Avonmora var Occultos nya tillskott, och hon visste inte riktigt hur hon skulle förhålla sig till faktumet att hon åter var i underordnad ställning. Hon visste inte hur hon skulle ställa sig när det kom till ledarinnan heller. Det var en absurd tanke att ha en tik på högsta posten med den uppväxt som Mora fått. Fast allt var så verkligt nu, att hon inte kunde tvivla på att Occultos höll måtten. Trots en alfa av honkön. Avonmora hade inga problem med flocklivet. Hon var uppvuxen i förtryck och denna plats var ett rent himmelrike i jämförelse med det hon kom ifrån. I hennes mening. Här tvingades hon i vilket fall inte till ett liv bestående av att föda fram valpar - som antingen skulle lida samma öde eller göras av med. Blodsoffer praktiserades inte här, inte så. Avonmoras drömmar förgiftades ändock av minnesbilder som tycktes vara där för att stanna. Alfdis hade varit en av de fyra som hon namngivit, accepterat och fäst sig vid trots att orätt hade begåtts gentemot henne. Att samtliga i slutändan tagits ifrån henne hade nästan berövat henne på både vett och sans.

Avonmora försökte bestämt mota bort tankarna som gav bränsle åt ångesten. På ett eller ett annat sätt fann de dock återigen sätt att ockupera henne och blockera hennes sinne. Hon hade sakta, sakta börjat lära sig att behärska den enda kraften hon kände till att hon ägde. Det var det fysiska övertaget som räddat hennes liv. Åtminstone hade det räddat henne från ett liv i fångenskap. Kedjan kring hennes ena framben rasslade när hon travade taktfast genom Kawazatriskogen. Hon skakade på huvudet och trampade på hårt så att spåren blev tydliga. Decimeterdjupa tassavtryck som vittnade om att det var just hon som varit på plats. De vassa klorna på framtassarna rev upp allt hon satte tass på och hon försökte bli kvitt allt, exakt allt. Hon befann sig i en ganska enslig del av reviret, och försökte som smått röra sig tillbaka inåt kärnan. Det var bara det att hon kommit för att ta en paus, tänka, och insett att det var lönlöst.

Tillägnat Björk

Ännu en gång gick Björk runt och patrullerade reviret, med Valeria vid sin sida. Björks lilla nos var riktad nedåt mot marken där hon försökte leta upp lukter från främmande individer. Valerie själv lät blicken fara över stammarna och grenarna för att vara förbered på en attack, om det skulle vara någon runt dem. Inte bara det, Valeria behövde inte lukta efter den andra vargen. Hon kunde känna dem, deras närhet.
  Björk stannade abrupt och Valerie likaså. 
  "Vad är det?" Frågade Valerie bakom Björk. Björk var tyst en stod och luktade istället på marken. Framför henne låg det fotspår från en annan varg. Om denna nu var fiende eller ett flocksyskon, det visste Björk inte än. Men det skulle hon nog snart få reda på.
  "Tassavtryck. Lokalisera deras ägare." Björks ord var bestämda, allvarliga, men inte arga eller rädda. Honan hade inget att frukta. De var två och vargen var en. Om den, den främmande vargen, hittat flockens gömställe så kunde de lätt se till att vargen glömde det den såg, om inte lite mer än så; döda den. 
  "En av våra." Konstaterade Valerie. Björk höjde på huvudet och tittade framåt, dit tassavtrycken ledde. De stora öronen klippte lite och de två individerna stod tysta en stund för att lyssna efter ljud. 
  "Visa mig vägen." Sa Björk. Valerie nickade och började gå framför Björk innan hon sedan ökade farten till språng och hoppade upp bland Grenarna. Björk var tätt efter honan. De två vargarna började röra sig mot den andre, nya, genom trädens väg.

Snart fick de syn på honan och lika tyst som de färdas stannade de upp. Valerie och Björk befann sig på två olika träd, med den andra nedanför sig, emellan de två träden. Förvisso hade de varit svåra att höra men att se dem, det var lätt. De båda var borta från bladens skuggor och eftermiddags solen lyckades tvinga sig fram mellan trädkronorna, ned på dem. 
  "Var hälsad, flocksyster." Började Valerie. Honan röst var hög och ganska bestämd men trots det fanns det en vänlig underton. "Vilka krafter besitter du?" Frågade Björk. Björks röst var lika hård och bestämd, men mer känslokall. Det fanns inget vänligt i hennes röst men inte heller något elakt.

Avonmora märkte först inte att hon fått sällskap, tankarna var ljudliga och hon var ouppmärksam av andra anledningar. Hon hörde bara rösten som talade till henne med artigt ordval. Vänligt. Avonmora kastade med huvudet och lokaliserade ljudet efter bästa förmåga. När kroppen spann runt rasslade kedjorna aggressivt och hon strök de lila öronen bakåt. Hon fick speja ett halvt varv runtomkring sig för att slutligen fokusera blicken vid en svart tik med vita tecken. Det var inte denna som talat första gången, men när Avonmora fäst blicken vid denna så frågade man efter Moras krafter.
  "Vilken märklig sak att fråga en främling", sade Avonmora avmätt men valde att svara så pass trevligt som den mörka tiken valt att tala till henne. "Varför stå däruppe och glo?"
  Hon ruskade på sig varpå hon lät den rosa tungspetsen glida över den nattsvarta nostryffeln. Hon ville inte stå kvar där. Hon tänkte gå. De skulle troligen stoppa henne, för två var de. Hon var inte så säker på att de kunde rå på henne dock.

Mora bröt kontakten genom att vända bort sin blick och lunka iväg. Sådana attityder, nog trodde de att de ägde stället alltid. Avonmora kände sig lite olustig till mods och antog bara att resten av packet hon vigt sitt liv åt, var lika nonchalanta. Hon hade all tid i världen för dessa två, men det kändes inte nog. Mora hade bättre saker för sig än att redan nu börja socialisera. Hon hade dock bjudit in dem till kalaset nere på marken. Avonmora fnös.
   "Metall", muttrade hon sarkastiskt till slut, knappt hörbart.
  Det hade varit hennes faders primära kraft, och han hade behärskat den på en avancerad nivå. Det hade inte varit konstigt om även hon haft kraften att bända metall efter vilja. Det var kanske inte möjligt att veta det, eftersom att hon levt som kraftlös i åratal tills färdigheter plötsligt blossat upp. Kanske fanns det fler ess i den genetiska skjortärmen. Kanske inte.

"Vilken märklig sak att fråga en främling." Björk och Valerie stod tysta kvar och tittade på honan. Valeries blick hade en tendens att åka ned bland den andras tassar, där en kedja satt fastbunden. Hur hade honan fått den. Trots att Björks blick aldrig lämnade främlingens ansikte hade hon också lagt märket till kedjen som satt fast runt honans ben. Hon nämnde det dock inte, inte än. Snart så, då skulle hon fråga. 
  "Varför stå däruppe och glo?" Björk la huvudet på sned och ,som alltid, svarade hon snabbt. 
  "Varför inte?" Tonen var fortfarande like hög och bestämd. Björk klättrade lite längre ut på grenen och testade dess gränser för tyngd. 
  Den nya vände bort blicken och började röra på sig, ifrån paret. Samtidigt slank ett ord ut ur den andras mun. Tack vare Björks stora öron kunde hon höra orden, dock mycket svagt. Honan besatt kraften metall. Hon själv hade aldrig bemött en varg med den kraften, dock var det inte helt främmande för henne. Hon visste att det fanns vargar som besatt kraften. Vad man kunde göra den visste Björk inte. Det var ju knappast mycket som fanns att använda den med. Runt dem fanns bara jord och träd, ingen metall. Hur skulle denna hona då kunna använda kraften om det inte fanns någon metall? Då slog det henne. Att det kanske var därför främlingen hade en kedjan runt henne. Som ett förråd med metall. 
  "Är det därför du har kedjan runt dig? Som ett förråd med metall?" Frågade Björk.

Avonmora hade hört Varför inte:t men hade inte riktigt känt för att besvara detta. Ville de stå däruppe och glo, fick de göra det. Hon tänkte inte stanna. Tills en fråga kom efter att hon fått fram sitt sista lilla ord. Hon spetsade öronen när tiken nämde kedjan. Samma röstläge som förr, men orden fångade Avonmoras intresse och hon frös till. Hon bestämde sig för att spela med efter att hon snurrat runt på fläcken. 
  "Jag framkallar metall och bänder den", sade Avonmora uttryckslöst, och sedan var det inte mer med det. 
  Hennes far hade gjort det. Bänt metall alltså. Han som var hennes farfar också. Det var just han som satt kedjan på henne när hon fött sin första och sista kull valpar. Så hon orkade inte nämna hur hon fått åbäket. Hon valde att blotta sig ändå.
  "Jag besitter viss styrka också", sade hon till slut med lite mer känsla i rösten, efter en liten konstpaus, lång kanske. "Inte riktigt sådan som vältränade besitter, för vältränad är jag nog inte."

Avonmora vägde på vänstertassarna lite, lutade sig. Sedan rätade hon upp sig och visste med ens vad hon kunde byta ämne till. Spinna vidare på gamla ämnet, om rätt ska vara rätt. Hon kikade på den svartvita, sedan den andra. 
  "Vad tampas ni med för krafter då?" frågade hon nyfiket. 
  De kanske inte var så dumma ändå, trots attityderna. Det var egentligen bara den svartas som var ett ynka problem. Hon verkade vara en medelmåttig översittare, men var kanske egentligen en underbar individ. Det återstod kanske att se. Kanske, kanske inte. Tiden fick utvisa om hon skulle bli fiende eller frände. Fiender kunde de kanske inte bli, det skulle Avonmora troligen inte tillåta, då de satt i samma båt. Occultos.

Björk lyssnade på nykomlingens ord. Honans ord om kraften hon besatt var ointressantare än vad Björk hoppats på. Björk skulle velat veta mer. Att nykomlingen bände den var uppenbart. Vad annars gjorde man med ett ämne man besatt som kraft? Björk valde att lämna ämnet dock. Och det verkade som om den andra honan också ville lämna ämnet då hon ignorerade hennes fråga om kedjan. Varför honan inte ville diskutera det var för evigt ett mysterium för Björk, men det var inte tillräckligt viktigt för henne för att hon skulle försöka tvinga ut ett svar ur främlingen. 
  Honan nämnde sin styrka. Trots att hon var otränad var främlingen stark, enligt dess egna ord. Det var något Björk inte hade så mycket av. Men det Björk inte hade i styrka kompenserade hon i smidighet. Var det så att denna hona då inte var smidig eller hade  andra brister som i snabbhet och uthållighet? 
  "Vad tampas ni med för krafter då?" Denna gång var det Valerie som öppnade munnen först.
  "Helning och telepati." Sa hon vänligt, men lika hög och bestämt som tidigare så at den andra skulle höra henne från det höga trädet.
  "Teleport och månkrafter." Sa Björk.