Solen lyste ner genom de ljust gröna trädkronorna och skenet silades av de tusentals bladen till strimmor på marken vid den vita tikens tassar. Så underbart. Så vackert. Tiken älskade det som var vackert. Men hon var inte så ytlig att hennes kärlek till det vackra endast berörde utseendet. Mötet med den besynnerliga ödle-vargen i det stinkande Träsket hade talat om för henne att skönhet inte dolde sig i hur man såg ut, utan i vem man var. Man kunde se hur grotesk ut som bara möjligt, men man kunde vara gränslöst vacker på insidan. Det gällde bara att se det.
Och hon såg. Hon såg också denna skogs vilda skönhet. Den var fantastisk att röra sig genom. Så ljus och fin och rymlig. Hon riktigt kände hur hjärtat slog dubbla slag och det sprätte i benen av iver att få dansa runt bland löv och buskar som en virvlande vit vind, ett snurrande yrväder.
Tirana hade inte bråttom. Inte bråttom alls. Hon var inte på väg åt något specifikt håll, hade inte målet för sin resa fastslaget. Istället gick hon dit hennes tassar tog henne, för vart skulle hon annars gå? Hennes tassar var ju en del av henne. Hon kunde inte gärna gå ifrån dem.

Ensam. Det var inte länge sedan Imogene hade lämnat det trygga hemmet och modern för att äntligen se världen. Hon var utelämnad åt sitt eget öde, tog sig fram på egen tass. Modern hade motvilligt gått med på att släppa iväg henne, eftersom hon blivit mer och mer paranoid de senaste åren. Allt var en fara enligt henne. Alla var fiender.

Imogene hade en annan syn på världen som omgav hennes vitpälsade kropp där hon vandrade genom skogen. Alla var potentiella vänner. Allt man behövde göra var att ge dem en chans. Hon visste att alla - nåja, nästan alla - hade ljuset i sig. Kunde visa vänlighet och barmhärtighet. De som inte kunde det var helt enkelt för svaga, och hon tyckte synd om deras trasiga själar, fångade i mörkret. 

Medan hennes nätta skepnad elegant strosade mellan träden gled blicken över omgivningen för att fånga detaljerna i naturens skönhet. Hennes öron var spetsade, men inte för att uppfatta tecken på fara, utan för att njuta av fåglarnas sång. Hennes svans svepte och gungade muntert. Under de rosa trampdynorna kände hon jord och mossa. Vid varje andetag hon tog kände hon frisk luft rik på syret från den omgivande floran. Hon var så inne i att åtnjuta det faktum att hon levde och andades, att hon nästan missade den distinkta doften av varg när de nådde hennes nos. Hon stannade upp, spetsade öronen ytterligare och tittade sig omkring för att orientera sig. En främling befann sig i hennes närhet. Men var?

Hon uppfattade en rörelse mellan trädstammarna. Någonting vitt. Snart såg hon att det var en varg, en främling. Eftersom denna var påväg rakt mot hennes håll stod hon kvar och väntade in dennes ankomst. En annan varg hade möjligtvis tagit sig därifrån åt motsatt håll, men hon hade ingenting emot att möta andra, så länge de inte var stora svarta hanar. Av doften att döma var detta en hona, likt hon själv. Denna närmade sig fortfarande och plötsligt så möttes deras blickar.

Tirana tvärstannade förvånat när hon tittade upp och hennes blå ögon mötte ett par gröna. Ögonen tillhörde en annan hona, vit som hon själv. En kort stund stod hon bara där, med tassarna liksom planterade i marken och benen utspärrade efter att ha stannat mitt i ett steg. Sedan återfick hon talförmågan.
   "Var hälsad", sade hon artigt med en liten nick. Efter mötet med ... i princip alla hade hon fått värdefulla erfarenheter i bagaget. Som till exempel att artighet alltid lönade sig. Hon eftersträvade ännu att vara vuxen, och även om hennes kropp fysiskt sett var vuxen var hon ändock inte mogen riktigt i sinnet. Hon tänkte ännu mer som en valp, en ungvarg, än en fullvuxen individ. Men hon lärde sig. Hon skulle växa upp. Genom att betrakta de äldres beteende skulle hon snart vara vuxen även till sinnes.
   "Mitt namn är Tirana." Hon nickade respektfullt och studerade sedan främlingen med ett vänligt uttryck i de himmelsblå ögonen.

Imogene såg uppmärksamt på främlingen för att försöka lista ut vad för en person hon hade att göra med. 
"Var hälsad. Mitt namn är Tirana." sa främlingen. Artig, respektfull. Inte ett uns av hotfullhet. Imogene kände hur musklerna slappnade av och blev förvånad eftersom hon aldrig märkt att hon spänt sig.  
"Hejsan." svarade hon muntert. "Jag är Imogene." fortsatte hon medan skuggan av ett leende syntes på hennes läppar.

Imogene. Vilket fint namn. Tirana tyckte om hur det lät, liksom hur det låg på tungan. Hon log försiktigt mot den andra som svar på dennes leende. Det verkade vara en bra typ, den här honan. Folk som log snällt mot en var alltid bra.
   "Trevligt att träffas! Tillåt mig att fråga, vad har fört er hit till Lövskogen?"
   Det var mest av artighet. Sådant som man alltid frågade, vem man än stötte på. Men Tirana kände verkligen att hon började tycka om Imogene. Det var ett gott första intryck hon hade fått, i alla fall. Och alla vet ju att det är det första intrycket som spelar roll.

Imogene såg hur främlingen, Tirana, log. Hon var lättad över det faktum att denna hona inte verkade vara fientligt inställd.
"Trevligt att träffas! Tillåt mig att fråga, vad har fört er hit till Lövskogen?" undrade honan.
"Min mor bor i Nordan och jag har nyligen lämnat hemmet för att ge mig ut och se landet." Imogenes lilla leende blev större. Hon var lycklig och det lyste igenom. 
"Vad gör du här, själv?" Hon lade nyfiket huvudet på sned.

Så. Då var det hennes tur igen. Pendeln hade svängt över till henne. Vad gjorde hon här? I Lövskogen? Det var sannerligen en mycket bra fråga. 
   "Av samma skäl som du, skulle jag tro. Om det är korrekt att anta att du sökte dig iväg för att vidga dina vyer. För det gjorde jag också."
   Fortfarande leende tänkte hon tillbaka på Acherati. På hur hon kom till detta land. För att se sig omkring. Nya platser, nya vargar att lära känna. Hon tyckte att Numoori hade varit mycket generöst vad gällde trevliga personligheter. 
   "Vad ska man med en hel värld till om man inte ser den?" frågade hon med huvudet lätt på sned. "Det finns så mycket att titta på. Det vore en synd att låta bli."

Hon lyssnade till vad honan hade att säga. Det verkade som om de var ganska lika, de två. Hennes ena öra klippte till vid en kråkas plötsliga läte. 
"Vi hade praktiskt taget kunnat vara systrar." fnissade hon. Hon kunde inte låta bli.

Leendet breddades när Imogene fnittrade till. Systrar. Jo, det hade de nog kunnat vara. De verkade dela syn på världen, åtminstone efter hur det lät. Tirana var nu på det klara med att hon tyckte om den här honan. 
   "Det är nästan så att man undrar om vi inte är det", skrattade hon. "Kanske är du den syster jag aldrig haft?"
   
Av de fyra valparna i kullen hade alla varit goda till sinne och hjärta, men ingen hade riktigt varit Tiranas andra hälft. Någon som tänkte och tyckte precis likadant. Kanske hade hon nu hittat den individen? Som var som en kopia av henne? Eller kanske var det hon som var en kopia av Imogene. Lika var de i varje fall, inte bara till utseendet verkade det som.
   "För i sådana fall vore jag hedrad." Hon skrattade inte längre, hade tagit det till en mer kontrollerad nivå. Men hon log varmt mot Imogene och talade lugnt och lågt. Med känsla.