Hon låter den lilla hållas. Lyssnar på orden som flödar över Selva's läppar. Orden blir bara fler och fler. Ingen gillar en blabbmaja. En del kanske tycker att en sann ledare ska vara en god talare. Men det är inte alltid vad som krävs. En sann ledare får saker gjorda. Och Artemis fick alltid saker gjorda när hon styrde. Ett flin pryder hennes läppar. Och bredare blir det.
"Selva. Att du yttrar dig på ett sådant sätt bevisar bara att du inte alls förstod vad jag menade med mina ord". Den lille talade om helt fel ting. Det kunde inte ha blivit mer fel än så. Det lockar henne att dumförklara Selva öppet igen. Men hon nöjer sig med att endast göra det i tanken. Key kan då inte ha sett någon hjärna i Selva. Det måste ha varit något annat. Potentialen till att bli en stolt krigare kanske? Men ingen tänkare. Eftersom hon drar fel slutsatser och dömer för snabbt.
"Fjäsk talar du om. Det är bara du som nämnt ordet fjäsk. Det jag talade om handlar inte om fjäsk som du tycks tro. Du kunde inte ha mer fel än så". Fjäsk? Aldrig skulle Artemis använda sig av fjäsk. Hon är smartare än så. Fjäsk används bara av veksinnade individer som inte ser någon annan väg. Fjärk är något man använder för att inte förlora något dyrbart. Sitt liv till exempelt. Faktiskt är det här så underhållande att hon har svårt att hålla sig från skratt. Och det är ovanligt att höra Artemis skratta.
"Och det sista jag yttrade innan ditt väldigt fina tal var endast menat att testa dig. Och även det tog du på fel sätt". Hon fuktar nosen med tungan. Kanske en rörelse för att lugna skrattet som bubblar inom henne. Att hon måste förklara det så noggrant är även det ovanligt för Artemis. Hennes ord brukar alltid förstås. Men såklart. Hon har aldrig samtalat med valpar förut.
"Jag kan erbjuda min hjälp. Om du är villig att följa min träning". Hon flinar illavarslande.
"Min träning är hård. Har du vad som krävs kan du gå långt". Hon sveper till med svansen.
"Det är dock många som stupat. Det märks tidigt om en novis har vad som krävs". En novis. Är det det hon kallar Selva nu? Även om novis inte är någon som står vidare högt är det väl ändå en uppgradering från valp.

Såklart spelar det ingen roll vad hon just sagt. Eller kanske är det just vad det gjort. Kanske har den andra honan faktiskt lyssnat till hennes ord. Men nej. Att tro det är att vara naiv. Någonting som borde framgå alltför tydligt då man studerar det flin som nu pryder den äldre honans läppar, och som bara tycks bli bredare. Nej. Det Selva har sagt har inte spelat någon roll. Inte den minsta. Och i samma stund som den andra tar till orda, lutar hon huvudet bakåt och himlar med ögonen. Så var det igång igen. Den äldre försöker envist visa hur fel hon har, hur liten och dum hon är. Hon har alltså inte lyssnat ett ord på vad den svartvita honan just sagt. Någonting som såklart förklaras efter en hel massa onödiga ord. Det var såklart ett test. Jaja. Ett test, hur kunde hon inte förstå det.
Hon sneglar demonstrativt åt sidan, som om att hon himlade med ögonen inte skulle ha varit tydligt nog på hur otroligt intressant hon tycker allt detta är, och vänder sedan blicken nedåt för att studera några små stenar som ligger vid hennes tassar. De är mer intressanta än faktumet att hon i just denna stund blir, ja... vad man borde kalla det är antagligen "uppläxad", av den andra honan. Hon kunde såklart inte ha haft mer fel än vad hon sade. Ja, vad än hon nu sade... I ärlighetens namn så har hon redan förträngt det och då den andra honan inte verkat lyssna på henne ser hon ingen anledning i att se till att kunna citera sig själv när hon väl ska svara den andra honan. Om hon nu ska göra det. Det är inte säkert. Just nu hör hon bara ett lågt surrande, ett irriterande ljud som hon gärna skulle bli av med, men som är så pass lågt att hon kan kosta på sig att bara ignorera det.
De där stenarna vid hennes tassar är trots allt ganska skapligt formade. Nästan runda. Perfekta att svepa upp med tassen och slunga iväg, om hon nu skulle ha någonting att kasta dem på. Tja, det finns en varelse hon skulle kunna tänka sig att kasta någonting i skallen på just denna stund... Tanken får ett brett flin att lägga sig på hennes läppar och hon skrattar lågt för sig själv medan hon knuffar lite på gruset framför sig. Det ena örat är vinklat framåt, medan det andra ligger i en konstig vinkel åt sidan. Tankarna har lugnat ner sig i hennes huvud, och tillåter nu rösterna att eka högt innanför pannbenet på henne. Den ena talar högre än den andra, varnar henne för att inte uppmärksamma sin omgivning, medan en helt annan försöker få henne att inse hur otroligt tråkig denna plats är och att hon bara borde vända sig om och vandra iväg. Det får det att rycka lätt i ena mungipan på henne, men hon skrattar inte denna gång. Instinkterna är tysta, de som annars alltid guidar henne och talar om för henne vad hon ska göra. Antagligen behövs de inte i denna situation.

Utan att lyfta huvudet sneglar hon upp emot Artemis när hon väl talat till punkt. Blicken som möter honans rubinröda ögon är kall, nästan blank. Örat som legat åt sidan spetsas, och svansen gör en svepande rörelse bakom henne, man får nästan intryck av att hon förhandlar med sin kropp som är ytterst negativt inställd om att hon ska få sträcka upp sig i sin fulla längd igen. Men till sist höjer hon iallafall huvudet. Blicken förblir densamma, viker inte en tum ifrån den andra honan, och hon knycker lätt nacken åt sidan som för att demonstrera att hon inte tänker skynda sig att svara den andra honan. Det är hon inte värd.
"Åh, vad jag tycker?"
En förvånad ton ersätter den djupa klangen i hennes röst och blicken synar nu den andra honan som om det är första gången hon ser henne.
"Nej, du har alldeles rätt. Du kunde inte ha mer rätt om hur otroligt fel jag har! Speciellt inte då du absolut lyssnat till mina ord och verkligen förstått dem. Ingenting undgår ju dig, du förstår ju innebörden i allt! Det är okunniga valpar som har fel och inte förstår, medan du, som är så full av kunskap och skicklighet, inte missförstår någonting!"
Svansen gungar fromt från sida till sida bakom henne, och hon ler tillgjort emot den andra honan. Vilken annan ungvarg som helst skulle kanske ha låtit bli att utmana och håna på det sätt som hon gör, speciellt vid ett tillfälle då den andra honan faktiskt erbjuder henne träning. Men en sak som man lär sig ganska snabbt om denna hona; hennes världsbild skiljer sig totalt från en normal varelse.
Dock försvinner leendet från hennes läppar lika snabbt som det kommit, och svansen stannar upp bakom henne i samma sekund som hon tippar huvudet åt sidan. Denna gång inte på ett valpigt sätt, utan för att understryka verkligen inte har givits den minsta anledning att anta den andra honans erbjudande.
"Jag borde antagligen vara tacksam."
Hon fnyser lätt för sig själv och vänder blicken bort mot vulkanen som reser sig högt emot himlen i öknens mitt.
"Antagligen knipa käft och lydigt säga att jag mer än gärna vill att du ska träna mig~" Hon mer nynnar orden än talar dem. Det ser ut som att hon befinner sig på en plats, långt ifrån lavaöknen och den gyllene honan, men hon vet precis vars hon är. Hon är kvar i nuet, och reflekterar över vad som just sagts. Men ingen iver eller ilska går att avläsa.
Så vänder hon sakta tillbaka blicken emot den andra honan. Studerar henne med sådan intensitet att man kan undra ifall hon kommer fräsa åt henne istället för att yttra sig.
"Du är antagligen svår att imponera. Men det är även jag. Du anser dig stå högre än alla andra. Backa undan och visa respekt, för det gör även jag. Och du är antagligen en god krigare med en del kunskap, som du nu erbjuder mig.
Men jag är ytterst otacksam.
Och jag vill veta om du bara driver med mig."

Hon ignorerar att valpen försöker tillrättavisa henne.
"Jag lyssnade på dig. Och nog finns det något hos dig som skulle kunna bli något stort. Jag är varken blind eller döv. Men mitt misstag var väl att slösa tid på dig". Hon biter ihop. Hon tänker inte börja bete sig opassande bara för att en liten illmarig bångstyrig valp inte vill lyssna. Hade de befunnit sig i far's armé hade valpen åkt på en ordentligt bestraffning. För att de ska lära sig att lyda order och klara träningen som ligger framför dem. Artemis var själv kanske inte den bäste på att lyssna. Men hon ville lära och därmed tog hon till sig allt som sades till henne. Allt som var av nytta i alla fall. Men den märks tydligt att denna valp är för dum för att inse vad som är värt att lyssna på. Det är inget som tillåts. Men Artemis måste låta det gå förbi. För de är inte i hennes far's armé. De är i en flock. Och Artemis har märkt att i en flock är det annorlunda. Vargar är vekare i en flock.
"Det märks att valpar som föds upp i en flock aldrig kommer ligga på samma nivå som en valp som föds upp i en armé. I din ålder stod jag redan med hög rang". De orden är inte menade att trycka ner. Hon yttrar endast vad hon uppfattat. Artemis kommer alltid vara mycket mer disciplinerad än denne Selva. Kommer Selva någon gång erhålla någon form av klass? Eller kommer hon alltid att drivas av... vad det nu är som driver henne.
"Om du tror att jag driver med dig så ska jag inte ödsla mer tid om det inte ger något. Det är förmodligen dags att gå". Säger hon. Tänker inte ödsla mer tid på denne valp som antingen är för dum för att se eller vägrar inse att en otrolig chans erbjuds. Hon styr stegen förbi Selva. Bortåt. Hon tänker inte stå där och slösa ord och tankekraft på en dum liten valp. Hon förstår inte vad Key kan ha sett i Selva. Och att se Selva som ledare skulle vara skrattretande. Artemis skulle aldrig acceptera en sådan varg som ledare. Hon skulle lätt kunna trycka ner Selva. Dra dumheten ur henne. Kanske skulle det kunna bli något vettigt av henne. Men att ens bry sig om någon sådan är uttröttande. Artemis har bättre saker för sig.

[Selva verkar bara kaxa medan jag sitter här och verkligen försöker hålla tillbaka Artemis och få henne att vara rätt "rationell". Eller vad f** man ska kalla det. x3 Försöker få henne att tänka annorlunda. Men inget verkar sjunka in hos Selva det minsta. x3 Snart ger jag upp och låter Artemis vara sig själv. Och mot en valp kommer hon inte vara särskilt trevlig. x3]

[Selva kaxar inte, utan hon ger vika för infall som hon tycker verkar vara de rätta att dela med sig av i samma sekund de dyker upp i huvudet på henne. Som du kan läsa här nedan är hon osäker på om Artemis verkligen menar det hon säger när hon erbjuder sig att träna henne, eftersom hon gett intryck av att tycka att Selva bara är en obetydlig liten valp. Så när du kanske tycker att Selva kaxar, så tvekar hon egentligen bara. Hon vet verkligen inte om Artemis bara driver med henne eller ej. Och att hon sedan är ytterst instabil i sättet och beter sig mer eller mindre respektlöst/hånfullt är ju för att hon är störd. Hon lyssnar till sina instinkter och de röster hon alltid hör. Sedan kan hon reagera reflexmässigt vissa gånger också.
Men jag bör skriva att jag faktiskt också håller tillbaka Selva lite grann. Tro inte att jag inte tar hänsyn till att du håller tillbaka Artemis och låter henne ge min lilla Selva ett sånt här erbjudande. Så tro inget annat än att vad Artemis säger faktiskt uppfattas och förstås. Jag försöker bara hålla Selva IC och hålla inläggen intressanta, samtidigt som jag vill att hon inte bara ska ignorera Artemis, vilket hon antagligen i vilket annat fall som helst skulle ha gjort. Hon är trots allt van att vandra genom livet utan att behöva ta hänsyn till andra. (: ]

Den unga honan står stadigt, med spetsade öron och koncentrerad blick, medan hon inväntar svar från den andra. Anledningen till att hon inte redan tagit chansen som nu givits henne, är för att hon helt enkelt inte tror att den andra honan menar allvar. Vanligtvis kan hon läsa av kroppsspråk och beteende utan svårigheter. Det är en barnlek att förutse vilka rörelser eller yttranden som andra ska göra, bara genom att studera dem under en kort tid. Kanske kan man säga att hon anser andra vara förutsägbara. Och kanske det endast beror på att hon själv är så fullständigt oförutsägbar. Men denna Artemis som står framför henne går inte att läsa av. Det enda hon hittills sett är högfärdighet, och orden som hon lyssnat till har haft två helt olika betydelser. Ena sekunden önskar hon försöka intala den yngre, få henne att förstå, hur dum och korkad och otroligt svag och patetisk hon är. Medan hon i nästa sekund erbjuder henne träning och tycks vilja få henne att tro att hon anser henne ha någon slags potential. Det går inte ihop. Och det får det att rycka till i ett av de svarta öronen, och blicken smalnar en aning. Kanske är det bara hon som inte får det att gå ihop. Tankarna och frågorna kolliderar inne i huvudet på henne med sådan kraft att det känns som om pannbenet ska spräckas. Skulle någon annan se det tydligare än henne? Är det kanske bara hon som inte förstår den andra honan? Någon annan kanske skulle tackat ja utan att tveka, för att de tyckts det stått solklart att hon varit uppriktig med sitt erbjudande om träning. Trots att hon ständigt vill påminna om att hon är så mycket bättre och att Selva egentligen inte har någonting att komma med... men att hon har potential...
Ett lågt väsande lämnar hennes hårt sammanpressade käftar, och hon sluter ögonen hårt medan hon vinklar öronen emot nacken. Vad vill Artemis? Orden som lämnar den andra honan når hennes öron, men hon låter dem ligga kvar emot nacken och håller beslutsamt ögonen stängda. Tror den äldre alltså att Selva äger potential? Eller har hon nu ändrat sig och tycker att alltihop bara varit slöseri med tid? Återigen blandas allting inne i hennes huvud, som en enda stor, seg klump, tung som bly, som vägrar reda ut sig. Tala klarspråk hynda.

När den äldre honan åter tar till orda rycker det lätt i båda de svarta öronen, men de ligger kvar vinklade emot nacken. Ingen ragg är rest. Nosryggen ligger slät, och kroppsspråket är avslappnat, bara just på gränsen till aningen spänt. Men denna gång tycks honan inte vilja smeta i ansiktet på henne hur klanderlig hon är som valp. Kanske kan det vara så att Artemis faktiskt vuxit upp inom en armé. Och att uppfostran där var helt annorlunda än den som Selva fått. Tja, kanske kan man inte kalla det mycket uppfostran. Inte från Fountains sida. Det enda hon för sina valpar har varit att ge dem mat, och sedan hjälpa dem utveckla sina krafter. En uppgift som Key sedan tog sig an gällande Selva. Det är det enda sättet som den svartvita honan känner till. Att man föds, man ges mat och får sakta men säkert lära sig att kontrollera de krafter man givits i livet. Sedan är det bara att kämpa. På egen hand. För man erbjuds ingenting gratis. Att hon fått följa Key och lyssna till henne har endast varit för att hon envist vägrat vika från ledarinnans sida, och till sist måste ju den så mycket äldre honan ha insett att valpen kanske bar någonting speciellt. Någonting som hon skulle kunna utveckla.
Men nu erbjuds hon ju någonting. Utan att ha behövt kämpa för det. Såklart låter det som att hon kommer få kämpa, ordentligt, om hon väl antar erbjudandet, men hon har inte lärt att man ibland kan ges möjligheter utan att man fått offra blod för dem först.
Ögonen öppnas sakta, och hon ser i ögonvrån hur den äldre honan vandrar förbi henne. Tydligen har hennes tålamod runnit ut. Kanske kan man inte klandra henne. Men Selva anser sig inte ha sagt eller gjort något fel. Det är den andra honan som uppfört sig på fel sätt. Inte kan hon klandra den yngre för att hon inte inser vart allt detta varit på väg. Att hon inte vill lita på den andre då hon helt plötsligt erbjuds en chans till träning bara sådär. Det är inte normalt. Så ska det inte gå till.
Hon vrider lätt på huvudet, sneglar efter den andra honan. Instinkterna skriker högt inom henne att hon borde vända sig om, skrika högt och klargöra för den andra att man inte bara vandrar över henne på det där sättet. Hon tillåter inte någon behandla henne på detta sätt. Men samtidigt så motsätter sig rösterna i hennes huvud, försöker lugna det heta temperament som brinner inom henne och försäkra henne om att hon bör låta den andra gå. Det kommer inte tjäna någonting till att svara emot henne eller säga någonting. Istället bör hon vara tyst och fortsätta sin egen väg. Tystnad gör mer ont än att man ska skälla och skrika.
Hon biter ihop käkarna med sådan kraft att det sjunger om det, och vänder åter blicken framåt. Varenda muskel i hennes kropp värker, och instinkterna skriker så högt att hon känner huvudvärken komma krypande. Det är fel. Det är fel att bara stå där och låta den andra honan vandra iväg. Med Artemis försvinner en chans, en möjlighet, att växa sig större och starkare och få kunskap. Och hon vill bli den bästa, den starkaste... inte spelar det någon roll att de är med i samma flock om hon låter den äldre gå iväg nu. Samma chans ges inte två gånger. Men hon kan inte lita på henne. Rösterna upprepar sig om och om igen, knuffar undan alla tankar och försöker tysta instinkterna; hon kan inte lita på Artemis.
"Vad skulle du tjäna på att träna mig."
Det är inte en fråga. Om än hon vill ha ett svar. Kanske är det en bekännelse, den unga honans sätt att säga att hon inte vill kasta bort den här chansen men att hon inte tror att hon kommer få den gratis. För det finns ingenting i denna värld som är gratis. Key har förklarat för henne hur ful och förstörd världen faktiskt är. Och enda sättet att klara sig genom livet är om man inser det och inte kämpar emot och naivt tror att det är en vacker plats fylld av underbara ting. Man måste inse att denna värld kretsar kring död, smärta och hunger. Starkast överlever. Smartast tar sig långt. Och de godhjärtade dör en plågsam död.
Hon vrider åter igen på huvudet och ser bort emot den äldre honan. Undrar om hon kommer stanna upp eller fortsätta. Att hon hört orden som lämnade den yngre är det ingen tvekan om. Tonen i hennes röst är stark och fylld av vilja. Stadig, och så en aning mörkare än den kanske borde vara. Men bara för att hon uttryckt sig tydligt, betyder det inte att Artemis måste ha hört henne.

[Känns som att Selva bara varit anti tills nu. x3]

Hon bryr sig inte. Varför ska hon bry sig? Hon gav ett erbjudande som är sällsynt. Speciellt. Hon ger sällan sådana erbjudanden. Aldrig faktiskt. Hon tar inte på sig sådant ansvar. Inte sedan hon lämnade fars armé. Utanför armén fanns det inga värdiga. Far hade ett gott öga till att avgöra vilka som var värdiga. Vilka som hade potential. Och Artemis är hans dotter. Nog har hon ärvt en del av hans färdigheter. Det som gör honom så mäktig. Hans blod rinner i hennes ådror. Mäktigt blod. Cazablod. Ett mäktigt krigarsläkte. Såklart hon är den bäste. Hon är född till det. Det är endast han som är mäktigare än henne.
Selva's ord når hennes öron och Artemis stannar upp. Hon vänder sig halvt mot den mindre vargen och ren pupillösa rubinröda blicken vilar på denne. Hon flinar lätt.
"Bra fråga. Jag brukar inte göra någonting gratis". Hon vänder sig helt mot Selva och tar några steg tillbaka mot henne.
"Kanske jag senare kräver något i gentjänst. Eller så kanske du själv kommer på något som jag kan vilja ha". Nej, Artemis är inte så generös att hon gör någonting för någon annan bara så där. Men kanske hon denna gång ändå är villig att tänja lite på sina regler. För en stund i alla fall. Vem vet vad framtiden kan komma att erbjuda?
"Det är kargblod som rinner i dina ådror. Eller hur?" Frågar hon sedan. Hon har anat det redan. En karg skulle kunna bli en god krigare. Artemis skulle kunna göra henne till det. Men en karg skulle nog aldrig kunna bli lika bra som en Caza.

Huvudet tippas åt sidan i en vinkel som ser ut att kunna knäcka hennes nacke. Öronen hänger slappa vinklade åt samma håll som huvudet, och man kan se att käkarna pressas samman så hårt som den lilla honan förmår. Problemet ligger inte i vad hon just sagt. Problemet ligger i vad som kommer sägas. Om någonting alls kommer sägas. Kanske kommer den äldre honan att ignorera henne. Hur ska hon hantera allting då? Hon tolererar inte att man ignorerar henne. Men denna hona kan hon inte bita, inte läxa upp. Inte än. Och även om hon skulle kunna det så är det inte säkert att det skulle vara ett alternativ. För honan har erbjudit sig att träna henne. Frågan är bara om hon verkligen menade det. Om det inte bara var ett infall som hon tyckte det kunde vara roligt att vifta med under nosen på den yngre i den här situationen. Men nej. Någonting inom den svartvita honan vet nu att det inte kan ha varit någonting annat än ett ärligt förslag. Kanske. Rösterna håller inte tyst. De pressar sig hårt emot hennes pannben, eldar på hennes kaosartade tankar ännu mer och hon vet inte hur hon ska göra eller vad hon ska tänka.
En röst höjer sig över de andra. Säger tydligt att hon inte kan låta den andra honan vandra iväg nu. Men hon får inte följa efter henne. Be om ursäkt, föra sig på ett jobbigt valp-sätt. Det är under hennes värdighet. Många av de andra rösterna stämmer in. Det är som att de alla är enade om att hon måste få den gyllene honan att inte bara gå iväg utan att ha gett henne ett rakt svar först. Men hon ska inte följa efter henne och kräva det. Eller så borde hon kanske. Bara försöka tillkalla sig hennes uppmärksamhet. Men hon få inte göra det så att hon framstår som en lägre varelse än vad hon är. Det är ytterst viktigt. Släpp inte på värdigheten. Men det finns de röster som tycker hon kan göra det. Denna gång... Instinkterna bryter emellan och skingrar alla tankar, frågor, funderingar och idéer, alla rösterna, genom att skrika så högt inom henne att hon blottar tänderna svagt för sig själv. Hon bör avvakta. Likt alla rovdjur bör hon lyssna till sina instinkter när de säger åt henne att avvakta. Detta är inte ett tillfälle att göra någonting annat. Inte röra sig, inte ge något ljud ifrån sig.

Ändå är det ljud som bryter tystnaden. Ord. Men det är inte den unga honan som yttrat sig. Det är den äldre.
Huvudet rätas upp och de svarta öronen spetsas, som om hon just vaknat ur djup sömn och inte hunnit uppfatta orden som just nått henne. Med lugn blick vänder hon sig om, studerar den gyllene honan som stannat upp och nu står vänd emot henne. En av rösterna, kanske är det tre av dem på samma gång, upprepar honans ord inne i huvudet på den unga. Nej, hennes fråga var inte dum. Vissa skulle kanske kalla den självklar, men huvudsaken är att den inte var dum. Och ordet gratis, det smakar alltid lika illa på hennes tunga. Exakt varför vet hon inte. Antagligen för att hon inte tycker att man ska förvänta sig någonting gratis i denna värld. Det finns alltid en hållhake, alltid någonting man måste ge tillbaka om man fått något.
När honan öppnar käftarna på nytt uppfattar Selva vartenda ord, varenda stavelse. Vet inte Artemis själv vad hon vill ha i utbyte? Det ena örat vinklas åt sidan, ett tecken på att hon inte är säker på hur hon ska reagera. Vill hon att den unga själv ska komma på någonting att betala tillbaka med? Återigen börjar hjärnan arbeta, kaos bryter ut. Men denna gång är det det vanliga kaoset som hon kan sortera ut vissa tankar ur. Vanligtvis de som upprepas flera gånger om, som är lätta att få tag på, men även de som hålls gömde långt bak i huvudet. Vad kan hon erbjuda denna hona..?
Frågan slår emot henne likt ett basebollträ och rensar huvudet. Det blir blankt, och för första gången på flera minuter vet hon exakt hur hon ska föra sig, vad hon ska säga, att hon ska lyssna till sina instinkter.
"Rent Kargblod."
Svarar hon med lugn stämma och nickar, som för att bekräfta vad hon just sagt. Ja, hon är renrasig Karg. Men till skillnad från kargens vanligt smidiga kroppsbyggnad, som påminner om en katts, så är hon kraftigt byggd. Redan nu i så unga år kan man se att hennes kropp är till för att bygga muskler, inte för att hon ska förlita sig på snabbhet och smidighet. Om än de kattlika dragen skiner igenom musklerna under hennes skinn. Hon kommer alltid röra sig graciöst, vara smidig, men inte lika lätt och snabb som andra kargar.

[guäh, jag är febrig och snorig och trött. Hoppas allt inte bara blev blajj. Och Nej. Selva har inte varit anti. Det är som jag skrev i mitt andra inlägg. Hon har reagerat precis så som en osäker psykiskt störd unghona skulle ha reagerat. (; ]

Hon studerar Selva igen och det klipper till i öronen när den lilla tiken talar. Rent kargblod. Jo, det skulle kunna bli något av henne. Om hon är villig att göra som Artemis säger.
"Rent kargblod säger du". Hon fuktar nosen med tungan och tar några steg närmare men stannar snart och sveper till med den höjda svansen.
"Det låter hoppfullt". Ett lätt flin placeras på hennes läppar men är lika snabbt borta. Artemis är inte en smilfink. Hon behåller värdigheten i alla situationer. Även i de hopplösa fallen. Men i de fallen brukar Artemis inte befinna sig.
"Du kanske inte känner till min ras". Det ställs som en fråga. Men hon låter inte frågande. Artemis har hört mycket berättas av sin ras. Hennes far har berättat. För det är en stolt ras hon tillhör. En magnifik ras.
"Jag är en Caza. Född till trädcaza men tränad som en markcaza". Hon använder benämningarna på detta språk för att Selva ska förstå. Hon skulle nog inte förstå om Artemis använde sig av de rätta orden.
"Min ras har under många år felaktigt kallats stridskargar. Detta är helt fel benämning så jag varnar er för att kalla en caza för stridskarg. Det uppskattas inte det minsta". Verkligen inte. En caza är en caza. Så enkelt är det med det.
Det går inte att ta miste om att Artemis är en sann caza. Och hon är stolt över sitt blod. Stolt över att vara hans dotter.

[Dåligt svar. x3]

Utan att röra den minsta muskel, nästan utan att blinka, står den yngre honan kvar på den plats hon valt att vila tassarna och ser upp emot den andra honan. Vad som kan tänkas pågå innanför pannbenet på henne går inte att försöka avläsa i den bestämda blicken eller den stolta hållning hon visar upp. Kanske är det så att den äldre honans ord nått någonting inom henne som lyckas väcka förväntan? Eller så ger hon bara sken av att lyssna till den andra honan, för att senare kunna besluta hur hon vill spela sina kort. Att hon gett intryck av att lockas med lovord som träning och styrka är dessvärre inte tillräckligt för att man ska kunna anta att hon ska hålla fast vid den åsikten. Denna honas tankar och känslor är som en ständig bergodal-bana, utan stopp i ett virrvarr av kaos som ibland slår emot insidan av hennes huvud så hårt att hon utagerar den minsta frustration genom att hugga tag i första bästa varelse intill sig. Om man tror sig känna henne, veta hur hon kommer reagera i en situation hon sätts i, då är man lika dum som grisen som äter av hjärtans lust tills den en dag är fet nog att läggas på julbordet.

Det rycker till i ett av de spetsade öronen, och huvudet tippas så lätt åt sidan att man kan fundera över ifall man bara inbillat sig rörelsen. Orden som lämnat den andra honan, och det korta leendet, är allt som behövs som bekräftelse. Den svartvita honan vet nu att hennes rena blod imponerat en aning på den andre, och det får henne att flina lätt för sig själv. Nej, detta är inte ett tillfälle som hon någonsin skulle ha låtit glida henne mellan tassarna. Hur detta möte än startade, vad de två honorna än kan tänkas tycka om varandra för stunden, så är det i Selvas huvud redan dåtid. Vad som sagts har sagts, vad som gjorts har gjorts, och det är vad som kommer sägas och göras som hon lägger allt sitt fokus på.
De giftgröna pupillerna vidgas och de svarta öronen tycks spetsas ytterligare. Den mask av lugn och beslutsamhet hon visat upp har bytts ut emot nyfikenhet och iver. Om än glimten av iver i hennes ögon kan ifrågasättas. Hon är inte den som tjatar eller försöker stressa fram resultat. Ändå så kanske hon vill att den andra honan ska se att hon är villig att lära. Så mycket som är möjligt. Och att hon tänker arbeta för det, visa att hon inte är den som krälar i smutsen eller ångrar sina beslut, det får kämparglöden att brinna hett inom henne och hon rätar upp huvudet innan hon sänker hakan en aning. Inte en gest för att på något sätt försöka avbryta den andra honan. Utan ett tecken på att vad som än undsluppit hennes tunga för bara någon minut sedan nu inte längre spelar någon roll. Artemis har erbjudit henne en utmaning, och hon tänker anta den.

Vid frågan som ställs, om än den inte ställs på samma sätt som en vanlig varg skulle välja att ställa den på, får hennes blick att smalna en aning och huvudet vrids lätt åt sidan; som om hon försöker tänka efter men egentligen redan vet att hon inte har en aning om vilken ras en andra honan tillhör. När Artemis fortsätter, nämner rasen Caza, låter Selva blicken vandra över den gyllene honan och riktigt studera hennes anatomi. Slank men högrest, säkert kraftfull men inte med översvallande muskler. Hon har aldrig hört talas om rasen Caza förut. Och om man nu ska lyssna på vad Artemis säger, så finns det tydligen två olika sorters Caza. Inte för att det säger den svartvita honan så mycket, men hon lyssnar och reflekterar över informationen hon just givits. Rösterna i hennes huvud låter orden ansluta sig till resten av kaoset i hennes huvud, så att hon en dag kan leta fram det och minnas.
Inte heller har hon hört om stridskargar, om än hon måste medge att det låter mer beskrivande än Caza. Stridskarg. Man bör alltså inte tilltala en Caza som stridskarg. Det skulle aldrig falla henne in. Men ordet låter bra mäktigt i hennes öron. Stridskarg. Är det så hon själv kommer beskrivas i framtiden? Som en fulländad krigare, en renblodig Karg som ingen kan mäta sig med. Rent av en Stridskarg?
Nog smakar det bra på tungan. Men hon vet alltför väl att hon inte bör förvänta sig sådana saker, inte än. Dessutom bör hon fokusera på situationen hon befinner sig i, inte låta kaoset inuti huvudet uppsluka henne.
"Äger alla trädcaza pupill-lösa ögon?"
Då hon själv aldrig mött eller sett någon varg med ögon liknande hennes, grön pupill och orange iris, så kan hon inte annat än finna den äldre honans ögon intressanta. Röda ögon är inte ovanligt, men att inte äga någon pupill alls och ändå kunna se världen utan problem, det måste erkännas ytterst fascinerande.

Artemis har alltid varit stolt över sitt blod och sin härkomst. Och sin träning och de förutsättningar hon givits tidigt i livet. Stolt över den hon är född till och som fadern sett något hos. De röda ögonen vittnar om det starka blod som rinner i hennes ådror. Om än hennes ögon inte riktigt äger blodets röda färg så kan man ändå säga att det är nära nog. Artemis studerar den mindre tiken medan tiden sakta förflyter mellan dem. Om det går allt för lång tid innan något händer eller om det bara förflyter några få sekunder går att diskutera beroende på individens verklighetsuppfattning. Artemis själv har alltid varit den som vill se snabba resultat. Så hennes uppfattning om tid är personlig för henne.

Blicken har glidit iväg lite. Endast flyktigt sökt sig över omgivningen för bråkdelen av en sekund. De tofsprydda öronen klipper mjukt till och blicken vilar åter på Selva när denne tala igen. Ett kort flin lägger sig för en stund på hennes läppar men är lika snabbt borta igen.
"Har alla kargar giftgröna pupiller?" Kontrar hon lite öronen klipper mjukt till på huvudet igen och tungan fuktar lätt läpparna.
"Det är förmodligen olika från individ till individ". Artemis brukar inte lägga ner så mycket tid på att kolla in andras ögon vid möten. Den där Cheveyo hade nog inte heller pupiller när hon tänker efter. Eller så hade hon det. Ääh. Det är bara triviala saker. Inget man behöver lägga ner mycket tankeverksamhet på. Det finns viktigare saker att tänka på.

Det rycker till lätt i nosen när den äldre honan, istället för att ge ett direkt svar på den yngres fråga, svarar med en motfråga. Nosryggen veckas en aning och en lätt fnysning, nästan inte mer än en snabb utandning, undslipper henne i samma stund som hon viker blicken åt sidan. Idiotiskt. Såklart är det olika från individ till individ, hon om någon borde veta. Ändå undslapp den idiotiska frågan henne innan hon hann tänka efter ordentligt, och det fick henne att framstå som en dum liten valp när den äldre honan målade upp svaret på det där sättet. Och hon kan inte ens lägga skulden på den äldre för att hon nu känner sig förnedrad, hon har bara sig själv att skylla. För att hon beter sig som en dum valp, trots att hon inte är det. Hon må vara ung, men hennes intellekt kan mäta sig med många redan vuxna vargars. Såklart är det också någonting som varierar från individ till individ. Vissa är dumma som sten, trots att de levt i många fler år än henne, medan andra får henne att känna sig obehagligt illa till mods. Artemis tillhör en av de vargar som Selva inte vet riktigt vad hon ska tro om. Det är ingen tvekan om att honan är klipsk, och att hon äger erfarenhet och kunskap som Selva hungrar efter att få smaka på själv, men samtidigt är honan mycket svår att läsa av. Nästan som att hon tycker vara sig förmer, och inte vill riskera att sänka sig till andras nivå genom att sänka garden.

Utan att hon själv är medveten om det har den unga på nytt vänt blicken emot den gyllene honan, och nyfikenhet lyser åter i hennes ögon. Frustrationen som rusat genom henne för bara ett ögonblick sedan är borta, och nu kan hon inte låta bli att på nytt försöka avläsa den äldre honan som, trots att det är ett ytterst motvilligt erkännande, faktiskt intresserar henne. En aning. Den äldre är inte så vältalig, men om det bidrar till att den yngre ska irritera sig på henne eller försöka lära sig mer om henne, det vet hon inte riktigt. Viljorna inom henne krockar, och det är mer än en röst i hennes huvud som säger vad hon bör göra. Någonting som säkert skulle förvirra eller driva en annan varg till vansinne, men hon har aldrig någonsin fått vara ensam i sitt huvud. Hon delar det med så många andra versioner av sig själv, möter hela tiden helt andra åsikter av rösterna än hon själv har. Så för henne är det inga problem att slå undan kaoset, om så bara för en sekund, för att få ett ögonblick av klart tänkande.
"Förmodligen," säger hon sedan instämmande, men i en låg ton som får henne att låta mer funderande än säker. Blicken har åter vänt ner mot marken, men när hon åter lyfter den för att möta Artemis' röda blick fuktar hon försiktigt nosen med tungan och viker ena örat åt sidan, medan det andra fortfarande är uppmärksamt spetsat.
"Så, för att träna mig skulle du vilja ha någonting i gentjänst i framtiden?" Frågan är inte uppkäftig, heller inte så mycket en fråga... Det är mer en förfrågan om en förklaring. Inte för att hon tvivlar på sig själv, nej självförtroendet är det inget fel på, men då Artemis verkar värdesätta sig själv så högt så kan hon inte låta bli att undra varför denna hona erbjudit sig själv att kunna leda träning. Det glänser till i den orangea blicken, och de giftgröna pupillerna är aningen bredare än de tidigare varigt, men ingenting talar för att hon ifrågasätter den äldre. Tvärtom... det är faktiskt nu det börjar bli intressant.

Inget går att avläsa i hennes anlete. Vad hon tänker går inte att utröna. Men någon bakomliggande tanke borde det finnas... Eller? För Artemis är inte den som gör något för någon annan än sig själv. Det är endast hennes själv som hon tänker på. Ingen annan spelar någon roll. Så hennes agerande, och hennes ord, i det här mötet skulle, för någon som känner henne, förmodligen verka förvirrande och underligt. Men det är inte många som faktiskt känner henne. Och skulle någon ändå komma henne nära skulle de snabbt få inse att hon inte går att komma nära.
"Tjänster och gentjänster". Svarar hon lugnt. Hon har inte på den senaste stunden försökt att på något sätt reta upp eller förvirra den yngre tiken. Artemis är alltid seriös. Hon är inte den som skämtar om något. Faktiskt så besitter hon nog inte ens en gnutta humor. Hon står lugnt kvar där hon står. Men detta möte börjar ändå leda mot sitt slut. Det borde de båda har börjat inse vid det här laget. Hon har redan gjort det klart för Selva att träningen inte kommer bli lätt. Artemis kommer pressa henne hårt för att riktigt få fram potentialen. För styrkan finns där redan.

[Kanske borde ta och avsluta snart? :3]

Den unga karghonan studerar den äldre honan med en blick som tydligt talar för att hon inväntar ett svar med spänning. Ändå så finns det någonting självsäkert hos henne, någonting som inte många andra valpar i hennes ålder besitter. En självsäkerhet som aldrig sviktar, som ständigt talar om för henne att hon kan besegra alla hinder som kommer i hennes väg. Många unga vargar bär på någonting som kallas dumdristighet, att de tror sig stå över allt annat i världen. Att de är oövervinnerliga. Men denna unga hona har redan kommit att inse att man inte ska underskatta de som står framför en som motståndare, och man ska aldrig anse sig själv vara fullärd. Dumdristig, ja kanske. Men var inte alla unga valpar dumdristiga till viss del, hur stort deras intellekt må vara? Inte för att hon trodde att det någonsin skulle finnas någon annan i hennes ålder som hade lika stort intellekt som hon... tanken var rent ut sagt skrattretande. Men hon insåg att hon inte skulle bli tagen på allvar så länge hon talade om sig själv som överlägsen redan fullvuxna vargar. Lite dumdristighet var hon tvungen att leva med, iallafall tills dess att hon tränat upp en styrka som ingen kunde mäta sig med. Då skulle hon sluta käftarna om strupen på de vargar som vågade visa henne respektlöshet, och de skulle inse att det sista misstaget de gjort i livet var att underskatta henne.

Den svarta svansen knyckte till bakom henne, och de unika ögonen slöts i en blinkning, det ena bara bråkdelen av en sekund före det andra. Det gick inte att avgöra hur den gyllene honans svar skulle lyda. Och när det väl kom, ja, då kunde den unga karghonan inte hindra ett brett leende från att smyga sig över hennes svarta läppar. Hon skulle nog kunna lära sig att gilla denna äldre hona. Trots allt, hon skulle bli hennes ledare. Och det kunde ju inte skada om hon byggde upp lite relationer innan den dagen stod för dörren.
Hon sänkte blicken till marken, öronen var fortfarande spetsade och huvudet gungandes lite från sida till sida innan hon flyttade de svarta framtassarna närmare varandra. Sedan lyfte hon åter blicken, lät höja hakan en aning mer än tidigare när hon studerat den andra honan, och så mötte hon stadigt hennes rubinröda blick innan hon sade:
"Jag är redo."

[ AVSLUTAT! ]