Med solen steg även den unga honan ut i världen. Savannens platta landskap bredde ut sig framför henne, till synes oändligt. Grässlätten smälte i horisonten ihop med det stora blå ovanför. Som om världen slutade där.
De mörkröda ögonen blinkade trött mot ljuset som sinnet sköljdes över av tankar om omgivningen. Några zebror skriade i bakgrunden, men det tycktes som alla ljud dränktes av tankar. Tankar som sakta men säkert förändrades och tog den unga tiken till en plats inom henne som sällan besöktes men som jämt och ständigt lockade.. Det var något som var en del av henne, men ändå inte. Hatiskt, svart, förrädiskt - var det. Men också beslutsamt, målmedvetet och hänsynslöst. Kanske var det den inre delen av Kenai som ville ut?

Surrandet av tankar - eller vad det var - upphörde uti hennes sinne.
Iyzebel. Hon slöt ögonen. Inte Kenai. Tystnad.
Kenai var svag, Kenai tog inte och befriade sig från ondo. Nej. Iyzebel gjorde det. Iyzebel är framtiden. Om det var hennes egna tankar visste hon inte. Vad skulle det annars vara? Honans kropp darrade litet.
Det finns ingenting förutom det här. Sannerligen finns vetskapen om vad som komma skall. Inte sant?
De röda ögonen slog upp. Munnen som var svagt öppen slöts lugnt.
Det var sant.




[Skumt roll, jag vet xD Men om någon känner fört, joina ;3]

[Oj, helt glömt bort mina rollspel jag hade igång.. :oops: Vill du fortsätta på det här rollspelet?]