Månader hade hon blivit misshandlad, slagen, han hade tvingat sig på henne gång på gång under hennes löp period. Han hade misshandlat henne så illa att hon knappt hade överlevt men han hade hållit igen så hon skulle överleva och trotts den grova misshandeln hade hennes mage börjat växa, hon hade kunnat känna de små liven inom sig. Han höll henne vid liv, plågade henne till kroppen och själen. Sedan då dagen kom och de små skulle födas så fick hon knappt ta hand om dem så som naturen hade menat utan han tog dem från henne, lät den dia sedan tog han bort dem igen. Hon fick bara korta små glimtar av de liv hon både hatade och älskade. Sedan kom den andre hanen in i bilden. Han fick order att hålla henne i ett sådant skick att hon inte skulle kunna göra motstånd eller fly. Sakta bröts den starka tiken ner och hon såg inget ljus i detta mörker. Månaderna gick och allt eftersom valparna växte sig större och blev mindre beroende av hennes livgivande mjölk så ökades misshandeln, hon kunde höra hur han tränade valparna, hur han manipulerade dem, hur han fick dem att hata henne för något hon inte gjort. Hatet växte inom henne. Hon ville slita detta äckel till stycken, ville få honom att försvinna från denna värld. Hatet fick henne att överleva, gav henne ett mål, gav henne styrkan att komma på en plan.

Dagarna gick och så kom den svartröda till henne och den andre mörke hanen. De blodröda ögonen såg på det som en gång varit en ung vacker och stark tik, nu bara ett minne blott. "Ta och gör dig av med den där en gång för alla nu.. Hon börjar lukta så illa att valparna funderar vad som luktar och kanske vågar någon av dom trotsa mig igen som den där lilla jag tog kål på" De orden fick det att brinna till i honan inre men hon visade inget. Väntade bara och snart kände hon hur den andre mörka hanen greppade tag om hennes nackskinn och började släpa ut henne. "Döda henne och släng henne i floden, vi har ingen nytta va henne längre" Sade den rödsvarta hanen medan den andre släpade med sig den till synes livlösa kroppen.

Den andre mörke släpade med henne mot klippskrevan som ledde ned till floden. Fallet var inte högt men Mirain insåg att det skulle göra ont och kanske ta död på henne men det var hennes enda chans. Då den mörke släppte hennes nackskinn så gjorde hon helt om, högg över hans strupe och lyckades känna den djupa smaken av blodet. Tillfredsställd så sköt hon ifrån med tassarna mot honom och kastade sig på så vis ned över kanten och ned i floden som snabbt sköljde iväg henne. Hon kämpade för att hålla sig ovan ytan men till slut svartnade det för hennes ögon.

De första hon mindes var smärtan i kroppen och kylan som omsvepte henne. Sakta sakta återvände medvetande hos henne och hon blev varse allt fler känslor och förnimmelser. Den ovana värmen mot hennes rygg, den tyngd som vilade över hennes bröstkorg. Hennes egna rosslande andetag. Sakta kunde hon även känna doften av sina egna infekterade sjuka sår men även en annan främmande doft. En doft som var blandad med skogens lugnande dofter. En doft som ingav trygghet.

Dagarna gick och smärtan i hennes kropp började sakta avta, rasslandet från hennes kämpade andetag blev mindre och hon kunde andas lättare. Hon kände att kroppen sakta började lyda henne och sakta slog hon upp de violetta ögonen men till hennes förskräckelse var världen hon nu skådade inte de samma. Det var suddig och matt, fördunklad av en vit mjölkig hinna över de båda ögonen. Snabbt slöt hon ögonen och hon kunde inte längre kämpa emot tårarna som började leta sig fram ur hennes ögon och rinna ned för hennes kinder. Då kände hon det. Den varma fuktiga tungan som försiktigt tvättade bort dem. Ett vagt lugnande hummande som brummade i en bröstkorg alldeles intill henne. Hela hon ryckte till men kroppen ville inte riktigt lyda och smärtan skar igenom henne. "Seså.. Jag kommer inte skada dig min vän" En dov mörk men lugn och trygg röst talade lågt till henne. Dock slutade hanen röra vid henne och Mirain insåg att det var från denna den skogsaktiga doften kom ifrån. Hon ville fly. ville inte bli utsatt för allt som nyligen hänt henne igen men kroppen lydde inte. "Så ja ta det ungt min vän. Jag kommer inte skada dig" Hon slutade försöka kämpa emot och låg bara stilla med slutna ögon. 

Dagarna blev till veckor och sakta återhämtade hon sig, krafterna återkom till den sargade kroppen och såren läkte. Kvar fanns dock men som aldrig skulle försvinna, en hälta på höger framben, synen som var kraftigt nedsatt, et öra som var helt avslitet. Saker som hon alltid skulle påminnas om vad hon blivit utsatt för. Dock hade ett förtroende vuxit fram för den hane som funnit hennes livlösa kropp i floden, som som hade vårdat henne och tagit hand om henne. Till slut hade hon berättat allt för honom. det han sade fick henne att lita fullt ut på honom. Han gav henne löftet om att hjälpa henne finna den hane som utsatte henne för detta och skippa rättvisa mot honom. Miran insåg inte förrän det var försent att en djup kärlek vuxit fram mellan de två. Hon ville inte vara beroende av någon men hon ville inte leva et liv utan honom heller. Så efter en tid bestämde dom båda att de skulle söka reda på Mirains far eller farmor i flocken Qu. Den anledning till att hon kom till Numoori från början.

Svara ej på detta inlägg!