Qilaq kände sig som Tramptass. Han var stolt över sitt kap. Qilaq visste inte mycket om filuren han höll hårt i nackskinnet på. Han hade inte behövt gå långt för att hitta lillen. Det var lite för bra för att vara sant. En liten silanni hade undflytt honom, och en liten silanni var åter i hans sällskap. Han började få lite ont i käkarna, och han hade fått det tidigare. Den tidigare rädda och stressade silannin var inte vid medvetande för tillfället. Smärtan, ångesten, skadorna och stressen hade knockat honom till medvetslöshet.
  Jag tänker inte göra samma misstag som innan, hade Qilaq sagt precis innan han vingklippte lillen. 
  De trasade vingarna var inte dugliga för flykt något mer så den kortbenta vargen hade sprungit för livhankens skull, bara för att fångas upp av Devils-ynglingens käft. Qilaq hade sprungit några kilometer nu, gått en bit, sprungit lite till, vilat en stund, och nu var han framme. Han stoltserade med sitt byte, märkbart belåten. Qilaq hade inte fört någon vidare konversation med silannin, han var bara tacksam för att han fått en sådan fantastisk chans så fort. Sökandet efter en fånge till Tramptass hade belönats väldigt väl trots att han tidigare inte gjort sig förtjänt av sådan storslagen belöning. Det var löjligt hur lätt det varit och hur tur Qilaq haft som hittat silannihanen. Innan han nu visste ordet av det så var han med ens sin ledare på spåret. Med en duns föll silannin i golvet och den började gny.
  "Tramptass?" yttrade sig Qilaq och puttade frenetiskt liv i silannin för att den skulle framstå som presentabel.

Ledaren stod på sin balkong i sin etagevåning högt upp i sitt berg och blickade ut över sitt rike. Man skulle kunna tro att han hade hybris - men det hade han inte, bara nästan. Riket var kanske inte så stort, inte än. Men ryktena om djävlarna i bergen hade spritt sig vida omkring. Tass log svagt när han tänkte på hur han skulle spä på dessa rykten. 

"Tramptass?" En välbekant röst bröt tystnaden och ekade mellan de fuktiga stenväggarna. Med en suck reste sig ledaren upp och gick tillbaka in i grottan och tog sig sedan ned till entréplan. Qilaq stod vid den smala korridor som ledde till resten av de högrankades grottor. Han hade något trassligt vid sina tassar. 

"Hej Qilaq. Vad har du där?" Tass stegade nyfiket närmare. Det var en silanni, men den var trasig och svag. Tass gav den unga flockbrodern en gillande blick. "Du har hämtat en ny fånge." Den bruna hanen tittade på det lilla vita trasslet. Han hade inte förväntat sig att Qilaq skulle hitta en ny fånge så snabbt. För stunden visste han inte vad han skulle göra med den. "Var hittade du den?" 

Tramptass mötte honom och hälsade.
  "Hej", svarade Qilaq för syns skull.
  Tramptass frågade vad Qilaq hade för något mellan tassarna, och han kom närmare. Tonåringen visste inte vad han skulle svara, inget lät bra i huvudet. Gåva, ersättning... Fånge. Ja, det var ju det den nu var, och det var precis vad Tramptass sade i nästa stund. Qilaq såg på sin ledare. En ny fånge. Qilaq nickade. Han skulle just säga något efter sin långa tystnad, men återigen hann Trampass före, och han frågade var Qilaq hade hittat silannin. Nu fick tonåringen mål i mun. 
  "Det var en ren lyckoträff, jag behövde inte alls gå långt. Den var vilse tror jag, och den hade irrat bort sig bland bergen... Lång historia. Jag tyckte i alla fall att en med vingar som ... ersättning, hm, hade varit ironiskt och väldigt passande. Lite för perfekt, visst?"
  Qilaq tystnade. Han petade på silannin med tassen och den jämrade sig. Qilaq hade väl petat till något sår. 
  "Vad ska hända med den?" frågade Qilaq med halvhjärtat dold nyfikenhet.
  Han försökte låta obrydd men han var enormt nyfiken. Han förstod att detta mer eller mindre var Tass sätt att säga att Qilaq måste ta konsekvenserna och göra rätt för sig. Dock kändes det som att detta inte var enda anledningen till att Qilaq ombetts göra om och göra rätt. Något måste Tramptass haft i åtanke med den förra leksaken.

[Det är ok att PP:a Nimje btw]

"Den är perfekt!" Log Tass och studerade den lilla varelsen ett ögonblick. Dess ögon stirrade rakt fram, i chock. Men vad skulle han egentligen göra med den? Med en eftertänksam suck tittade han på Qilaq. "Jag tror jag har en idé... Ta med det vita trasslet och följ med här." Tass vände sig om och ledde Qilaq och fången in i ledarens grotta, de klättrade upp för den trånga gången upp till övervåningen. I ett hörn låg resterna av en hjort. Flocken tog alltid till vara på allt som gick att ta tillvara på, en vana från det bytesfattiga klimatet i öknen. Resterna av hjorten var endast skelett, till och med benmärgen hade gnagts ur. Tass tog tag i bröstkorgen och slet loss den från resten av kroppen. Han kilade fast revbenen mellan grottväggen och några stenar. Efter en stunds intensivt arbete tog den bruna hanen ett steg bakåt och beskådade verket. Bröstkorgen var stadigt förankrad mellan stenarna, som en bur. Fången skulle sitta säkert däri. 

"Qilaq, vi har fått ett husdjur!" Tass flinade skadeglatt åt den lilla varelsen. "Kanske en maskot för flocken, vad tror du? Vad ska vi kalla den?" 

Qilaq pustade ut när Tramptass sade att det lilla djuret var perfekt. Det betydde att han hade lyckats. Qilaq kände sig väldigt stolt, och han hade räddat sig själv och Novoka. Hur de nu såg ut för Tass var inte självklart men de var i alla fall inga misslyckanden. Åtminstone inte Qilaq! När den sandfärgade frågat vad som skulle hända med lillen - den som möjligen var i Qilaqs ålder till och med, inte så värst långt ifrån, trots storleksskillnad - så ombads Qilaq följa med. Han ryckte åt sig det vita trasslet som smakade blod, sand och något annat. Troligen något relaterat till dess personliga doft. Qilaq följde efter sin ledare och de kom in i Tramptass grotta. De avancerade till den övre våningen. Qilaq såg sig omkring. Han kände en distinkt doft från bytet som låg i ett av hörnen. Qilaq insåg att Tramptass var på väg dit. Han sade inget, kunde inte säga något heller, utan höll fortfarande silannin mellan tänderna. Sedan det svarta fluffet hade han alltid velat riva sönder silannivingar, och han hade tagit sig friheten den här gången. Därför var han inte rädd för att den skulle smita när han med en duns släppte ner den i berggolvet. Tramptass gjorde en bur åt den minimala vargen. Qilaq tittade förundrat på. Qilaq, sade Tramptass, vi har fått ett husdjur! Ynglingen såg på revbensburen. Ett leende spred sig först nu på hans läppar. Ja. Det var Qilaqs förtjänst också. Han hade gjort det här. Han kände sig ännu mer stolt nu. Tramptass fortsatte och Qilaq såg den lille röra sig lite.
  "Ja!" instämde Qilaq upprymt. "En flockmaskot...!"
  Ledaren frågade efter namnförslag. Det stod helt still i huvudet på den yngre.
  "Hörru, vad heter du?" frågade Qilaq prövande.
  Qilaq knuffade den med tassen. För första gången på jättelänge hördes silannins röst, men bara efter ett tag.
  "Jaaag?" jämrade sig silannin bedrövat.
  "Nä, vad tror du?" frågade Qilaq med ett flin.
  "Eh...um..." var det enda svaret som kom.
  "Då saknar du nog inte ditt namn ifall vi kallar dig..."
  "...Nimje", avslutade silannin mödosamt den dröjande meningen Qilaq inte kunnat avsluta.
  Qilaq hade inte kommit på något häftigt namn.
  "Tramptass, det där har inte något riv i. Vad kallar man en Devils-maskot?" frågade Qilaq och släppte silannin med blicken.

"Nimje?" Tass rynkade pannan och såg på fluffet. "Patetiskt." Han funderade en stund.

"Cottonmouth." Han nickade förnöjt och lät blicken vandra från fluffet till Qilaq. "CM var en flockbroder, för länge sedan. Flockens omega. Han hade inte alla hästar hemma, han var fullständigt genomkorkad. Men han var lydig och han var lojal. Den här varelsen blir en.. en sorts hyllning till flockens forna omega." Tass flinade roat och greppade tag i silannins sköra kropp. Bryskt kastade han in den i buren och såg belåtet på sin kreation. Perfekt, nu hade flocken underhållning. 

"Det blir ditt uppdrag att mata den, Qilaq." Sa ledaren innan han i sakta gemak lämnade dem ensamma i grottan.

Qilaq såg på Tramptass som också tyckte att Nimje inte lät som något Devils maskot borde heta. Patetiskt, sade Tass. Qilaq stod orörlig, log lite. Efter en kort betänketid kom Tass med ett förslag, och det var Cottonmouth. När Tass sade att CM var en forne flockbror så kändes allt plötsligt väldigt högtidligt. Qilaqs ögon var vidgade och hans öron var spetsade. Cottonmouth hade varit en riktig idiot, men tydligen väldigt foglig. Qilaq rös lite. Historielektioner var alltid fascinerande, Qilaq hade aldrig hört om den här biten av Devils. En tid innan Qilaq. Det var mycket som hade hänt innan han föddes.
  "Hörde du det där? Va, Cottonmouth?" sade Qilaq gäckande. 
  Silannin hade också vidgade ögon, men av en annan orsak såklart. Öronen var inte spetsade, utan bakåtslickade snarare. Nya CM sade ingenting. Han skrek dock till när Tass tog honom i ett grepp och slängde in honom i buren. Där inne gnydde han en stund. Det skulle bli Qilaqs nya jobb att hålla Cottonmouth vid liv. Qilaq tänkte ta uppdraget på allvar, till skillnad från svarta versionen av Cottonmouth som han råkat släppa ifrån sig. Ynglingen nickade ivrigt åt sin ledare som sedan sakta avlägsnade sig. Han ville helst inte svika Tass igen. Den tanken, dock omformulerad i hans huvud, fanns på repeat medan han gick för att leta reda på Novoka och berätta om hela händelsen.

[Avslutat!]