Längre in i Lövskogen har hon vandrat. Men hon håller sig borta från de delar som luktar för mycket flock. Hon skulle nog inte uppskattas något vidare om hon kom inklampande mitt i flockens hjärta. Men det skulle vara lite kul alltid. Men för mycket jobb. Vem vill dra på sig en hel flock's agg? Det är bättre att hon vandrar vidare. Försöker hitta ut ur skogen och vandra vidare. Stöter hon på någon som luktar flock så kan hon bara säga att hon är på genomresa. Att hon inte tänkt stanna i skogen. Det är roligare att vara på vandring än att stanna kvar på en och samma plats.

Vinden sveper mellan träden. Det är ännu en vacker dag och solen står högt. Solen. Det är mysigt att dess strålar värmer ryggen när hon vandrar i solfläckarna i skogen. Men den svarta pälsen kan lätt bli för varm. Det skulle vara skönt att svalka av sig någonstans. Kanske hon finner en bäcke eller något längre fram. Man kan ju hoppas. Tiken fortsätter vandra fram mellan träden. Hon har en rest men avslappnad hållning. Svansen guppar med i hennes rörelser. Hon har en rätt stolt och sträckt hållning. Något som är medfödd och inte medvetet. Det är en del av den hon är helt enkelt.

Hon stannar upp. Nosen har uppfattat doften av varg. Öronen klipper till på huvudet och den gifitgt gröna blicken söker av området som ligger utsträckt framför henne. Lägger inte ner så mycket tid på att studera träden utan vad som kan finnar bakom dem. Snart sätter hon kroppen i rörelse igen och rör sig i riktning mot doftens källa.

[PAX TILL BUBBAH]

[Kör med min lilla loppa Ria så får vi se vad som händer^^]

Ett ljust och glatt skratt skar igenom den stillsamma luften och ljudet av lätta tassar hördes och en silveraktig gestalt kunde skymtas bland trädens tjocka stammar. En nyvaken fjäril flaxade vilt i den småkyliga luften och försökte fly från de små vassa valptänder som ständigt smällde ihop med ett klickande ljud bara några få mm från dom färgsprakande vingarna. Dom klarblå ögonen gnistrade av liv och nyfikenhet då den unga varginnan skuttade fram bland träden. Den långa mjuka svansen piskade lekfult bakom henne samtidigt som dom seniga benen förde henne snabbt och smidigt fram. Ja för att vara så ung så var hon oerhört smidig och alert för sin unga ålder, så många andra valpar skulle klumpigt ta sig fram rörde hon sig som om hon vandrade på moln. Ty även denne varginna hade sina klumpiga gångar men återhämtar sig lika snabbt från dom som olyckan är framme. Ja det var ninjan som flöt inom henne, det var den som gjorde att hon rörde sig så elegant fram och gjorde att hennes sinnen var så skärpta. Men trots sina medfödda färdigheter så var hon fortfarande bara valp och nyfikenheten fanns ständigt där.

En fågels vackra kvittrande fick den silvriga varginnan att stanna upp mitt i ett språng och landade mjukt och smidigt på den fuktiga marken igen. Den blåa blicken blev smal och vaksam samtidigt dom dom tjocka öronen spetsades framåt och hon tog försiktigt några steg framåt. Det fanns någon längre in i skogen men vars kunde hon inte riktigt säga. Med en fundersam blick såg hon upp emot den lilla fågel som hade gett ifrån sig varningsropet. Doften fanns där men hon kunde inte se denne andre, även svaga ljud av tassar som tog emot marken fanns där ute någonstans. Öronen tippades framåt ytterligare lite till innan dom ströks bak emot nacken. Den tjocka pannluggen glittrade i solens svaga strålar och valpen tog några steg tillbaka innan hon gjorde ett språng emot ett av träden. Dom nätta tassarna tog emot stammen och med en smidigt rörelse tog hon sig upp på första grenen och sedan upp på nästa. Ett brett segerleende sprack fram i den lilla söta ansiktet och ett glatt hummande lämnade den ludna kroppen där hon hade kurrat ihop sig på grenen.(ca 2,5-3m). Vem denne främmande varg än var så verkade det som om att den var på väg hitåt och då skulle Ria nog få syn på vem de var och känna sig säker på samma gång.

[fail inlägg Dx]

Doften blir starkare ju längre in i skogen hon kommer. Men doften verkar inte tillhöra någon utav skogens flockmedlemmar. Så förmodligen är det ännu en främling på genomresa. Eller? Doftar det inte valp till och med? De svarta öronen stryker sig mot nacken. Är det en valp så finns det kanske även en beskyddande moder i närheten. Men någon moders doft kan hon inte uppfatta. En ensam valp? Huvudet tippas på sne när den svarta tiken stannar upp. Öronen klipper till och spetsas framåt samtidigt som hon rätar på nacken igen och hon sätter kroppen i rörelse igen. För nyfiken är hon.

Hon lyssnar till skogens ljud när hon vandrar fram. Och försöker få ut mer information av dofterna. Tiken stannar åter upp när något tycks skrapa mot stammen på andra sidan ett träd längre fram. Öronen stryks mot nacken igen. En vild gissning är att valpen kan klättra i träd och har uppfattat hennes egen närvaro som hotfull. Eller så är det en väldigt stor ekorre som sökt sin tillflykt upp i trädet. Själv kan den nattsvarta inte klättra i träd. Hon ser heller inte vad som skulle vara bra med det. Det är på marken som de flesta motståndare befinner sig och där man bäst kan försvara sig. Att befinna sig i träden verkar inte det minsta säkert. Om man nu inte vill komma undan något på marken då.

Hon sätter åter kroppen i rörelse och går närmare. Den giftigt gröna blicken söker sig upp mot trädets toppar. Ena örat är vinklar framåt för att samtidigt hålla koll åt alla håll samtidigt. Ifall det skulle kunna finnas en beskyddande moder i närheten.

Öronen låg klistrade mot den kraftigt bepälsade nacken och svansspetsen tippade sakta fram och tillbaka likt en irriterad katt. Dom kristallklara ögonen kunde skymta en nattsvart varelse träda fram under sig och blicken blev smal. Utan att hon tänkte på de så blev hennes doft svagare när vindar automatiskt dolde den. Klorna var inborrade i barken och andetagen var lika ljudlösa som dom stillsamma stjärnorna på de svarta himlavalvet.

Vem denne mörka varginna än var så verkade hon inte ha upptäckt Ria än där hon satt ihopkurrad på grenen. Redo att ta sig därifrån innan någon han få tag i henne. De enda som egentligen skymtades bland skuggorna var hennes ljusblåa ögon som nu var smala som trådar och man kunde nästan tro att det var ett kattdjur som satt och lurade bland träden och inte en övernyfiken liten valp.

[... ja nå sånt där ^^']

Vinden susar mjukt i träden. Och doftspåret är borta. Hon stannar upp och vädrar i luften. Men förgäves. Det verkar som om främlingen... valpen... gått upp i intet. Hon tar några steg fram. Så hon kommer runt träden. Den giftigt gröna blicken söker sig mot trädens lövklädda grenar. Är det någon där? Hon vädrar åter i luften. Men ingenting. Öronen klipper till på huvudet.

"Är det någon där?" Värt ett försök. Får hon inget svar får hon väl anta att det trots allt var en ovanligt fet ekorre som klättrat upp i trädet. Och då har hon heller inget som uppehåller henne på denna plats. Då kan hon fortsätta sin färd utan hinder.

[ :P ]

Med ett litet kurrande körde hon varginnans ord och ett litet slugt leende fanns på dom svarta läpparna men suddades snabbt ut och övergick till ett förskräckt och stelt uttryck. Den lilla oförsiktiga vargen skulle räta till sig men slant till med ena baktassen och åkte ner utan förvarning. Först slog hon i grenen under men hann under tiden i fallen räta upp sig och landade mjukt på tassarna när hon nåde marken. Med ett jämmer bet hon ihop och sträckte lite på sig. Men då slog det henne, det fanns ju någon mer här och Ria visste att hon måste vara på sin vakt och den lilla kroppen spändes och blodet pumpade i den seniga kroppen och hon såg sig om och mötte ett par giftgröna ögon. Dom silvriga öronen ströks bak emot nacken och den så vaksama blicken vidgades och hon blev alldeles stel och kall i kroppen. Hjärnan ropade, nej rent ut av skrek att hon skulle fly platsen men benen ville inte lyda.

Inget svar.
Hon hade precis tänkt fortsätta framåt när det är något som låter uppe i trädet och en liten valp kommer neddimpande. Den svarta tiken backar några överraskat några steg och och öronen dras bak mot nacken. Men spetsas snart igen och hon studerar valpen som försöker släta över fallet och som sedan ser skrämt på henne när hon upptäcker att hon inte är ensam. Den svarta står kvar och ser på den lilla.
"Och vem är du då?" Frågar hon med en lätt lekfull stämma och försöker hålla tillbaka ett gapskratt. För det hade sätt väldigt roligt ut när valpen fallit ur trädet. Men den lille verkar veta vad hon gör och hade landat på tassarna. Det är beundransvärt.

Den svarte sätter sig ner. Antyder att hon inte vill valpen något illa för stunden. Hon utstrålar lugn. Örnen strå spetsade på huvudet och svansen ligger på marken bakom henne. Framtassarna är placerade sida vid sida och den giftigt gröna blicken studerar valpen.

Skräcken drog sig tillbaka då hon såg honan sätta sig ned och lyssnade till hennes tal och kunde tydligt höra och känna att hon skrattade åt henne inombords. Med en blängande min såg Ria lite kallt emot den svarte och fnös lite ogillande och svepte till med svansen och rev upp några gamla löv och hon vinklade fram öronen. Pannluggen dansade i takt med vinden och hon höjde sitt brunsilvriga huvud och granskade den svarta varginnan lite grann och beslöt sig för att svara på hennes fråga.
"Jag är mig själv." orden var korta men inte kaxiga eller huggande utan bara klara och vaksamma.
"Brukar man inte presentera sig själv först innan man frågar?" dom ljusa ögonen gnistrade av liv och hela valpen glittrade i solens strålar. Ja som om att hon var gjord av silver och ögonen som ädelstenar. Men så var inte fallet, det var bara hennes päls som reflekterade och ögonen lika så. Dom långa benen stod stadigt på marken och man kunde se artärer, muskler och senor igenom den tunna huden och man kunde knappt tro att dom tillhörde henne. Så ung och så pass bra koll på sin kropp*host! vadå ramlade inte precis ner från ett träd? xD*. Men dock hade hon fortfarande mycket kvar att lära av både sin far och omvärlden.

[Vill du veta hur denna donnas röst låter så finns den nu på pressen :3]

Vinden susar mjukt mellan träden i skogen. Löven frasar mjukt susande och solen har börjat sin färd neråt. Men än är det många soltimmar kvar på dagen. Mörkret är ännu långt borta. De giftigt gröna ögonen ser leende på valpen när denne talar. Ett flin pryder mjukt de svarta läpparna.
"Den som frågar först bestämmer". Säger hon med en lätt retlig ton i rösten. Hon hade frågat först. Hon kunde ha bestämt sig för att presentera sig själv. Men det var valpen som hade kommit nedfarande från trädet.

Hon sitter lugnt kvar och har inga planer på att flytta sig för stunden. Hon fortsätter studera valpen. Visar sig valpen fortsätta med den attityden hon just visat så tänker den svarta spela med samma kort. Valpen kan behöva lära sig lite. Att världen inte är som man förvänta sig. Man kan inte påverka hur någon annan ser på saker och man styr bara över sig själv. För att nämna några. Och kommer man neddimpande från ett träd får man vara med på att det kommer frågor.

[Mysigt. ^^]

Ett slugt leende spred sig längst som svarta läpparna då hon hörde varginnans ord. En sådan vittigpetter tänkte hon men sa inget utan bestämde sig för att även hon sätta sig ner.
"Och jag svara på er fråga." rösten var lugn, ja på ett lite kyligt sätt och den valpiga och tanksprida valpen var som bortblåst och i stället satt det en slug och spelande varg under de högt klättrande trädet. Leendet försvann och hon sänkte huvudet emot marken och strök bak öronen lite grann.
"Jag är jag som ni kan se, jag är en varg av silver och jord. Jag vet inte om namn intresserar er du svarte? Men gör de det så tycker jag att ni ska fråga, men kanske med en trevligare stämma." stämman var ljus, klar men fortfarande lugn och man kunde tydligt höra att hon inte ångrade de hon hade sagt utan höll sig fast vid sina ord. Kunde inte den svarte vara trevlig så varför skulle hon. Kaxigheten bubblade inom henne men Ria höll den i schack och satt iskallt kvar med huvudet sänkt och den isblåa blicken inborrad i dom fascinerande gröna.

Hon rör inte en min. Flinet vilar mjukt på hennes svarta läppar. Men hon sitter inte där och har en viktigpetter-min. Hon är lugn. Som lugnet före stormen. Ett lugn man aldrig kan lita på. Men när hon är lugn kan man lita på att hon inte gör något hon skulle ångra. Men denna tik besitter ingen känsla som ens kan likna ånger. I alla fall har hon inte erfarit något liknande i sitt ännu unga liv.
"Du kanske missuppfattade". Börjar hon och fuktar nosen med den skära tungan.
"Jag frågade vem du är. Inte vad du är" Hon andas långsamt ut.

"Att du är du kan jag se. För jag ser ingen annan här. Så det uppenbara är inget svar på min fråga". Hon sveper den svarta svansen om de lika svarta tassarna.
"Och min fråga var ytterst vänlig. Hur du tar det är å andra sidan inte mitt problem". Vältalig är denna tik. Hon kan tala för sig. Och hon kan kaxa. Hon har levt ett relativt tufft liv. Hennes far uppfostrade henne väl. Men huruvida det var humana uppfostringsmetoder eller inte går att diskuteras.

"Nej jag uppfattade er fråga korrekt, men om jag vill svara på den är en annan talan." ögonen blev smala som trådar och hon klippte till med öronen och några små vindar dansade till runt om henne och rev i pannluggen och pälsen. Det låg någonting över denna svarta tik som Ria verkligen inte gillade och hon ville inte erkänna de men en rysning klättrade längst hennes ryggrad.
"Men om ni så gärna vill veta så ska jag svara på er fråga du svarte. Mitt namn ni söker är Ayira, dotter av Yoru och Zuri." hon började bli lite sur men talade fortfarande i en lugn och avvaktande stämma och visade inga tecken på att vela vara mer hjälpvillig än den andre. Även om hon var den första som redan hade vikit sig men mer än så skulle de inte bli.

Hon ignorerar flyktigt det valpen uttalar först. För det var i hennes öron bara meningslöst käftande. Ingen idé att sänka sig lägre och käfta tillbaka där inte. Hon känner sig dock redan uttråkad av det här mötet. Det vore roligare att sätta tänderna i något. Men den där feta haren som korsade hennes väg för några timmar sedan är säker långt borta nu. Den ligger säkert i någon håla och trycker.

Valpen talar igen. Fångar den svartes flyende uppmärksamhet igen. Hon har inte släppt valpen med blicken. Så valpen ger sig nu och presenterar sig. Ja, en del ska då alltid komma med meningslöst käbbel innan det släpper. Den svarte reser sig.
"Nämen vilken ära ni tilldelar mig". Hon sänker nacken och placerar ena framtassen framför sig och sänker kroppen i en lätt bugning. En hånande gest. Hon reser sig igen. Sätter sig inte ner igen. Svansen sveper till bakom henne och öronen klipper åter till på huvudet innan de spetsas framåt.
"Mitt namn är Sayomi, dotter av Tako och Moriko". Hon fuktar den svarta nosen med sin skära tunga. Även det kan ses som en lite hånande gest.

[Har inte riktigt kommit in i Yomi's personlighet så jag leker mest lite och skriver vad som faller mig in. x3]

Honans beteende äcklar Ria så fruktansvärt att hon bara vill flyga på den förvuxna hyndan men väljer att lugnt sitta kvar med ett iskallt yttre. Det flödade bara ur elegans och hån från den svarte som kallade sig Sayomi. Ett udda namn tyckte hon men sa inget utan blängde bara lite emot den andre och ett kyligt leende hängde i mungiporna.
"Säg mig, vad har fört er Sayomi till denna skog en dag som denna?" om hon skulle svara på frågan var inte säkert och inte heller brydde sig den unga varginnan. Nej hon skulle kunna resa sig upp och lämna platsen och den svarte, men hennes far hade sagt att man aldrig fick vända fienden ryggen till för det är då man kan falla död emot marken innan man ens hunnit upptäcka det. Ironiskt men sant. Svansen svepte till över den jordiga marken innan den sveptes runt om dom klobeklädda tassarna och Ria reste sitt huvud.

Hon kan se att valpen inte gillar henne. Det syns så väl i ögonen. Och Yomi älskar det. För valpar har hon inte mycket till övers för. De är bara till besvär med sin barnsliga okunnighet. Nog har hon stött på valpar med ett visst klart medvetande som för sig inte som en valp. Som om de försöker bete sig vuxnare än de är. Det är bara dårskap i Yomi's ögon. Är man valp ska man vara valp. Okunnig och klumpig. Låta andra lära en så mycket man kan. Yomi själv är fortfarande vetgirig. Hon vill lära sig så mycket som möjligt.

"Vad som har fört mig hit? Nosen såklart. För inte följer jag svansen". Det var så kul att reta den här valpen. Att håna henne. Och ge tillbaka med samma mynt. Med en svepande mjuk rörelse sätter hon sig ner igen. Yomi har en väldigt feminin kropp. Men hon besitter styrka. Både fysisk och psykisk. Men såklart är hon långt ifrån starkast. Och det medger hon. Inte för vem som helst såklart. Hon vet att hon är vacker. Men hon bryr sig inte om det. Hon har en elegant och stolt hållning som är medfödd. Inget hon lägger sig till med för att verka märkvärdig. Det är bara sån hon är.

[Nu är jag väldigt trött i huvudet ska jag säga så de kan bli ett lite udda inlägg*som om att dom andra inte har varit de? xD]

Ria var inte säker på ifall den andre försökte få henne att skratta, tappa fokus och bli uppslukad av hennes ord. Som om att hon var en liten korkad valp. Ty hon var nog en av dom få individer i detta land som verkligen var valpig för sin ålder men även fanns det en kall, hård och mycket slug sida hos denna lilla krake och det var just den som nu trädde fram. Den blå blicken såg lite roande emot Sayomi och hon höjde på ena ögonbrynet och ryckte på skuldrorna.
"Det kan vara farligt att följa nosen, kanske borde ni i stället ha följt er matta och raggiga svans." med en aningen road stämma såg hon snett emot den svarte och ett kallt leende sprack upp i de vackra silveraktika ansiktet. Den långa svansen svepte kattlikt till och dom små vassa klorna borrade sig ner i marken och musklerna under den lilla kroppen spändes. Det var någonting lurt med denne Sayomi som Ria inte alls kunde lita till och vägrade där efter släppa henne med blicken och låta sig få vara alldeles för avslappnad i den svartes omgivning.

Sayomi flinar åt valpens försök att verka vuxen och erfaren och tapper. Hon lyckas inte i Sayomi's ögon i alla fall. Och om valpen försöker reta upp Yomi så misslyckas hon. Sayomi's svans är allt annat än raggig och matt. Pälsen är glansfull och mjuk. Len. Svansen likaså.
"Det är väldigt trevligt att följa nosen. Du borde testa någon gång. Men du kanske gillar att följa vakuumet i din skalle?". Hon säger orden med en len och vänlig stämma. Hon leker med valpen.

[Kort och dåligt. T__T Sorry. Tror jag tappade huvudet ute någonstans. Somna när jag kom hem och försöker komma på något bra att svara här. x3]

Ria såg frågande emot honan, ja nästan med en lite dumförklarad blick men sa inget och avbröt inte heller honan då hon talade utan lyssnade ogillande till punkt. Tydligt kunde Ria höra och se att den svarte bara lekte med henne och inte heller lät hon sig spelas med men inte heller tänkte hon förlora greppet utan behöll sitt lugn.
"Det kan vara mycket trevligt att följa nosen ja, men även mycket farligt. Vad hade kunnat hända er om det inte hade varit mig ni hade träffat på. Vem vet om mötet hade varit på gott eller ont." dom blåa ögonen såg granskande in i dom gröna samtidigt som hon väntade på svar. Vad den andre hade att säga skulle inte förvåna henne då hon nästan kunde säga vad den svarte skulle svara.

Tydligen är det här en kamp om vem som kan dumförklara den andre mest. Sayomi tänker inte låta sig bräckas. Denna valpen är för oerfaren.
"Så du är en sådan där liten präktig tös som försöker hålla sig borta från farligheter?". Frågar hon retligt.
"Hur du än gör följer du nosen. Vare sig du använder dig av luktsinnet eller bara vandrar". Hon ger valpen en synande blick.
"Eller du kanske gillar att gå baklänges?" Hon syftar på det valpen sa tidigare. Om att följa svansen. Hon känner sig så uttråkad av det här mötet.

"Nej, jag är en sådan tös som hellre lever ett långt och hedersfullt liv än att kasta mig in i dödens käftar direkt." Ria såg med sin isande blick emot den svarte och klippte till med dom gråsilvriga öronen. Vad ville denne svarte henne egentligen, försöka dumförklara henne eller hade hon lite att göra. Vilket av de än var så hade Ria börjat bli trött på de och kände nästan att det var dags att börja lämna platsen, dags att söka upp sin far.

De gulgråa gräset under dom små tassarna började grönska snabbare än något annat gräs och detta hade pågått under hela den tid som hon hade suttit och förbannat sig över den svarte Sayomi.
Vinden lekte med den grå pannluggen som tycktes gnistra till som metall innan den la sig över pannan och täckte delvis dom blå ögonen.
"Hur vi än vandrar så må nosen vara först men det är alltid dina sinnen som leder dig. Lukt, syn, hörsel och känsel. Men alla har vi våran egen väg och stil" stämman lugn och vis. För att vara så ung så kunde man tydligt se att hon har ärvt sin far och mors talan och tänk.