Dhalai's steg var långsamma. Svansen hängde dött bakom henne och huvudet var sänkt så nosen nästan nådde marken. Hon såg ut som hon kände sig. Skadad. Undersidan av hennes tassar har blivit svårt brända, kroppen var prydd av brännsår som svartade hennes vita päls. Det kanske låter konstigt, en infero som blev bränd men det kunde bli så. Hon blev bränd av en främmande eld. Eld som tillhörde hennes mor.

Dhalai kunde ännu inte förstå hur hon lyckades fly. Kanske var det hennes mor idé bakom det hela. Låta dottern dö i Azheka av skador. Dhalai stannade upp och med rynkade nos såg mot den stora blödande såret som prydde hennes sida. Hon försökte slicka ren den och intala sig själv att den mest såg skrämmande ut än vad den egentligen var. Pälsen här skulle nog inte växa ut igen. Hon tog ett steg och en blixtrande smärta spred sig från såret till hela kroppen så hon först stönade till och brast sedan ut i hysteriskt skratt. Hon hade hoppats att hon inte skulle behövt göra detta men tydligen hade hon inget val.

Hon andades med stända ögon för att samla kraft och sedan öppnade ögon för att inte missa. Försiktigt andades hon ut en koncentrerad blå flamma av eld mot såret för att bränna igen den. Smärtan från det hon gjorde fick henne att vackla till och några sekunder falla ihop i räddande medvetslöshet.

Ännu vandrade den creamfärgade unga hanen över den karga otäcka slätten. Han hade vingarna tryckt mot kroppen och hans steg avr försiktiga. Han visste inte vad som kunde lura i dimman men hans känsliga nos hade fångat upp doften av en främmande varg och blod. Hans silvergrå ögon vandrade och snart föll de på en vit gestalt på marken.

Den unga hanen stanande upp och vädrade och klippte lite med öronen innan han sakta gick närmare. Han tvekade men snäll som han var så ville han hjälpa om det visade sig at någon behövde hans hjälp. Han gick sakta närmare och betraktade den ljusa gestalten.

"Är du okej?" Frågade han lite försiktigt. Han sträckte lite försiktigt ut sitt sinne mot den ander, itne för att tränga sig in i det uta emr för att avgöra om vargen levde.

Dhalai hade varit medvetslös i några minuter och vaknade upp med ett ryck och hårt dunkade hjärta av känslan av någons närhet. Hon hoppade upp på benen hastigt och direkt utan någån tecken på smärta rent på grund av adrenalinet som forsade ut i hennes blod och tvingade den sårade kroppen att agera.

"Vah..vem?" kraxade hon fram. Strupen var torr av brist på vatten.

Hennes flammande rödgula ögon fångade upp en främling och genast restes hennes långa svans upp i beredskap på försvar. Hon försökte till och med tvinga fram några gnistor i den men det var något kroppen sa emot. Inget mer eld för idag..Såret hon förut brände ihop öppnades en aning så blodet började åter sippra fram men inte så mycket som förut, hon skulle inte förblöda iallafall.

Theron såg hur vargen reste sig upp. Den verkade dock itne så pigg så han gick lite närmare. Den var skadad det såg han, hade brännskador på kroppen. Theron lade hvuudet på sned.

"Mitt namn är Theron ch jag vill dig inget ont." Han kunde se att tiken var beredd att försvara sig men Theron ahde ett lungt kropps språk om än lite avvaktande. Han hade hört mycket om onda vargar som gav sig på andra utan anledning och en så sårad varg skulle kanske inte vara så vänlig men samtidigt kanske denne inte orkade bråka så mycket. "Jag kanske kan hjälpa dig om du vill det." Han visste att hans energikraft kunde hjälpa till att läka sår, elelr i allaf all påskynda läkandet och stoppa blodflöden.

"Mitt namn är Theron och jag vill dig inget ont."

Dhalai's nedsmutsade av aska och damm men fortfarande ungdomligt söta ansikte rynkades i en ironisk min. Nehej, visst. Hon spände den glödande blicken i hannens gråa. Han dök upp så lägligt för att hjälpa henne, likt en ängel som kom ner för att rädda en skadad varginna.

"Vad gör du här?"

Dhalai svalde några gånger för att få en bättre textur på rösten och höll fortfarande svansen högt rest även om hon inte skulle kunna producera några flammor idag.

"Om du säger mig vart det finns vatten så kan det hjälpa mig.."

Hennes röst var nära på att brista ut i gråt eller hysterisk skratt. Hon kände sig så trött att kroppen inte visste hur den skulle hantera känslor. Den ständiga brinnande känslan av främmande eldsår överansträngde henne. Ena tassen höll hon någon cm ovanför marken, den hade blivit svårt bränd och de blåsorna som hann bildas på den har hunnit brista och vattnet som fanns där rann ut.

Theron stannade då hon frågade vad han gjorde här och han såg sig omkring lite snabbt innan blicken föll på tiken igen. Även m hon var smutsig och tilltuffsad s var hon söt på nått sätt. Han lade hvuudet på sned. "Jag är bara på väg igenom dena otäcka slätt för att upptäcka mer av Numoori." Svarade han ärligt.

Han betraktade henens skadade krpp och sedan då hon frågade om vatten så funderade han smått. "Det fanns ett litet vattendrag en bit bort. Men orkar ni gå dit själv?" Hans silverfärgade ögon mötte henens och öronen klippte lite på hans huvud.

"Jag är bara på väg igenom dena otäcka slätt för att upptäcka mer av Numoori."

Dhalai's ansikte verkade slappna av för någon sekund innan hon åter rynkade på den.

"Vart påväg? Kaiwood hållet?"

Hon sa namnet med sådan avsky att en rand av eld gnistrade längst hennes ryggrad innan den slocknade. Hon skakade sedan på huvudet.

"Bry dig inte. Vart är vattnet"
Hans ord om att hon kanske var för svag för att gå dit själv fick henne att skratta till, ett hysteriskt skratt som hon skarpt avbröt innan hon gav hannen en eldig blick som sa att hon aldrig skulle tillåta någon bära henne även om hon var döende.
På tre tassar började hon ta sig åt det hållet hannen visade henne.

Theron skakade på huvudet då hon fräste fram de sista om han var på väg mot Kaiwood. "Nej jag är inte på väg någon stans direkt utan vandrar bara för att se mer av Numoori." Han betraktade henen men sade inget mer. Hon verkade vara en sådan där sur och arg varg som inte ville ha jälp så då skulle han itne tvina henen att ta emot hans hjälp.

"Om du går åt de hållet och vandrar i en timme så bör du komma till vattendraget. Fast det var en timme i rätt rask takt. Det tar nog längre tid för dig med tanke påatt du hoppar på tre ben." Han blev lite tjurig han också. Han ahde erbjudit sig att hjälpa henen men ville hon vara tjockskallig och göra det själv och riskera värre skador så var det itne hans problem.