Grottan han låg i var torr, ute stod regnet som spön i backen och smattrade mot bergets tak. Han låg och blickade ut över det vackra vädret, nu skulle inte många ge sig ut. Dem flesta skulle ligga inne i sina lyor och trycka, många skulle försöka söka skydd i närmsta grottöppning precis som Ledenu gjort. Han såg till vänster om sig på den vargkropp han just bragt om livet, han slickade sig om munnen och reste sig upp. Han hade aldrig varit särskilt förtjust i kargkött men det vore en skam att låta kroppen gå till spillo. Han bet tag i ena höften och lyfte upp bakdelen så vargen hängde i hans käft. Han gick med högburet huvud ut ur grottan och svingade med huvudet ett par gånger för att få kroppen i rörelse innan han kastade den livlösa varelsen nerför bergets kant. Regnet gjorde hans päls mörkare, precis som sanden i öknen blir av vatten. Öronen låg slickad mot huvudet för att undslippa vattnet, dofterna blev starkare men avståndet han kunde läsa av blev kortare. Ögonen smalnade något när han hörde ett ljud, han kunde inte avgöra precis vart ljudet kom ifrån då regnet dånade mot bergsväggen. En dov morrning steg ur hans mage, upp genom strupen och lämnade slutligen hans mun. Huvudet sänktes något och han vred den stora kroppen mot stigen där han själv kommit ifrån.

Det regnade, och inte så lite heller. Pälsen hade aldrig varit särskilt vädertålig — genom alla år hade han klarat sig utan att frysa mest genom viljestyrka — och vätan letade sig in mellan hårstråna, till huden. Han önskade halvt om halvt att han haft någonstans att ta skydd, men han hade inte haft en riktig lya på flera år och hade inte för avsikt att bygga någon heller. Det var helt enkelt som det var, konstaterade han där han långsamt stegade fram över den mörkt rödfärgade stenen med det gröna ögat buttert spanande framåt. Han var åtminstone inte ensam. Han hade Henne, och Hon var bättre än den bästa lya. 
    Hon visste hur Hon skulle tala med honom för att få honom att lyssna. Hon visste vad han ville ha — makt — och Hon hade fått honom att förstå att han aldrig skulle lyckas om han fortsatte göra det han gjorde nu. Det hade inte krävts mycket av Henne för att övertyga honom om att Hennes sätt var det bästa, och han tyckte om att göra Henne nöjd. Hennes röst var som en drog. Han ville ha den — nej, han behövde den. Men samtidigt kunde han inte tycka om tanken på att Hon fanns i hans huvud alla timmar om dygnet. Han avskydde tankeläsare för att de rotade i folks huvuden — varför hatade han då inte Henne ännu mer? Svaret var enkelt. Hon hade sina metoder för att få sin vilja igenom, våldsamma metoder. Han tyckte inte om att ha Henne där, men han kunde inte göra något åt det, så han kunde lika gärna samarbeta. 

Vänta, vad är det där? Hon vaknade till liv med ett ryck och Figaro vände reflexmässigt på huvudet för att se gestalten längre fram. Den såg ut att kasta ifrån sig en klump — ett bytesdjur. Nej, ändrade han sig sedan, klumpen såg inte ut som något bytesdjur. Den hade en vargs form. En kannibal? Ristaka fnittrade förtjust. Ja, käraste! Det här kan bli roligt. Gå dit och se efter om han är mer hungrig! Hon skrattade sitt ljusa, porlande skratt och Figaro gick närmare. 
    Han stannade ett par meter ifrån, utan att ta notis om främlingens morrande. Han kastade en blick på den döda kroppen, genomblöt i regnet, och trots avståndet och det faktum att kroppen var i dåligt skick såg han tydligt att det rörde sig om en karg. Han lyfte huvudet och såg på främlingen. 
    “Här var det fikastund ser jag”, sa han helt utan glädje, snarare med en slags kylig likgiltighet, som om han bara sa det för att ha något att säga. Rösten var hes, det var länge sedan han talade sist. “Karg är kanske inte det godaste som finns, vi är ganska sega. Faller inte alla i smaken.” Han studerade främlingen under tystnad, dess tre gröna ögon och sandfärgade kropp, och Ristaka fnissade tyst. Morbida skämt utan humor tycktes åtminstone roa Henne, och Figaro rätade upp sig en aning.

Till en början såg Ledenu ingenting, han hörde lätta steg över bergsstigen. Hans nos försökte dofta sig till vad det var som kom men det gav inget till hjälp. Så dök ett grönt sken plötsligt upp i hans synfält och han borrade ner klorna i marken. Strupen vibrerade varnande att han sett denne och att han inte var ute efter att småprata.  Kargen som trädde fram i regnet fick Ledenu att flina, kanske han just dödat dess vän? Man kan ju alltid hoppas. Han slickade sig om munnen men stod kvar i samma attack position. Den dumma kommentaren som kom ur hanens mun fick hans läppar att spricka upp i ett flin.
-" Men sen har jag inte provat alla heller. " Han tog ett steg fram och höjde huvudet för att se ner på den andre och tog till orda igen.
-" Typ ditt öga ser aptitlig ut. " Flinet dansade kvar på läpparna när dom beska orden rullade ur hans mun. Han synade kroppen med sitt mittersta öga och doftade samtidigt in hans odör, något stämde inte med hur han luktade och Ledenus ögon smalnade.
-" Vad är det för fel på dig? " Blicken tindrade till och han vred på huvudet, rösten mumlade fram orden något ohörbart och blicken hade bytts ut från ilska till fascination. Han ville kolla på insidan av denne, det var något nytt som han aldrig känt förut! För andra hade doften av giftet nog fått dom att rygga tillbaka medan Ledenu ville fram och peta på honom, verkligen undersöka och se vad det kom ifrån.

Men sen har jag inte provat alla heller. Främlingen tog ett steg framåt och höjde på huvudet så att han kunde titta ner på Figaro. Ett billigt trick för att verka större än man var. Han tog ingen notis om det. 
    “Sant. Man får ju inte dra alla över en kam”, svarade kargen med samma likgiltiga tonfall. Främlingen fortsatte med en kommentar om hans öga. Aptitligt? Knappast. Om hanen inte var förtjust i torkat gammalt blod och ärrvävnad. Figaro sprack upp i ett flin som blottade de gulnade tänderna och rynkade frågande pannan. 
    “Verkligen? Själv är jag lite osäker på vilket av dina jag borde titta i. Du kan inte tänka dig att donera ett?” Tonfallet hade blivit något lättare, något mer medgörligt. Samma ögonfärg hade de, men den andra hade två fler. Han kunde behöva ett. 
    Vad är det för fel på dig? Frågan fick kargen att ge ifrån sig ett ljud någonstans mellan ett kort, hårt skratt och en fnysning. Ville han ha ett svar på den frågan? Inuti huvudet rörde sig demonen, tyst för stunden men alltid närvarande. Vad var det egentligen för fel på honom? Berodde väl på vad man räknade som ett fel, eller? 
    “Jag vet inte”, sa han och det hade smugit sig in en road ton i rösten, tillsammans med ett diskret, vasst tonfall. Som om orden inte bara var lättsamma utan snarare en utmaning. Hur långt var den här figuren beredd att gå? Han lyfte ett ögonbryn. “Du vill inte ta dig en tugga och se efter?”

Ledenus ögon fortsatte tindra fascinerat över hanens unkna doft, dom tidigare kommentarerna om ögonen gav han ingen mer notis om förutom en syrlig men kort kommentar.
-" Jag är inte så dum att jag väljer att tappa bort ett av dom. "
Flinet dog av och han höjde bara ett av ögonbrynen och skakade kort på huvudet.
-" Som sagt så dum är jag inte, men jag rotar gärna runt i ditt inre. " Han slöt ögonen och lät mörkret fylla hans huvud innan han slog upp ögonen och stirrade in i främlingens. Det var något visst med den här individen och han ville gärna veta mer, se vad som hände om han skickade in lite mörker i honom? Skulle det göra honom galen, skulle det inte bita alls, vad skulle hända?

[Ta ett udda svar! 8D]

Som sagt så dum är jag inte, men jag rotar gärna runt i ditt inre. Ansiktet hos kargen visade ingen reaktion på detta — kanske tillhörde den här främlingen de som talar stort men utför lite. Förmodligen. De flesta gjorde det. Inte heller hade han någon aning om vad hanen hoppades hitta där, i hans inre. Det mesta där var antagligen skit i alla fall. Han var beredd på någonting, visste inte riktigt vad; en attack, måhända. Men det som hände var ingen attack, åtminstone inte rent fysiskt, och inte desto mindre var han inte beredd på det. Plötsligt fylldes han av en diffus känsla, något som tumlade runt inuti honom som en svart våg. Överraskat ryckte han till och strök bak öronen tills de låg platt mot nacken, men han stod kvar på alla fyra och blundade, nästan som om han funderade. Nästan som om han njöt. 
    Ristaka skrattade, högre än Hon någonsin gjort, ljudet fyllde hans öron och överröstade regnets smattrande. Hon älskade det här. Den treögde hade mörker som kraft, förstod han, men mörker var Hennes hemmaplan, Hennes naturliga habitat. Inom honom stormade det, det kändes som om han växte, men egentligen var det inte han utan Hon som frodades i allt det svarta. Det gjorde ont någonstans, väldigt ont, men han kunde inte avgöra var. När Hon skrattade sitt underbara skratt vreds hans egna mungipor uppåt i ett förvridet leende. Figaro öppnade ögat med ett ryck och mötte den andres blick med oväntad intensitet. 
    “Åh”, sa han, men det var inte hans röst. Nej, det var Hennes röst som kom ur hans mun, Hennes vackra röst som lämnade hans raggiga kropp. Mörkret stärkte Henne och gav Henne styrka att tala genom hans mun. “Åh, vi älskar det här! Gör vi inte, käraste? Vi älskar det!” Medan Hon talade skakade han långsamt på huvudet, fortfarande maniskt leende. Blicken lämnade inte främlingen. Hon skrattade igen, och det lät så fruktansvärt fel när det ljusa ljudet kom ur hans mun. Rösten hos en tik. “Det mörka … Allt det mörka … Är det inte vackert? Och det är du som gör det!” fortsatte Hon förtjust till främlingen. 
    Nu gjorde det verkligen ont i honom. Kroppen tog avstånd från det mörka, men Hon bjöd in det, och det skapade en konstig dragkamp inom Figaro. Han breddade leendet och blottade samtidigt tänderna i en ljudlös morrning. Hade det inte varit för Henne hade han flugit på främlingen där och då, men Hon hade kontrollen nu. Han kunde känna, kunde se och tänka, men han satt inte längre i förarsätet.

[Ah, detta blev skumt :')]

Ledenu kände hur mörkret fick fäste i den okände, adrenalinet och ruset fick pulsen att slå hårt. Spänningen över att få se vad den andre skulle göra fick Ledenu att börja dregla, saliven droppade i långa trådar från hans käft och dom tre ögonen stirrade frenetiskt på den andres. Men reaktionen var aldrig något han hade kunnat vänta sig, chocken över att höra en feminin röst lämna hanens fick öronen att vibrera - nej hela han vibrerade. När hon eller den eller vad det nu var tilltalade Ledenu vred han huvudet på sned.
-" Vad är du för något?" Rösten dröp av fascination och han tog ett steg fram för att sedan börja cirkulera runt honom, eller henne eller vad det nu var. Samtidigt lät han kraften löpa amok och släppte på alla sina spänningar, Ledenu ville se vad det var han hade på insindan. Vad var det här för fantastisk varelse?!

Doften från kargen fick det att sticka i hans bihålor, något stod inte helt rätt till med den här individen och Ledenu stannade nu upp bakom honom. Drog tillbaka kraften och väntade spänt på reaktionen, det här var nog nästan det mest intressanta mötet han haft.

Som genom ett töcken uppfattade han ljudet av den andres röst, frågande. Fascinerad. Vad är du för något? Ilskan slog ut inom honom tillsammans med insikten att den andre behandlade honom som ett experiment, en testdocka, en försökskanin. Fastän det var demonen som styrde hans kropp lyckades han genom ren viljekraft återfå så pass mycket kontroll att han kunde skjuta fram huvudet och hugga efter den treögde, låta käftarna smälla ihop alldeles intill främlingens ansikte och samtidigt skvätta lite grönt saliv omkring sig. Han tolererade inte det här. 
    Men så kände han hur det mörka vällde fram, som en damm vars fördämningar brustit, och så motade Hon bort honom igen, Hon övertog kontrollen och när främlingen började cirkla runt honom följde han med i rörelsen, så att han alltid hade ansiktet vänt mot den andre. Munnen vreds till ett groteskt flin, för brett för att det skulle se friskt ut, särskilt med tanke på att nosryggen var rynkad som om han morrade och tänderna blottade. Men ändå log han. Eller, nej. Hon log med hans mun. 
    “Vi är Ristaka. Jag är Ristaka”, svarade han vargen, fortfarande med det sjuka flinet som delade ansiktet i två och den onaturligt ljusa rösten. “Vi är ett. Hans huvud är mitt. Mitt huvud är hans.” Hon gav ifrån sig en makaber fnittring. Figaros kropp tog ett hastigt steg närmare främlingen, och hade det inte varit för att mörkret hade lättat just då hade han förmodligen fortsatt. Men tack vare att främlingen minskat på kraften kunde han återvinna sin kroppskontroll, för stunden åtminstone. 
    “Låt bli”, väste Figaro fram med sin egen röst, vidrigt hes och mörk jämfört med Hennes. Han sänkte huvudet och stirrade på främlingen, ett vilt uttryck vilade i det gröna ögat och från käftarna, som han höll halvöppna, droppade den gröna saliven ner på marken. Nackmusklerna krampade och hans tunga huvud vreds åt sidan under bråkdelen av en sekund. Tungan slickade saliven från läpparna. Han skakade långsamt på huvudet samtidigt som ett varnande leende kröp upp på läpparna. 
    Han sände minst sagt mixade signaler — de blottade tänderna visade att han inte ville ha något med främlingen att göra, samtidigt som leendet var en utmaning för att se vem av dem som vågade göra mest.
    “Hon tillhör mig.”

Salivet som stängt var illavarslande färgat, det var grönt så där giftigt grönt. Ett ljus gick upp för Ledenu när han plötsligt förstod att det var en giftkarg han hade att göra med. Flinet som steg i mungipan när den feminina rösten plötsligt dök upp igen, han hade knappt blinkat åt hanens försök att bita honom utan stått orubbligt kvar. Fokuset återvände när hon sa deras eller nej sitt namn - Ristaka. Det klingade vackert i hans huvud och han hörde henne fortsätta prata. Kargen måste helt klart vara besatt av något eller så var det en främmande ras han aldrig hört talas om.

När Ledenus krafter dragit sig tillbaka blev ansiktsuttrycket på den andre plötsligt annorlunda, Ledenu morrade dovt i strupen och huvudet sänktes något. Han satte vikten mer på bakbenen för att kunna kasta sig mot den andre om denne plötsligt skulle ge sig på honom. Men orden som rullade ur strupen indikerade på annat. Hon tillhör mig.
-" Jag är inte mycket för att dela ändå. " Ledenus läppar sprack upp i ett flin innan han sköt ifrån med bakbenen och kastade sig med tassarna utsträckta och klorna i beredskap att riva den unkna idioten. Han hade tröttnat på alla ord och var nu redo att se vad eller vem det var som gömde sig där inne. Denne doftade inte Devils och han var alldeles för nära reviret det var dags att lära idioten sin plats. Ledenu hade inget intresse för denne okände kargen, men den som fanns inom honom ville han gärna träffa på igen - hon kanske kom ut om han separerade huden från hans kropp.

Den treögde gjorde ett utfall med utdragna klor, men det hade sina nackdelar att vara stor — Figaro var mindre och smidigare och dessutom hade han snabbheten till hjälp, även om kraften försvunnit ganska mycket på senare tid. Han hoppade med lätthet undan och började vandra i en cirkel runt främlingen med huvudet sänkt. Han hade övertaget — han var full av gift. Om den andre bet honom hårt nog för att smaka hans blod, eller om Figaro bet honom hårt nog för att punktera hans hud, skulle giftet flöda mellan deras kroppar. Han kunde få främlingen att plågas som han aldrig gjort förut. Tanken fick honom att skratta lågt för sig själv, ett ljud som var hest och förvridet på grund av hans tunga andhämtning. 
    “Mitt blod”, fick han fram, “är gift. Min kropp är gift. Och det gör ont, kan jag tala om. Det bränner. Värker. Svider.” Kargen skrockade, gläfste så att lite av saliven som droppade ur munnen på honom flög i främlingens riktning. “Du har ingen aning om hur mycket det svider.” Leendet breddades tills allt man såg var rader av gulnade tänder, separerade av en blek och missfärgad tunga. Kroppen darrade, blodet blandat med adrenalin. 
    I kaoset som virvlade i huvudet på honom var Hon där, betryggande lugn, med en kylig och nästan uttråkad röst. Döda honom inte, instruerade Ristaka. Gör vad du vill, men döda honom inte. Vi kan säkert ha lite roligt med honom. Hon behövde inte be honom. Just nu fanns ingenting han hellre ville göra än att plåga, men det fanns inget underhållande i att plåga någon som inte kunde känna det.

Ledenus tassar smällde i marken och hela kroppen skälvde till när tryckvågen spreds genom kroppen. Luften for ur hans lungor och pressades mellan tandraden. Tassarna gled framför honom medan han snabbt försökte vända på den stora kroppen. Den andre var mindre och därmed hade smidigheten med sig, det visste Ledenu men han visste också att om han fick tag i honom skulle han klyva honom på mitten i ett enda slag. Ledenu hann vända sig när den andre började cirkulera runt honom, han stod oberörd kvar och flinade. Pulsen slog hårt i öronen på honom och ögonen följde honom, öronen lyssnade medan han talade och han fick ett sarkastiskt uttryck i ansiktet.
-" Naaw har liten ont? " Han pratade med en daltande röst och tog ett steg framåt, blockerade vägen den andre just gått runt honom. Blicken följde det gröna salivet som droppade ner från hans käftar och han kunde inte låta bli att le irriterat åt det patetiska han var.
-" Ditt gnäll är patetiskt. " Han smällde igen käftarna åt honom och fnös, han hade inte tiden eller intresset för att dalta med en varg som gick runt och tyckte synd om sig själv. Klagade på det han var och det som fanns i honom - däremot Ristaka.. Det var någon han ville titta närmare på.

Främlingen log, och åsynen av det fick det att vända sig i magen av avsky på kargen. Han ville torka bort det där äckliga uttrycket från främlingens ansikte. Allting med vargen provocerade honom just nu, men han var tvungen att hålla sig i skinnet. I huvudet såg han gång på gång hur de rök ihop, så tydligt att han tyckte att han kunde känna främlingens blod bränna i munnen, och tungan kände sökande efter om det verkligen fanns något där. Det gjorde det inte, bara sur saliv. I själva verket hade han inte rört främlingen, utan bara fortsatt sin stilla vandring runt honom. 
    Hanen talade med ett avskyvärt nedlåtande tonfall, som uppenbarligen var till för att provocera honom ännu mer. Men den här vargen var inte värd att slösa energi på, även om han bra gärna velat skilja hans huvud från nacken. Det skulle vara så enkelt och tanken kittlade honom, retade honom genom att vara så genomförbar och lockande. Ett bett, max två, och sedan skulle hanen aldrig le mer. Han skulle göra världen en tjänst. Men Ristaka hade sagt åt Figaro att inte döda honom, och han visste bättre än att gå emot Hennes vilja. Så han bara drog upp läpparna kort, ett glädjelöst leende, och lät dem falla ner igen. Ett svagt suckande ljud lämnade hans kropp. Ditt gnäll är patetiskt. Den andres ord fick hans axlar att studsa till en gång i ett ljud mittemellan ett hånfullt skratt och en fnysning. "Se det inte som gnäll", sa han roat, "se det som en varning."
    Med ett par plötsliga, snabba steg slöt han upp framför främlingen och stannade med ansiktet bara några decimeter ifrån den andres. Han särade långsamt på käftarna och satte nosen tätt intill den andres. Kroppen vibrerade av energi, och impulsen att ta tag om hanens hals och vrida om var nästan omöjlig att stå emot. Ändå gjorde han det, och ansträngningen fick hans läppar att krökas i ett lätt leende. 
    "Jag skulle döda dig", mumlade han och ögat borrade sig in i den andres, "men Hon vill ha dig levande." Han stod nära nog för att den andre skulle kunna känna hans andedräkt, men så drog han tillbaka huvudet och lade det på sned. Ett uttryck som närmast kunde beskrivas som fundersamt lade sig över kargens ansikte. "Jag tror inte att du behöver alla de där ögonen", sa han plötsligt. "Vilket av dem gillar du mest?" 

Ledenu började förstå att han stampat på någons tå, hanen verkade bli irriterad över hans närvaro och Ledenu kunde inte bli nöjdare. Ögonen följde den rosa tungan som sakta rörde sig över hans tänder, han kunde bara föreställa sig vad den andre tänkte på. Förmodligen få slita av hans kroppsdelar och slänga dom i en flod. Han skrockade till över bilden i hans huvudet över att den lille vargen skulle ge sig på honom. Se det som en varning - Ledenu vart så förvånad att han satte saliven i halsen. Hostan steg i halsen blandat med ett gapskratt rakt i ansiktet på den andre.
-" En Varning? Vad ska du göra, gnälla ihjäl mig? " Han höjde läpparna igen och just som han skulle ta ett steg framåt stötte deras näsor ihop, Ledenu tryckte sin rosa nostryffel hårt mot kargens och morrandet vibrerade i strupen på honom medans orden lämnade hans mun.
-" Du är inte värdig henne.. Fegis. " Käften gläfste argt och öronen var slickade bakåt, ögonen såg ner på honom och han skakade på huvudet med flinet liggandes på läpparna.
-" Ditt. " Han höjde tassen i samma ögonblick han sa det och svingade klorna mot hans öga.

Vad ska du göra, gnälla ihjäl mig? Den treögde skrattade, men kargen rörde sig inte. Stilla stod han i det kalla, stickiga regnet, som nålar som rev i skinnet. Den andre tryckte nosen mot hans och lät ett dovt morrande tränga upp ur strupen. Figaro öppnade munnen för att avvisa honom, lät de gula tänderna stryka varnande över den andres nos och spottade ut ännu en grön loska på marken. Främlingen hade mage att berätta för honom att han inte var värdig Henne. Givetvis var han inte det, ingen kunde någonsin vara värdig Henne. Men samtidigt … Han var tvungen att le. 
    "Kanske inte. Men å andra sidan, Hon valde mig." Den andre kallade honom fegis. Figaro skrattade högt och rösten lät som en vuxen som talar till ett barn när han svarade. Till hälften nedlåtande, till hälften daltande. "Åh, bättre kan du!" utbrast han roat. Nej, främlingen skulle vara tvungen att hitta på något bra mycket värre innan han ens skulle ägna det en tanke. 
    Plötsligt kom främlingens tass farande mot hans ansikte. Figaro öppnade munnen i tid för att hugga efter den. Även om gesten var halvhjärtad låg det ändå en kraft bakom den, och målet var givetvis att få tag runt främlingens tass. Han skulle gladeligen vrida av den, befria tassen från den unkna kroppen. 
    Ett oförstående leende dök upp på läpparna. "Vad ska du med det till? Finns det ens någon plats kvar för det i ansiktet på dig? Det ser ganska fullt ut tycker jag." Demonen sträckte på sig i hans sinne, och han välkomnade Hennes omfamning. Trots allt Hon sa till honom visste han att Hon älskade honom, för det hade Hon själv sagt. Det var en obekant känsla för honom, att vara älskad, och kanske var det därför han så enkelt hade låtit Henne komma in.

Den gröna sörjan som främlingen med jämna mellan rum spottade ur sig fick Ledenus ögon att söka sig ner, se hur den nästan bubblade när den lämnade marken och tillslut sjönk ner i marken tyst och försvinnande. Morrningen och tänderna som strök över hans nos fick flinet att lägga sig, han var nu 100% trött på den här idioten. Att han kunde bättre och att hon valt honom passerade genom hans huvud men något mer intresse hade han inte. Han skulle ha ögat av idioten.

Kargens tänder rispade i Ledenus hud, han gläfste ilsket och orden som den andre sa lyssnade han inte på. Dom passerade ovanför hans huvud just som han tog sats och kastade sig mot den andres sida. Han skulle ha omkull honom och han var tvungen att stanna i fokus han fick inte låta raseriet ta över. Tanken över att blint hugga efter den andre och riskera att bli smittad av giftet fanns inte på kartan, han var tvungen att hålla sig undan och med det krävdes det hela hans medvetande för att trycka undan ilskan som började bubbla upp inom honom. Ledenu välkomnade alltid raseriet egentligen, men den här gången var kraften tvunget att stanna under ytan.

Han var inte riktigt beredd när främlingen plötsligt kastade sig mot honom — deras skuldror slog emot varandra och Figaro knuffades en bra bit åt sidan. Stenen under deras tassar var blöt och hal av regnet och gjorde det svårt att få fotfäste. Figaro vacklade till och med en ansträngning höll han sig kvar på fötter. Ilskan fick kroppen att vibrera. Han slickade det gröna från läpparna och högg mot främlingen. Den här gången fick han ett bättre grepp; han kände tänderna tränga igenom den andres hud någonstans vid axeln. Det var inget djupt bett och det varade inte länge nog för att giftet skulle hinna överföras till den andres kropp, även om den lilla mängd gift som funnits på tänderna givetvis gjorde det. Men det var tillräckligt mycket för att det skulle göra ganska ont i varje fall. Demonen i hans huvud fnittrade förtjust, som om även Hon kunde känna blodsmaken, kanske genom hans tunga. 
    Figaro var tvungen att släppa greppet om den andre när underlaget fick honom att halka. När tungan återigen kände efter i munnen smakade det varmt och järnaktigt. Smaken fick en rysning av välbehag att krypa längs ryggraden. Den andre som avancerade mot honom igen. Figaro gjorde sig beredd att gå till anfall men plötsligt såg det ut som om främlingen tappade fotfästet. 
    Den andres kropp halkade till och gled iväg nerför sluttningen de befunnit sig på, tack vare den blöta stenen. Figaro gjorde en ansats att storma fram och attackera, men främlingen var snart utom räckhåll och mellan käkarna krossades bara tom luft. Själv stannade kargen där han var och betraktade främlingens väg nerför bergssluttningen. Andhämtningen var ansträngd och regnvatten samlades i den öppna munnen. Det såg så komiskt ut när främlingen gled neråt att han var tvungen att dra på munnen, även om han var förbannad på att han inte fått tillfälle att skada den andre som han förtjänade. 
    Kargen kastade irriterat med huvudet och tungan drog över tänderna igen, i hopp om att hitta ännu mer blod där. Synd, sa demonen till honom med en röst som lät riktigt besviken. Vi kunde haft kul med honom. Men det fanns ingen möjlighet för de båda hanarna att nå varandra — varken för Figaro eller för den treögde. Det var bara att acceptera att leken var över när den precis börjat.

[Tillstånd för PP, men säg till om det är nåt som behöver ändras så fixar jag det!]

Ledenus och kargens kropp fick kontakt med en hård smäll skuldra mot skuldra, det lät som åska inombords och smärtan som uppstod när dom båda kolliderade var som att dom hällde bensin över en glödande brasa. Dom blodröda tassarna kämpade desperat efter att få fäste och klorna rispade så hårt i marken att det kändes som att dom skulle lossna från tassarna. Han såg ut att glida rakt in i berget när kargen plötsligt fick tag över hans vänstra skuldra. Giftet som legat över den andres tänder var en smärta han aldrig känt förut - sån fantastisk känsla! Ledenu gled ur den andres käftar eftersom han var så mycket större än den andre, så farten han fortsatte glida framåt med tog han sats och hoppade upp på berget, vände i luften och kastade sig mot honom med vidöppen käft. Ledenu landade på marken bara ett par decimeter från den andre och kände hur marken svek honom åter igen. Frambenen spjärnade emot för att få fäste och hans högra ben fick bättre fäste så han snurrade ett halvt varv så hans ögon mötte den andres precis innan han kände bakdelen gled över kanten.
-" IDIOT! " Vrålade Ledenu när tassarna desperat greppade för att hänga kvar på kanten. Allt kände som det gick i slowmotion när han gled nerför berget. Han såg hur den andre försvann ovanför kanten och hans tassar greppade desperat efter bergets vägg. Han studsade hårt mot en utbuktning och luften gick ur honom. Ledenu tappade räkningen hur länge han föll men det kändes som en evighet innan hans kropp tillslut landade med en duns på en avsatts säkert 20 meter ner. Först visste han inte om han ens levde när han började röra på sig insåg han att det gjorde han visst. Ögonen öppnades sakta och hans man låg slickad efter hans huvud och kropp, regnet piskade honom hårt och när hans ögon började få fokus igen såg han att kargen stod och blickade ner på honom. Han reste sig mödosamt upp med en morrning som han enbart hade när raseriet uppdagade sig.
-" Din lilla skabb bitna råtta!! " Skrek han medan han gjorde ett avstamp för att hoppa upp mot kanten igen. Självklart fanns det inte en möjlighet alls till att han skulle nå, han kom inte ens halvvägs men han försökte gång på gång komma upp till den flinande idioten.
-" Nästa gång jag ser dig lever du inte i många minuter, kräk! " Spottade han medan kroppen vibrerade i ilskna morrningar.

Den sandfärgade vargen landade på vad som verkade vara en avsats en bra bit nedanför honom, och av sättet hans kropp träffade marken såg det ut att göra hyfsat ont också. Din lilla skabbitna råtta! Den mesiga förolämpningen och främlingens idiotiska försök att komma upp fick Figaros leende att breddas ytterligare och ett kort skrockande undslapp honom. Men främlingen var inte klar, uppenbarligen. 
    Nästa gång jag ser dig lever du inte i många minuter, kräk! Det lät ganska likt hans bröders avskedsord till honom, då han lämnat flocken som tonåring. Om han någonsin kom tillbaka, eller om de hittade honom, hade de lovat att göra så mycket med honom att han inte mindes hälften. Vad de inte visste om var att han planerade att återvända, och med Hennes och giftets hjälp skulle han tvinga dem att betala tillbaka. Tanken på vad han skulle göra med dem fick mungiporna att rycka okontrollerat. 
    Så mindes han var han befann sig och tittade ner på den sandfärgade vargen på avsatsen. Det var nog dags att gå. Regnet kylde ner honom ordentligt och han hade ändå inget mer att hämta här — främlingen var utom räckhåll och han var inte dum nog att försöka ta sig ner bara för att få avsluta vad han påbörjat. 
    "På återseende, i så fall", hojtade han muntert ner till främlingen innanhhan drog sig bakåt, bort från kanten, och började gå längs den bergsstig han kommit dit på. Han ruskade vattnet ur pälsen och knyckte till med huvudet en gång, sedan var han på väg. De långa, ojämna klorna klickade mot stenen när han gick. 

[Figaro is out! Lägg gärna till ett svar om du vill, annars kan vi se det som avslutat? :D]

Ledenu morrade och vankad av och an där nere medan blicken var fäst på främlingen. Han gjorde ett nytt försök till att hoppa upp och slog vilt med tassarna för att försöka få fäste. Den andre stirrade ner mot honom och flinade, det där flinet skulle han se till att skära bort och bära som halsband. Skulle sitta fint tillsammans med Kolzaks huvud som han skulle bära som hatt.
-" KOM TILLBAKA! " Vrålade han fram när den andre gick, han skrek rakt ut i rent raseri i regnet. Ångan från hans röst bildade ett stort moln och skriket ekade ut över bergen, han skulle flå honom levande.

[Avslutat]