Han rörde sig i sakta mak i de långa grottorna, till synes utan mål men han sökte efter någon. Tankarna snurrade i huvudet, det var egentligen inte hans sak att lägga sig i detta, eller komma med dom ord han tänkte yttra när han fann den han sökte. De röda ögonen glödde i det kompakta mörkret, den yviga svansen piskade irriterat bakom den massiva kroppen. Den känsliga nosen vädrade i den något instängda luften och tusen dofter slog emot honom. Allt ifrån den nästan söta doften av ruttnande kött till den fuktiga, sura doften av fukt och mögel. Någonstans bland alla dessa dofter fick han korn på den han sökte. Han längde på steget och näst intill travade fram på den ojämna, grusiga marken. Längre fram började ett svagt ljus att skymta. Han skulle antagligen komma ut i en grotta med någon form av öppning i. Han hade till sitt eget förtret ännu inte lärt sig att hitta ordentligt på reviret och i dess grottor. Hade han bara lagt ner lite energi på det hade han inte behövt ströva omkring så länge som han gjort. När han kom till grottans öppning saktade han in och lät den glödande blicken vandra runt i rummet. Den fästes på en individ som tyst stirrade ut i den mörka, månlösa natten.

"Broder, jag behöver tala med dig." Den dova rösten ekade något mellan klippväggarna och han ställde sig stilla några meter ifrån ledaren. 

[Du får stå och stirra ut i den tooooommma natten när frostie kommer och skrämmer svansen av dig, ok? x)]

Natten var stjärnklar. Den gamle ledaren satt i den stora salen med blicken upp mot de blinkande stjärnorna. Hans tankar var långt borta. Han tänkte på Zemi och Urufu och kriget mot Qu. Han funderade på om de hade kunnat göra på ett annat sätt, om deras fallna krigare kanske hade kunnat leva idag. Men han visste att han inte kom längre i de tankegångarna, han hade funderat på det så många gånger innan. Det gick inte att ändra det som redan skett. Han suckade tungt och skulle just resa sig och gå tillbaka till sin sovgrotta då han kände hur någon närmade sig.

 "Broder, jag behöver tala med dig." Frosts röst bröt tystnaden. Tass vände sig emot den svarta hanen och studerade honom noggrant. Den större hanen hade varit ute på uppdrag länge och inte hittat det han sökte. Tass hade inte hunnit tala ordentligt med honom sedan han kom tillbaka. Vad kunde han ha på hjärtat?

 "Jag är här." Svarade Tass lugnt och fuktade den svarta nosen.

Det syntes tydligt att ledaren hade alldeles för mycket att tänka på och han ångrade nästan att han sökt upp honom. Han suckade lätt med huvudet lite på sned samtidigt som han fuktade sina läppar.
"Vi har problem." Han såg på Tramptass samtidigt som han satte sig ned.
"Vår flock har alltid varit stark, vi har alltid varit fruktade. Vad finns kvar nu? Vi gömmer oss likt skuggor i bergen, vi har förlorat många lojala individer." Den röda blicken glödde till i mörkret, den underliggande ilskan pyrde hett inom honom.
"Vi har slickat våra sår och har chansen att återta vår plats i riket, men ändå gör vi ingenting. Vi är en spillra av vad vi en gång varit. Vi är bara ett fåtal kvar som vet vad det innebär att vara en Devils. Det är du, jag, Kyoko, Shiro och Malvado. Vi besitter alla olika kunskaper som borde läras vidare. Vi är inte purunga längre, och när vi dukat under av ålder, då kommer flocken inte att finnas kvar." Han suckade tungt och en hinna av sorg täckte för en sekund hans blick.
"Istället för att bara sitta här och gömma oss borde vi avancera. Vi behöver nytt blod, nya kunskaper, nya krafter. Vi behöver individer som kan lära sig våra seder, vargar som utan tvekan försvarar flocken, som är lojala intill döden. Vi kan inte vänta längre, det är alltför snart tiden rinner ut för oss." Frost sänkte sitt stora huvud i en respektfull gest och lät blicken landa på en fläck någonstans mitt emellan ledarens tassar.
"Jag är bara en simpel krigare. Det är inte min uppgift att komma med råd, det är inte min uppgift att försöka bestämma någonting. Min uppgift är att lyda dig, broder, men jag klarar inte av att se oss falla sönder." Han lät blicken stanna sänkt och väntade på ledarens svar. Han hade gått över en gräns, och han skulle ta straffet för det utan att tveka, men att ha fått lätta sitt sinne gjorde ändå att hans inre kändes lite lättare att hantera.

Tramptass lyssnade med nyväckt intresse på Frosts synpunkter. Han visste att den svarte hade rätt i mycket av det han sa. Det gjorde honom sorgsen att tänka på. Devils glansdagar var förbi. Men det var inte försent att försöka bygga upp herraväldet igen. Devils var fortfarande fruktade. 

 "Jag vill inte slå dig på tassarna nu, min vän.." Sa Tass eftertänksamt och log svagt. ".. Men jag tror inte du har sett hela bilden. Du har varit borta från flocken i långa perioder. Du kanske inte ser Vitanis lojalitet eller Sarabis målmedvetenhet. Din son är lika mycket Devils i blodet som du. Vilja må vara svår, men jag vet att hon alltid skulle lyda minsta order." Aru... Ja, Aru var en klass för sig. Men han var fortfarande en trogen flockmedlem, om än lite oengagerad. "Och jag ser en stor potential i nykomlingarna. Jag tror faktiskt vi har något att bygga på här. Devils ska aldrig falla." Tramptass rynkade pannan och funderade vidare på Frosts ord. 

 "Men för all del, Frost, vad föreslår du att vi ska göra?" Hans röst blev eldigare utan att bli utmanande. Han litade på Frost och uppskattade goda råd men önskade mer konstruktiv kritik. De skulle kunna värva fler medlemmar, men sen då? I en flock krävs tillit. Tillit tar tid att bygga och tog de in för många nya medlemmar kunde det skapa kaos, i värsta fall myteri. Nej, Tass var mer för kvalitet framför kvantitet.

Han lät blicken höjas och fånga upp ledarens. Hans öron var lätt bakåtstrukna medan han lyssnade på ledarens ord. 
"Jag må ha varit frånvarande, men trots det så har jag sedan min återkomst uppdaterat mig om flocken och dess individer." Han drog ett andetag, funderade en sekund på hur han skulle formulera sig.
"Jag är väl medveten om hur Kyokos döttrar är, och det gäller även min son. Jag må ha varit tvungen att försumma mina faderliga uppgifter, men jag vet att Kyoko har uppfostrat honom rättrådigt. Vi må ha en del att bygga på, men frågan är, har vi tillräckligt? Jag ser unga individer, alla unika i sitt slag, men har vi resurser nog att stilla deras hunger på äventyr, på blod? Flocken är rastlös, det är något som inte stämmer. Dynamiken är helt ur spel." Blicken hårdnade lätt.
"Det känns som att vi har förlorat vår spets. Mitt förslag är att två individer i flocken, individer som besitter både list och styrka, sänds ut för att undersöka vår värld. Två individer väl medvetna om vilka kvalitéer vi söker i vår flock. Det finns kraftfulla individer med våra värderingar där ute." 

Klorna skrapade lätt i marken, han var rastlös och var tvungen att anstränga sig för att kunna vara stilla.
"Jag ser hellre att dessa vargar sluter upp med oss istället för att dra sig till våra motståndare. Vi tros ha blivit veka, vi lämnade vårt hem och lämnade en bit av flockens själ kvar. Vi har aldrig varit många, men vi har alltid haft kvalitet. Vi har kvalitet även nu, men vi är begränsade av brist på erfarenhet och vi har inte resurser nog att ta tillvara på den kvalitén. Kyoko har sin kraft, hon kan lite om allt. Du har din telepati, Malvado har likt mig Eldens kraft och jag har utöver det mitt mörker. Shiro är en skicklig krigare. Men ska vi kunna ta tillvara på våra ungdomars krafter till fullo så lär vi finna vargar med erfarenhet, styrka och sunda värderingar som kan hjälpa oss i detta. Modet hos våra medlemmar går inte att ta miste på, men skulle vi bli attackerade nu har vi allt för lite att komma med." Han drog en djup suck med blicken fäst på ledaren, han hoppades att Tramptass åtminstone skulle tänka på det han sagt.

Tramptass var inte riktigt säker på att han höll med Frosts resonemang. Men han hade en poäng när det gällde att potentiella medlemmar istället kunde hamna i till exempel Qu om de inte började rekrytera själva. 

 "Jag ska tänka igenom ditt förslag och fundera på vilka lämpliga rekryterare vi har." Svarade han efter mycket eftertanke. Vad hade de egentligen att förlora? "Vad det något mer du ville? Annars kan du vila upp dig på reviret ett tag, spendera tid med din son. Sök upp mig när du är redo för fler uppdrag."

Frost höjde blicken och lät den vila på ledaren. Att han skulle tänka igenom det var iallafall en liten framgång. 
"Det var allt jag hade att säga för denna gång. Du vet vart jag finns om du behöver mig."
Han nickade mot Tramptass och vände sig sedan om för att gå. Tydligt mer avslappnad än vad han varit tidigare. Han sneglade över axeln bak mot Tramptass innan han lät sig uppslukas av grottsystemets totala mörker.

[Avslutat]