Solnedgångens ljus lyste upp de nakna klipporna, fick deras normalt gråbruna kroppar att dansa i röda och lilafärgade skuggor. Stämningen var lugn, allt var vackert. Och inget kunde förstöra det, för det var redan fel. Småsten rusade ivrigt ner för stup, följd av större bumlingar och hjärtskärande skrik de få gånger varelser hamnade i kläm.
Mitt i allt vandrade en ödslig, svart gestalt fysiskt utmattad och med huvudet sänkt mot marken under sina tassar. Mörkret som brukade förfölja honom, prata och ivrigt viska var som bortblåst. Denna kväll var det ljusa inte allt för påfrestande, och varför de fortfarande inte kom tillbaka hade gett vargen en tankeställare. Var det något fel med honom? Var han sjuk?
Om sanningen skulle fram var det inget av det. En annan skugga var nu ständigt bakom, en mäktigare än alla andra tillsammans. Hans osynliga flin maskerade sig bättre än allt annat, för det fanns men fanns inte. Det existerande men gick inte att syna, varken av döda eller levande. 
Långsamt smög det sig fram. Hanen anade inget, inte mer än att kroppen hade blivit segare och kroppen dimmigare. Det osynliga jagade honom, och detta var bara en början. Ett test kanske? 

Attacken kom plötsligt. Varghanen drogs till, hostade upp blod och föll till marken i kramper. Rullade plågat runt på marken. Demonen, jägaren skrattade. Tog tag i den levandes käftar i ett fast grepp och fick den att forma ord. Ett par hånfulla ord. Sedan utnyttjade han den för att hysteriskt bryta ut i en fniss-attack som slutade i mer upphostat blod.

Nöjet pågick länge, han verkade inte tröttna fören morgonen nalkades. Då lämnade han kroppen, lät sitt offer få kontrollen. Han hade skaffat en slav, någon han inte tänkte släppa taget på under lång tid. 

Ännu längre tid senare då Midnight - vilket var namnet vargen bar - slog upp ögonen syntes inte en glimt av de skarpt röda ögonen som han tidigare hade haft. Allt var bara svart.

[Orkar inte redigera jättemycket, så det får duga. Midnight är nu besatt av demonen Trigaso.]