för utmaningen. Tosca är smart på det sätt att hon vet vad som räknas i denna värld, vad som krävs för att man ska lyckas, men idiotisk och dumdristig som alltid ska utmana sin syster. Att de lämnats ensamma de gånger modern tagit sönerna med sig för privat träning har alltför ofta slutat i blodiga strider då den systern oftast suttit uppe i ett träd och med nöd och näppe klarat sig ur kampen med livet i behåll. Det är såklart någonting som oroat modern djupt. Men Selva har aldrig försökt förstå varför det är så viktigt att visa sig vänlig emot de som delar ens gener. Varför måste man värna om sina syskon, bara för att de är ju ens syskon?
Den unga honan ruskar irriterat på huvudet och hugger rakt ut i luften av frustration när minnena av hur försiktig Fountain alltid är omkring henne dyker upp bland hennes tankar. Ända sedan valparna föddes visste Fountain att det var någonting speciellt med just denna hona. Hon klättrade över och knuffade undan de andra valparna, bar sig mer brutalt till än små nyfödda liv brukar. När de sedan växte blev det bara tydligare att hon inte hade något som helst överseende med sina syskon om hon tyckte de gjorde fel. Hon bet och rev i dem, lekte inte på samma lekfulla sätt som unga valpar brukar. Från första början var hon ute efter att såra och döda, det spelade ingen roll att det var hennes syskon som stod i hennes väg. Tydligare blev det senare under åren att hon inte fungerade kring andra heller så som en ung valp ska. Selva förstod aldrig meningen med att ta hänsyn för andra, och de humörsvängningar hon ständigt visade upp gjorde henne bara ännu farligare att befinna sig i närheten av än om det bara varit hennes aggression som varit svår att kontrollera.
Ja, Selva var psykiskt störd. Det visste modern, syskonen och ledarinnan Key. Ändå förstökte Fountain envist behandla henne som en normal liten valp, syskonen retade henne trots att de visste att hon var starkare och skulle slita dem i stycken om hon fick fatt i dem, och Key... Key var den enda som såg den sanna potentialen i henne. Key var den enda som visste vilken styrka och vilja som vilade inom henne, hur mycket kunskap som hon skulle kunna rymma... Hon dyrkade och älskade sin ledare för det. Djupare än någon någonsin skulle kunna förstå.

Honan stannade upp, spetsade de svarta öronen och lät den alltid lika vilda blicken svepa över området omkring sig. De giftgröna pupillerna skar sig emot de orangea irisarna, nästan som om ögonen var en varning till omgivningen att hon kunde vara from och vänligt inställd ena sekund, för att hugga och riva ut organ nästa. Ibland kunde man undra ifall hon själv hängde med i de tvära svängar hon själv gjorde, men hon tycktes aldrig ångra sig, aldrig undra vad det var hon höll på med. Hon var medveten om sin omgivning, på sitt egna sätt.
Vad det var som fått henne att stanna upp var en doft som nått hennes nos genom den tjocka, varma luften. Den kändes inte helt obekant, som om det var en varg från ett annat område som vandrat rakt in över gränsen, utan hon antog att denne som befann sig i närheten tillhörde flocken. Det var dock inte Key, den unga honan skulle känna igen sin ledares doft varsomhelst, men kanske kunde det vara någon intressant ändå? Key talade då och då om medlemmarna, talade om flocken, så kanske detta var någon som ledaren nämnt..?
Utan att tveka styrde hon stegen åt det håll som doften kom ifrån, och när hon kommit en bit kunde hon skymta den andra vargen på håll framför sig. Hon stannade då upp på nytt, öronen vinklades bak emot nacken och tänderna blottades innan hon öppnade käftarna. Dock så lämnade inget ljud henne, och innan hon hade sänkt huvudet i höjd med bogarna så hade hon åter en nyfiken uppsyn och klar blick medan hon tog några språng och fortsatte emot den andra i samma takt som tidigare. Svansen svängde från sida till sida, men den rörelsen upphörde i samma stund som hon var nära nog för att den andra honan skulle kunna höra henne.
"Vem är du?"
Rösten lät hård och bestämt, i en ton mörkare än vad man kunde vänta sig från en så ung hona. Hon hade ärvt sin moders mörka röst, vilken inte påminde den minsta om den melodiska, mjuka ton som vissa honor talade med. Men trots att Selvas röst var mörk och hon alltid talade som om hon visste exakt vad det var hon ville säga, så kunde den ha en mjuk överton och hon kunde låta lika lugn som sin moder. Detta var ett tillfälle då hon lät lite av det lugn hon alltid mötte hos sin ledare speglas i hennes röst. Kanske för att hon inte ville låta som en okunnig liten valp framför en annan medlem... man visste aldrig säkert med denna hona.
Hon hade stannat upp på nytt och nu studerade hon den gyllene honan framför sig med en blick som var ytterst svår att tyda.

Hon rör sig med lugna värdiga rörelser. Ser ut som att ingenting i världen kan få henne att bryta sitt sätt att agera och se på saker och ting. Gamla ränder går väl aldrig ur som sagt. Hon är den hon är född till. Tränad till. Tränad av den bäste. Nog ser hon upp till sin far. Den varg som gav henne livets gåva och lät henne behålla den. Syskonen var inte värda ett dugg och är alla sedan länge döda. Dödade av honom. Modern var även hon inte längre behövd efter att den enda levande valpen lärt sig att klara sig på kött och inte di längre.

Den pupillösa rubinröda blicken faller på en valp som kommer mot henne. Artemis stannar upp. Endast för att valpen ställer sig i hennes väg. Ännu en som inte presenterar sig först utan kräver att hon ska presenterar sig först. Artemis är inte den som presenterar sig först. Inte oftast. Få gånger har hon gjort undantag. Hon skulle kunna sätta sig på tvären och kräva att valpen presenterar sig själv först. Men det är en valp. Som ännu har lång väg kvar att gå och fortfarande mycket att lära. Allt för mycket kvar att lära. Och Artemis har inte planerat att ens försöka ta på sig ansvaret att tillrättavisa en oförstående liten valp. Hon gillar inte valpar. De är bara i vägen tills de har lärt sig hur världen ser ut. Tills de har lärt sig en krigares väg.

"Mitt namn är Artemis. Vad heter du?" Hon bollar tillbaka frågan. Men verka inte det minsta intresserad av svaret. Hennes stämma är mörk och melodisk. En vacker och förtrollande stämma. Det ligger kraft och styrka i den. Den passar henne.

Den hona som nu står framför henne är mycket vacker, till och den den ljusa lilla honan med sin oförståelse för andra varelser kan se det. Med sin gyllene päls och höga hållning ser hon ut att vara någon av ytterst hög rang, någon som inte skulle lyda under någon annan. Men det finns bara en anledning till varför hon så lugnt kan vandra över dessa marker, och det är för att hon valt att slå följe med Key. Dessutom talar hennes doft för att hon inte är helt främmande trots allt. Hettan och askan som singlar ner från himlen har lämnat små doftspår på denna högresta hona, och då även flockens bekanta doft har lyckats etsa sig fast i den långa, gyllene pälsen så står det ganska tydligt att hon är en medlem. Sedan hur länge eller vilken rang hon besitter, det går däremot inte att avläsa lika lätt.
De orangea ögonen möter avvaktande den andra honans röda blick. Inga pupiller går att finna i de rubinröda ögonen, men den ljusa honan har antagit sedan hon första gången såg sin egen spegelbild att man inte behöver äga svarta pupiller, antagligen inte ha pupiller alls, för att kunna se utmärkt. Själv smälter hennes giftgröna pupiller nästan samman med den orangea färg som irisarna bär, ändå skär sig färgerna på ett sätt som gör det omöjligt att missa att ingenting i hennes blick saknas.

När honan talar vrids den ungas huvud åt sidan. Inte som att hon, likt en nyfiken valp, skulle lagt huvudet på sned, nej. Rörelsen får det hela mer att se ut som att musklerna under hennes hud krampade och tvingar nacken att vrida sig. Ändå släpper den unga inte den äldre honans blick, och hon skjuter skulderbladen en aning högre när frågan riktas emot henne själv. Det är någonting med honan framför henne, denna Artemis, som får henne att vilja blotta tänderna. Alla tankar och röster inuti hennes huvud uppmanar henne att stryka bak öronen och morra dovt, för att göra det klart för denna hona att hon inte var den man kunde köra över. Men då fanns det en annan, liten och tunn, röst längst bak i huvudet på henne som sade någonting om att hon skulle tänka efter. Tänka efter, på vad? Namnet? Hade hon hört honans namn förut? ... ja, det hade hon. Blicken smalnade och de svarta öronen ströks bakåt innan hon sträckte upp sig i sin fulla längd och studerade den andra honan med svårtydlig blick. Artemis. Key hade nämnt det namnet. Och om hon mindes rätt, så var detta en hona Key sagt hon funnit mycket potential i.
Öronen spetsades och blicken blev med ens glansig, precis som på en nyfiken valp. Detta var absolut inte rätt tillfälle för att blotta tänder och morra. Inte inför denna hona.
"Artemis..? Jag har hört om dig."
Den unga försökte hålla rösten stadig och lugn, men undertonen vibrerade av upprymdhet och iver. Svansen snärtade till bakom henne och hon flyttade framtassarna närmare varandra, men stod kvar på sin plats.
"Key har nämnt ditt namn. Och din potential.
Mitt namn är Selva."

För stunden är det bara en betydelselös valp som står framför henne. Det är var Artemis ser i den unga honan. Hon är snabb att döma. Den gyllene. Men förtjänar man det kan hon ändra uppfattning om vargar hon möter. Oftast till det sämre. Väldigt sällan till det bättre. Och för stunden ser hon inget av värde i den lilla honan. Kanske lite värde. Men det endast för att den unge är medlem av TDN. Artemis själv är ännu väldigt ung. Men hon har upplevt mycket. Hon har alltid kämpat för att förtjäna sitt liv. Inga fördelar med att vara ledarens dotter. Hon fick kämpa precis som alla andra. Men hon kämpade alltid mer. För att han skulle se henne. För att han skulle uppskatta henne. I hennes ögon var han alltid störst. En del av henne kommer alltid ångra att hon lämnade hans armé. Men den var för liten för henne helt enkelt. Hon kräver mer. Hon vill stå högst.

Inte en min ger hon ifrån sig när valpen nämner Key. Att Key talat om Artemis potential. Till den här valpen? Vem är denne Selva? Key's dotter? Artemis kan inte se några likheter mellan den unga honan och den högresta mäktiga varginna som hon valt att stå under. Key har hennes respekt. Endast för att hon besitter makt. Artemis vill ha makt. All makt. Hon studerar den unga.
"Hon har talat om mig". Det är ingen fråga. Men nog vill hon veta vad Key sagt. Varför den mörke berättat om henne för den här valpen. Har Artemis lyckats lämna ett avtryck i den mörkes medvetande? Det vore en triumf. Ett litet steg högre. En känsla smyger sig på. En lätt exalterad känsla. Som när Lukario såg åt hennes håll.
Fortfarande syns inget utåt. Känslor är svagheter hon inte vill veta av. Hon är inte svag. Hon är tränad i att hålla sitt anlete, känslor och kroppspråk i styr. Hon kan sin sak. Hennes potential... Har Key uppmärksammat henne? Om så bara en glimt.

[Usch och fy vad skumt det blev. -.-]

De små, men kraftiga käkarna, som hållits aningen särade i väntan på den andra honans reaktion, slöts sakta när det sakta blev tydligt att den gyllene honan inte skulle ge ifrån sig minsta lilla tecken på delat intresse gällande konversationen. Någonting som retade den yngre något enormt.
Ursinnigt pressade hon samman de svarta käftarna och lät klorna riva över marken där hon stod. Inte en min, inte en muskel, ändrades. Vad var det med denna hona? Ansåg hon sig vara för mycket värd, för viktig, för att orka slösa sin tid på en valp? För valp var hon verkligen inte. Nej, hon hade nått den ålder då hon inte längre kunde kallas valp. Om bara något år skulle hon tilldelas titeln Ung Hona, men tills dess ansåg hon sig vara.. ja, inte en valp iallafall. Absolut inte en valp. Och även om hon fortfarande var ung så var hon mycket kunnig. Ingen, absolut ingen, hade tillåtelse att bara avfärda henne eller behandla henne som om hon inte skulle kunna hantera situationerna hon sattes i på ett moget och genomtänkt sätt. Någonting som hon gjort mycket klart för sina syskon och sin moder, någonting som även Key insett, och hon skulle minsann tillrättavisa denna hona också om hon inte ändrade sin äckligt torra attityd mycket snart. Ålder hade ingenting med styrka att göra. Det hade gått upp för henne då hon studerat sina syskon, eller vargar som var bara några år äldre än henne, och jämfört med de framsteg hon själv gjort. Hon hade talang, hon hade potential. Mer än honan framför henne någonsin skulle kunna ha. Om än det tog emot att ifrågasätta sin ledares lovord om att denna Artemis skulle kunna gå långt, så kunde hon i nuläget verkligen inte se vad det var Key hade menat. Framför henne stod en pompös diva. Kanske hon gav intryck av att veta mycket och vara kunnig, men hon såg då inte ut som någon krigare. Inte alls.

Utan att vara medveten om det hade skulderbladen skjutit högre, och den svarta raggen rests en aning på den unga honans nacke. Svansen snärtade till bakom henne, och i blicken möttes man av en grumlig avsky som man verkligen inte väntade sig möta i ögonen på någon så ung. Man kunde lätt få intrycket av att den lilla honan inte var medveten om hälften av allt hon gjorde, som vilka blickar hon gav eller vilka signaler hennes kroppsspråk sände ut, men hon var bättre koll än man kunde tro. För stunden hade det varit mer än reflex än någonting annat att sänka kroppen en aning emot marken, men i samma stund hon kände skulderbladen skava lite extra under skinnet på ryggen visste hon att hon antagligen såg lika irriterad ut som hon kände sig.
Den skära tungan fuktade snabbt hennes nos innan hon åter sträckte upp sig, satte svansen i vädret och såg på nytt på den andra honan med en blick som talade för ointresse.
"Som jag sa."
Det fanns inga tankar på att utmana den andra honan. I en strid mellan dem var det uppenbart att den yngre skulle förlora, hur lätt hon än tog ner sina syskon, för trots den gyllene honans uppförande så var det inte helt orimligt att hon kunde hantera strider. Trots allt, hon hade lyckats imponera så pass på Key att hon släppts in i flocken. Ledarinnan hade dessutom valt att nämna hennes potential, att hon trodde att denna unga Artemis skulle kunna gå långt bara hon tog rätt beslut. En lätt fnysning lämnade den unga honan, och hon bannade sig själv för att ifrågasätta sin ledarinnas ord, men hon kunde inte se något av det som Key nämnt i denna torra hona framför sig. Och intresset för att spilla mer tid på henne började sina.
"Vi delar dock inte samma åsikt."
En annan ung valp, ung varg, hade kanske bitit sig i tungan och låtit bli att uttala sig om sin egna åsikt. Men i denna unga honas värld ansågs det inte vara något fel med att uttrycka sig ärligt om sina åsikter. Speciellt när det gällde andra, de borde ju absolut få veta hur dumma eller patetiska de var så att de inte skulle bli så förvånade den dag livet togs ifrån dem. Men i denna situation hade hon helt enkelt bara önskat att den andra honans skulle få veta vad hon tyckte om henne.

Hon står lugnt stilla och studerar den yngre honan. Kyligt likgiltig och lätt nedvärderande blick. Liksom alltid. Att denne Selva brusar upp och försöker kontrollera sig så står Artemis kvar med samma värdighet som hon sällan släpper på. Hon är duktig på att kontrollera sig själv. Det är rätt svårt att reta upp denna varginna. Men när hon väl sätter den sidan till är hon väldigt temperamentsfull och eldig. Då släpps kämpen lös. Och hon ger sig aldrig. Nederlag är inget som hon någonsin skulle acceptera och hon skulle jaga sin motståndare om så till världens ände bara för att avsluta det som påbörjats.

Det märks på Artemis att hon fått god träning. Stenhård träning. Och hon skulle aldrig för något byta bort sin uppväxt. Aldrig skulle hon vilja byta bort sitt blod. Sin härstamning. Hennes kropp är senig och kraftfull som hos en trädcaza. Men då hon tränades som markcaza syns hennes muskler tydligt under skinnet. Som såklart döljs av den tjocka pälsen. Hon må se orörd ut så att säga. Likt en gröngöling som inte varit ute på hal is förut. Men den tjocka pälsen döljer en hel del ärr och annat. Vissa ojämnheter i pälsen kan märkas här och var. De kraftiga klorna är långa och farliga. Perfekta för att få bra grepp uppe i träden. Och de rastypiska tummarna på framtassarna som gör att hon får ännu bättre grepp. Hon rör sig lätt och smidigt på marken. Men då skulle man se henne uppe i träden. Där hon trivs allra bäst.

Hon har inte släppt sin pupillösa rubinröda blick från ungen. Ser inte alls ut att bry sig om vad Selva tycker om henne. För ännu är denna unga hona betydelselös i Artemis ögon. Ingen av värde förutom att denne verkar vara någon som Key talar med. Men Artemis är inte så väl insatt i Key's relationer med flockmedlemmarna. Men hon tvivlar på att någon så högt stående. Någon med sådan makt. Skulle öppna sig för vem som helst. Artemis vill komma den högresta varginnan närmare. Få lära av henne. Det är inte ofta hon är villig att lära av någon annan. Men marken som Key besitter är så åtråvärd att Artemis skulle kunna känna smaken.
"Du kanske vill tala om för mig varför din åsikt är av betydelse". Ingen fråga. Såklart inte. Artemis talar med styrka i stämman. Styrkan hos någon som är van att kommentera. Att dela ut order och se till att de genomförs. Men hon är inte dum denna gyllene hona. Hon är ingen uppblåst bimbo. Hon är en smart och slug varginna som vet hur man spelar sina kort rätt. Men hennes arrogans kan ibland få henne att balansera på kanten. Men hon nekar aldrig en utmaning om det kan gynna henne att genomföra det. Självisk kanske. Men hon ser alltid till att få resultat.

Till skillnad från honan framför sig, till skillnad från sin ledarinna och den biologiska modern, så är det ytterst lätt att reta upp denna unga hona. Irritationen ligger alltid just under ytan hos henne, och när den väl rinner över blandas den med blind aggression som gör henne livsfarlig att vara närheten av om man inte besitter styrkan att kunna hålla henne till marken och låta svärtan rinna bort från hennes ögon. Nej, hon attackerar aldrig i blint raseri. Aldrig. Men hon hugger snabbt och sliter kött från ben om hon i ena sekunden känner för att göra det. Det är sekunden efteråt som hon kan ta sig tid att ifrågasätta vad som sagts eller gjorts. Men hon tvekar aldrig att följa den första bästa impuls som sköljer över henne. Det finns ingen anledning att hålla tillbaka alla känslor och alla instinkter som för varje sekund, varje ögonblick av livet, sköljer genom kropp och sinne. Det handlar inte om kontroll, och det är det som fått modern Fountain att alltid oroa sig för sin dotter. Vetskapen att Selva anser kontroll vara någonting helt annat än vad andra ser det som. För henne innebär inte kontroll att kunna hålla sig kvar på samma plats och inte visa att man är arg trots att man är det. Nej, sådana dumheter borde inte kunna kallas kontroll. Det kräver endast nödvändig energi och tär på sinnet. Kontroll, i sin renaste form och som det alltid borde behandlas, är att kunna ge efter och följa kroppens varje rörelser, om den så endast är orsakad av reflexen att hugga emot ett irriterande kryp, samtidigt som man är fullt medveten om vad man gör. Det, för den lilla honan, är kontroll och hon besitter den bättre än någon annan i hennes närhet.
Detta gör dessvärre att hon kan uppfattas som instabil och lättretlig, någonting som får hennes syster att reta henne hela tiden. Men hon vet precis vars hon har sig själv i sin omgivning. Och när systern driver henne till vansinne, för sitt eget nöjes skull, är det med syfte att tysta henne för gott som hon hugger och river efter hennes strupe. Någonting som hon gärna skulle göra emot andra vargar, om hon skulle anse det vara nödvändigt.

Honans ord får de svarta öronen att slicka sig tätt intill den svarta nacken, och hon rynkar missnöjt på nosryggen. Uppenbarligen tror denna gyllene hona att hon är någon, det är konstaterat sedan första anblicken av henne, men att försöka ta sig an rollen som den med högra status av dem båda är inte välkomnat. Inte.det.minsta.
"Var de orden menade som en order..." orden mumlas fram mellan sammanbitna käkar och blicken borrar sig in i den andra honans röda ögon.
"Eller är det ditt sätt att fråga snällt?"
Trots att det är mellan sammanbitna käkar som orden måste pressa sig genom så går det inte att undvika att höra dem. Tonen i den unga honans röst är kraftig, och den hörs en tydlig morrning djupt nere i hennes strupe. Men så sträcker hon upp nacken, öronen lättar lite från sin plats där de legat slickade emot nacken och den, för ett ögonblick sedan, mordiska blicken är nu lika nedvärderande och överlägsen som den som den gyllene honan studerat henne med.
"För ärligt talat," ett brett flin spricker upp på de svarta läpparna och hon håller tillbaka ett hånande skratt som hotar lämna hennes strupe, "inte tror du väl att du äger rätten att kräva nåt av mig?"
Flinet växer sig bredare till ett grin, och det blänker till i de unikt färgade ögonen. Detta är bara ett litet smakprov på hur snabbt denna hona kan ändra sinnesstämning...

Att kunna kontrollera sina känslor skulle väl kunna ses som en stor bravad. Men Artemis har alltid tagit avstånd till sina känslor. För känslor gör en bara labil och svag. Och det är något Artemis inte är. Hon har lärt sig vad som är värt att lyssna på. Vad som är värt att ta till sig och genomföra. Hon låter sig helt enkelt inte beröras av spydigheter och annat som andra försöker provocera henne med.

"Ta det som du vill". Svarar hon bara lätt kyligt med sin melodiska stämma. Hon kan inte låta bli att roas lätt av ungens sinnesförändringar som verkar lika täta som krusningarna på vattenytan. Det roar henne att hon tycks reta upp Selva så mycket. För det är sådant som Artemis finner underhållande i livet. Att andra så lätt verkar reta sig på henne. Deras agg och spydiga kommentarer bekräftar bara att hon är bra på det.

"Jag har inte antytt någonting". Hon sträcker lätt på nacken. Men det märks knappt eftersom hon alltid håller kroppen så högrest. Alltid allert på omgivningen. Fullständigt fokus på alla hon möter. Valpen verkar tro att hon är något. Visst. Artemis var redan i unga år en framstående krigare. Men hon är annorlunda. Speciell. Hennes gener, hennes blod och hennes härkomst talar om vad och vem hon är. Alla föds inte med rätt förutsättningar för att bli något.

Om det varit hennes syster som stått framför henne och uppfört sig på samma sätt så visste hon precis hur hon skulle ha reagerat. Hon skulle ha slitit ner systern från sin höga tron, pressat henne emot marken och antagligen bitit av ett öra, eller kanske tagit ett öga, för att klargöra vem det egentligen är som är den överlägsna av dem båda. Men nu, i denna situation, visste hon inte alls vad hon skulle göra. Honan framför henne var större och starkare, äldre, och om hon skulle försöka tillrättavisa henne så var risken alltför stor att hon själv skulle hamna tryckt emot backen. Det var inte en lockande tanke. Och att inte veta hur hon skulle göra för att lösa detta problem hon låsts fast i fick henne att åter pressa samman käkarna hårt och böja på nacken i en rörelse som påminde om hur en aggressiv kamphund varnar sekunden innan den hugger. Det lyste så klart i den ungas ögon att hon inte trivdes med hur hon behandlades, hur den andra honan betedde sig emot henne, men samtidigt kunde man inte alls vara säker på hur hon skulle reagera när hon väl tillät sig själv till det.
Ena framtassen rev med klorna över marken under henne, och hon fördelade vikten jämnt på bakbenen. Om hon inte visste vad hon skulle göra härnäst, eller om hon bara övervägde sina möjligheter att svara, blev ytterst oklart då man studerade hennes rörelser. Kroppsspråket skrek att hon när som helst skulle hugga, medan blicken var avvaktande och hotfull.

Men så knyckte hon huvudet åt sidan, återtog sin stolta hållning och lyfte huvudet högt på nytt. Fortfarande var hennes blick skrämmande mörk medan hon blickade in i den andra honans pupillösa ögon, men det fanns nu en svag antydan till lugn inom henne. De svarta öronen spetsades och svansen formade en halv båge bakanför henne, fortfarande hölls den högre än den någonsin gjorde i närheten av ledarinnan.
"Jag vill aldrig ifrågasätta Keys val eller åsikter. Men gällande dig så kan jag bara inte förstå vad hon möjligtvis kan ha sett som fick henne att anta dig som medlem."
Rösten var hård, och nu rev den i halsen på henne när hon pratade. Hon var medveten om att hennes ord kunde tas för förolämpningar, men de var inte menade att reta henne. Nej, de var bara den yngre honans uppriktiga uttalande om vad hon själv tyckte. Att hon fann det ytterst märkligt att en sådan torr och högdragen hona kunde fångat Keys intresse.
"Inte för att jag tror att mina ord berör dig," nu sprack de svarta läpparna åter upp i ett hånfullt flin och man kunde höra hur rösten vibrerade av det kalla skratt som bubblade i bröstkorgen på henne, "då du så tydligt verkar tycka dig stå högre än någon i min ringa ålder. Men jag tänker inte ta upp din tid längre, absolut inte fortsätta slösa min egen, då du verkar så uppenbart uttråkad."
Hon fnös, kanske var det mer ett ljud som vittnade om att hon höll tillbaka ett kort skratt, innan hon vände sig om och började gå bort från den gyllene honan. Tråkigare varelse hade hon då aldrig stött på. Till och med tråkigare än sin broder Koto, och det krävdes en hel del för att man skulle kunna anses vara mindre intressant än honom. Nej, den här Artemis hade verkligen inte fångat hennes intresse. Och hon förstod inte alls vad Key menat när hon nämnt honan. Den dag hon själv tog över flocken, efter Key, skulle hon rensa ut allt avskum som inte var värdigt nog en plats i TDN.

Ett lätt flin placerar sig på varginnans läppar för en sekunddels stund. Det är inte länge och när det väl är borta kan man börja undra om det alls var där. Man kanske såg i syne? Men nog var det ett flin som krusat hennes läppar för en kort stund. Som fått hennes anlete att kanske mot förmodan lysa upp för en lika kort stund. Kanske hon faktiskt ser något i den här unga honan som fångat hennes så svårfångade intresse. Vem vet?

"Det kanske det som är tjusningen med livet. Att man aldrig vet var andra tycker om tänker och vart deras åsikter riktas". Svarar hon. De enda som kan säga att de vet vad andra tänker är väl telepatiker. Äckliga stinkande telepatiker som måste tränga sig in på andras privata marker bara för att själva må bra. De äcklar henne något oerhört.

Hon står lugnt kvar när valpen vänder om och börjar vandra iväg. För är det något Artemis aldrig gör så är det att gå efter någon som vill lämna platsen. Hon slösar inte tid på sådant.
"Uttråkad är helt fel ord". Hon fuktar lätt nosen med tungan. Uttråkad är helt gel ord. För i det här fallet är det inte vad hon är. Uttråkad. Nej, verkligen inte. Men hon kan inte säga att valpen direkt fångat hennes intresse på det där underbara sättet som få har lyckats med.
"Men inte heller kan jag säga att du verkar det minsta intressant". Där var flinet igen. Och denna gång stannade det något längre innan det åter dog bort. Kanske försöker hon trigga fram något hos valpen. Kanske ser hon något hos den lille som får henne att ens slösa av den här tiden. Vad som rör sig i Artemis huvud är svårt att förstå sig på. Och hennes kraftfältskraft ger henne även ett rätt bra skydd mot telepatiker. Något hon tränat på i åratal.

Att inte kunna veta exakt vad för tankar som rör sig i andras huvuden... att det skulle vara en av de positiva sakerna i livet, det kan inte den unga honan hålla med om. Trots att hon vänt på stegen och inte tyckts uppmärksamma den äldre honans ord så lystrade hon till dem, och de förde åter tankarna tillbaka till hennes syster. Det är nästan skamligt, att hon ska ha så många minnen och tankar om sin syster... men den barndom de haft tillsammans, hittills, har de spenderat mycket tid med varandra. Mest för att slåss, retas och göra varandra så äckligt trötta på varandra som de bara kan. Men det är inte tankarna kring hur hon otaliga gånger slagit sin syster som dyker upp bland hennes tankar, utan det är vetskapen om att hennes syster faktiskt äger förmågan att titta in bland andras tankar. Det är en förmåga som hon alltid avskytt, men också alltid avundats. Nog skulle hon kunna ta sig mycket längre i sina planer om hon bara ägde förmågan att titta in i andras huvuden, få reda på vad det är hon vill veta, utan att behöva ta ner dem till marken och bringa dem så mycket smärta att de till sist ger upp sina försök att kämpa emot henne. Ja, det skulle spara mycket tid, men det skulle inte alls vara lika roligt... och kanske skulle hon aldrig heller kunna bemästra en sådan kraft. Systern är förvånansvärt duktig på sin sak. Hon kan redan läsa moderns och brödernas tankar, men när hon försökt med Selva har det tagit stopp. Ingen av dem har riktigt vetat varför, men nu på senare tid har den ljusa honan börjat förstå sitt psyke mer och mer. I hennes huvud är det alltid kaos. Hundratals tankar korsar varandra varje sekund och hon hör mer än bara en röst som säger åt henne vad som är klokt att göra och inte göra. Därav lyssnar hon bättre till instinkter och låter reflexer styra henne, då det alltid är en kamp för henne att bemästra stormer som ryter i hennes sinne och gör det omöjligt för de med tankeläsningens kraft att ta reda på vad som rör sig i hennes huvud. De kan inte hantera kaoset på samma sätt som hon.
Men hon har ingen vidare lust att fortsätta tänka på sin syster fram och tillbaka. Den honan tar upp tillräckligt mycket tid av hennes liv ändå, och hon hoppas att en dag ska inte modern stå ivägen och hindra henne från att avsluta systerns liv. Selva må vara mycket starkare än Tosca och inte se någon konkurrent i henne, men bara tanken på systerns existens driver henne till vansinne. Risken att en svag förståelse mellan dem ska uppstå är alltför stor, och en vacker dag kanske systern visar sig vara kapabel till någonting. Hon vill inte behöva uppleva den dag hon ångrar att hon låtit någon av sina syskon stå i hennes väg.

Tankarna skingras dock, för en åttondels sekund, när den andra honans ord når hennes öron. De knycker till där de legat vinklade bakåt på hennes huvud, och hon stannar upp mitt i ett steg. Huvudet tippas åt sidan, men bara just och pass så det nästan inte går att uppfatta om man inte är uppmärksam, och ryggen verkar skjutas uppåt en aning. Om det är ett tecken på ilska eller enkel irritation går inte att avgöra bara genom att studera honans kroppsspråk. Några sekunder hinner passera, innan svansen knycker till bakom henne och hon vänder sig om för att möta honans rubinröda blick. De giftgröna pupillerna är smala där de omges av de orangea irisarna, men ingen ilska speglas i blicken. Tvärtom, så kan man ana en överlägsen glimt och honan låter ett snett leende leka på de svarta läpparna.
"Sött.
Var det där ett nobelt försök att tillrättavisa mig?"
Blicken ser granskande på den andra honan, som om hon inväntar svaret bara för att vara artig, inte för att det egentligen kommer uppmärksammas.

Artemis har för en bråkdel av en sekund svårt att hålla tillbaka ett skratt. Och det är något som är ovanligt att höra från henne. Skratt. Hånfullheten brukar alltid drypa i det när det väl händer. Men hon är bra på att ha kontroll över sig själv så hon sveper bara lugnt på svansen och tar några steg mot ungen och går sedan helt enkelt runt denne innan hon stannar och vänder sig halvt mot den yngre.
"Sött". Upprepar hon som ett eko av den yngres ord.
"Att det tycks vara så mycket som du fortfarande inte känner till och vet något om. Men du är trots allt inte så gammal ännu". De tofsprydda öronen klipper till på det gyllene huvudet innan de lugnt spetsas framåt igen. Artemis är ung hon med. Men hon slår vad om att hon upplevt långt mycket mer än de flesta äldre vargar. Och hon kanske inte är så ung som hon verkar heller. Det kanske bara är en illusion. Hon ät trots allt en Caza.

"Du har redan haft så många fel. Att kalla mig uttråkad. Och nu tro att jag ens skulle lägga ner dyrbar tid på att tillrätta visa en osnuten valp". Hon piskar till med svansen. Oja, hon känner sig så överlägsen denna unge. Att hon ens trodde sig se något intressant i denne. Det är ju bara fånigt. Hon skulle kunna skratta rakt ut. Hon tar åter några steg runt Selva. Håller blicken fäst på henne. Som om hon verkligen synar den yngre ingående. Artemis ser på alla okunniga individer som valpar. De kan även vara mycket äldre än henne själv. Men visar de det minsta tecken på okunnighet så degraderas de till valpar i hennes ögon. Det skulle förmodligen krävas ett helt liv att lära sig att förstå Artemis. Förmodligen även längre tid än så. Man skulle ändå aldrig fullkomligt för stå sig på henne.

Inte en muskel rör sig under huden på den unga honan när den äldre närmar sig, men i samma stund som hon cirklar runt henne slickas de svarta öronen bak emot nacken, nosryggen veckas och en dov morrning lämnar henne. Den svarta svansen hålls högt och raggen reser sig i nacken på henne, men hon sänker inte kroppen emot marken som hon vanligtvis gör sekunden innan hon ska hugga. Nej, detta är bara ett tecken på starkt ogillande. Det är inte det minsta välkomnat att den andra cirklar runt henne som om hon vore något slags byte, eller en varelse man måste studera ingående. Nej, hon gillar inte denna hona hon har framför sig. Det spelar ingen roll att hon tagits in i flocken av Key. Ledarinnan kan möjligtvis ha sett någonting som Selva inte kan, men i samma stund som hon kommer ta över flocken så ska denna hona ut. Om hon inte sliter strupen av henne först. Men om det är någonting som hon tagit till sig av Fountains ord så är det att man inte dödar de sina. Och hur äcklig smak tanken än lämnar på tungan, så är denna gyllene hona i samma flock som hon själv och hon måste se henne som en flockmedlem. Kanske skulle hon inte ha stor chans om de gav sig in i strid tillsammans, men hon tvekar inte på att hon skulle hinna riva ut ett öga, eller kanske båda, innan den äldre honan fått ett ordentligt grepp om henne. Hon är trots allt en renrasig Karg, vilket gett henne fördelar som längre klor, smidigare kropp och lättare att ta sig fram och röra sig där andra vargar aldrig skulle komma på tanken att sätta sina tassar. Men trots den renrasiga Kargblodet i sina ådror, så är hon mycket kraftigt byggd. Systern är lätt, med tunn och smidig kropp, någonting som är en stor nackdel i närkamp. Selva har smidig kropp, men betydligt kraftigare och man kan se musklerna spela under skinnet på henne när hon rör sig. Vid fullvuxen ålder kommer ingen kunna slå henne till marken. Då ska hon bemöta alla attacker som utförs emot henne och hon ska kunna krossa skallar som om det inte vore mer än skalet på ett fågelägg.
Men hon är inte där än. Fortfarande är hon ung, hon växer, och hennes höjd är inte lika skräckinjagande som hon önskade att den var. Så för stunden kan hon inte göra annat än varna den andra honan för att hon kommer hugga henne om hon anser henne gå över gränsen. Trots sitt så grovt skadade psyke så är hon inte dum. Det är lätt att tro, men faktum är att hon balanserar på den hårfina gränsen mellan genialitet och galenskap. Så att hon måste ta det varsamt nu framför denna avskyvärda hona är hon väl medveten om. Om än hon inte gillar det. Men en dag, en vacker dag, ska hon skala bort den där gyllene pälsen och se vad som verkligen döljer sig inuti huvudet på honan.

Irritationen och ilskan gör henne nästan döv för de ord som lämnar den äldre. Om än hon uppfattar dem så är det ytterst svagt, och hon bryr sig egentligen inte om dess innebörd. Det enda hon är medveten om är hur den andra honan befinner sig närmare henne än hon vill ha henne, och att hon ser ner på henne som den okunniga valp hon verkligen inte är.
Andra gången honan går runt henne förvandlas den dova morrningen till ett grumligt, nästan gurglande, ljud och det rycker varnande i honans övre läpp. Öronen syns inte där de ligger så tätt intill den svarta nacken som är möjligt, och klorna är utspärrade till max. Det är vid dessa tillfällen till och med hennes idiotiska syskon inser att de måste backa undan. Även Fountain har lärt sig att hon gör bäst i att försöka lugna sin dotter eller bara lämna henne ensam om hon inte önskar att hon ska vandra rakt över gränsen in till galenskapens land. Om hon nu inte redan befinner sig där större delen av sin tid redan... Men detta är någonting som denna gyllene hona inte är medveten om. I hennes ögon är Selva inget hot, och kanske är hon inte det. Inte så länge hon vet hur hon ska hantera sig själv och situationen. Men någonting som fortfarande är okänt även för den biologiska modern och syskonen är att hennes blodbändarkrafter utvecklats skrämmande snabbt. Med lite hjälp från ledarinnan har hon börjat kunna känna av andras puls, räkna hjärtslagen och till och med ställa in andra varelsers, små såklart, puls efter sin egen. Nu kanske hon ännu inte äger förmågan att krama sönder hjärtat inuti kroppen på den andra honan, men hon skulle gott och väl kunna ställa till med någon slags skada.
"Hynda."
Det är mer ett läte, som ett fräsande blandat med den grumliga morrning man fortfarande kan uppfatta ligger i hennes strupe.
"Vet din plats. Du är en nykomling i denna flock, och gör bäst i att inte reta mig.
Det kommer stå dig dyrt den dag jag tar över efter Key. Om du klarar att hålla dig kvar så länge, vill säga."
Svansen snärtar varnande till bakom henne och hon låter tungan fukta nosen innan den åter lägger sig mellan hennes ännu blottade käftar. Nej, det har aldrig sagts högt. Men hon vet att Key tycker att hon är den som ska ta över ledarplatsen när flocken är redo för en ny ledare. Om det inte var så så skulle ledarinnan knappast låtit henne slå följe så många gånger, hon skulle aldrig ha tagit sig tid att träna henne i stridsteknik eller hur hon ska använda sin blodbändning. Inte heller skulle hon fått höra ledarinnan tala om de andra medlemmarna om hon inte haft för avsikt att den unga en dag skulle ha användning av det.
Ännu en morrning undslipper henne, och hon släpper inte den andra honans blick. Ingen rädsla går att finna hos denna unga hona. Ordet rädsla, det saknar betydelse i hennes öron.

Klart hon ser ner på den lilla kargen. Klart hon ser sig överlägsen denne. Artemis är en Caza. Hon kan en del historia om sin ras. Att de länge varit felaktigt benämnda som strisakargar. Men bara det innebär ju även att hon är överlägsen den yngre honan i blod. Hon har långa kraftiga klor och slank men ändå muskulös kropp. Hon är född till att regera trädtopparna men fadern tränade henne strängt till att bli kraftfull på marken med. Både Arzónblod och Sueloblod rinner i hennes ådror. Men då honans gener är starkare än hanens föddes Artemis som Suelo. Men modern betydde ingenting. Det är Lukario som betyder allt. Det var han som gav henne liv och lät henne behålla det och tränade henne. Hennes klor och ögon glöder alltid mjukt men det är sällan det märks i dagsljus.

Denna gången skrattar hon. Det gör hon faktiskt. Rakt ut. Sedan ser hon ner på ungen igen. Åter med det där djävulska lugnet.
"Tror du att du har vad som krävs att ta över efter Key om du inte ens förstår hennes beslut?" Det är skrattretande att Key ser denne Selva som en värdig efterföljare. Artemis passar mycket bättre in i den bilden. Artemis kanske hade fel om Key. Att dennes makt var något åtråvärt. Men denne Selva gör henne besviken. Verkligen besviken. Hur ska denna ungen platsa som ledare som hon är nu. Ingen värdighet. Ingen elegans någonstans. Hon har bara ögonen på ledarplatsen. Inte på uppgiften och makten och allt som kommer med det. Denna valp har mycket att lära. Skulle Artemis orka stanna och sen ungen utvecklas. Kanske skulle hon kunna själv hjälpa till. För det skulle betyda att lite av makten skulle bli hennes. En lockande tanke. Men allt för banal just nu. Denna valp kan ju ingenting.

Det rör sig inom henne av avsky, och ett lågt väsande undslipper hennes hårt sammanpressade käftar. Instinkten säger henne att hon bör hålla sig lugn, se på det hela med likgiltig inställning och inte bry sig om innebörden i den andra honans ord. Men samtidigt känner hon sig spyfärdig av den äckliga smaken som lägger sig över hennes tunga varje gång hon ser in i den andra honans ögon. Och emot instinkten talar en av de många röster som alltid hörs i hennes bakhuvud, uppmanar henne att hugga och slita i strupen på den andra så att hon inser att hon tagit sig vatten över huvudet.
Kluven. Det är rätt ord att använda sig av om man vill beskriva den unga honan för stunden. Men tyvärr är hon som mest farlig då hon inte vet hur hon ska agera eller vad hon ska säga. Det rycker i musklerna under hennes skinn, nacken är krökt och blicken blir allt mörkare för var sekund hon stirrar in i den andra honans röda ögon. När inte instinkter kan vägleda henne, när det inte hjälper att agera så som hon känner för att agera för stunden, så är hon vilsen. Och en vilsen kamphund som är klassad som psykiskt störd, det är inte en varelse man ska befinna sig i närheten av.
Återigen snärtar svansen till bakom henne, och skrattet som undsluppit den andra honan ringer fortfarande i de svarta öronen. Bröstkorgen rör sig nästan inte där hon står, stilla och för ett krig inom sig själv. För den som studerar henne ser det inte ut som att hon andas alls. Men faktum är att hon sänkt sin egen puls, alltså behöver hon inte ta lika många eller djupa andetag. Blodet flödar nu sakta genom hennes ådror, och hon släpper den äldre honans blick och stirrar ner i marken framför sig medan hon mumlar lågt för sig själv. Plötsligt är det som att hon inte är medveten om den andra honan längre. Det har svartnat för hennes ögon och det enda hon kan uppfatta är hur allting inom henne krockat och för stunden stannat upp. Inte för att den andra honan lyckats reta upp henne, inte för att hon tagit någon vidare notis alls om den andra honans ord, inte egentligen, utan detta beror på att hon inte vet vare sig hon ska hugga eller inte. Allting hade varit så mycket lättare om hon kunnat hugga, så som hon alltid gjort mot sina syskon. Med det kommer hon undan, eftersom de är syskon. Men när det gäller en annan medlem, som hon kanske egentligen bör se upp till och känna viss respekt för, så kan inte inte hugga. Hur kommer Key då att se på henne sen?

"Det är jävligt stora ord från någon som just lärt sig hur man ställer en uppriktig fråga."
Man skulle kunna tro att någon tryckt på en knapp eller valt en annan sinnesstämning åt henne utan att någon annan kunnat uppfatta det. Återigen möter hon den gyllene honans blick och denna gång grinar hon brett emot henne.
"Eller misstar jag mig igen? Är detta ännu ett tillfälle då jag får ta dina ord som jag vill? Du kanske inte ens antydde att det var en fråga, utan bara babblade nonsens som du gjort nu den senaste stunden?"
Ett kuttrande skratt ligger och trycker långt nere i strupen på henne. Tonen dryper av falsk vänlighet. Det låter nästan som att hon talar till någon som har svårt att förstå, som kanske inte är bekant med språket som används. Ja, med andra ord, hon dumförklarar den andra honan och hånar henne öppet utan att visa den minsta antydan till att ta hänsyn till ålder- eller kraftskillnad.
"Vännen," hon uttalar ordet i en ton som dryper av välvilja och förståelse medan hon tar ett steg framåt, utan att släppa honans blick. "Du kanske tycker att jag inte haft annat än fel hittills under denna diskussion, men jag tycker du bör lära dig känna igen hån och sarkasm när du möter det." Leendet som lägger sig på hennes läppar är varmt, gulligt. Ett leende som man kan vänta sig av en liten valp som tycker sig ha varit duktig.
"För ärligt talat, inte borde du väl anklaga andra över att ha dragit fel slutsatser, när du själv inte vet skillnaden mellan rätt och fel? Inte väl?"
Grinet blir ännu lite bredare, och det rycker lätt i mungiporna på den unga.

Åter igen öppnar valpen käften och åter gör det så klart och tydligt att det är så mycket hon inte vet något om. Hon tror sig veta. Men Artemis ser det bara som så desperata patetiska försök från en valp som tror sig vara så duktig när hon använder så stora ord och komplicerade meningar. Det står väl redan klart att den lilla honan och den gyllene varginnan dumförklarar varandra. Kanske är de inte så olika. Men Artemis skulle såklart aldrig kunna se det på det sättet. Hon är ju unik. Vackrast och kunnigast. Valpen borde lära sig något från henne. Oja. Artemis skulle kunna lära henne så mycket. Men om valpen skulle vara mottaglig för det. Både psykiskt och fysiskt är ett stort frågetecken. Inte alla har vad som krävs.

"Börjar vi lugna ner oss nu?" Hennes röst är silkeslen. Och med blott orden ser hon ner på valpen. Valp. Valp. Valp. Selva är inget mer.
"Du har lång väg att gå, valp. Fortfarande mycket att lära. Du borde sluta upp med dessa valpiga fasoner och om du en dag ska stå som ledare så borde du lära sig att öppna ögonen och ta lärdom av de som kan mer och besitter mer erfarenhet än du själv". Valpen kan försöka få Artemis ur balans med sina ord. Hon kan fortsätta tro att hon är större än vad hon är. Misslyckade försök. Kanske dags att byta taktik? Artemis tänker då inte ändra sin uppfattning om valpen om inte valpen är villig att ändra på sig själv.

Frågan som ställs emot henne får grinet att avta en aning, men förändringen är så liten att den inte märks av om man inte studerat den lilla honans uttryck till det yttersta. Dock tar det inte mer än någon sekund innan grinet åter rycker i mungiporna och hon studerar den andra honan med iskall överlägsenhet. Det kanske inte kan tas på allvar, hon är inte ens i närheten av den andra honans mankhöjd än så länge, men den som smakade på luften som låg mellan honorna skulle inse att det var allvar. Det är tjock, tung. Och trots att det är hån och nedlåtande ord som kastas från den ene till den andre så är det ingen av dem som ser detta som ett underhållande möte. Eller, kanske är det precis vad det är?
"Kheh..." Inte ett ord, mer ett läte eller en fnysning, undslipper henne och genast ifrågasätter hon allvaret i situationen. Det finns inget allvar här. Det finns ingen respekt, ingen likgiltighet. De båda anser sig vara mer värd och högre satt än den andre, och det enda de håller på med är att försöka sätta den andre på plats utan att ta till fysiskt våld. Fysiskt våld skulle ändå bara kunna leda till en sak, och då det står så självklart är det kanske därför som ingen av dem använder sig av det. Istället står de här, stirrar på varandra och försöker nöta in i skallen på den andre att den har fel, att den som uttalar sig har rätt och att det inte, egentligen, finns något mer att diskutera. Så kanske är det bara en rolig situation, utan allvar, som man tillåts skratta högt åt. Ja, det vore ju enkelt. Simpelt, till och med. Men den unga honan kan inte förmå sig skratta av hjärtans lust för att hon finner något roligt i situationen. Nej. Att kallas valp, att stämplas som okunnig och att tvingas ta skit från en hona som verkligen inte uppför sig bättre än den valp hon försöker få den yngre att förstå att hon är, det är inte lustigt. Inte det minsta. Ändå står hon och flinar brett emot den andra, med hög svanshållning och utskjutet bröst, som om detta bara var småprat. Underhållande småprat för att fördriva tiden.

Blicken blir smalare, de giftgröna pupillerna drar ihop sig ytterligare, men hon står fortfarande med högt buret huvud och låter bli att morra. Eller skratta. Exakt vad det är som rör sig i bröstkorgen på henne för stunden vet hon inte. Det skulle kunna vara ett hysteriskt hånande skratt, eller så skulle det kunna vara ett dovt skall som mycket väl skulle kunna eka ut över öknen omkring dem. Men vad än det är så är det oviktigt.
"Artemis," hon uttalar namnet med en len, välvillig ton. Nästan som om hon skulle ha medlidande för den stackars, okunniga hona som står framför henne.
"Är det inte uppenbart att av oss två så är det inte jag som visar upp valpiga fasoner." Det är inte en fråga. Likt den andra honan har hon nu använt sig av ett konstaterande, men valt att uttala det på ett sådant sätt så att det mycket väl skulle kunna tas som en fråga. En fråga som inte kräver något svar.
"Men om du så prompt vill att jag ska ta lärdom och lyssna så ska jag absolut göra det. Det vill säga, när jag möter någon som tycks ha någon som helst erfarenhet att lära ut." Svansen sveper till bakom henne och hon blinkar med ögonen emot den andra honan. Nej, detta är inte underhållande på något sätt. Endast tidsfördriv.

Ho ignorerar det där ljudet Selva släpper ifrån sig. Den yngre verkar febrilt komma på vad hon ska säga. Försöker väl fundera ut något som ska låta smart och vuxet. Såklart kommer det misslyckas. För ungen har fortfarande inte uppvisat någon som helst sida som kan verka det minsta intressant. Artemis står lugnt kvar där hon står. Snett framför Selva. Vänd mot denne. Hennes hållning är som alltid rest, huvudet högt och lika så den långa yviga svansen. Hon har som alltid en stolt och dominant hållning. Försök trycka ner henne mot hennes vilja. Det skulle inte fungera det minsta. Hon skulle resa sig snabbt igen och ge igen tusenfalt. Hon försökte inte påverka Selva på något sätt. Ungen är helt enkelt för dum för det. Den rubinröda blicken skulle kunna bränna rakt igenom den yngre. För Artemis verkar inte se på den yngre. Snarare rakt igenom henne.

Selva yttrar sig igen. Oj vad hennes försök att verka vuxen misslyckas. Artemis ser sig själv inte som vuxen. En vuxen har klarat alla utmaningar som livet har att erbjuda och ligger på sin dödsbedd, grå av ålder. Det är en vuxen. Livet rankas inte efter ålder. Ålder har ingen betydelse. Därför är det inte på grund av den unga honans ålder som Artemis klassar henne som valp. Men Selva har sin egen syn på saker och såklart missförstår hon situationen och missförstår Artemis. Ack vilket missöde. Livet är allt ironiskt.
"Ta det som du vill". De enkla orden, den korta meningen, får Artemis åter att resa sig mot skyarna. Högt över lilla Selva. Bildligt talat alltså. Valpiga fasoner är just det Selva håller på med. Trots att hon vägrar inse det själv. Någon borde öppna ögonen på den här valpen. Lära henne en läxa. Få henne att släppa sitt tanke sett och bli mer öppen för lärdom. Törsta efter kunskapen. Men alla är inte som Artemis. Artemis är ju trots allt unik. Hon är öppen för lärdom om det gynnar henne. Makt är allt hon strävar efter. Och ingen kan någonsin komma ens i närheten av samma glans som hon besitter. Stackars lilla Selva som är så grå och trist och liten. Och att hon ens kan tro att Key skulle se henne som sin efterföljare. Det är skrattredande. Key är mycket smartare än så.

Samma ord upprepas på nytt. Denna gång kan de dock inte ens räknas som en vettig kommentar till det som just sagt. Det verkar som att den gyllene honan inte förstår orden som lämnat den yngre, som om hon inte förstår dess innebörd eller helt enkelt inte hängt med i den bräckliga konversation som förts mellan dem. Nästan så att man skulle vilja ifrågasätta det intellekt som hon verkar så stolt över. Är det inte mer valpigt att bara haspa ur sig tomma ord som inte har med någonting att göra, än att stå upp för sig själv och faktiskt framföra sina åsikter på ett lättförståeligt sätt? Fast hon kanske inte talat lika tydligt som hon trott. Selva rynkar lätt på nosen och tippar huvudet åt sidan medan hon studerar den andra honan med ingående blick. Kanske så förstår Artemis inte alls vad hon menar, och hon måste försöka tala ännu tydligare. Men vem av dem är det inte då som är valpen? Om hon, som är yngre, ska behöva välja ord som om hon talade med en valp som just lärt sig stå på benen och ännu inte behärskar språket fullt ut.
En låg fnysning undslipper henne och hon skakar lätt på huvudet innan hon rätar upp nacken igen. Snabbt upprepas allting som sagts, både hennes egna ord och den andra honans, i hennes tankar som bildar en enorm storm innanför pannbenet på henne, och hon drar snabbt slutsatsen att av dem båda så är det hon som står högre intellektuellt. Den andra honan verkar inte vara medveten om innebörden i ord, för om hon varit det skulle hon inte pekat ut den yngre för att vara okunnig. Nej, hon är allt annat än okunnig. Inte som andra, nej hon är inte som någon annan, men hon är inte okunnig bara för det. Jämfört med andra i sin ålder skulle hon kunna räknas som ett geni, bara man äger förståndet och viljan att studera henne närmare så står det solklart. Och, tydligen, så kan hon räknas som mycket kunnig jämfört med även de äldre. Vid den tanken kan hon inte låta bli att flina lite bredare och det rycker lätt i ena mungipan. Nu börjar hon kanske förstå, se, vad det var som fick Key att ta med denna hona i flocken. Knappast hennes intellekt, utan kanske är hon bara en god krigare. Trots sitt otroligt pompösa utseende och beteende, så kanske hon äger styrka och kunskap som är användbar. Kanske. Det är ett mycket stort kanske.

Utan att säga någonting sätter hon sig ner. Blicken släpper den andra honan och hon blickar ut över lavaöknen. Nu när hon insett att den andra honan inte förstår henne lika bra som hon först trott måste hon nog ta sig lite tid att fundera ut sina ord och meningar innan hon låter dem lämna tungan. En av rösterna i hennes huvud yrkar på att det är en säkerhetsåtgärd, nödvändig sådan, för i en kraftmätning mellan dem skulle hon stå som förlorare. Och att förlora är inte ett alternativ.
Lugnt vänder hon tillbaka blicken och lägger den på den andra honan. De virvlande känslor som går att studera i de orangea ögonen är svårtydliga, men sympati är absolut inte en av dem. Den äldre honan är dum, och det må så vara. Det finns ingen som helst anledning att tycka synd om de som saknar hjärna.
"Du är antagligen en god krigare, inte sant?"
Svansen sveper till bakom henne och sopar rent marken innan den lägger sig stilla intill hennes ben igen. De orden kan ju inte gå att missförstå. Eller? Nej. Nej, hon är alldeles för säker på sin sak. Och om det nu skulle vara så att den andra honan mot all förmodan tar dem på fel sätt eller ännu en gång ger ett svar som verkligen inte besvarar frågan så får hon väl tänka ut ett annat sätt att formulera sig. Men hon får helt enkelt ta det som det kommer. Tålamod är inte hennes starka sida, men efter så mycket tid med sina syskon har hon lärt sig att ha någon slags tolerans emot de som inte äger så mycket förstånd.

Det är valpen som inte förstår. Hon tror sig förstå. Åå så smart denna valp är. Att hon tror det är väldigt roande. En valp som tror hon är så vuxen. Men denna valp har knappast fått samma eller liknande träning som Artemis. Alltså vet denna valp ingenting. Men visst. Om valpen nu vill ha övertaget kan hon väl få tro att hon har det. Artemis är slugare än så. Det är endast i strid hon visar sitt sanna jag ändå. Allt annat är rent och skärt skådespeleri. Hon är manipulativ mot sin omgivning. Hon kan stryka katten medhårs för att få den att spinna. Om det gynnar henne i längden kan hon göra vad som helst. Som inte går emot hennes principer, stolthet och intelligens.

Ett leende. Sällsynt i det gyllene ansiktet, har placerat sig på läpparna. Hennes hållning är fortfarande rest. Stolt och värdig. Hon går några steg förbi valpen. Synar denne ingående. Artemis har en medfödd gåva att kunna se vilka som skulle kunna bli dugliga krigare och vilka som helt saknar talang. Hon nickar gillande.
"Jag föddes till krigare". Hon stannar upp snett bakom Selva.
"Min fader är den bäste. Han tränade mig väl. Jag blev bättre än alla andra. Det var endast han som alltid var den ouppnåelige". Artemis kommer alltid se upp till sin fader. Det är alltid han som kommer äga hennes sanna lojalitet. Trots att hon förmodligen svek honom hårt när hon försvann. Men det är inget hon går och tänker på. Den dagen den sorgen.
"Jag måste säga att du, unga Selva, faktiskt skulle kunna ha vad som krävs för att bli riktigt bra". Artemis sträcker stolt på nacken.
"Aldrig lika bra som jag själv. Men kanske nära nog. Med rätt träning". Artemis fortsätter runt valpen. Såklart kan hon inte låta bli att se ner på valpen. Men det är ändå något som har ändrats. Något som inte är samma som förra gången.
Hon stannar snett framför Selva. Den pupillösa rubinröda blicken släpper inte valpen ur fokus.
"Om du en dag vill stå på den plats Key alltid stått på så borde du inte vara så...". Hon fuktar nosen med tungan när hon i sitt sinne söker efter rätt ord.
"...Obstinat. Vill du nå toppen borde du ta alla chanser du kan få. Finna de rätta verktygen. Så att om du faller. Så blir det inte ditt fall". Artemis vet vad hon talar om. Hon må vara den hon är. Men hon är så mycket mer ändå. Det går inte att förstå sig på denna varginna. Man kan få tro att man gör det. Patetiskt. Men det går aldrig. Hon är slugare än man kan tro.
Kanske hon lång där inne faktiskt ser något hos valpen och är villig att ge det en chans. Men om valpen själv kan se det är upp till henne. Och går hon endast blint förbi det så är det hennes förlust. Då kommer Artemis att totalt krossa henne en dag. Var så säker. Artemis har alltid spelat efter sina egna regler.

Att den gyllene honan på nytt rör sig är ingenting som besvärar henne. Fortfarande är avståndet mellan dem tillräckligt för att hon ska kunna känna sig lugn och säker i sig själv. Det är när den yttersta personliga gränsen korsas som hon fräser och knuffar andra ifrån sig. I sina syskons fall hugger hon och trycker ner dem till marken, klargör deras plats för dem, innan hon ser till att vidga avståndet mellan dem igen. Vad beträffar äldre vargar, som hon ännu inte kan ta grepp om runt nacken och pressa ner under sig, blottar hon tänderna och låter hennes missnöje skina klart och tydligt. Såklart är det inte alla som tar hänsyn till en ung honas åsikter om vad hon tycker anses vara acceptabelt avstånd eller inte, hon är trots allt ännu inte ett lika stort hot som hon en dag kommer vara, men hon låter aldrig någon trycka ner henne. Aldrig någonsin. Och det är ännu en egenskap som alltid oroat, ja, nästan skrämt, hennes moder.
Den skära tungan fuktar läpparna och nosen, försäkrar sig om att hon ska kunna tala utan problem när hon anser det nödvändigt, och hon låter blicken följa den gyllene honan. Leendet hon skymtar är ingenting hon uppfattat hos den andra honan tidigare, men det är ingenting som oroar henne. Det är dock den lätta rörelsen på huvudet, den lilla nickning den andra honan visar, som hon i ögonvrån uppfattar och ser som en anledning att vinkla öronen bakåt. Vad som kan tänkas pågå inne i den andres huvud är ingenting som bryr henne, andras tankar är aldrig av intresse. Om hon någon gång undrar vad som kan finnas innanför pannbenet på andra varelser ser hon helt enkelt till att hon spräcker skallbenet och tar sig en titt. Det brukar stilla det mesta av nyfikenheten...
Tankarna virvlar snabbt och kaosartat inne i huvudet på henne, hon bryr sig inte om att lägga energi på att vidareutveckla någon av dem, men stormen skingras i samma stund som den gyllene, Artemis, särar på käftarna och tar till orda. Det är mer klarvaken, fokuserad blick hon sneglar på den andre i ögonvrån. Trots allt så har hon ju undrat ifall hon skulle ges ett vettigt svar eller inte, beroende på om den andre förstod hennes fråga. Men det verkar som att det gått fram, och hon spetsar öronen för att lyssna till den andres ord.

De första orden som undslipper henne är kanske inte det exakta svar som vissa skulle kräva på den fråga som ställts, men den svartvita honan beslutar att fortsätta lyssna utan att visa missnöje. Dessvärre blir det inte mer intressant. Honan nämner sin fader, och talar om honom som om han vore någon slags profet... hon kunde inte ha valt att tala om någonting mindre intressant. Selva själv har ingen fader. Det var någonting hon fick veta i ytterst tidig ålder. Den enda hon har, den enda som hon ser upp till och alltid kommer hysa respekt och vördnad för, är Key. Key, som är hennes ledare, tränare och moder. Att de inte delar den minsta droppe av samma blod spelar ingen roll. Blodsband är ingen garanti för släktskap, och hon har sedan första gången hon mötte den hornprydda ledarinnan ansett henne vara hennes äkta moder. Ingen fader behövs för att man ska kunna nå allting man drömt om. Och att respektera någon annan än Key är inte någonting som passar in i den unga honans världsbild. Därför väljer hon att endast rynka på nosryggen och studera den andra honan med matt blick. Känslan som talar för att detta är slöseri med tid sätter åter klorna i henne och hon känner sig uttråkad. Det kliar plötsligt i kroppen och hon känner smaken av längtan på tungan. Längtan att få springa, jaga, döda, göra någonting, bara hon slipper sitta här och vara delvis delaktig i en tråkig konversation.
Inte förrän hennes namn nämns lyser hennes blick upp av nyfikenhet, och hon spetsar åter öronen för att uppfatta resten av den mening honan påbörjat. Vad är nu detta? Driver den äldre med henne? Käkarna pressas samman och musklerna rör sig försiktigt under hennes skinn. Från att ha sett ner på henne från sin tron av idioti så häver hon nu ur sig att hon kan se potential i den yngre honan? Med rätt träning. Om än hon aldrig skulle kunna uppnå samma potential som Artemis. En lätt fnysning undslipper henne, ett läte som lätt förväxlas med det ljud en hund ger ifrån sig då den fått någonting i nosen. Denna gyllene hona tror alltför mycket om sig själv. En dag kommer deras styrkor att mätas, det är den svartvita honan säker på, och den dagen kommer hon tvinga den äldre att äta upp sina ord. Tillsammans med smutsen och jorden hon kommer få i munnen av att tvingas ner under Selva, för hon kommer uppnå den styrka och den kraft som ingen kommer kunna mäta sig med. Hon må vara ung och svag nu, endast starkare än sina syskon, men hon kommer växa. Och tiden kommer bevisa att hon inte är den man ska se ner på. Aldrig.
Den andra honan stannar upp snett framför henne, fortsätter sin predikan. Det är dock inte bara osanning som lämnar hennes käftar. Erbjuds träning vore det inget annat än ren idioti att tacka nej till den. Men hon kan ändå inte hindra ett brett leende från att smyga sig över hennes svarta läppar när den andra honan till slut talat till punkt.
"De rätta verktygen, säger du."
Tungan fuktar åter nosen, och hon tillåter sig själv att göra en halvcirkel med huvudet för att lösa upp musklerna i nacken innan hon åter möter den andra honans blick.
"Du menar alltså att du skulle vara ett av dem? Att jag borde lyssna och ta lärdom av dig, som fått den ultimata träningen och äger så mycket kunskap?"
Det finns inget hån i den mörka tonen. Endast misstro. Inget som rör henne själv, det ego som vilar inom henne är nästan för stort för en så ung varg att bära upp, utan det rör trovärdigheten i den andra honans ord. Nyss talade hon ner till valpen, försökte dumförklara henne, om än det misslyckades totalt, och nu verkar det nästan som att hon lägger fram ett erbjudande. Instinkten talar högt och tydligt inom den unga honan att hon borde visa tänderna och resa ragg medan hon talar för sitt missnöje. Men hon nöjer sig med att lugnt vinkla öronen bakåt och invänta ett svar.

Vad som rör sig i den gyllene varginnans huvud är outgrundligt. Till och med telepatiker har visat sig ha svårt att tränga in för att ta reda på vad som kan röra sig i henne huvud. Både offens och defens är lika viktigt att träna upp. Man kan inte bara klara sig på en av dem. Det gäller att vara stark i båda.
Artemis fuktar nosen med tungan. Har fortfarande inte tänkt släppa på någonting av det hon är. Men trots det är hon ändå villig att göra något annorlunda. För att Key såg något hos denna valp. Kanske kan denne bli något. Artemis skulle aldrig kunna se sig själv som ett verktyg för någon annans framgång. Ett undantag? Eller ser hon potential i den lilla Selva? Ett verktyg för att Artemis ska kunna gå längre.
"Det är till ingen nytta om vi båda ska stå och försöka dumförklara den andre. Det har vi redan kommit fram till att det inte leder någon vart". Säger hon med lugn stämma och ser åt ett annat håll. Som om det kan finnas något intressantare bortom horisonten. Efter en stund vänder hon dock tillbaka blicken och fäster den på valpen. Tills Selva visat sig värdig så kommer hon alltid att vara en valp i Artemis ögon.

Det är en otänkbar tanke att Artemis skulle lägga något som helst intresse på en valp. Hon gillar inte valpar. Valpar är endast bra att ha när de väl är tränade krigare. Vuxna vargar värda sin plats och position. Valpar. En otänkbar tanke.
"Skulle Key lägga tid på dig om hon inte såg potentialen som du kan uppnå? Jag skulle inte tro det". Valpen tycks fortfarande vara för dum för att öppna ögonen. Slöseri med tid? Det återstår väl att se. Artemis är ändå villig att välja en väg hon aldrig vandrat förut.
"Ingen förutom du själv kan välja vilken väg du är villig att vandra. Vad du är villig att kämpa för. Men att lyssna på de som vet mer, och därmed undvika misstag och felsteg är ett sätt att snabbare få det man vill ha. Ibland tvingas man göra sådant man inte gillar. Men kan det leda dit man vill så får man uthärda den sura smaken i munnen". Nog vet hon vad hon talar om. Hon har själv upplevt det. Hon talar aldrig om sådant hon inte vet är sant. Egen erfarenhet är guld värt. Och hon skulle aldrig tala nedvärderande om sig själv. För hon är den bäste. Kan inte valpen se vilken chans hon har framför sig så är hon verkligen inget mer än en okunnig liten valp. Vägen Selva har att vandra kan Artemis hjälpa henne att förkorta mångfaldigt. Det som är dumdristiga och blinda kommer få lära sig att Artemis är en varginnan man helst vill ha på sin sida än emot sig.
"Men kan du inte se möjligheterna som erbjuds dig så är du inget mer än en liten okunnig valp som fortfarande har en allt för lång väg att vandra". Såklart kan hon inte låta bli att uttrycka sig mer. För det roar henne starkt att trycka ner andra och få dem att inse att de aldrig kommer nå till samma nivå som Artemis. Hon är ensam på sin tron. Och det är så det alltid kommer vara. Ovanför henne kommer endast några få väl utvalda individer finnas. Och Selva... hon ligger djupt nere i smutsen.

Den gyllenes ord får de svarta öronen att sjunka ännu närmare nacken på den yngre honan, och huvudet tippas några millimeter bakåt, som om hon önskar syna den andra honan med en blick som talar för sig själv. Att det inte leder någon vart att två honor ska stå och kasta skit på varandra, försöka gnida i ansiktet på den andre hur otroligt dum och korkad denne är, det är uppenbart. Slöseri med tid, så skulle det också kunna förklaras om man vill vara riktigt exakt med orden. För tid är precis det enda de förlorar på denna ointressanta och meningslösa konversation. Och inte får de någonting i gengäld. Ja, det var iallafall vad den svartvita honan trodde i samma stund som den andra honan öppnade munnen. Men nu verkar det ju nästan som att den äldre försöker styra in ämnet på en annan väg, som att hon faktiskt kan vilja ha någonting att erbjuda. Inte för att Selva är villig att tro på henne eller känna den minsta iver, den minsta glädje, över den möjlighet som sakta men säkert blir allt tydligare för henne. Är det träning som erbjuds är man bara idiotisk av att backa undan och tacka nej. Det vill säga, om det är någon annan som erbjuder den. Artemis, denna högfärdiga gyllene hona, som står framför henne och ser ner på henne med sådant öppet ogillande är inte precis någon som man är villig att ta på allvar när hon börjar tala om sådant som kunskap och träning. Kanske var det så att hennes fader lärde henne mycket, att han kunde mycket om stridens konst som han förde över till henne, men det kan ju också vara så att hon bara talar från sin höga, inbillade tron. För Key har aldrig nämnt att hon tränat denna gyllene hona. Inte på samma sätt som hon lärt och tränat Selva. Och det finns ingen, ingen, som kan mäta sig med Key. Inte när det kommer till kunskap, inte när det kommer till konsten att strida, inte när det kommer till att besitta makt och status.
Det glänser till i den ungas ögon vid tanken på ledarinnan, som om hon saknar att befinna sig i hennes närhet, men när det välbekanta namnet Key nämns av den andra honan så kan hon inte låta bli att spetsa ett av öronen och se på henne med en blick som avslöjar att hon för ett tag befann sig i sin egna värld utan att ta hänsyn till vad som möjligtvis kan ha sagts av den andre.
Mycket riktigt. För första gången under detta möte måste hon erkänna att den andra honan har helt rätt. Key skulle aldrig slösa tid på de som hon inte ansåg vara värdiga det. Hon har aldrig brytt sig vidare mycket om Selvas syskon, hon har aldrig talat stolt om hennes moder. Så nog måste den svartvita vara speciell. Hon måste vara menad att kliva upp och ta över efter Key när hon inte längre kan stå i spetsen för TDN.
Svansen sveper till bakom henne och hon stirrar framför sig med en blick som tydligt avslöjar att hon inte har fokus på den gyllene honan. Ändå så uppfattar hon hennes ord. Tar detta jobbiga babbel aldrig slut? Det öra som varit vinklat framför lägger sig åter närmare hennes nacke och hon fäster blicken på nytt på den äldre honan. De giftgröna pupillerna är nu smala, och uttrycket i hennes ansikte talar inte för vad som kan tänkas pågå innanför hennes pannben. Måhända att Artemis är redo att göra vad som helst, kyssa marken där andra vargar satt tassarna, slicka nosen på de som står högre än henne eller kanske rentav erbjuda sig själv som sittkudde bara för att få uppmärksamhet eller kanske smaka lite av makten som andra besitter. Men inte Selva. Hon fjäskar inte för andra. Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Hon tänker inte leva på andra som någon annan patetisk blodsugare, hon tänker kliva upp på den högsta av troner och äga den platsen utan hjälp av någon annan, utan att någon kan anklaga henne för att inte ha tagit sig dit själv. Nej, det rådet var inget annat än uselt, och bara av att höra hur den andra honan talar om det får en besk smak att smyga sig över tungan. Hon är ingen fjäskare. Och bara sekunder efter att öronen slickat sig emot hennes nacke och hon rynkat ogillande på nosryggen så står det tydligt för henne att inga ord som lämnar den andra honans mun är värda att bry sig om. Talade hon inte nyss om att det inte tjänade någonting till att försöka dumförklara varandra? Ändå så väljer hon att avsluta med en sådan mening...

De svarta läpparna spricker upp i ett brett grin, och ett föraktfullt skratt undslipper den unga honan. Den hånfulla tonen skär sig med den gälla undertonen som försöker ta över och tvinga den föraktfulla klangen att låta mer hysterisk än någonting annat.
En stund sitter hon bara där och skrattar högt för sig själv, men hon låter inte mer tid än en minut gå åt, innan hon lugnar ner sig och avslutar med ett lent fnitter som tränger mellan hennes sammanbitna käkar när hon på nytt möter den andra honans blick och ler brett emot henne.
"Heh, kanske bör jag be om ursäkt..."
Hon kväver skrattet som bubblar upp på nytt inom henne, och höjer ena tassen till nosen medan hon hostar lätt demonstrativt. Ögonen är glansiga, och pupillerna så stora att den orangea irisen inte är någonting annat än en tunn strimma som omger det giftgröna.
"Ja, antagligen bör jag det. Men det är bara så komiskt. Så underhållande..." hon gör en lätt paus på nytt och sänker tassen innan hon ler ännu bredare. "För jag tyckte att du sade alldeles nyss att vi båda kommit fram till att det inte är till någon nytta att vi ska stå och dumförklara varandra.
Om jag inte misstar mig, som den okunniga valp jag är, så prövade du dig nyss på ett nytt försök att trycka ner mig. Och det, kära Artemis, är tyvärr ingenting jag ser som ett starkt argument till att jag ska ta dina ord på allvar. Om än," hon var noga med att betona orden så tydligt hon kunde, "jag måste erkänna att det du inte kunde ha haft mer rätt i vad du nämnde om Key. Hon lägger inte ner sin tid på de hon inte anser vara värdiga eller äga den rätta styrkan, potentialen, som hon värderar. Så det, om något, borde vara ett bevis på att jag inte är den lilla, svaga valp du så gärna vill försöka få mig tro att jag är. Kanske tycker du bara att jag är stor i orden," på nytt var hon tvungen att hejda sig för att inte skratta högt, "men jag kan garantera att jag inte försöker verka äldre eller kunnigare än vad jag är. Den erfarenhet jag lyckats samla på mig hittills under mina år talar tydligt för att många vuxna vargar inte nödvändigtvis behöver äga kunskap eller intelligens bara för att de levt längre än andra.
Kanske bör jag göra det tydligt att detta dock inte är ett försök att försöka dumförklara dig. Nej, jag inser faktiskt att det inte tjänar något till, utan detta är bara en liten okunnig valps simpla sätt att ifrågasätta en äldre honas ord. För visst vore det aningen konstigt om jag inte ifrågasatte det faktum att du tycks skryta om din kunskap och färdighet, samtidigt som du motsäger dig själv och inte ger något vidare intryck alls av att jag skulle kunna ha något att lära av dig?"
Nu reste hon sig upp. Eller, tja, det var väl mer en rörelse där hon rätade upp bakbenen och lyfte baken från marken. Framdelen tycktes ha varit redo att röra sig vilken sekund som helst, och musklerna i ryggen såg inte ut att inta nya positioner när hon väl stod upp igen och artigt mötte den andra honans blick, fortfarande med ett brett leende på läpparna.
"Jag kallar dig inte okunnig, Artemis. Och jag vet att jag antagligen borde känna viss tacksamhet för att du möjligtvis ser någon slags potential i mig. Men jag bugar inte för anda. Jag fjäskar inte. Och jag bemöter det beteende likvärdigt det jag själv bemöts av. Så så länge du ser ner på mig, försöker trycka ner och dumförklara mig, så länge du inte anser mig vara värdig ett uns av respekt eller ens försök till jämställdhet, har jag ingenting hos dig att lära."
Medan hon talat hade tonen i hennes röst blivit mindre sockersöt. Den hade blivit djupare, mörkare, tills den nått den gräns att den var snäppet vassare än hennes vanliga samtalston, och när hon väl talat till punkt hade leendet på hennes läppar försvunnit. Blicken var allvarlig, och hennes hållning stolt. Hon hade inte yttrat sig för att hon önskat fördriva tiden, hon hade yttrat sig för att klargöra hur saker och ting stod till.