Aena förbannade sig över de vingar som klädde hennes rygg. Dels för att de gav upphov till så mycket smärta, det var ju trots allt de som producerade den destruktiva älvssand hon önskade en dag skulle försvinna. Det var dock inte bara det. Aena upplevde ibland att de var så otympliga. De tog liksom så mycket plats.
  Men förbannade sig över vingarna, de gjorde hon inte nu. Istället för att behöva klättra upp för de branta bergsväggarna flaxade hon med vingarna och flög tyst uppför det orangea berget som värmdes upp av dagssolen. 
  Stenen under henne tassar var så pass het att hon inte hade råd med att stå still, för då brände berget sönder hennes små trampdynor. Istället alternerade hon mellan att galoppera och att flyga. Oftast var det en liten blandning av de både; hon galopperade tre steg bara för att därefter hoppa högt upp i luften och glidflyga några meter.
  Aena stannade upp och kollade sig omkring för att inte bli helt vilse. Men såklart blev hon det i alla fall. Allt hon kunde se runt sig var orange, främmande sten vars namn hon inte visste. Inte heller visste hon varifrån hon kommit ifrån; vad som var norr och vad som var söder.
  Aena suckade bara för att i nästa sekund skrika högt av smärta när hon återigen blev medveten om det varma berget. 
  Hon hade stått stilla för länge, nu var hon tvungen att fortsätta vandra.

Han hade studerat djuret en lång stund. Bekantat sig med dess rörelsemönster och ljud. Det var ett häpnadsväckande litet djur. En fluffig, svart valp. Med vingar. En gapig valp. En otymplig och fruktansvärt indiskret valp. Den var besynnerlig - och Tass nyfiken - samt en smula uttråkad. Ytterligare en stund tillbringade han gömd i skuggorna av en klippa, innan han valde att stiga fram. Den var så liten - Kyoko skulle se stor ut i jämförelse. En tanke slog honom. Han skrattade roat. Det var ju perfekt. 

"Hej!" Han ropade glatt på den fluffiga saken och log det bredaste leendet han kunde frammana. "Du ser vilsen ut." Konstaterade den bruna hanen vänligt. "Jag kan hjälpa dig, dessa berg är mina hemtrakter!" Hans förhoppning var att valpen skulle komma närmare - nyfiken på vem den bruna, vänliga hanen var. Han viftade mjukt på svansen och försökte se på den fluffiga främlingen på samma sätt som han såg på sina bröder och systrar. Med kärlek och värme.

"Hej!" Aena stelnade till ändå fast hon nu hälsat på många främlingar många gånger. Det hade blivit som en typ av reflex, att rygga varje gång hon hörde en främmande röst, vad det nu berodde på...
  Trots den vaga rädslan stannade hon till svävandes någon meter ifrån den heta marken och vände sig om mot ljudkällan bara för att se en större, vuxnare, hane. Större kanske var fel ord, hanen var ju enorm så att kalla honom större var att underskatta hans mankhöjd grovt. 
 När hon såg att han log mot henne kunde hon inte hjälpa att le blygt tillbaka. Denna hane påminde henne om Figaro och Fenris och någonstans där bestämde hon sig för att denna främling var snäll, var en trygghet.
  "Du ser vilsen ut. Jag kan hjälpa dig, dessa berg är mina hemtrakter!" Aenas leende växte och hon vågade sig närmare främlingen.

Honan besvarade blygt hans leende och började lydigt närma sig hanen. Det här var ju nästan för enkelt. "Kom närmare!" Uppmuntrade han glatt och gjorde en svepande rörelse med tassen. Den stora hanen satte sig snabbt ner för att demonstrera hur otroligt ofarlig och avslappnad han var. "Vad letar du efter?" Han lade huvudet på sned och såg frågande på den fluffiga bollen. Tålmodigt som en katt väntade han in valpen. Hon närmade sig försiktigt. Så naiv. 

Tass fokuserade blicken på det fluffiga målet. Hon var nära nu. Flaxade ovetandes närmare med sina små hjälplösa vingar och ett löjligt litet leende på läpparna. I ett väl avvägt hopp kastade han sig upp i luften med sikte på honan. Det var så lätt - hon hann inte reagera innan hanens käftar slogs ihop runt den lilla kroppen. Han ruskade intensivt på huvudet för att försätta bytet i chock.


[hahha alltså det här gör ont i mitt hjärta,elak tass. Har tillåtelse att PPa ^^ ]

Allt hände så snabbt. Hon hann inte ens reagera. Hon hann varken se, höra eller känna. Allt var bara en stor röra av färger som blandades när hon skakades omkring. Eller var det det hon gjorde? Hon visste inte, hon visste inte vad som hände med henne. Var hade hanen tagit vägen? Hur hamnade hon här? Aena mindes att hon velat skrika men att skriket fastnat i halsen. Varför hade hon velat skrika?
Vingarna var tätt ihop. Det var den lilla instinkt hon hade kvar; att skydda vingarna men hon förstod sig inte på varför hon behövde skydda dem. Förvisso visste hon inte heller att hon försökte skydda dem, rädda dem från ett monster som suttit tänderna i hennes kött.
  Blod gjorde hennes päls blöt, liksom tårarna som tyst rann nedför hennes kinder.
  Likt en strömbrytare som sattes på kom hon ur chocken och blev medveten om sin omgivning, som förvisso bara var en bladning av massor av färger. Men hon kunde känna hur smärtan pulserade inom hennes kropp, kände hur huggtänder punkterade hennes muskler och hur skräcken fyllde hennes lungor.
  Och hon skrek, skrek högt och ljust.
  Aena hoppades på att någon skulle höra henne, hjälpa henne, från denna varg. Varg; var han ens en varg? Bara monster var ju kapabel till att göra så här. Det var endast monster som var kapabla till att skada. Aena var för rädd, för rädd för att kunna fundera över saken.
  Och hon kämpade och sparkades.
  Aena brydde sig inte om ifall hon skadade den andre eller inte. Det enda hon brydde sig om var att ta sig därifrån, långt bort från käkarna och de röda ögonen som var lika röda som... blod, som blodet som droppade ned på marken under henne.
  Och hon slutade aldrig; fortsatte att kämpa och försöka hålla sig vid medvetande ändå fast varje andetag gjorde ont.

Tass kunde känna hur den lilla kroppen kom ur chocken han så skoningslöst försatt henne i. Ett skräckblandat skrik av smärta ekade genom dalgången. Vassa klor rev honom, desperat och intensivt kämpade bytet - men det var en lönlös kamp. Tass höll honan som i ett skruvstäd. Det var en besynnerlig, nästan euforisk känsla, att hålla någon annans liv i sina käkar. Han kände blodsmaken på tungan och pressade ihop käkarna ytterligare. Kanske skulle det få honan att sluta sprattla. 

Var still, lilla vän, du ska följa med mig. Hans röst talade mjukt till henne i sinnet. Hon behövde spara på sina krafter. Det var en lång väg tillbaka till reviret. Valparna skulle bli glada åt deras nya leksak.

Det var så konstigt, hela situationen: Hanen var så ond, så destruktiv, men han talade till henne i en sån mjuk och vänlig ton. Hans motsägelsefulla handlingar och ord gjorde henne inte bara illa utan också förvirrad, och det förvärrade allt. Så när hon skrek efter hans ord nått hennes huvud, efter hon registrerat dem, gjorde hon inte bara det i protest utan också i smärta och förvirring som om hennes egna skrik skulle väcka henne från sin mardröm. Men mer än så kunde hon inte göra och hon drogs iväg, med tänder insjunkna i hennes kött. 
  Hon slutade aldrig kämpa.

[Avslutat]