Savannen bredde ut sig framför den mörka röd tecknade unga hanen där han låg på en massiv sten och lät solen värma den mörka kroppen. Elden i hans själv brann itne så starkt som den brukade då han ännu kände av den tuffa vandringen igenom benkusten för att åter kunna komma till sitt hemland. Den gänliga kroppen var ännu något maker och revbenen spelade under hans hud då han rörde på sig. Detta avr dock inget som påverkade den unga hanen. Han avr hemma igen och det avr det som räknades.

Chi låg med huvudet placerad på de mörka tassarna och de röda ögonen slutna. Öronen var dock på helspänn och den långa lurviga svansen svepte till då och då. Han var inte den som slappnade av helt i ett sådant öppet landskap då han visste hur farligt det kunde vara. Både vargar och andra rovdjur kunde komma att jaga honom. vilja utrota hotet av ett annat rovdjur.

(Pax Ayira)

En silveraktig liten kropp rörde sig med eleganta steg över de sandaktiga platsen.
Dom ljusa ögonen såg sig spänt omkring och hon stannade upp för att lätta sig tätt emot marken. Framför henne rörde sig en hjord hästlika djur med svartvita ränder över hela kropparna. Den långa svansen svepte till innan den stannade upp och öronen ströks aningen bak emot den tjocka nacken. Gräset bar en gulaktig nyans och den gråsilvriga varginnan passade inte direkt in men hon hade lärt sig med dom få kunskaper hon hade inom vinden att man kunde dölja sin doft och de var de första hon hade lärt sig. De kunde vara på liv eller död då en så pass ung och olärd valp rörde sig fram på egen hand.

Den skära tungan gled över den tandbeklädda käften och hon hade siktat in sig på ett föl som verkade ha gjort illa sig vid födseln eller nyligt för de skuttade inte runt som de andra småfölen och haltade sig fram. Alla muskler i den seniga men smäckra kroppen var på helspänn och innan man ens han blinka så hade den unga tiken dragit iväg som en silvrig blixt. Dom isiga ögonen lös av liv då hon sprang fram emot hjorden som inte ens verkade ha reagerat på att hon närmade sig med en väldig fart. Ett segerleende började att pryda dom svarta läpparna då hon bara befann sig några få tal meter ifrån sitt offer. Men något stämde inte, allt stod stilla. För stilla.

Plötsligt kändes ett tungt slag i sidan och varginnan föll till marken i en hård smäll, rullade runt några varv innan hon hann få kontroll över sin kropp igen och stannade halvliggandes med alla fyra tassarna nerborrade i marken. Emot henne kom ett ilsket hästdjur, minst dubbelt så stort som fölet hon hade försökt fälla och då slog de henne. Detta måste vara den beskyddande modern.

Ett par svarta vassa hovar viftade ilsket i luften ovanför den silvrige som smidigt hoppade undan och blottade tänder emot det randiga djuret. Morrandet var djupt men ruskigt ljus, nästan på ett pinsamt sätt men de fanns det inge hon kunde göra åt utan att fortsätta med sin ljusa stämma. Med hotande hugg smällde hon ihop käkarna och klickande ljud ekade mellan dom båda. Men trotts sina försök att skrämma modern så lät hon sig inte att skrämmas utan stormade i stället i full galopp emot den unga varginnan som flydde i full hals.

Med ett irriterat morrande svepte hon till med den långa svansen och såg bak emot hjorden som helt obrytt stod kvar och beta som om ingenting hade hänt. Med en tung suck satte hon sig ner och sjönk aningen ihop utan att lägga märke till den mörka hannen som befann sig i närheten.

Den svarta hanen låg och vilade men hörde att något avr på gång och han öppnade ögonen jsut för att bevittna den silveriga vargens denerlag mot zebrorna. Han hörde hennes patetiska läte som troligvis skulle vara ett morr och sedan se henne fly bort från bytesdjuren för att stanna upp inte så långt ifrån henne.

Då tiken satte sig ner kunde han inte låta bli att ge ifrån sig ett kort kallt skratt. "Och vad skulle det där föreställa om ajg får fråga" Han lade huvudet lite på sned och log snett kot henne. Ett retsamt leende och en retsam röst. "Jag har då aldrig sett ett så patetiskt försök till att jaga förut" Åter en retsam röst. Han satte sig upp och sträckte lite på sig innan han åter lät den röda blicken falla på tiken.

Ett skratt ekade ut och hon vände på huvudet för att möta blicken av en mörk hanne. Med en lite blängande min granskade hon hannen och lyssnade på hans ord. Ovetande om vad hon gjorde så ströks dom störa öronen emot nacken och nosen rynkades. Hon gillade inte alls att denna hanne försökte dumförklara henne. Men i stället för att reta upp sig själv drog hon ett djupt andetag och sträckte på sig lite grann.
"Man kan inte alltid lyckas eller hur?" orden var lugna, ja nästan lite äckligt lugna och hon såg emot hannen och försökte sig på ett leende men det slutade med en stel grimas som nog skulle funka för att skrämma små valpar än att se vänlig ut. Om de var nå som hon inte hade ärvt av sin far eller mor så var det ett pokerface.

Med en lite kall fnysning såg hon emot den mörke med en smal blick.

[... konstigt XD]

Han skrattade igen då hon föröskte behålla lugnet och en gnutta värdighet. Att hon föröskte låtsas som att ett misslyckande var vanligt. "Har du ens försökt jagat något sånt stort förut lill tjejen?" Retsam röst igen. "Eller ens något litet" Hånfullt denna gången.

Chi kunde inte låta bli att reta denna tiken för det var ett så totalt misslyckande. Han hade itne fått en normal uppväxt och i hans gener fanns de där kalla och elaka. Även om det även fanns en gnutta snällhet i honom så avr det ytterst sällan den sidan tittade fram hos honom.

"Vill du se hur en riktigt jakt går till" Han reste sig upp. Sträckte på den gänliga kroppen och vände den röda blicken mot Zebrorna. "Jag kan ta två eller tre av de vuxna utan problem" Nu skröt han uppenbarligen men samtidigt hade ahn sådant självförtroende. Dock motsade sig det han sade lite av att han faktiskt var rätt mager.

Hon himlade lite lätt till orden som lämnade hannens stora mun men ändå kunde hon inte riktigt låta bli att finna detta lite intressant. Även om de var hon som blev nedtryckt så kanske hade han rätt. Nog hade hon jagat något så stort tidigare men inte på denna plats och inte djur som dessa. Hjortar och deras små kid. Dom var betydligt snabbare och smidigare än dessa stora hästdjur men hon blev helt enkelt överraskad och var inte på sin vakt. Rätt och slätt så hade hon gjort bort sig som individ och ninja.

När hannen reste sig upp så kunde hon inte låta bli att lägga märke till hur mager han egentligen var. Hon höjde lite lätt på ett av ögonbrynen och fnissade lite lågt.
"Två eller tre av de större i de där skicket, du måste skämta?" sarkasmen lös igenom den ljusa stämman och hon såg lite roat emot hannen. Kunde han trycka ner henne så kunde hon mer än gärna vara med i spelet. Hon må vara senig och tunn men muskler, senor klädde hennes kropp tillsammans med den glansiga och gnistrande pälsen.
"Ni gör de ju bra om ni lyckas lämna platsen oskadd hanne."

Han hörde hennes försök till att håna honom och ett kallt flin spelade på hans läppar så de vita tänderna blev synliga under de mörka läpparna. Han blev inte berörd i ryggen av hennes kommentar. Snarare så eggade det honom till att trycka ned henne ännu mer och bevisa att han kunde.

"I det skick jag är" Han vände den röda blciken till sin egen kropp och fnös kort. "Detta är inget.. Du skulle inte överlevt en dag om du vandrat den vägen jag kommit ifrån" Han piskade till med svansen och såg på henne igen. "Så tösen.. Ska vi se vem som klarar av att fälla flest av de där?" Han nickade åt zebrorna. Hoppade ned rån stenen och gick förbi henne. "Se och lär lilla tösen" han började trava rakt mot zebrorna som genast vände sig mot honom.

Hon blängde lite kort och fnös åt hans ord sedan skakade hon på huvudet.
"Därför så är jag inte så dum som du och gör såna korkade vandringar. Dessutom så skulle jag återvända i bättre skick." de sista mumlade hon fram lite surt och kom upp vid hannens sida. Den långa svansen svepte lugnt bakom henne innan hon åter igen började att röra sig ut över fältet. När han talade om flest sa hon inge men tänkte inte tävla över korkade saker som de. Livet var viktigt någonting som man borde hålla av och bevara oavsett individ. Men att försöka förklara de för denna varg verkade inte nå vidare smart eller ens värt besvären och tiden.
"Jadå herrn. Men jag tänker inte hjälpa er ifall ni råkar illa ut. För då har jag lärt mig hur man inte ska göra och lika så ni."

Han stelnade till då hon sade att han var dum som gjort denna vandring och ett ilsket morr undslapp hans läppar. "Och vad vet du om varför jag gjorde den vandringen" De glödde till i hans ögon och han ökade på stegen. "Din dumma lilla tös.. Lär dig mer om livet innan du yttrar något sådant för det kan bli så att du får råka ut för samma sak själv" Öronen vilade mot nacken och han ruskade sig då han rörde sig framåt. Även om han var mager var han inte svag.

Han tog ett högt språng upp i luften och hans kropp övergick i en falks gestalt. Dock en svart falk med samma röda tecken som han haft. Han svepte över zebrorna och valde snart ut en som han störtdök ifrån. Väl ovanför återgick hans gestalt till en vargs och han landade på ryggen på en zebra. Snabbt högg han tag om dess nacke och man kunde tydligt höra ett knaster då nacken knäcktes. Han kastade sig snabbt av då Zebran föll och var snabbt på nästa varav han lät skapa en kraftig eld runt tre stycken och han lät elden göra resten. Han vände sig sedan om mot tiken. Resten av flocken flydde i panik och lika så en av de han stängt in i elden, kraftigt brännskadad. De andra två hade inte samma tur. Han satte sig enr och kliade sig lojt bakom ena örat. Visst han hade fuskat lite med två men de var ändå hans byten. Dock skulle han inte vilja äta de vidbrända köttet men en var helt och fullt nog för att mätta honom under ett par dagar.

(Hehe blev lite mysko men men)

Hon stelnade till vid hans ilskna stämma och såg in i hans röda ögon med sina blå med en bestämd och lugn blick. Öronen ströks bak emot nacken men och ett väsande lämnade den djupa strupen.
"Vad de än var som fick er att lämna landet angår inte mig. Men trotts de så tycker jag att ni ser allmänt patetisk ut om ni återkommer i ett skick som detta och sedan påstår er vara stark." hon fnös och vände sig sidan om för att fortsätta bort emot hjorden.

När hannen lyfte ifrån marken och förvandlades till en falk vinkades öronen framåt och ett fascinerade uttryck sprack fram. Med graciösa steg lunkade hon fram över fältet samtidigt som hon följde hannen med blicken. Tänk att få flyga, en sådan fröjd och frihet. Att få känna vinden smeka ens kropp och lyfta en fram över landet.

När hannen gjorde sitt anfall stannade hon upp och gillade inte vad hon såg. Okej om han hade anfallit dom första men dom andra var väl oerhört onödigt. Han skulle knappt kunna äta upp den första och tar livet av fler än nödvändigt. Med en ogillande fnysning blängde hon emot hannen och såg några av hovdjuren närma sig henne.
Med smidiga rörelser dansade hon förbi dom och hoppade över en större sten och landade vid hannens sida. Snabbt såg hon sig om på röran och skakade på huvudet.
"Ni kan åstadkomma detta men knappt ta er levande tillbaka."

Han såg henne landa nära honom. Hade ignorerat det hon talade om först men sedan då hon än en gång påpekade hans skick morrade han dovt. Svansen piskade till och han blängde på henne med röda nu glödande ögon.

"Och vad vet du om världen utanför detta land tösabiten.. Vad vet du om vad jag fått utstå?" Hans ord vibrerande då han talade av ett morr som hotade långt nere i hans strupe. Elden började flamma vid hans tassar. "Du är är inte mer än en liten valp ännu både till kroppen och sinnet." Elden spred sig runt hans tassar och lämnade brända marken i marken. Han kunde lätt antända marken under henne.

Raggen reste sig och hon tog avvaktande något steg tillbaka.
Växterna runt om varginnan började att dö ut och vindarna blåste och slet kraftigt i den gnistrande pälsen. Att kalla henne valp var något hon verkligen inte tyckte om och så fort hon tänkte på de så ekade hannens ord i hennes sinne.
"Den verkar vara betydligt värre än här ser jag." morrade hon tillbaka snärtade till med svansen. Den skära tungan fuktade nosen och den ljusa blicken fästes vid hannens tassar. Han verkade vara en som bär eldens gåva och om hon inte vaktade sina ord så förstod Ayira att han skulle vända de emot henne.

"Så vad fick er att komma tillbaka?" orden kom utan förvarning och man kunde höra djupt nere i stämman en viss nyfikenhet över de hela. Om han en gång i tiden hade varit tvungen att lämna landet varför kom han då tillbaka igen.

Svasnen piskade till och han kunde se vinden som svepte runt tiken. De röda ögonen fästes vid hennes blå. Han ogillade hennes nyfikenhet. "Och vad berör det dig tösen varför jag valt att komma tillbaka."

Elden runt hans tassar dog ut och han vände henne ryggen. Gick till den obrända zebran och började slita i dess skinn för att komma åt köttet under skinnet. Han var mager men inte svag. Han behövde bara några rejäla mål mat för att bli som förut igen. Om man tittade noga kunde man se att hans tassar va fulla av sår. Sår som uppkommit då han vandrat över benkusten. Några skrapsår och hack fanns även upp på hans ben.

Hon ryckte på axlarna och såg bort.
"Inget antar jag." sa hon i en klar stämma och följde sedan hannen med blicken och följde lite försiktigt efter och gick runt kadavret för att hamna sett framför honom.
"Och jag tycker att ni kan sluta kalla mig för tösen, hon har faktiskt ett namn." den grå hade slagit sig ner och svept svansen om dom vitnande tassarna och la huvudet lite på sne. Vem var denne hanne egentligen och vad hade fått honom att lämna platsen, eller mest av allt återvända tillbaka igen.
"Ayira." blicken sökte efter den svartes.
"Ayira är vad tösen heter, vad kan herrn tänkas heta?" om han skulle svara eller ens lyssna på henne var hon inte säker på men brydde sig nog inte heller. Det var han som valde och inte hon.

Han slet i köttet och ignorerade henne för tillfället. Han tuggade i sig kött och blod fläckade hans nos och bringa utan att han brydde sig. han hörde allt tiken sade och ett snett flin spelade på hans läppar då hon sade att hon inte hette tösen.

Han höjde snart huvudet och slickade sig om nosen. "Jaså säger du de lilla tösen." Han svepte till med svansen och han hade ätit mer än normalt. Han behövde denna föda för att återfå sin kropps styrka. "Chi eller Blood kan du kalla mig.. Vilket som" Chi var de namn han blivit döpt till av Blossom, Blood hade hanen kallat honom under alla åren han varit där.

Hon fnös kallt åt hans tilltal och såg på honom med ett kallt uttryck.
När han talade om vad han hette höjde hon lite på ena ögonbrynet och fann ett så mycket mer passande namn åt hannen än dom som han hade nämn.
Lugnt reste hon sig upp och svepte till med svansen och började åter att röra sig emot hjorden som hade samlats en bit längre bort.
"Chi eller Blood säger ni, frågar ni mig så ser ni mer ut som en Mr Benrangel." sa hon roande för sig själv och stannade upp några tiotal meter ifrån hjorden och satte sig ner. Ifrån detta avstånd skulle de inte vara nå större problem att nå fram till flocken innan dom ens han reagera på att hon fanns där. Fortfarande så lång hennes doft dold.

Vinden svepte över de silver klädda ansiktet och hon slöt ögonen.
Hon sjönk ner i tankarna och alla hennes sinnen skärptes, hörseln blev bättre, nos, känsel och lika så syn. Men mest av allt hennes rörelseförmåga skärptes betydligt mer än vanligt. Även om hon inte riktigt gillade detta med meditation så var hon nog tvungen att erkänna att de var något som faktiskt funkade.
Den skära tungan gled över tandraden och hon började att söka efter ett lämpligt mål, samma föl som tidigare fångade hennes intresse och hon ställde sig upp igen. Sökte efter den beskyddande modern och fann henne en liten bit ifrån fölet.

Han såg på henne och filande roat. Visst han var mager men långt ifrån något benrangel. Musklerna spelade under huden, det var mest över revbens han tappat vikt. Han såg henne vända om och sätta sig ner en bit bort. Ett retsamt flin spelade på hans läppar.

Då hon satte och verkade koncentrera sig på något så vände han sig mot henne. Han koncentrerade sig på en fläck en meter framför tiken och lät en rätt står eldslåga flamma upp framför henne. Kanske skulle denna eld rubba henne lite elelr i alla fall skrämma zebrorna. Han kollade noga efter en reaktion från tiken eller Zebrorna.

[Men gud vad han ska förstöra D:<]

Doften av bränt trängde sig in i den känsliga nosen och hon såg ner emot tassarna.
De brann. Snabbt stegrade hon sig på bakbenen och slog ner framtassarna över elden. Luft hade samlats kring frambenen och en vindvåg dräpte ut elden. Ljudet av rörande hovar började nådde henne och hon såg bort emot hjorden som hade åter igen börjat röra på sig. Men i stället stirrade dom emot henne med ilskna svarta ögon. Ayira slängde en kall blick emot hannen men han inte göra allt för mycket innan hjorden hade börjat röra sig emot henne. Hovarna trampade ner allt i deras väg men Ria hade tack vare sin fars träning inga större problem att undvika dom tunga och vassa hovarna. Det var nu eller aldrig som hon skulle kunna få tag på det skadade fölet.

Dammet yrde runt om dom allihopa och varginnan hade svårare att se än de större djuren men vinden och jorden befann sig på hennes sida och fick funka som hennes ögon då dammet försvårade sikten. De skadade fölet var en av dom som befann sig sist och Ria visste att hon var tvungen att ta sig längst bak för att nå sitt byte. Men inne i denna röra visste hon att hon aldrig skulle ta sig bakåt utan att bli ihjäl trampad. I stället tog hon sats och hoppade emot en av hästarnas mjuka sida för att sedan landa på den andras rygg. Mjukt landade hon på marken utanför hjorden och rörde sig i en oerhörd fart i motsatt riktning. Ner emot slutet av den stormade gruppen, där bak skulle hon finna sitt byte, sitt mål.

Plötsligt dök varginnan in i de stora dammolnet igen och de sista man såg av henne var spetsen av den silvriga svansen.
Sikten var fortfarande dålig men här bak befann sig inte lika många djur och där med mindre upptrampad sand och jord. När hennes byte trädde fram huckade hon sig lite grann och sköt iväg som en blixt emot fölet och högg fast i dess strupe. Huden punkterades och blodet började att forsa ner i hennes hals, längst deras halsar. Fölet var större än henne och betydligt tyngre vilket slutade med att Ria bara hängde där i halsen som en docka. Men en spänd och arbetande docka. Alla muskler i den taniga kroppen var spända som stålfjädrar och ögonen lös av iver. Åter igen hade hon förträngt modern som stormade emot dom men någonstans i bakhuvudet så hade Ria redan planerat en fälla emot modern. Växterna som ständigt slog emot hovarna hade fått nytt liv och började att klättra uppför benen på zebran och plötsligt föll de stora hästdjuret emot marken och tystnaden hängde i luften mellan dom båda. Fölet hade redan kvävs och nu var det Ria som stod där med hennes döde son i käften. Ilskan var som brinnande kol i de svarta ögonen och ninjan besvarade dom med ett kyligt svar. Hon hade segrat denna gång och fått mer än hon ville ha. Gräset om dom ihopdragna benen dog ut och zebran kunde ta sig loss. Med stela ben vacklade hon mot hjorden som åter igen hade stannat. Med en sista blick emot sin son kunde Ayira nästan uppfatta sorg och hon kände nästan skam i kroppen och släppte taget om fölet som föll emot marken. Dammet hade lagt sig och hon hade satt sig ner och såg in i dom tomma ögonen. Vad hade hon egentligen gjort. Varför hade hon dödat då de inte hade varit behövligt. Med en tung suck sjönk hon ihop lite grann.

Ett snett flin spred sig på hans läppar. Elden var snabbt släckt då han inte alls hade för avsikt att låta den brinna mer än att den skulle förstöra lite för tiken. Dock då hjorden kom emot henne spetsade han öronen och lade huvudet lite på sned. Han hade inte för avsikt att hjälpa henne men han såg intressant på.

Då tiken dök in bland hovdjuren så höjde han huvudet för att se. zebrorna vände snart om för de såg och kände doften av blod. Dock föll hans blick på den silvriga tiken som nu stod med fölet i munnen. Hon hade lyckats fälla det och även modern men denne släppte hon. Han stegade fram till henne och flinade kallt. "Nämen vilken liten mördare du visade sig vara.. Dödade fölet trotts att det fanns mer än nog att äta redan" Han visade inget men hennes mod hade ingett lite respekt i honom. "Inte trodde jag att du hade det i dig att döda en varelse då det redan finns gott om föda"

(Haha elak Chi är mot henne)

När Chi klev fram och yttrade sig så vände hon snabbt huvudet emot honom och man kunde tydligt se att hon inte gillade situationen hon befann sig. Snabbt reste hon sig upp och rörde sig emot hannen. Men i stället så gick hon förbi honom men snärtade till svansen över hans ansikte och bort ifrån platsen.
"Hade inte ni stört så hade de aldrig skett och det var ni..." hon stannade upp och suckade. Han hade rätt, vilken patetisk individ hon var. Vad skulle hennes far ni säga när han fick reda på vad som hade hänt. Med en tung suck satte hon sig ner och ner i marken. Växterna rörde sig lite grann innan dom sedan började dra ihop sig, dö och tyna bort. Hur kunde hon kalla sig ninja då hon tog liv som inte ens hade gjort nå. Var det inte hon som nyss hade tänkt över hur viktigt livet var och hur viktigt de var att ta hand om de.

Han fnös till då hon viftade svasnne i ansiktet på honom men han filande åt henne. Såg hur hon ogillade situationen. Hans ord hade uppenbarligen stört henne. "Så du skyller på mig att du dödade fölet?" Han gick efter henne och stannade bredvid henne. "Så du hade inte jagat den om jag inte satt eld på marken framför dig" Ett snett flin spelade i hans ansikte.

Han satt sig ner och svepte den rödsvarta svansen om tassarna. "Död är den oavsett vem du skyller på.. Om du nu dödat den så gör någon nytta av det.. Ät" Han såg på henne plötsligt allvarlig. "Du är uppenbarligen en sådan som bryr sig om liv... Oavsett vilket liv det är... Till skillnad från mig" Han sade det sista med en mörk röst. Född in i en hatisk flock och sedan tränad för att göra vad hanen sade åt honom att göra. "Om d gör något av det, äter dig mätt, då har dess död ändå fyllt ett syfte" Han hade ett strå a vänlighet inom sig. Ibland, mycket sällan, tittade den delen av honom fram.

När han fortsatte att tala till henne fortsatte hon att se ner i marken och strök öronen lite ogillande emot nacken men de var allt. När han sedan satte sig ner och fortsatte att tala stelnade hon till en aning och såg upp emot honom och sedan bak emot fölet. Hon fann de hela inte speciellt aptitligt även om hungern rev inom henne.
"Ni har rätt, far har sagt att allt liv är viktigt och delar samma plats. Allt har ett syfte, rubbar man något för mycket så kommer allt att gå i kras och den spinnande cykeln stannar upp." hon försökte inte tala om för Chi hur saker och ting funkade utan bara på hur hon såg på saker och ting, hur hon hade lärt sig. Han verkade helt kvar vara en av dessa 'onda' själar men trotts de så kunde hon inte finna honom som ond. Elak ja men ond nej.

Hon reste sig upp och rörde sig emot fölet och stannade upp framför den och såg över den med en granskade blick. Blodet om hennes mun var fortfarande blött och rann sakta ner över den silvriga bogen. Även om hon kände hunger så var de nå i luften som gjorde henne illamående. Men hannens ord ekade även där inne i tankarna. Låt inte livet gå i spillo, gottgör de. Ayira sänkte sitt huvud och drog in de döda djurets doft.

Han betraktade den silvriga tiken och tippade huvudet lite på sned. Ett snett flin spelade på hans läppar då ho talade. Ja hon tillhörde de goda. De so inte spillde något liv i onödan. Han sneglade bort mot de två brända kadaverna han orsakat och den halvätna zebran han ätit på. Han gäspade lite och började sedan slicka bort de blodet han kom åt. Han ogillade att vara smutsig även om han för stunden inte brydde sig om han blev det.

Han sneglade då och då på den silvriga tiken och undrade om hon skulle ta mod till sig att äta. Hon hade fått honom att respektera hennes förmågor lite då hon visade upp dom. Dock tyckte han att hon var för mesig.

Hon slickade sig om munnen och borrade in dom vassa tänderna i de randiga skinnet.
Fortfarande var köttet varmt och ett knastrande ljud hördes då skinnet punkterades och skinnet slets bort. Den silvriga nosen färgades röd av blod och kött. Dom ljusa ögonen var tomma för stunden och hon kände de varma köttet rinna ner längst strupen och sakta mätta hungern inom henne.

När hon hade ätit en bra bit mer än vad man trodde att en sådan liten kropp kunde få i sig så satte hon sig ner med ryggen mot kadavret och log en aning. Åt vad visste hon inte, kanske hade hon bara fått ny energi igen och var sig själv efter att få känna sig hel igen och inte behöva röra sig runt på tom mage längre.
"Ni kanske har rätt Chi. Jag må vara patetisk men det är den jag tyvärr är." hon såg emot honom och lät den tjocka svansen svepa som om tassarna.

Chi betraktade henne då denne ätit färdigt och han tippade huvudet lite på sned. "Man föds till det man är. Man kan kämpa mot ens natur men den finns alltid där" Han klippte lite med öronen och såg på henne en stund. Han såg ut över slätten och funderade över det liv han fått. Det som han råkat ut för.

Han gäspade sedan då han kände att han var både mätt och lite trött. han hade nog ätit mer än han borde. "Livet är som det är tösen"