Äntligen.

Tramptass befann sig i den döda skogen igen och det var längesedan han hade uppskattat dess tystnad så mycket som han gjorde nu. Hans andedräkt blev till ett kondensmoln då han andades, höstkylan hade hittat dit. De kala grenarna var vita av frost, men det var minst sagt milt väder om man jämför med vilket klimat Tass hade kämpat i på det lilla äventyr han just hade kommit hem ifrån.

Det hela hade börjat med en oskyldig liten resa till Kaiwood, dit han hade vandrat för att koppla av, jaga lite och rensa tankarna. Men resan hade fortsatt upp i de nordliga bergen och vidare till den iskalla snöslätten. Han hade träffat både kända och okända vargar på sin resa, som både hade blivit farofylld och häpnadsväckande. Men äventyren hade tärt på hans kropp, som inte längre var så ung och stark som den en gång hade varit. Nu såg han fram emot några dagars vila i lyan innan han skulle bege sig till Öknen för att rapportera och rådslå med sin ledare.

Harmoniskt spatserade han fram mellan stammarna, han kände till varenda träd väl, visste var alla klippor var och var de bästa villebråden gömde sig, inte för att det fanns speciellt mycket byten i dessa trakter, men var det någon som kunde hitta dom så var det Tass. Han kände skogen lika väl som sin svans.

Men nu var det någonting som var annorlunda i den tysta, mörka skogen. En annan varg befann sig i närheten, skogen avslöjade det, men framför allt så kände Tass det i sinnet. En ung hane. Antagligen ingen som skulle hota Devils eller reviret, men det var värt att kolla upp vad han gjorde här och varför han var så nära revirgränsen. Tyst lät han benen föra honom närmare den okände hanen.

[Privat med Tass och X, kanske fler devils längre fram..? ]

Det var med högt buret huvud och spända muskler som hanen tog sig genom skogen. Ingen i hans sätt att röra sig visade på att han visste att han var farligt nära markerna av ett annat revir. Men nog visste han det alltid. Det var just därför han var här.

X hade hört historier om dessa vargar sedan han var liten valp. Hans moder hade alltid hotat med att om de inte gick och lade sig skulle vargar från Devils, TDN eller TBB kidnappa dem under natten. Detta hade dock inte haft samma effekt på honom som på hans syskon. Istället för att bli skrämd av historierna så hade han blivit fascinerad av dem, och det var anledningen till att han sökt sig hit.
Han hade aldrig riktigt känt sig hemma hos familjen eller hos den flocken han föddes i. De... de var inte riktigt som han...

X ruskade lite på huvudet och fortsatte gå, och kände lukten av en annan varg. Han spetsade intresserat öronen och fortsatte, nu med lite mera sänkt huvud.

[ ursäkta crappy inlägg, har inte rollspelat med en helt ny karaktär på... ah jag vet inte hur länge x) ]

[hmmm... hur ser han ut? xD ]

Det var på snabba steg Tass tog sig fram i skogen, men han var inte tyst, han lät de stora tassarna tungt falla i marken, han lät knakande kvistar och kottar på marken avslöja att han var där. och varför skulle han inte? Det fanns ingen mening med att smyga i sin egen skog. Det dröjde inte länge förrän han fick syn på den främmande vargen. En ung varg av utseendet att döma och hans tankar var mörka och förvridna, Tass kände det direkt.

Den gråbruna hanen saktade in och stannade ett tiotal meter ifrån den andre hanen. Öronen vek han bakåt och svansen höjdes en aning, mer tecken än så på att han ogillade att ha främmande vargar i skogen visade han inte. Just det här området var inte Devils revir, men skulle han trava bara några hundra meter längre in i skogen så skulle han korsa gränsen - och det skulle han undvika om han ville leva.

"Du inkräktar på marker du inte har någon rätt till att vara på, valp." Sa Tass med en lugn, silkeslen stämma, men undertonen av hotfullhet gick inte att ta miste om. "Vad är ditt ärende i dessa trakter?"

De röda ögonen studerade kallt den andre hanen, han verkade orädd. Tass kunde ana vad den andre hade för ärende här. Han hade mött såna som honom tidigare, ett flertal faktiskt. Unga vargar, oerfarna men med en stark vilja att gå med i flocken. Visa vad de gick för och oftast handlade det om hämnd på sin familj, eller något i den stilen. Alla hade de haft sorgliga bakgrunder, vissa skulle Tass till och med klassa som sinnessjuka. Men den här hanen verkade mer kontrollerad.

"Vad är ditt namn?" Begärde han sedan att veta.

[ ni fixade jag en bild och bestämt hur han ska se ut ^^ glöm bort de där hornen på huvet på han bara xD men han är korsning mellan karg/serpi. Ser ut som en karg förutom att han har en sån där utterliknande svans. Medelstor varg, så han är ju mindre än Tafsen ^^ ]

När X såg den andra varghanen så lyfte han på huvudet och klippte med öronen. Svansen hängde slappt bakom honom och han tog några steg närmre den främmande hanen.
"Tekniskt sett", började han lugnt. "så har jag inte trampat in på ert revir än." det var men en röst full av lugn och utan något speciellt tonläge. "Men var ska jag annars bege mig om jag önskar att gå med i en flock, om inte till deras revir, eller i alla fall i närheten av det?" sade han sedan med en kylig röst och med glimten i ögat.
Han tog för givet att denna hane var med i Devils, med tanke på varningen han gett ut.

"Mitt namn är X." svarade han sedan. "Och vågar man fråga var ert må vara?" ett litet flin spred sig på hans läppar.
Ibland var det lätt att ta fel på hans personlighet då han ofta utstrålar en viss charm och humor med det mesta han sa. Och han kunde inte låta bli att undra hur den här hanen skulle se honom. Risken kanske var att han inte såg honom som värdig. Men det fanns mer hos X än vad han visade.

[Yaay, vad fin han är :D ]

Den mindre hanens ord förvånade Tass till det yttersta. Han fnös, nästan road över hans ordval. De röda ögonen granskade kritiskt den mörka hanen, han såg inte mycket ut för världen, kattlik och med en besynnerlig svans. Tass undrade i sitt stilla sinne om han hade någon kraft och hur bra han kunde kontrollera den.

"Du är inte lite fräck du." Svarade Tass med en hånfull röst. Ett flin prydde hans läppar då han talade. "Så du tror att du bara kan klampa in på devils revir och att vi ska ta emot dig med öppna armar?" Den gråbruna hanen tog några steg närmare den andre hanen, de röda ögonen lös intensivt, som glödande eld. Ett kort skratt kröp ur honom innan han tog till orda igen. "Då är du bara en naiv och dum liten valp."

Han stannade några meter ifrån den kattlike. Mätte honom med blicken. Vad kunde han bidra med till flocken? Skulle han klara intagningstesterna? Var han en spion? Devils var alltid i behov av nya anhängare, speciellt i dessa krigstider. Kanske skulle han ge den andre hanen en chans att visa sig värdig. Kanske inte.

"Mitt namn är Tramptass. Beta i Devils."

Svarade han kort. Han funderade fortfarande på vad för slags test han skulle låta hanen genomgå. Taktiken han hade använt på Mikayo skulle nog inte funka på den här unga herren. Han såg på den andre som flinade dumt tillbaka mot honom. Tass lade misstroget öronen bakåt och ruskade på sig.

"Så. Vad har du att bidra med till flocken?"

En klassisk fråga som han ställde till alla som ville gå med i flocken, men inte desto mindre viktig.

X såg på Tramptass, som hanen presenterat sig som. Han hade haft tur som träffat betan av alla de vargar i flocken. Eller riktigt otur, beroende på hur detta skulle sluta. Hans blick blev smal och ogillande när hanen kallat honom för valp. Och naiv dessutom. Han såg sig inte som något av det. Valp var väl något han skulle bli kallad ett litet tag till, men naiv tyckte han inte att han var. Lite övermodig kanske, men inte naiv. Han sa dock inget av det han tänkte på, det kändes lite dumt att utmana ödet på det sättet, speciellt då det inte verkade som att hanen var speciellt imponerad av honom... Än.
"Jag tar en chansning." sa han istället kort.
Vid hanens andra fråga så lyfte X på huvudet. Han hade inte gjort ett för dåligt intryck än i alla fall. Han flinade kort mot hanen.
"Jag är inte den bästa krigaren när det gäller närstrid, men tack vare min kraft så kan jag ta mig fram i princip ljudlöst. Men även om jag inte är en krigare så kan jag va bra att ha i strid då jag kan... dyka upp lite varstans." Han flinade kort mot hanen och förvann sedan i tomma intet och efterlämnade ett litet moln av svavel efter sig. Sekunden senare dök han upp på samma ställe igen, och flinet på hans läppar hade blivit bredare.

Tramptass hade varit rätt så nonchalant i mötet med X, men det ändrades drastiskt då hanen plötsligt försvann, löstes upp med bara en stickande svavellukt kvar på platsen. Det hann inte gå mer än en sekund innan hanen kom tillbaka ur tomma intet igen. Teleportering, intressant, tänkte Tass och kunde inte låta bli att le han också, men leendet försvann fort och han blev allvarlig igen.

"Vi har en lärare som lär ut bra stridsteknik." Sa han bara och lät tystnaden lägga sig. De hade ingen teleportör i flocken, det var en ovanlig kraft. Om den unga vargen lärde sig att slåss ordentligt så kanske han vore en bra satsning i flocken. Men kunde han inte slåss var han till föga nytta.

"Hur långt kan du förflytta dig?" sa han sedan med en suck. "Du vet att det är en lång och svår väg att bli medlem i devils. Inte alla klarar den." och många dog på kuppen.... Men dom orden lät Tass bli osagda. "Speciellt inte de som inte är vilka de utser sig att vara." Rösten ändrades då han uttalade de sista orden, tonen blev hårdare och käkarna mer sammanbitna.

Han klippte med öronen och fuktade den svarta nosen innan han åter tog blicken på den mörka hanen. Ännu ett flin växte fram i hans ansikte, men den här gången såg han nästan satirisk ut.

"Och jag måste undersöka ditt sinne, grundligt, för att garantera att du inte är en spion. Och tro mig, det kommer du inte gilla."

X såg på hanen och tyckte att han kunde skymta ett leende, men blev osäker eftersom det försvann med en gång igen.
"Att träna stridsteknik är något jag behöver. Jag slåss ju inte med styrka på det sättet som många andra gör." Ett flin dök upp igen hos honom. "Oftat använder jag teleportering när jag slåss. På lite olika sätt..." hur han använde kraften lät han förbli osagt tills vidare.
Vid hanens andra fråga så var han tyst några sekunder.
"Tjaa" började han lite fundersamt. "Än så länge kan jag bara förflytta mig till platser jag kan se med ögat eller har vart på innan så jag kan få en klar bild framför mig hur det ser ut."
Han såg på Tramptass och flinet försvann från hans läppar. "Jag säger det igen; man måste ju chansa?"
Vid hanens sista ord så ändrades hans uppträdande; han la bak öronen mot nacken och det syntes tydligt på honom att han starkt föraktade det som hanen tänkte göra. Men ändå så satte han sig ner med med en ilsken blick på hanen.
"Kör hårt." muttrade han, och gav med sig att låta hanen göra det. Han var ju ingen spion så han hade ju egentligen ingenting att förlora, mer än att detta gick emot hans principer.

Tramptass nickade som bekräftelse på att han uppfattad vad den andre hanen sa. Stridsteknik kunde alla träna upp. Det var inte det som oroade betan.

"Det duger.." Muttrade han och svepte, nästan rastlöst med svansen.

Hanens reaktion på att Tass skulle bli tvungen att söka igenom hans sinne var inte oväntad. Dom flesta reagerade så, eller blev helt passiva. Men ingen gillade det, och Tass förstod dom. Att bli helt utelämnade till en främmande varg och en skicklig telepat dessutom, det kunde få även den starkaste krigaren att frukta.

Utan förvarning kastade han sig emot hanens sinne. Det var oskyddat så han tog sig in utan ansträngning. Minnen och känslor strömmade över honom. Han växte upp i en flock. Olik sina syskon, mörk och ond. Hans kraft upptäckte han tidigt, han hade en läromästare. Tass försökte selektera ut de oviktiga tankarna. Han inriktade sig på att försöka ta reda på mer om teleporteringen. Det han sa verkade stämma, minnen av X som teleporterde iväg sig långt bort dök upp, även minnen där han teleporterade bort andra vargar. Tass gillade vad han fick fram. Hanen hade mycket potential. Tass släppte teleporteringsminnena och började istället söka efter mer misstänkta minnen. Vilka vargar han hade träffat, hur länge han hade vandrat i Numoori, vilka hans åsikter var om gott och ont och vad lojalitet var förhonom.

[Du får gärna berätta vad Tass ska få reda på ^^ }

X fortsatte att blänga surt på Tramptass när han börja leta igenom hans sinne. Han visste inte hur mycket hanen kunde få reda på, inte för att han direkt hade något som han inte ville att Tramptass skulle få reda på. Han hade ju haft en bra uppväxt förutom att han väl aldrig riktigt fick sina föräldras kärlek eftersom han brukade smått misshandla sina syskon. Så han var ju aldrig föräldrarnas favorit, men det var egentligen inget som han hängde läpp över. Snarare tvärtom; han var nästan glad över att de inte hade ägnat honom tid, han hade aldrig tyckt om dem.

( blev väldigt kort, vet inte vad jag ska skriva xD han är född i numooris okända del, och det är där han levt tills nu typ. Han har inte träffat vargar som skulle vara av intresse. Vad vill han mer veta? x) j

{Det räcker så ^^ )

Tramptass fortsatte sitt letande men kunde inte hitta något misstänksamt. Den unga hanen kände inte många andra, han verkade inte vara född i en flock som Tass kände till eller ens i ett område Tass hade varit. Det fanns inget som kunde binda den svarta hanen till någonting misstänksamt, hur mycket än Tass grävde och letade. Det fick avgöra saken, han var ingen spion. Men vad var han egentligen?

Tass lämnade den andre hanens sinne och fäste istället en järnhård blick på honom. Han avslöjade inte vad han tänkte och om X hade klarat genomsökningen.

Plötsligt tog han ett steg närmare den andre, sänkte huvudet och blottade de vita tändarna i en djup morrning. Raggen reste sig sakta på manken och hans kropp blev stel. På två sekunder hade han kastat sig fram och högg emot halsen på den andre.

X såg på Tramptass och kunde inte låta bli att undra varför han var så tyst. Och hans tystnad gjorde X väldigt misstänksam och han la bak öronen mot nacken. Han gillade inte heller blicken som hanen höll på honom, men trots det så blängde han oförstående och smått irriterat tillbaka.
Hanen tog ett steg fram, och sedan - som en blixt från klar himmel - så hade han kastat sig fram mot X som inte var beredd på det alls. Men hans reaktionsförmåga var ändå snabb, trots att han inte var beredd, och han försvann och lämnade Tass ensam i ett moln av svavel. Han dök sedan upp en bit bakom honom med ett dovt morrande.
"Vad fan var det där frågan om egentligen?" fräste han.
X insåg sedan att han inte hade varit snabb nog. Tramptass hade hunnit borra in tänderna en liten bit i hans hals innan han hann teleportera sig, och nu droppade det lite blod från punkterna där tänderna hade trängt in. Hans ragg var rest från huvudet till början av svansen och han blängde ilsket på hanen.
Han var osäker på vad han skulle göra, men försökte att inte låta osäkerheten lysa igenom.
Hade han klarat första provet och det här var andra provet? Eller hade han inte klarat det och detta var beviset på det? Därför visste han inte vad som var lämpligt just nu; försvinna eller slåss tillbaka.

Tramptass kunde känna den andres förvåning. Han förstod inte vad som pågick. Men Tass visste precis vad han gjorde. Det var X's test. Skulle Tass bli nöjd över resultatet skulle han avbryta, men om han blev besviken på den andre så skulle han se till att han fick krypa tillbaka till det lilla råtthål han kom ifrån och aldrig någonsin våga komma tillbaka.

Svavellukten stack i nos och lungor på den gamla hanen. Han fick ur sig ett rosslande, nästintill vansinnigt skratt. Men han gav inte hanen någon förklaring på sin plötsliga attack. Istället vände han sig emot hanen och tog ännu ett språng mot honom med tänderna blottade. Samtidigt gjorde han en psykisk attack mot hanens sinne, försökte återigen att ta sig in i hans sinne och på något sätt hindra honom från att teleportera sig iväg.

Tass var en svår motståndare som i krigets hetta gjorde allt för att övervinna sin motståndare, men hans svaga punkt låg i att göra två saker samtidigt. Anfalla fysiskt och psykiskt, och det var alltid fysiskt han tog stryk av det. Han hade tränat, i timtal, varje dag, på att bli starkare och bättre på att strida både psykiskt och fysiskt. Men fortfarande blev hans rörelser och reaktionsförmåga långsammare då han rotade runt i någon annans sinne.

Men han visste om sin svaghet och drog sig ur sinnet innan han hunnit fram till X. Han skulle testa hanens gränser ytterligare innan han började gräva i hans sinne igen. Återigen högg han efter hanens hals.

Med avsmalnade ögon så stirrade X på Tramptass, osäker på vad som skulle ske. När hanen tog ännu ett språng mot honom så gjorde sig X beredd. Hans första tanke var att teleportera sig bort bakom Tramptass, men något hindrade honom. Det kändes ungefär som att gå i högt vatten utan att lyfta på tassarna ovanför ytan. Någonting tog emot med en irriterande kraft. Och det var ingen tvekan varför det kändes så, och vem som gjort det. Detta gjorde att det släppte för honom, ett dovt morrande steg i hans strupe.
Försvinn. Ur. Mitt. Huvud.
Han visste inte om hanen skulle uppfatta orden han tänkte, han hade ingen aning om hur telepati egentligen fungerade, bara att det var förbannat irriterande.
När hanen nådde fram till X så släppte den där spärren som han hade känt innan, men han teleporterade sig inte bort ändå. När Tramptass högg mot hans hals så var han beredd och undvek denna gången genom att smidigt slinka under hans massiva kropp. Det var ganska vågat med tanke på att han var mycket svagare fysiskt jämfört med Tramptass. Skulle han få ner X på marken så skulle X aldrig kunna ta sig upp utan att teleportera sig.
När han kom upp på stadiga tassar på ena sidan av hanen så högg han mot magen på honom.

Det var underhållande att se den andre hanen kämpa för att bli fri från Tass. Men det kunde han inte, inte så länge Tass hade kontroll, och X's sinne var barnsligt lätt att styra över, för han hade inte lärt sig att skydda det. Egentligen var han helt utelämnad till den gråbruna hanen, han hade kunnat göra vad han ville med den svarte. Men det gjorde han inte. Istället drog han sig ur sinnet innan attacken och hoppades att den andre skulle teleportera iväg sig. Men det gjorde han inte. Det gjorde Tass en gnutta förvirrad, så han hann inte förbereda sig på hanens manöver.

Innan han visste ordet av hade den mindre hanen krupit under honom och huggit honom i magen. Tramptass morrade ursinnigt och kastade sig åt sidan. Det var inte så att han blev arg, snarare paff. Den andres tänder hade trängt igenom hans tjocka päls och rivit upp ett sår över hans känsliga mage. Det var inte livshotande, faktum var att det bara var en skråma. Men hans päls färgades ändå mörkare runt såret.

En överraskande manöver. Ett stramt leende prydde Tass läppar då han kastade sig över X's sinne igen i ett försök att ta kontroll över hans kropp, han ville styra den andre närmare honom.

Nu skulle han avsluta det här.

Han kände en liten triumf över att ha fått in en träff på Tramptass, ett litet groteskt och skevt flin spred sig på hans läppar. Han tog ett skutt för att komma en bit ifrån den andra hanen, för att undvika att han gjorde en attack.
När X kände att Tramptass gjorde intrång i hans sinne igen så kom ett dovt, ursinnigt morrande från hans strupe. Men han varken sa eller tänkte något om det.
Helt plötsligt så tappade han kontrollen över sina egna ben. Han kunde inte längre styra dem som han ville, och han tog sig närmre Tramptass trots att han inte ville.
Med en sista kraftansträngning så lyckades han ta sig ur hanens telepatiska grepp och teleportera sig bort. Inte långt dock, bara bakom Tramptass en bit. Men det kändes skönt att han blev fri från hanens grepp. Men han kände sig utmattad då det krävdes en ansträngning som heter duga för att ta sig loss. Men han lyckades.
"Bakom dig." morrade han. Han hukade sig, gjorde sig beredd för eventuell attack.

[okej, inte direkt bra inlägg, men har ju inte rollat på ett litet tag nu x) ]

Men planen att styra hanen lyckades inte, inte så som Tass hade planerat iallafall, för X lyckades ta sig ur hans grepp och teleportera sig bort med ett poff. Tass höll igen ilskan och lyssnade efter ljud som kunde avslöja var hanen hade dykt upp. Bakom honom. Självklart. Snabbare än man kunnat tro var möjligt med hans stora tunga kropp vände han sig om och mötte den mörke hanen som var på väg till attack, trodde Tass. Men han stod stilla en bit ifrån honom.

"Alright. Nu räcker det." Morrade Tass och stirrade på honom, nästan lite andfådd. Sedan sa han ingenting. Minuterna passerade. Säkert en halvtimme hade gått när han bröt tystnaden igen. "Jag ska ta dig till öknen. Men förvänta dig inget varmt välkomnande. (VARM VÄLKOMNANDE - i öknen! loool) Och Nevada visar ingen barmhärtighet mot främlingar, och det är just vad du är i hans ögon."

Han undrade om han skulle ångra sitt beslut senare. Han brukade inte hitta vargar som var villiga att joina flocken och de han hittade brukade han inte släppa in i första taget. Han skulle väl få öronen avslitna för det här. För sin egen heders skull hoppades han att X skulle klara av ledarens tester.

X lyssnade på vad hanen sa, utan att säga något utan nickade bara kort. Tystnaden som sedan uppstod bröt han inte, han bara studerade Tramptass, beredd på en möjlig attack igen. Men det kom ingen, vilken gjorde att X slappnade av lite i musklerna och när hanen talade igen så spetsades hans öron.
Så han hade klarat första provet? Intressant.
Han bet sig i tungan för att inte haspla ur sig ett; 'Jag ska nog klara av det.' Det var för tidigt för att vara stöddig.
"Spännande." sa han därför istället med ett kyligt och smått retsamt grin på hans läppar.

Tramptass fnös roat åt den unge hanens kommentar.

"För oss andra ja.." Svarade han med ett hånflin innan han vände tvärt och banade iväg mot öknen för att söka upp ledaren. Redan nu sökte han efter Nevadas bekanta sinne i området, men ledaren var för långt bort för att Tass skulle lyckas kontakta honom mentalt.

"Följ mig."


( Avslutar och fortsätter i Ökne, yeah )