Flickan rörde sig långsamt längst en halvt försvunnen stig. De mörka trädstammarna sträckte sig högt mot himlen med sina grenar likt tiggare och bedjade, eller förbannade himlen för sitt öde. Dimman låg tät över marken och fick den fortfarande brända doften av död trä att ha nästan kvav och obehaglig doft. Tystnaden var nästan total, bara ljudet från hjärtslag och andetag som kom från den ensamma flickan kunde höras.

Den bruna tiken skrämdes inte av skogens dystra miljö, nej, såklart, hade det inte varit för flickans genetiska minne som sa åt henne att döda skogen inte var något att frukta då det inte finns några rovdjur eller djur alls där så skulle hon självklart skrämts av den obehagliga omgivningen. Men hon visste att så länge hon höll sina tassar på stigen skulle hon snart komma fram till savannen där det var solsken, värme och mat. Melamory's uddafärgade ögon såg ansträngt i marken, då och då stannade hon för att vädra i luften eller på marken och försäkra sig själv att hon gick på rätt spår. Hon ville inte gå vilse.

Den döda skogen blickade ondskefullt ner på den bruna vargen som illa till mods strövade fram mellan trädstammarna. Här kände man sig aldrig ensam, träden följde varenda steg man tog och de var inte vänligt sinnade. Men Tramptass hade alltid älskat platsen, han hade känt sig som hemma. Här hade han så många fina minnen. Här hade han träffat sin själsfrände och här hade de byggt sitt hem tillsammans.

Men allt var annorlunda nu. Tramptass älskade inte skogen längre. Hans själsfrände var sedan länge borta och likaså var kärleken till skogen. Allt han kände nu var sorg, för det fanns inte en enda sten, blad eller gren som inte påminde honom om Zemi. Han hade inte satt sin fot i skogen sedan den där dagen för så många månader sedan. Men nu var han alltså här. Utan att egentligen veta varför. Någon borde kanske patrullera skogen, det var trots allt Devils revir. Men Tass hade inte ork, eller mod till att göra det. Inte nu. Han fick be Sarabi, eller Elyn, hon behövde sättas i arbete, den lata flickan.

Alla hans instinker och känslor skrek till honom att vända om. Det var för smärtsamt att befinna sig här i mörkret igen. Han beövde komma tillbaka till Öknens värme. Men ett främmande sinne fick honom att stanna kvar. En ung honvarg korsade skogen ett stenkast bort. Han kunde inte se henne för träden, men han kunde tydligt känna hennes unga, oerfarna sinne. Sakta, men utan att bry sig om att smyga gick han mot henne och det dröjde inte länge förrän han fick syn på henne med blotta ögat. Kritiskt såg han på den nätta kroppen. En valp. Han stannade framför henne.

"Främling." Sa han med en kallt och stirrade uttråkat på henne.

Hannen dök upp som ur ingenstans. Dimman gömde hans siluett innan det var för sent för henne att gömma sig. Det var även dimmans fel att hon inte lyckades fånga upp hans doft. Hon ryckte till när hennes blick föll på två tassar (hon gick ju med blicken sänkt) och höljde blicken på den högresta, mörka varghannen.

"Främling"

Hans röst var lika kylig som omgivningen runt henne. De uddafärgade ögonen såg något uppskrämt på honom, hade hon vandrat in i någons område? Melamory funderade, själv så har hon aldrig varit här men hennes mormor har besökt denna plats, det var så hon mindes om denna stig och också om hur man tar sig till savannen. Kanske har det ändrats och denna skog var inte längre fri att vandra i?

Osäkert på hur man ska svara på sådan konstaterande så valde hon trots allt att vara artig.
"Hej, borde jag inte vara här?"

Melamory's röst var precis som en ungflickas borde vara. Hon var fysiskt en tioåring men var betydligt mer självständigare än en sådan, uppvuxen nästan på egen hand hade hon hjälp av sin moders minne som hjälpte henne både jaga och vandra på egen hand. Hon behövde inte lära sig allt på nytt, de mest viktigaste kunskaperna var redan inlagda i henne från födseln.

Den unga, bruna varghonan upptäckte honom inte förrän hon höll på att gå in i honom. Visst såg det komiskt ut, men Tass rörde inte ens på munnen. Han kände inte honan och ville inte bjuda på några roade leenden. Inte än iallafall.

"Hej, borde jag inte vara här?" Honan såg oroad ut då hon talade. Tramptass piskade med svansen och riktade blicken åt vänster. Han gäspade nonchalant och tog god tid på sig innan han svarade.

"Det beror på." Sa han lugnt. "Håller du dig på stigen ska inget ont hända dig. Men den här sidan av stigen är Devils revir." Tramptass lät blicken glida över marken framför honom för att markera devils revirgräns. "Hit vill du inte gå oinbjuden." Ett hotfullt flin prydde hans läppar då han talade. Åh, han skulle leka med henne om hon korsade gränsen. Han ville höra henne skrika av smärta, han ville se henne krypa, han ville höra henne be om nåd. Åh lilla fjäril, jag skulle kunna döda dig med ett enda slag, tänkte han ömt.

Hannen verkade inte vara glad över att hon befann sig här. Efter en paus som var väldigt lång i Melamory's ögon så valde han att svara.

"Det beror på. Håller du dig på stigen ska inget ont hända dig. Men den här sidan av stigen är Devils revir. Hit vill du inte gå oinbjuden"

Så hon hade alltså rätt, hon gick inte över några förbjudna gränser och hade full rätt att befinna sig här.

"Jag vet. Jag ska inte till Devils."

Hon log lättat över hannens ord men så fort hon mötte hans hotfulla blick och det ondskefulla leendet på ansiktet dog leendet ut och hon fortsatte, nu en aning tystare och försiktigare.

"Jag ska till Savannen, jag känner till vägen. Jag ska inte korsa eran revirgräns.."
lovade hon och utan att släppa hannen med blicken började hon backa ifrån honom för att gå om honom längst stigen.

Tramptass tog inte blicken ifrån honan. Hon verkade osäker, rädd. Det fick honom på gott humör. Hans leende blev bredare. Hon var rädd för honom och han klandrade henne inte. Men han njöt till fullo av sitt övertag. Han älskade känslan av makt. Han hade ingenting att frukta men hon å andra sidan borde frukta för sitt liv. Åh ironin i hela situationen.

"Duktig flicka." Väste han hånfullt och sänkte huvudet så han kom i ögonhöjd med henne. Så liten, så skör. Så lätt att ta sönder. Så lätt att göra trasig. "He-he." Han granskade henne som om hon var en saftig köttbit. "Du känner till vägen säger du? Har du varit här och snokat förut?" En antydan till irritation fanns i rösten. Tass gillade inte snokande typer. Inte i närheten av reviret åtminstone. Gränserna behövde verkligen patrulleras oftare. Han fick sätta de yngsta på den uppgiften.

Men nu hade han andra uppgifter.

Hela situationen blev allt mer hotfullare och Melamory kände obeskrivlig längtan att fly eller gömma sig någonstans. Hon fnös åt sina barnsliga och fega tankar och valde att möta hannens blick.

"Du känner till vägen säger du? Har du varit här och snokat förut?"

Hannen verkade irriterad och Melamory kunde inte förstå varför. Detta var endå inte Devils område, hon hade inga tankar om att besöka den. Hannen hade ingen rätt till att tala till henne på detta viset.

"Nej, det har jag inte"

Hon piskade till med den bruna svansen och höjde trotsiga uddafärgade ögon på hannen.

"Och även om jag var så tror jag inte det är eran sak att bry er om."

Det sista kanske inte var så smart att säga till hannen, han var större och starkare än henne, kunde med lätt slag med tassen slunga iväg henne i närmsta träd eller backe men Melamory kände att hannen inte hade med hennes val av väg att göra. Hon fick vara här.

Den unga honan såg trotsigt upp på honom och för en sekund var all hennes rädsla borta. Kanske trodde hon att hans attityd mot henne skulle förändras bara för hon inte var rädd längre. Ack så fel hon hade. För Tramptass kunde lukta sig till fruktan som gömde sig inom henne. Hon var inte så tuff som hon trodde.

"Åh jag tror nog att det är det, lilla vän." Spann han med silkeslen röst. "Jag gillar inte främlingar i närheten av mitt revir." Rösten hade återigen fått en hotfull klang. Men hotfullare än så blev han inte, istället dog morrningen bort och han stirrade ilsket på honan i några sekunder innan han rätade på sig och fuktade läpparna.

"Du har två val. Ge dig av. Genast. Och jag ska låta dig passera till savannen. Kom aldrig tillbaka. Eller så kan du stå här och tjafsa.." Tramptass avslutade inte meningen. Han hatade tjafsande snorungar och han hoppades honan själv kunde föreställa sig vad han kunde göra om han blev irriterad på riktigt.

"Åh jag tror nog att det är det, lilla vän. Jag gillar inte främlingar i närheten av mitt revir."

Melamory mötte hans blick och tippade öronen osäkert bakåt när hon åter uppfattade hotfulla noter i hans röst. Hon kunde inte riktigt förstå varför han var så emot hennes närvaro här i döda skogen. Kände de sig så osäkra och svaga att de faktiskt brydde sig om en tioåring gick omkring här eller inte?

"Du har två val. Ge dig av. Genast. Och jag ska låta dig passera till savannen. Kom aldrig tillbaka. Eller så kan du stå här och tjafsa.."

"Jag ska ge mig av..."
Klokt nog valde Melamory att inte fortsätta på deras informationslösa samtal. Hon hatade att spendera tid i onödan. Livet var för spännande och intressan för att slösa den på dumma samtal. Hon nickade bara åt hans ord och vände sig om för att fortsätta på stigen som skulle ta henne till savannen.

Tankarna på att om hon inte fick längre besöka Döda Skogen la hon inte större uppmärksamhet på. Hon visste att den andra vägen ur savannen låg genom träsket och den tänkte hon inte besöka. Inget trevligt väntade henne där. Hon skulle fortfarande bli tvungen att gå genom Döda Skogen igen om hon valde att lämna savannen men det kunde hon göra i en annan kroppsform. Hannen kommer då inte känna igen henne.

"Bra" Flinade han kallt och följde henne med blicken då hon stelt vandrade vidare på stigen. Det var inte svårt att jaga iväg henne. Tramptass släppte henne inte med blicken förrän hon försvann bakom en sten. Då vände han sig om och började gå tillbaka mot Öknen. Han hade dröjt kvar i sin älskade skog för länge. Det var dags att återgå till Öknen.

- A V S L U T A T -