Efter en del kämpande hade de slutligen nått öarna. Resan hade inte varit den lättaste, varken för honom eller Hyzenthlay. Han hade simmat mellan olika småöar, tagit hjälp av någon stock som flutit här och var, och Hyz hade färdats i luften ovanför honom. Hon hade varit tålmodig, hjälpt honom när han behövt, och hållit utkik från ovan. Så när de äntligen hade nått öarna var det på darriga ben som Malvado hade tagit sig upp på stranden. I sanden hade han sedan sjunkit ner för att få vila hela kroppen efter den "lilla" simturen, sedan hade bara han och Hyz suttit på strandkanten och blickat ut över havet, och de andra öarna som låg runt omkring.
Han vände en blick mot Hyz och gav henne ett leende. "Tack, för allt. Jag hade aldrig kunnat göra den här resan ensam", fortsatte han. Malvado var otroligt tacksam för all hjälp som han fått. Han kunde sedan inte låta bli att skratta. Han fann nästan hela situationen skrattretande. Jagad av sin flock, och han hade dragit med en ung tik i fallet.

[Hyz]

Hyzenthlay låg på mage med vingarna utsträckta på var sin sida av kroppen som en skadad fågel. Musklerna värkte, speciellt bringan. Vindarna slog hela tiden den unga fakargen ur balans och hon fick hela tiden rätta sig för att inte slå volter.

När Malvado talade lyfte hon på huvudet som hon hade vilandes på tassarna och log lätt mot honom men i nästa sekund rynkade på pannan.

- Varför får jag en känsla att du ska ta farväl nu och lämna mig?

Sa hon halvt på skämt halvt på allvar. Hon hade fortfarande tankar på att Malvado skulle vakna upp och se henne för den hon är - en okunnig ungvarg som nyligen lämnat valpåldern och fortfarande har så mycket att lära. Hon visste inte vad hon skulle göra om Malvado skulle få för sig att lämna henne när hon exempelsvist sov eller var ute på jakt.

Han såg på henne med en uppenbar förvåning när hon talade. Sedan skrattade han lite och skakade snabbt på huvudet.
"Nej nej nej", utbrast han roat. "Det var inte alls så jag menade. Det verkade bara som ett bra tillfälle att tacka för allt", fortsatte han för att försäkra henne om att det endast handlade om det. Han visste inte riktigt hur han skulle återgälda henne för allt...

Vinden drog tag i hans päls, samtidigt som den förde med sin en doft som stack i nosen på Malvado.
"Känner du det där?" frågade han Hyz samtidigt som nosryggen kraftigt rynkades på honom. "Det luktar... död", sade han samtidigt som ett tydligt prasslande hördes bort vid skogsbrynet. Hastigt vändes blicken ditåt, men han kunde inte se något. Lukten av död hängde dock i luften och gav honom nästan kväljningar. Varifrån kom den?

Hyzenthlay log lättat åt hans ord och skakade på huvudet. Om hon inte höll koll på sig själv skulle hon lätt bli paranoid med åldern. Hon smittades av hans skratt och goda humör, det gav henne krafter att med ett lätt stön av obehag lägga de vita vingarna på ryggen.

Malvado vände bort huvudet från henne mot vinden som blåste genom ön mot havet. Obehaglig doft stack till I nosen och hungern som Hyzenthlay kände vad som bortblåst med den vinden. Hon nickade åt Malvado's ord och fnös irriterat.


"För Moriko's skull Malvado! Om den sista hjorten på denna ö har dött av uttråkning så är det DU som får fiska efter mat. Du har redan badat, det blir inte nytt för dig."

Även om hon inte kände hunger nu tack vare doften så skulle hon säkert bli hungrig till kvällen. Ön de var på kändes väldigt tom, hon var inte ens säker på om det fanns något större byte här.

Hon märkte inte av prasslandet som kom från skogen då hon bestämde sig att resa sig upp från den fuktiga sanden. Benen darrade men lyckades på något sätt hålla sin ägarinna i en ostabil, vertikal position.                                                                                              - Ska vi gå och se efter om det finns något att äta?

Hennes kommentar fick henne att dra på smilbanden, men han kände sig fortfarande illa till mods. Någonting kändes inte rätt, men han hade ingen aning om vad. Kanske var det bara han som oroade sig i onödan? Eller så kanske det bara hans sinne som började bli galet efter alla dessa år. Det scenariot verkade dock inte helt otroligt, konstigare saker har hänt..
"Ja, jag lovar att jag ska försöka fiska lite då", lade han till, i ett försök att mota bort den överväldigande känslan av obehag som hade tagit sitt fäste i hans kropp.
"Men låt oss se om vi kan finna nåt", svarade han henne sedan och reste sig upp. Han skakade den väldiga kroppen så sand flög åt alla håll. Han började sedan långsamt gå mot skogsbrynet, med sänkt huvud och misstänksamma ögon. En kall kåre gick längsmed hans ryggrad, men han försökte att ignorera den så gott han kunde.
"Hyz, det här känns inte helt rätt", sade han till slut. Han var bara tvungen att säga det, för någonting kändes så ofattbart fel...

Hyzenthlay behövde inte läsa av Malvado's ansikte för att förstå att han kände sig orolig. Något stämde inte och Hyzenthlay har lärt sig att lyssna till Malvado's intuition. Adrenalinet fick henne att nyktra till, kroppen värkte inte längre och hennes sinne blev klart och alert.

- Vi borde lämna ön..

Höll hon med och hennes skarpa blick fick plötsligt syn på en varg som kom fram ur skuggorna av skogen.

- Där! En varg!

Hon tystnade när hon insåg vad det var hon såg.
Vargen rörde sig med hackig stelhet. Dess huvud var vinklat onaturligt åt höger och en stor del av bakbenet saknades.

Ett gällt skrik som mjukt övergick till ett djupt, ilsket morrande ekade över ön. Hyzenthlay stod med uppslagna vingar och rest ragg, rynkor syntes över hennes nosrygg när hon blottade tänderna mot varelsen.

- Malvado sätt eld på den!!

Hon hoppades att hennes följeslagare hade krafter kvar efter hans långa simningen. Själv ville hon inte gå fram till varelsen innan hon förstod vad det var, att fly upp i himlen tänkte hon inte ens på. Inte när hon hade en vän på marken.

"Vi borde lämna ön"

Malvado kunde inte göra annat än att hålla med. De hann dock inte komma någonvart innan Hyz skrek till, och det uppenbarade sig en varg från buskaget. Han gick ryckigt, och hans hjärna skrek åt honom att lägga benen på ryggen. Han hörde sedan Hyz morra ilsket och han avbröts plötsligt i sina tankar om att fly.
Han hade aldrig sett någon som denna individen tidigare, men han förstod mycket väl vad det var. I två onda ting så föredrog han vampyrer framför zombies. Vampyrer gick åtminstone att föra en konversation med.

Malvado lät elden blossa upp vid sina tassar. Elden löpte sedan längs marken i ett rakt streck mot vargen. Den klättrade uppför benen på den nu tjutande främlingen och omslöt den i ett varmt ljus.
Han såg på den brinnande vargen, släppte den inte med blicken för en sekund så länge den fortfarande brann. Vargen stapplade framåt, tjutande, men den kom inte långt förrän den ramlade ihop på marken.

Det gälla tjutet ackompanjerades av ett gränslöst avskyvärda doften av bränt kött som fick alla hårstrån på kroppen att resa sig och hjärtat stelnade av skräck. När varelsen föll ihop var det bara doften som påminde om att detta skedde i verkligheten och inte var en av Hyzenthlays mardrömmar. Den vita ungvargen stirrade på det som var kvar med chock och obehag. 

- Jag kan officiellt meddela att jag aldrig kommer kunna somna. 

Hennes naturligt skämtsamma natur kom försiktigt fram när hon plötsligt log, fnissade till och sneglade på Malvado. 

- Så..tillbaka mot fastlandet eller vad säger du? Något i mig säger att vi inte är välkomna här.

Han log tröstande mot Hyz när hon talade. Han förstod henne, till och med han skulle nog få lite svårt att sova. Han nickade sedan åt hennes fråga.
"Mot fastlandet", instämde han och kunde inte låta bli att ge ifrån sig ett kort skratt. Han undrade egentligen hur allt detta skulle gå, skulle han verkligen orka? Han såg sig omkring lite, bort mot det håll som de kommit, och såg sedan på Hyzenthlay.
"Tillbaka mot Nordan stranden?" frågade han. Han trodde nog att hans krafter skulle orka att ta sig över öarna, men fanns det fler zombies här så skulle det bli problem då han inte trodde att orken för att använda elden skulle ta slut. Och det vore en taskig situation att sätta Hyz, och sig själv i. Han hoppades bara att det inte fanns några som väntade på honom där på andra sidan vattnet...

Hyzenthlay såg på Malvado. Hans tvivel och osäkerhet blandades med hennes egna skräck och fick den vita honan att ljudligt dra in luften genom näsan. Handlingen fick henne att genast rynka på näsan och uttrycket blev äcklad på grund av den stanken som fortfarande låg kvar.

Hon nickade osäkert själv. Vart de skulle ta vägen visste hon inte men hon ville inte stanna här iallafall. Plötsligt hördes ett knastrande av grenar och Hyzenthlay snodde runt. Blicken var riktad åt ljudets håll. Kroppen var spänd.

Ur den rika vegetationen kom en smidigt byggd varginna, vinglös. Hon var ljust grå i färgen, ögonen var mörka, svarta eller mörkt bruna. Hyzenthlay kunde inte urskilja på detta avstånd. Varginnan gick försiktigt fram mot den nerbrända kroppen. Helt orädd och till synes lugn. Hyzenthlay sneglade häpet på Malvado innan hon åter spände blicken i främligen.

Först trodde Hyzenthlay att varginnan var frisk, men ju längre fram hon gick desto tydligare kunde Hyzenthlay se ett skrämmande, infekterat sår över vänstra bogen. Såret var rött och svullet. Denna lilla varginnan var sjuk precis som främligen Malvado brände sönder tidigare.

- Peace, strangers.
Varginnan talade med mjuk, mörk röst. Hon var äldre än Hyzenthlay men yngre än Malvado.
- My name is Layuki.

Innan någon av dem hann säga eller göra någonting mer hördes ljud från buskarna och Malvado vände blixtsnabbt huvudet åt det hållet. Från växtligheten steg en tik fram. Han kastade en hastig blick på Hyz, samtidigt som tiken böjde sig ner mot den sönderbrända vargen. När tiken kom närmre fick Malvado syn på det sår hon hade dragit på sig över ena bogen. Av synen att döma var det inget hår som planerade att läka, någonsin.
Malvado reste med ens ragg och nosryggen rynkades instinktivt. Var hon av samma kaliber som den han precis dödat, tro? Han hade svårt att tro att hon dragit på sig skadat på något annat sätt, detta var trots allt en ö.
"There is nothing peaceful about you animals", utbrast han. Tänderna blottades och vid hans tassar flammade hans eld upp, varm och vildsint, som en varning till henne att hålla sig på avstånd. Han ville inte ha henne närmre, inte förrän han visste om hon var fredlig eller inte. Dessa varelser hade han hört om tidigare, och han lita inte på någon av dem, oavsett hur väl de kunde artikulera eller röra sig.
"Stay back or I will burn you where you stand!" Musklerna var spända under hans skinn, och hela hans kroppsspråk vittnade om beredskap för att slåss.

Hyzenthlay ryckte till av Malvados ljudliga svar och den plötsliga värmen som slog mot henne när hans tassar brast upp i flammor. Hon imponerades alltid av den kontroll han hade över sin kraft. Tiken som presenterade sig som Layuki verkade helt oberörd. Försiktigt skannade Hyzenthlay tikens känslor och förvånat upptäckte att tiken var rädd. Nej, hon var livrädd. Hon bestod bara av fasa. En så stark och kraftfull känsla av ångestfull skräck att alla ytliga tecken på det försvinner och kvar består bara lugn och likgiltighet.

- It is my hope that you will, yes.
mumlar hon med sin mörka hesa stämma och fortsätter.
- You have nothing to fear from me. I am still me, at least for a few more days. The disease is not airborne.

Hyzenthlay stod tyst och lyssnade. Hon lät Malvado ta befäl över situationen.
- Hon är rädd. Väldigt rädd.
viskar hon tyst till honom och tystnar igen. Hon passar på att se sig omkring för att vara redo om någon annan främling skulle dyka upp eller fler sådana monster.

- I need to ask you a favor. I am willing to trade you information for it.
säger Layuki, röstet blir inställsam, bedjande.

Dessa zombies, dessa livlösa varelser. Han var fascinerad, samtidigt som han både var nervös och ytterst misstänksam. När tiken talade höjde Malvado förvånat på huvudet.
"You want me to?" frågade han häpet och det gick inte att ta miste på förvåningen hos honom. Tiken nickade långsamt som svar. När hon sedan fortsatte att tala gick det upp för honom; hon visste att hon var dödsdömd, och hon var modig nog att bestämma över sitt egna öde. Det gjorde honom faktiskt djupt imponerad. När Hyz sedan viskade till honom bekräftade hon det som han själv redan anat, att tiken var rädd. Men till skillnad mot Hyz så kunde han inte avgöra hur rädd hon faktiskt var, och om han hade kunnat det så hade han nog känt ett större medlidande med främlingen.
"What kind of information are we talking about?" frågade han misstänksamt. Elden flammade brann fortfarande vid hans tassar, men den hade minskat en aning sedan tiken hade börjat talat igen. Han var dock inte tillräckligt säker för att släcka den helt, det var bäst att vara på den säkra sidan.

Tiken stod fortfarande kvar vid den nerbrända kroppen. Blicken låg till största delen på Malvado och bara en gång lyckades Hyzenthlay fånga Layukis blick, tiken log knappt synbart åt henne innan hon åter såg på den mörka hannen.

- There are more of us on this island. Three dozen of afflicted. I am willing to tell you what have happened here and where there are safe havens.

Hyzenthlays ögon vidgades. Så det fanns fler här som var sjuka? Hastigt började hon skanna arealen runt de för att finna andra gömda vargar. Fakargens blick blev spegelblank, avlägset. Några sekunder senare skakade hon på huvudet.
- Vi är ensamma här, eller så håller de sig dolda från mig på något sett.

När tiken, Layuki, besvarade honom lyssnade Malvado uppmärksamt. Hennes information var någonting de definitivt kunde ha nytta av. Han märkte att hennes kommentar om antalet zombies fick Hyzenthlay att snabbt börja se sig omkring. Han förstod om hon var rädd, orolig, eller kanske till och med panikslagen, han kände sig själv inte speciellt lugn i nuläget, men han försökte hålla känslorna i schack. När Hyz talade till honom så nickade han långsamt.
"De är döda. Och har de varit döda länge så har de knappast några känslor kvar alls...", svarade han tyst. Han visste inte hur mycket det stämde i praktiken, det var mer eller mindre bara en slutsats han gjorde för stunden.
"Tell us", sade han bestämt och lät blicken vila på tiken. Han visste dock inte om de verkligen kunde lita på vad hon sade. Det var bättre än ingen information alls, men han och Hyz gjorde nog bäst i att inte ta henne på orden helt och hållet.

Den gråa tiken såg på Malvado och plötsligt syntes ett litet lättat leende på hennes läppar. Hon tog ett försiktigt steg mot de innan hon stannade och ändrade riktningen. Gick fram mot en liten stig som ledde uppförsbacke och kastade igen en blick på Malvado och Hyzenthlay.
 
- Please follow me. I will tell you everything on the way. There is no danger from me or the other afflicted. We are doing everything we can to keep the vagabonds from harming others. If you hadn't stopped poor Taklyan I would have done it myself.

Hyzenthlay förstod att tiken talade om monstret Malvado hade bränt ner tidigare. Hon sneglade mot Malvado och viskade.
- Ska vi följa henne? Hon är sjuk men verkar vara normal i sinnet. Har du träffat sådana som hon tidigare?

Layuki gick iväg, och bad om att de skulle följa efter henne. Malvado visste fortfarande inte om detta var en bra ide, om de kunde lite på henne eller inte. Hon kunde ju lika gärna bara leda dem rakt till resten av hennes "kompisar".
Hyzenthlay viskade till honom igen, och även hon verkade vara osäker på den här främlingen.
"Jag har aldrig mött någon, men jag har hört en del... Jag litar inte på henne, men vi har inte så mycket till val...", sade han tyst tillbaka. Blicken var fäst på tiken, samtidigt som han försökte hålla koll på deras omgivning, han ville ogärna bli överraskad av fler som henne.
"Vi gör bäst i att vara försiktiga. Ha dina sinnen och din kraft på helspänn", sade han sedan. "...bara för att vara på den säkra sidan."
Hans eld var laddad och han var beredd att använda den om det skulle behövas.

Hyzenthlay nickade och började genast skanna området runt de efter möjlig bakhåll.

- Vet du. Jag tror inte hon ljuger för oss. Jag kan inte läsa hennes tankar men jag har en känsla att hon inte kommer leda oss i fara.

Hyzenthlay viskade den sista biten och ryckte sedan på vingarna som om hon själv var förvånad över sitt påstående. Hon lät Malvado gå före efter den gråa tiken. Blicken svepte omkring men de verkade vara ensamma.

Stigen ledde längst med strandkanten men ganska skarpt uppförsbacke. Hårda stenar började dyka upp allt oftare och havet hamnade allt längre nedaför.

- It all started when our scouts came home from the mainland.

Hyzenthlay ryckte till när tiken började tala. Hennes röst var mörk och något hes men fortfarande levande och ganska behaglig att lyssna till.

- They said they were ambushed during a camp in the middle of the night. Three of five were injured but managed to chase of the attackers. They didn't see who they were. They returned immediately back home to seek the help of the healers. We did everything we could but the wounds never wanted to close. They reopened and everytime worse than before. We lost them..

Hyzenthlay bet ihop när hon kände en våg av smärta och ångest slå mot henne.

- But the nightmare did not end there. We took the deceased to the shore and to let the tide take them. We never expected them to return to us as senseless, soulless beings. Many got injured that night. They did not grow tired, they did not feel any pain. We had to tear them apart to stop them. 

Tiken tystnade men bara några sekunder innan hon tog ett djupt andetag och fortsatte.

- We gathered everyone who were healthy and send them away to other islands while we stayed behind, we could not allow this damned disease to spred. When you are so close to death the life has a great value, even if it is someone else's life.

Layuki mötte Malvado's blick och en skugga av ett leende syntes på hennes läppar. De har kommit upp på en hög klippa fri från träd och andra växtligheter. Nu kunde Hyzenthlay se mängd av vargar som stod samlade vid klyftan. Plötsligt ser hon hur en varg ur massan kastar sig ut i tomma intet och faller rakt ner I havet mot de vassa reven. Hyzenthlay piper till av skräck och ser storögt mot Malvado.

- Now I am going to ask you of a favour.

Layuki talade nu väldigt tyst men Hyzenthlay kunde höra varje ord.

- We came here with the hope of finding a different death. We believe that those who die from this disease die forever. Do you understand what that means?

Hyzenthlay kände hur hennes hjärta sjönk och benen började darra, för första gången talade hon tillbaka till Layuki.
- I think I understand. But I don't want to believe it. Its very frightening and not fair. 


Layuki vänder blicken mot Hyzenthlay och ett mjukt, moderligt leende syns på hennes läppar. Blicken är varm och tröstande.

- You are right. But our lives do not often correspond with our views of justice.

Tiken vänder blicken igen mot Malvado.


- This damned disease eats away not only our bodies. It eats away our souls. And a wolf without a soul is nothing. That is why we try to die by drowning in the waves of the sea or breaking our bodies on the reefs. It is very hard for us to dare do something like that. Very hard to force yourself to die earlier when you know that you have at least one more hour to live. But that gave us at least a shadow of hope to save our souls.

Layuki mötte Malvado's ögon med sina egna mörka.

- If it is possible, please kill us.
bad hon artigt och de andra vargarna som tyst såg på de nickade instämmande.

Malvado nickade långsamt åt Hyzenthlays ord. Han litade på hennes omdöme, även om han inte helt kunde slappna av ändå. Tillsammans följde de efter Layuki och sakta men säkert rörde de sig längre och längre bort från strandkanten. När tiken sedan började tala spetsade Malvado lyhört öronen. Hon berättade om hur viruset nådde dem, hur några av deras medlemmar hade återvänt hem till ön och dragit med sig detta virus. Hon berättade om deras sår, som aldrig ville läka, och hur de tillslut förlorade en del av sina medlemmar. Han kunde känna en större sympati för Layuki och hennes flock nu, ingen av dem hade bett om detta, och ändå skulle de alla gå ett fasansfullt öde till mötes. Det var förståeligt att de ville lämna världen på sina egna villkor.
När träden skingrades och sikten blev klarare var det en otäck syn som mötte dem. Vid klippan stod vargar, som en efter en kastade sig ner mot havet, vars vågor slog mot bergskanten. Bredvid honom piper Hyz till och Malvado flyttar ett steg närmre henne.
Elden på hans ben slocknar, samtidigt som de tar sig fortsatt närmre, och Hyz tar till orda. Hon hade rätt, det var inte rättvist, men det var det inte mycket som var här i världen. Han kände sorg för att Hyz, så ung som hon ännu var, skulle behöva uppleva detta.
"So... You all want me to kill you?" frågade han häpet. Layuki och de andra vargarna nickade igen. "Can you guys even imagine what it would be like being burnt to death? I believe it's rather unpleasent, to say the least", han skakade uppgivet på huvudet. "It's a horrendous death"
"It is still our best option", svarade Layuki.
Malvado nickade stillsamt. Han förstod henne, även om han egentligen inte önskade göra detta. Han suckade tungt.
"Fine, I'll do it"

Hyzenthlay kände sig stel och kall. Hon såg på den gråa tiken som så artigt och vänligt bad Malvado att döda henne och inga ord kan beskriva vad som blickade tillbaka mot de ur tikens mörka, djupa ögon.

Kom ihåg detta. Kom ihåg, din hjärnlösa idiot. Då kanske du kommer lära dig något idag.
tänkte hon ilsket åt sig själv.

Malvado varnade om smärtan som skulle komma men detta verkade inte beröra vargarna. De närmade sig försiktigt men höll sig fortfarande på avstånd. Bara Layuki steg lite närmare mot Malvado.

- When you are done head east towards the island with black sands. Ask for Hixxi. Tell him that his second-in-command Layuki send you. You will get food and rest.

Layuki höjde huvudet och verkade försöka inta en stadigare hållning.

- Now lets stop talking. Go on Firebender. Kill us before we loose our souls and while we still have courage. You have no idea how frightened I am.

Hyzenthlay nickade åt tikens ord. Hon kunde förstå. Hon upplevde alla deras känslor tillsammans med de och deras samlade ångest, deras tysta men envisa mod och hopplöshet var så stark att hon kunde känna den fysiskt pressa mot sin hud.

- Jag kan försöka bedöva smärtan..om jag kan.
mumlade hon tyst och såg över de vargarna som tyst väntade på deras tur till livet efter detta. Hon såg de fuktiga, klibbiga såren över deras kroppar. Många var inte äldre än Hyzenthlay själv. Många var äldre än Malvado.

Layuki talade sedan och Malvado lyssnade uppmärksamt på vad som sades. Hixxi var den som de skulle letade efter, och han bad till Gudarna att det inte var en fälla. Stackars gamla Malvado, så svårt att lita på andra, oavsett situation. Här stod han, och snart skulle bränna ihjäl en hel grupp med vargar som deras sista önskan, och han tänkte fortfarande kritiskt kring allting. Herregud, vad hade livet gjort med honom egentligen...
Layuki bad honom sedan att sätta igång, innan de skulle ångra sig. Han slöt ögonen, suckade tungt, och önskade att han egentligen inte ville behöva göra detta. De vargar som Devils hade offrat för en tid sedan hade han med glädje dödat, men det var annorlunda nu. Varför visste han inte riktigt, det var bara skillnad helt enkelt.
Hyzenthlay talade sedan, och Malvado öppnade åter ögonen. Han nickade mot henne.
"Gör ert allra bästa", sade han, tacksam över att hon ville hjälpa till.
Han vände sig sedan till gruppen med vargar, och ännu en suck lämnade honom, tung av alla de känslor och tung av synen från hopplösa ögon. Han lät sedan framtassarna slukas av eld, och han gick närmre skaran med vargar. Sedan lät han elden sprida sig över marken och omringa dem. Och, för att försöka göra det hela så smidigt som möjligt för alla inblandade, så lät han elden i rasande fart spridas inåt mot hela skaran och snabbt växa sig stor över deras kroppar. Allt för försöka låta det hela gå över så snabbt som möjligt. De skrek, men Malvado försökte att stänga ute deras klagofyllda tjutande. Till en början kände han inte lukten, men sedan nådde den honom och han kände en kväljning nere i svalget. Det luktade vedervärdigt, bränt kött, bränd päls. Doften skulle antagligen jaga honom länge efter detta.
Han vände blicken till Hyzenthlay, för att se hur hon reagerade på allting, hon som trots allt fortfarande var så ung.

Allt gick snabbt. Malvado suckade och lät elden sprida sig från sina tassar i en ring runt de dömda vargarna för att sedan låta elden gripa tag i deras söndertrasade kroppar. Deras skrik dränktes i eldens hum och det var bara en varg som stod tyst medans elden spred sig över hennes kropp. Layuki såg förvånad ut när elden inte gav henne någon smärta och ett lättat leende syntes på hennes ansikte. Hyzenthlay vad den som tog emot all smärta och skräck som var ämnad åt Layuki, fakargens blick vad fäst på Layuki och hennes ansikte var förvrängd av smärta, hopplöshet och fruktan som om det var hon som brann i elden och inte de andra, på sätt och vis var det så, hon kände precis allt, varje nerv i hennes kropp talade om för henne att hon brann, hennes själ tjöt av sorg och hjälplöshet. Lyckligtvis pågick det inte länge. Layuki's ansikte försvann bakom lågorna och Hyzenthlay andades ut när smärtan började avta, bara ekon, minnen av smärtan dröjde sig kvar. Hon satte sig ned i tystnad och hennes regnbågsfärgade blick fäste sig på kvarlevorna av den olyckliga flocken.

Han lät elden dö ut, såg för en kort sekund på högen av kroppen, innan han tvingade sig själv att vända bort blicken. Det var en hemsk syn, och han kände sympati med den grupp vargar han precis tagit livet av. Han kunde inte föreställa sig vad de hade gått igenom, även om det nu var över. Han slöt ögonen och höjde huvudet en aning.
"Ta emot deras själar, stora Gudar. Låt dem inte förbli vilse, jag ber er att giva dem ro", bad han högt, väl medveten om Hyzenthlays närvaro. Men det kändes inte mer än rätt att be för dem, i hopp om att de skulle finna den frid de sökte.
Han öppnade sedan ögonen och vände sig mot Hyzenthlay.
"Då så...", sade han och försökte skaka av sig vad som precis hade hänt. "Ska vi ta och leta reda på den här Hixxi? Mot väst, ska vi tydligen bege oss", fortsatte han sedan. En ö med svart strand, hade hon uttryckligen sagt. Mer simmande. Toppen.

Hyzenthlay stirrade tomt på de sönderbrända kropparna. I denna stund var det inte mycket kvar av henne, bara en trött kropp som tillfälligt förlorade förmågan att förstå vad som sker runt omkring. Det var nog den bästa gåvan Gudarna hade gett henne.

Malvado's röst förde ut Hyzenthlay ur hennes beskyddande dvala, hon lyfte blicken för att möta hans blick och förstod att hon var skyldig att ge honom ett leende. Det var nog med obehagliga upplevelser för de båda, hon ville inte öka de med sitt eländiga ansiktsuttryck.


- Bäst vi gör så. Annars riskerar jag att sitta här väldigt länge och glo. Vad kan vara bättre än väldigt många döda kroppar runt omkring?

Hon reste sig upp med ett stön som om hon var minst 100 år gammal. Mentalt sträckte hon sig mot Malvado och strök honom över pannan för att lätta hans sinnesstämning. Handlingen åtföljdes med orden - Du gjorde allt rätt. Vi kunde inte ha låtit de bli monster. Det är värre öde än död, att kunna se sin kropp vandra omkring utan någon möjlighet att stoppa den. Åtminstone nu har de en chans till livet efter detta.

Hyzenthlay instämde i hans förslag. Hon insåg nog, liksom han, vikten av att inte dröja sig kvar här allt för länge. Malvado ville härifrån så snabbt som möjligt, och förhoppningsvis skulle de kunna ta sig vidare utan att stöta ihop med någon mer som farit samma hemska öde till mötes..
Hans sinne tycktes lätta upp, vilket förvånade honom avsevärt. Han sneglade mot Hyz, och misstänkte att det kanske var hennes förtjänst. Trots allt så hade hon lindrat smärtan för den stackars flocken. Hennes tröstande ord fick honom faktiskt att må lite bättre, trots allt. Hon bekräftade mer eller mindre vad han redan intalade sig själv; att det var rätt gjort, och så vidare... Men det var skönt att höra någon annan säga det också.
Han nickade, suckade och sträckte lite på sig. Han rullade axlarna bakåt och knyckte nacken. Det var dags för dem att ta sig vidare, och försöka finna den här Hixxi.
"Det bästa är nog om vi tar oss till stranden igen. Och sedan tror jag att det får bli du som får leta reda på ön, innan jag ger mig i kast med att simma igen", sade han och skrockade lite.