Lavaöknen ligger under honom. Och snart har han även lämnat den bakom sig. Det känns skönt att känna vinden slita i pälsen när han far fram över den öppna himlen. Han känner att han har irrat omkring allt för länge. Det är dags. Han vill fullfölja sitt mål. Han vill ha något att kämpa för. Han vill ha ett syfte. Och han vill följa sin far. Därför bestämde han sig att det är nog med valpiga fasoner att försöka utforska detta land som han hört så många sagor om. Han har målet i sikte. Men han kan inte ha för bråttom heller. Han måste vara taktiskt.

De stora korpsvarta vingarna vinklas lätt och han börjar dala ner mot marken. Var det inte här omkring någonstans det skulle finnas en annan flock? Han får vara försiktig med att inte klampa in på andras revir. Det skulle se illa ut. Men när tassarna snart tar mark känner han ingen revirdoft. Då kanske han hade turen att hamna utanför gränsen trots allt. Han sträcker på de stora vingarna och viker sedan in dem mot kroppen. Han rullar lätt med skuldrorna och gäspar stort innan han bestämmer sig för att gå en bit. Kanske han kan stöta på något intressant. Kanske en matbit med. Det skulle inte sitta fel. Även om han inte är så värst hungrig. Öronen spetsar framåt på huvudet och han lunkar fram i sakta mak. Han drar ett djupt andetag och sträcker lätt på nacken innan han stannar upp och ruskar på hela kroppen. Vingarna fälls ut en bit och det frasar mjukt i fjädrarna. Sedan läggs vingarna tillrätta igen och han fortsätter framåt.

Han förundras smått över platsen. I fjärran syns en stor vulkan och marken är sprucken på sina ställen. Marken är varm och på sina ställen skvalpar det upp lava ur sprickorna. Man måste visst se sig för vad man sätter tassarna. Unghanen flinar lätt och breder ut sina stora vingar och tassarna förlorar fästet med marken när vinden sveper honom framåt. Han glider fram på sin vind. När han kommit en bit fäller han ihop vingarna igen och tar mark. Han tar några travande steg framåt innan han saktar av till en lunkande takt igen.

[PAX TILL TRAMPTASS]

Svavellukten sved i näsborrarna. Värmen var tryckande, obehaglig. Rök bolmade upp ur sprickorna i den torra, svartnade marken. Det var den mest ogästvänliga plats man kunde tänka sig och det var hit hans tassar hade fört honom. Till Lavaöknen. Här hade han vandrat i dagar, rastlösheten och frustrationen hade tvingat honom att ständigt vara i rörelse, när hade han sovit senast? Han mindes inte. Han hade glömt hur det kändes att vara helt utvilad. Han hade glömt smaken av blod, av kött. De senaste veckorna hade den vite jagat honom i hans drömmar. Sakta började han inse att de aldrig skulle återfinna honom. Sökpatrullerna hade hittills inte nått några framgångar överhuvudtaget. Inga tecken, inga spår. Ingenting.

Den brune hanen stannade upp och stirrade ursinnigt ner i marken. Bröstkorgen vibrerade kraftigt och han flämtade häftigt efter andan. Han behövde Nevada. Nevada hade alltid funnits där. Varför hade han lämnat honom med en flock i kaos? Varför hade han lämnat dem nu, när de behövde honom som mest?

Tramptass visste att frågorna skulle lämnas obesvarade. Och det kanske var den vetskapen som gjorde honom mest frustrerad, för Tass fick alltid sina frågor besvarade, på ett eller annat sätt.

En brännande smärta i trampdynorna fick den brune hanen att återvända till verkligheten. Han flyttade sig ilsket till en svalare punkt där han kunde stå utan obehag. Vid det här laget hade han vant sig vid öknens hetta, men lavaöknen hade en annan sorts värme och han var inte riktigt säker på om han gillade den eller inte. Det ryckte till i den bruna kroppen och den röda blicken höjdes plötsligt. Han glömde snabbt bort både Nevada och huruvida lavaöknens värme var bättre än Tenkais öken för han uppfattade en annan varelse inte långt ifrån platsen han befann sig. En ung varghane, iallafall till sinnet, för Tass hade inte fått syn på honom ännu utan kunde bara känna hans sinnes närvaro.

Tålmodigt stannade han kvar på sin plats och väntade in den främmande vargen utan att avslöja sin närvaro.

Den unga hanen fortsätter framåt. Han är fortfarande ung. Men han har haft en bra läromästare. Har fortfarande. Och Midas vill inget hellre än att stå vid sin faders sida. Kämpa för det fadern håller kärt. Och även känna att han själv håller det kär. För alla historier har fängslat honom. Han är ung men har redan vunnit en imponerande höjd. Hans kropp är musklad även om det fortfarande är en ung kropp som kan klara mycket mer muskler än så. Och den tjocka pälsen får honom att se nästan ännu större ut.

Han vill se öknens sandiga vidder. Han vill bli en del av den. Följa den flock som en familj. Och lyda den ledare fadern respekterar. Unghanen vandrar i sina egna tankar. Men har ändå ett gott öga på var han sätter tassarna. För även om han är van vid eldens hetta så är lava ännu något som är en gnutta för varmt även för honom.

Midas stannar tvärt när vinden lyckas få kontakt med honom och viskar till honom att det finns någon annan i närheten. Doften av en främmande varg når honom. Men doften innehåller en tråd som han känner igen. Sand. Öken. Hetta. Inte denna dunkla svaveldoft som denna Lavaöken är proppad av. Midas fixerar främlingen med blicken och vandrar sakta närmare. Försiktigt och med lätt misstänksamhet. Kan denne vara en av öknens djävlar? I huvudet går Midas igenom alla namn som fadern har uttalat. Är det något som passar denne främling? På behörigt avstånd stannar den svarta unghanen upp. Nickar lätt hälsande åt främlingen.
"Goddag". Hälsar han artigt. Rösten är ung. Men med en mörk ton som vittnar om en ungvargs övergång till vuxenlivet. Han är ingen valp. Men han är långt ifrån vuxen.

Det tog inte lång stund innan en svart varg kom inom hans synfält. Tramptass studerade honom under tystnad. Han hade aldrig sett vargen innan, men ändå såg han bekant ut. En vit mask prydde halva hans ansikte och på ryggen vilade ett par vingar.

"Goddag." Sa främlingen. Tramptass flinade svagt och gick obekymrat närmare den mörke hanen. Det var först när han kommit närmare främlingen som han upptäckte de omaka ögonen. Ett svart och ett rött. Fortfarande tyckte han att ungvargen såg bekant ut. Han höjde blicken, sökte i minnet. Och det var då det slog honom. Han skrattade kyligt. Det kunde inte vara möjligt. Han sänkte blicken och granskade återigen hanen framför sig. Jovisst, det var det enda logiska. Han behövde inte ens undersöka hanens sinne för att vara säker. Däremot behövde han ett namn och det var ingen konst att ta reda på det, den andre hanens sinne var oskyddat.

"Goddag, Midas, son av Malvado." Hans flin blev bredare då han uttalade faderns namn.

[Ett isblått öga och ett blodrött. :3]

Midas står stilla när främlingen rör sig närmare. Granskande. De udda ögonen följer främlingen med blicken. Han försöker komma på ett namn. Går igenom alla historier som har vandrat över faderns läppar. För det är faktiskt inte mycket som fadern inte har berättat.
Öronen klipper till på huvudet när främlingen talar. Midas skulle kunna tappa hakan men upprätthåller lugna anletsdrag. Bara en lätt förvåning kan skymtas i de udda ögonen. Öronen spetsas framåt.
"Jag måste erkänna att jag är förvånad. Hur kan ni känna till mitt namn?... Tramptass". Självklart. Den stora bruna hanen framför honom kan inte vara någon annan än ökenflockens beta. Tramptass. Midas talar med artigt uttryck. Han är väluppfostrad. Med artighet och god ton kommer man långt. Och det är bättre att vara artig än att råka säga eller uttrycka sig opassande och dra på sig svårigheter.
Den stora svarta hanen står stilla. Framtassarna tätt ihop och högrest ställning. Likt en tränad soldat. Huvudet inte högre än den andres eftersom Midas redan vet vilken mäktig ställning den andre innehar. Tänk att han skulle möta på Devils beta här.

[Midas har ju inte mött sin far på ett tag nu och inte fått höra om att Nevada inte längre är med Devils och så.]

[Åh ja, självklart, sorry ^^ ]

"Jag måste erkänna att jag är förvånad. Hur kan ni känna till mitt namn?... Tramptass".

Den bruna hanen skrattade långsamt. Så Malvado hade informerat sin son om flocken. Tass anade att det inte var slumpen som hade fört Midas hit. Det fanns två anledningar till att slyngeln var här, antingen ville han tala med sin far, eller så var Devils av intresse för honom. Men Tramptass kunde inte avgöra vilket utan att undersöka hans sinne närmare, någonting som de flesta vargar ansågs vara oartigt och rent av obekvämt. Inte för att det brukade bekymra Tramptass, men nu var det ju trots allt en nära väns avkomma det handlade om. Lite vett i skallen hade han ändå.

"Om du känner till mitt namn så borde du även vara bekant med vad för sorts krafter jag besitter." Svarade han lugnt. Han lät frågan förbli obesvarad. Han studerade den svarte hanen där han stod framför honom, stolt hållning, men inte utmanande. Han visste sin plats. Han rörde sig som en krigare, helt klart. Men var han en krigare?

"Något säger mig att du inte är här för den exotiska värmens skull." Sa han sedan med ett sarkastiskt flin. "Så.. vad gör du här?"

Midas låter sig studeras. Han står lugnt kvar på sin plats. Ser på Tramptass utan att direkt ta ögonkontakt. Han vill inte komma på kant med Tramptass. Han vill ju ha en chans i Devils.
Kraft? Han nickar lätt. Jo, far berättade det med någon gång.
"Jag är medveten om det. Och jag har inget att dölja". Svarar han. Midas har aldrig stött på någon som kan läsa och kontrollera tankar. Men det är en mäktig kraft. Att ha fri tillgång till andras tankar. Till medvetandet. Det är minsann någon man inte vill ha som sin fiende.

Det drar lätt i mungiporna på den svarta unghanen när Tramptass talar igen.
"Ni har rätt. Far har ofta berättat historier. Och de historier som fängslat mig mest är de om Devils. Flocken i öknen. Jag vill följa min far. Det är något jag strävat efter sedan jag var valp. Det är det jag har tränat hårt varje dag för. Att få följa och kämpa för den flock han ser som sin familj. Att jag en dag med kanske kan få se den som min familj". Han har sänkt huvudet något mer. I en respektgivande gest. Midas är inte direkt en talare som väljer många ord. Men han brinner verkligen för det här. Det är verkligen det här han vill. Och här står han framför självaste Tramptass. Han vill inte göra något fel.

Tramptass kunde känna ivern som glödde när hanen talade om Devils, det var ingen tvekan om att det Midas sade var sanning. Han hade tränat hårt, varje dag. Han ville vara en del av flocken. Men kunde han offra allt för den? Kunde han lämna sin familj, om han hade någon? Skulle han lyda order utan att ifrågasätta? Skulle han kunna slakta vargar utan att tveka?

"Du vill följa din far säger du? Din far är en mäktig varg, han har gjort stordåd för flocken och viktigare än så, han har offrat allt för Devils." Han plirade med ögonen och höjde kritiskt huvudet. "Vi kommer ha höga förväntningar på dig, om du kommer in i flocken och det är ett stort om, valp." Han släppte inte den svartes blick. Han behövde tala med Malvado. Men innan dess behövde han vara på den säkra sidan. Det var oroliga tider och man kunde inte lite på någon.

"Säg mig.. Berättade din far någonting om våra intagningsritualer?" Ett slugt leende prydde hans läppar då han talade. Han gav hanen några sekunders betänketid innan han lät sin kraft flöda ut mot Midas, som en osynlig hand som sträckte sig efter ett äpple. Hans sinne var oskyddat, så lätt att bara ta sig in i, så lätt att skada, om han ville, känslor och minnen strömmade över honom, var nära att kväva honom. Okända ansikten, träd, Malvado. Det tog flera sekunder för Tass att få ordning på allting och börja selektera ut de viktigaste bitarna.

"Det här kommer stickas lite." Fnittrade han hånfullt när han började riva och slita i minnnena, allt för att försöka hitta gömda hemligheter och kanske rentav tankar om att konspirera mot Devils. Kanske var han paranoid, men inga misstag fick begås när det gällde flockens säkerhet.

(Jag antar att han inte vet hur han skyddar sitt sinne mot mentala krafter, men om han kan det, säg till så får jag ändra ^^ )

[Nejdå. Midas är inte så bra på att skydda sitt sinne mot telepatiska krafter. :3 Men han skulle gärna vilja lära sig.]

Midas lyssnar uppmärksamt när Tramptass talar. Han nickar lätt.
"Far har berättat många historier. Han är den jag ser upp till". Svansen sveper till bakom honom. Midas är stolt över att ha Malvado som far. Att dela den svarta hanens blod. Det är stort. Midas önskar verkligen att han kan göra rätt för sitt arv. Göra sin far stolt.
"Jag gör vad som helst". Svarar han utan minsta tvekan.

"Han har inte sagt för mycket". Säger han då Tramptass frågar honom om intagningsritualer. Lite hemlighetsfull har väl Malvado varit. Men det har bara lockat Midas ännu mer.

Midas är inte säker på vad som händer sen. Men det sticker till och det känns som att han inte längre är ensam i sitt huvud. Öronen tippar ut åt sidorna och han ser lite förvirrad ut. Han är inte säker på vad Tramptass gör. Men han håller sig ändå stilla. Han vet heller inte hur man värjer sig mot något sådant här. Men nog skulle det vara bra att kunna.

Den bevingade hanen stod stilla när Tass grävde i hans minnen, klokt av honom, tänkte Tass. Han visste hur smärtsamt det kunde vara att streta emot. Det gick relativt snabbt att undersöka ungvargens sinne. Han var ju trots allt ung och hade inte varit med om så mycket än. Han hade flera syskon, inga som Tass hade sett innan, deras mor var för honom också okänd. Många platser i Numoori hade han besök, många vargar hade han träffat. Hela tiden strömmade viljan att göra faderns stolt genom alla tankar och minnen. Ja, valpen hade talat sanning och han hade heller inget att dölja, ingenting som Tramptass kunde hitta iallafall. Sakta drog han sig tillbaka till sitt eget sinne. Han lade huvudet på sned och stirrade roat på den svarte hanen.

"Du vill verkligen det här va?" Flinade han och ruskade på sig. Han hade blivit stel av att stå still så länge. Malvado hade en hel del att förklara. den tanken roade Tass. Han blev allvarlig igen. "Jag måste veta hur stridsduglig du är innan jag ens överväger tanken på att släppa in dig i flocken."

Med de orden intog han en hotfullare ställning, hans tassar gled längre isär, öronen ströks bakåt och svansen höjdes. En dov morrning rullade uppför hans strupe innan han utan vidare förvarning kastade sig emot den andre i ett försök att få honom ur balans. Samtidigt högg han med väckt ursinne mot de infällda vingarna.

Han vill det här. Så innerligt. Det kryper i hela kroppen på honom. Han nickar. Höjer huvudet något. Sträcker lite mer på sig. Utan att överdriva det. Hållningen är fortfarande under Tramptass. Ord behövs väl knappast efter att Tramptass rotat runt i unghanens huvud. Öronen klipper till på huvudet.

Midas blir först lite ställd. Menar Tramptass att de ska slåss här och nu? Midas kan mycket väl se att den äldre hanen är i en helt annan klass. Midas lär bara vara småpotatis i jämförelse. Öronen lägger sig mot nacken men det ena av dem spetsas igen när Tramptass kastar sig mot honom. Siktar på vingarna. Midas förflyttar sig snabbt åt sidan. Vingarna fälls ut och upp en bit och det blir ett lätt dovt ljud av rörelsen. Den snabba rörelsen får honom att hamna med sidan mot Tramptass och med tyngd skjuter han ena axeln mot den äldre hanen för att försöka få denne ur balans.

Midas har tränat mycket på närstrid. Han är inte rädd att ta i. Och vingarna behöver inte bara vara i vägen eller känsliga i en strid. Men i just den här striden vet han inte hur långt han vågar gå. Krafter är säkert inte tillåtet eftersom Tramptass ville se stridsduglighet. Är tänder och klor tillåtna? Tramptass är säkert smidig nog att kunna undvika sådant men den där blicken den äldre hanen hade haft när han kastat sig mot Midas hade sagt att det var allvar. Men hur mycket allvar? Vågar Midas rikta ett hugg mot Devils beta? Men han ville ju se stridsdugligheten och inte bara smidigheten i strid?

[Blöö. Kom inte på några bra moves alls. -.-]

Tramptass kunde känna den unga hanens förvirrade tankar. Alltid samma visa, de ville inte skada honom. Han flinade roat, antingen trodde de för högt om sig själva eller för lågt om Devils beta. Tass himlade irriterat med ögonen. Slåss din ynkygg, jag är din fiende tills jag säger något annat. Sa han ilsket i hanens huvud och koncentrerade sig sedan på att inte hamna ur balans när den yngre hanen knuffar till honom. Han tog ett steg bakåt för att inte tappa balansen men det tog honom inte lång stund innan han åter hade kastat sig emot den svarte vargen, i låg profil, den här gången riktade han ett hugg emot halsen.

[jag kommer inte ens på något vettigt att skriva xD ]

Ynkrygg. Midas morrar. Han tycker inte om att kallas sådant. Det får mörkret i honom att röra på sig. Han piskar till med svansen. Fiende tills annat är sagt. Okej.
Tramptass kastar sig mot honom igen. Siktar på strupen. Midas hukar sig. Skjuter ifrån med bakbenen och kastar sig fram för att möta den andres käftar. Sin egen käft öppen och redo. Närstrid är något han faktiskt gillar.

[Kort kort. x3]

Tramptass skrattade högt då han hörde den andre morra. Förolämpningen hade gjort verkan. När den andre mötte honom med öppna käftar svarade Tass emot med samma medicin. Han kastade sig upp på bakbenen och måttade kraftfulla sparkar med frambenen mot den andre samtidigt som han högg emot ansiktet.

Midas var orädd, men han tog inga risker. Smart grabb. Han kunde slåss, även om han behövde finslipa lite på sin teknik.

Tramptass hoppade åt sidan för att ge den svarte lite andrum. Sakta cirklade han runt, utan att släppa blicken ifrån den bevingade hanen.

"Inte illa." Sa han med ett flin. Han fortsatte cirkla runt, men han gick inte till anfall igen. Han väntade, väntade på Midas drag. Skulle han fortsätta slåss?

Midas vet inte hur han ska tolka den andres skratt. Om han skrattar över striden eller åt honom. Öronen stryker sig mot nacken i alla fall. Han duckar undan för vilda tassar och möter sedan Tramptass käftar med sin egen öppna käft igen.

Sen hoppar Tramptass åt sidan. Midas håller sig hela tiden vänd mot den andre. Även när denne börjar cirkla runt honom. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen. Öronen spetsas när Tramptass talar. Inte illa. Men den äldre hanen har inte sagt att det är slut än. Jag är din fiende tills jag säger något annat. Med den meningen ekande i skallen Midas gör en snabb fint åt sidan innan han morrar till igen och skjuter snabbt ifrån med bakbenen och kastar sig fram mot Tramptass. Käften öppen och klorna helt utspärrade.

Han tänker inte när han slåss. Han tänker inte taktik eller liknande. Han gör det som faller honom in. Han har tränat dagligen i så många år att allt sitter i ryggmärgen. Även om han fortfarande har mycket kvar att lära. Men han har tagit till sig allt han någonsin har lärt sig.

Utan förvarning kastar sig den svarta hanen emot honom. Han är bra. Tass flinar nöjt innan han möter Midas med öppna käftar. Den unge hanen mötte honom orädd med samma medicin. De tunga kropparna slog ihop med en dov duns och i tumultet högg Tass där han kom åt, utan att egentligen ha en aning om vare sig han träffade eller inte. Han kände hur Midas tänder fick ett grepp om hans nackskinn, han vred sig reflexmässigt ur greppet, men de skarpa tänderna hade redan hunnit rispa upp några rispor i hans hud. Han grymtade ogillande och högg varnande i luften innan han drog sig undan i en skenmanöver, för att sedan snabbt kasta sig mot hanens sida och rikta ett kraftfullt hugg emot ländryggen.

"Det räcker." Morrade han helt plötsligt och blev stilla. Han såg på den bevingade vargen utan att visa vad han tänkte. Han kunde slåss, men den viktiga frågan var, kunde han släppa allt och återgå till normal samtalston?

Tänder rispar mot hans hals. Lite blod släpps lös men syns knappt i den svarta pälsen. Han hugger och försöker få grepp om den andre. Men Tramptass är bra och slingrar sig. Midas slingrar sig han med.
Ett hugg mot ländryggen. Men Midas lyckas undvika större skada. Men han känner ändå den andres tänder mot sitt skinn.
När Tramptass sedan utropar att det får räcka tar Midas ett steg tillbaka. Han fuktar nosen med tungan och koncentrerar sig för att få ner andningen och lugna ner hjärtrytmen igen. Han drar ett djupt andetag och står sedan där helt lugnt, med en krigares raka hållning, och väntar på vad Tramptass ska säga här näst.

Han lät den svarte hämta andan innan han tog till orda.

"Du har skött dig över mina förväntningar, Midas, son av Malvado." Sa han tillslut med ett snett leende. "Du har klassificerat dig till flockens riktiga inträdesprov men först måste jag tala några ord med din far och höra vad han har att säga i saken." Han ruskade smutsen ur pälsen och sträckte lätt på sig, tecken som visade att han snart skulle vandra vidare. "Här skiljs våra vägar för tillfället. Men vi kommer ses igen. Träna, ät, bygg upp din styrka. Vi kommer när tiden är inne."

(Nu är ju Mallis aktiv annars hade det varit awesome om vi kunde ha ett tremannaroll ^^ Nu vet jag inte riktigt vad vi ska göra, kanske är det bäst om Midas får göra inträdesproven precis efter att Devils har återhämtat sig och rangordningen är stabiliserad. Andra alternativet är ju att låta honom göra inträdesproven nu i allt kaos, men då kan han nog ändå inte introduceras för flocken förrän efter flockens förändring. Vad tycker du? ^^ )

Midas står tyst och lyssnar på de meningar som rullar över Tramptass läppar. De svarta öronen klipper till och spetsas sedan lugnt framåt och det udda blicken hålls fäst på den äldre hanen. Midas känner sig upprymd. Att han skött sig bra. Att han är värdig att anta inträdesprov i flocken.
"Jag ser fram emot vårt nästa möte". Svarar han och sänker huvudet som i en lätt bugning. Tramptass är en högt rangad medlem av Devils. En sådan person är alltid värdig respekten från andra. Och Midas har nu faktiskt själv fått möta denne äldre hane och fått samtala med honom. Midas är inte den som slänger omkring sin respekt för andra. Men Tramptass är verkligen värd respekt.

[Ja, ett tremanna hade ju varit bra. :3 Men, ja. :P
Jag har ju fått vänta så här länge på att Midas ska få en chans att möta en högt rangad medlem av Devils som kan ge honom en chans som medlem så jag kan väl vänta lite till om det skulle behövas. x3]

"Gör inte det." Han flinade hemlighetsfullt. Han visste egentligen inte vad han skulle ge Midas för prövningar, men en sak var säker. Det skulle inte bli roligt för honom att genomföra dem.

"Adjö Midas." Sa han sedan och vände ryggen åt den svarte hanen. Med blicken mot öknen styrde han stegen bort från den bevingade hanen.

Han vände sig aldrig om.

(jag tänkte skapa ett flockroll nu så förhoppningsvis behöver du inte vänta så jätte länge :3 )

Ett lätt flin drar i unghanens mungipor när Tramptass säger att han inte borde se fram emot nästa möte. Den äldre hanen har ingen aning om hur mycket Midas faktiskt längtat efter en chans som denna. Hur tufft det än kommer bli kommer han utföra alla prövningar han sätts inför. Och han kommer göra det efter bästa förmåga. Han kommer ge allt.

"På återseende". Svarar han och ser efter den äldre hanen när han vandrar bortåt.

[Okidoki. :D]