[Reserverad för Thzuki.]

Ännu en eftermiddag i Kaiwood hade kommit. Samma dunkla ljus lade spred sig mellan träden som alltid och som vanligt vandrade den unga hanen planlöst omkring och letade efter något som han själv inte riktigt visste vad det kunde vara. Men det var sådan Shiva var och det var sådant han gjorde. Han blev fort uttråkad och han hade heller sällan ro till att sitta stilla. Endast då det behövdes, men det var inte ofta. Han gillade att ströva runt och se vad som fanns att se, och även om det inte var mycket så var det bättre än att sitta stilla och stirra ut i ingenstans som hans systrar brukade göra. Kali och Usha, meningslösa varelser som var mer motståndare än syskon i Shivas ögon. Allting handlade för honom om att växa upp, bli stark och smart och göra både sin mor och sin mormor stolt genom att förtjäna en hög plats inom flocken. Det var hans mål. att nå en hög position. Eller främst att visa att han var värd en sådan, för det var det allra första steget.

Men just denna eftermiddag vandrade han endast planlöst som vanligt, filosoferade lite över livet men hade inga närmare tankar på flocken och rangerna. Det skulle komma med tiden, det var han övertygad om. Och han längtade också efter den dagen då han skulle stå högre i rang än sina systrar.
Men fär tillfället fanns det ingen mening att ägna sina tankar åt det, för tillfället var det vettigaste man kunde göra att leva i nuet. Och det var också det han gjorde.
Med glada skutt hoppade han över en fallen trädstam och såg sedan upp mot trädkronorna. Han kunde känna energin av en fågel bland grenarna, men den var för långt bort för att kunna nås och inte heller verkade den vara på väg nedåt. Så han vände bort blicken, såg åter framåt, och fortsatte sin vandring utan mål.

Hem ljusa hem det var dom enda tankarna som fanns inom eldhonans huvud och hon suckade tungt men belåtet. Hon hade bara befunnits sig inom TBB's revir en kort stund och ville redan ut och upptäcka mer men kände att det fick vara nog för ett tag. Det kändes som om det var evigheter sen hon gick en runda runt reviret och skulle låta dagen gå åt till de, se ifall hon träffade eller såg någonting intressant. Kanske gjorde hon det eller ej det fick ödet avgöra.

Dom ljusa tassarna vandrade med lugna men starka steg över den numera snöfria marken och förvånades vis lämnades inga brännmärken efter tiken utan bara små tecken på att någon hade vandrat där, lite jord som lera som hade rivits upp av dom vassa korna. Den tjocka svansen viftade lugnt fram och tillbaka och man kunde se att denna tik var på gott humör idag vilket inte hände allt för ofta. Vem vet kanske hade hon fått nog med sömn eller äntligen vaknat på rätt sida av sängen, eller så var det nog för att våren fanns i luften. Värmen av en individ fick Thzuki att stanna upp och känna efter, det var en mycket bekant känsla hon fick och ett lite roat leende letade sig fram på dom svarta läpparna och den gröna blicken vändes emot de håll där denne unge varg befann sig. Känslan av denne typ av värme hade hon känt av tidigare för länge sedan men visste mycket väl att det inte var samma varg men samma krafter bar dom. Utan att tänka mer på det styrde hon emot vargens håll och kunde mycket riktigt få syn på honom en bit fram och dom korta öronen klippte till på de breda huvudet. Den röda spretiga manen svajade i takt med hennes gång och dom kraftiga käftarna särades och orden lämnade strupen med en lugn och lite harmonisk stämma.
"Ni ser ut att ha lite att göra Shiva."

[bajsinlägg xD]

Han kunde känna av hennes energi redan innan han kunde se henne. Den varma, smått vilda energin som alltid verkade komma från eldvargar. De gled fram mellan träden, talade om för honom att en varg var på väg åt hans håll. Ögonen slöts för att han bättre skulle kunna koncentrera sig och några sekunder senare öppnades dem igen. Han var helt säker på den bekanta energins källas exakta position och det var med samma glada skutt som tidigare som han återigen började röra sig framåt. Då det verkade vara någon som han kände igen så var det verkligen värt att undersöka.
Och när de mörka ögonen väl fick syn på vargen konstaterade han två saker. Energierna hade haft rätt, det var en eldvarg, han hade sett henne använda den krafter. Och han visste vem hon var, det var Thzuki, en medlem i TBB. Vilken rang visste han inte, inte heller hade han talat närmare med henne. Men det verkade som att chansen skulle komma nu.
"Visst är jag det, finns inte mycket att göra nu för tiden," svarade han samtidigt som ett litet retsamt leende spred sig på läpparna. "Men det verkar inte heller som att du har särskilt mycket för dig, Thzuki."
Han hade börjat ha bättre koll på flocken, lärde sig deras namn och en del om dem, hade insett att det kunde vara kunskap som var värd att samla på. Men det bästa var trots allt samtal med dem, för där lärde man sig mer om hur de var som personer. Och för att uppnå den rang han strävade efter måste han ha koll på resten av flocken. Vilka som det var bra att vara på god fot med och vilka som endast var hinder som måste tryckas undan.

[Hahah! Kortis -.-]

Thzuki log lite inombords vid hannens uppsyn. Hon hade lite svårt för namn men barnbarnen av Blossom gjorde henne en smula intresserad och deras namn hade hon inte haft nå problem med, inte heller hade hon tyvärr kunna ha nå närmare samtal med dom men nu verkade tiden vara inne för en av dom. "Men då får ni väl se till att finna nå som roar er Shiva. Efter en lång färd utanför dessa gränser så är det väldigt skönt att bara kunna slappna av och se sig omkring." rösten var lika varm som elden inom henne och hon såg emot Shiva. Ja hon hade saknat att kunna ströva runt inom TBB's marker och inte behöva oroa sig jämt och ständigt, även om hon var en lugn karaktär av sig så visste hon att man inte var säker utanför gränserna, man var inte ens helt säker innanför dom heller. Den yviga svansen svepte till och dom kraftiga benen spändes en aning när hon tänkte på vad som hon hade träffat på under den senaste tiden då hon inte hade befunnit sig i närheten av Kaiwood.

"Men får man fråga vad som har fört er hit ut denna eftermiddag Shiva?" hon såg lite snett emot den yngre hannen och närmade sig honom innan hon slog sig ner och svepte den färggranna svansen om benen och lyssnade noga på Shiva. Ja vad gjorde han egentligen här ute en unken dag som denna.

"Att hitta något som kan vara roande är inte det lättaste på denna plats, dels för att jag har sett så gott som allt i Kaiwood och dels för att skogen i sig är relativt stillsam." Han ryckte lätt på axlarna, ansåg att hans egna ord var sanna. Det var sällan det hände något i Kaiwood, åtminstone något storslaget och enormt som man inte kunde undgå att uppmärksamma. Andra vargar höll sig borta då det var TBB:s revir och TBB:arna i sig var inte de roligaste han hade träffat på. I och för sig blev det ju lite vad man gjorde det till, men det var svårt att hitta saker som verkligen kunde anses som roliga eftersom att de flesta vargarna i flocken var ytterst allvarsamma, precis som hela skogen. Och det var inte så lätt när man inte hade någon som var med på noterna.
Och det var väl egentligen det som hade fört honom hit, jakten på någonting att göra. Och visst hade han funnit något också i samband med att han mötte Thzuki. Kanske hon var lik de flesta andra i flocken - Kall, likgiltig och obrydd. Men hon var åtminstone bättre än ingenting, så Shiva tänkte inte klaga. Dessutom kunde han ju alltid bli förvånad.
"Egentligen ingen anledning alls. Det verkade bara inte finnas något ställe som var bättre att vara på för tillfället." Det sluga leendet hade inte lämnat hans läppar och inte heller hade de mörka ögonen sett bort från eldvargen. Han kunde känna hennes energi tydligt nu när hon kommit närmare honom, den hettade svagt mot hans kropp.
"Får jag fråga vad det är för vandring du talar om? Var har du varit? Och mest intressant är kanske av vilken anledning du fick för dig att lämna TBB:s revir." Kanske den sista undran var olämplig, men inte brydde han sig. Han var nyfiken, det var det som styrde Shiva.

Thzuki lyssnade nog på hannens ord och ett lugnt och lite slugt leende spred sig i dom mörka ögonen och den tjocka svansen svepte till. Ja nog kunde de stämma de han sa att skogen i sig var ganska tråkig och kanske även flocken i sig. Dom korta öronen tippades bakåt lite grann och hon kände hur den fuktiga marken blötte ner dom ljusa bakbenen då dom tog emot marken.
"Det finns många ställen att vara på men man vet inte vilket som är bäst fören man känner det inom sig. TBB's gränser kanske inte är dom roligaste men dom är mer säkra än du tror Shiva. Kom ihåg de." med en lugn stämma talade hon till den yngre och man kunde tydligt höra att hon även menade det. Numoori var en stor plats med många faror, även för den mest erfarne var inget ställe så säkert som dess hem men knappt de heller.

Shivas fråga fick de att glöda i den gröna blicken och ett lite roat leende sprack upp i de ärrade ansiktet. Inte ett kyligt eller hårt uttryck utan ett roat leende på både läppar och ögon.
"De är som ni själv säger. Kaiwood är stillsam, nästan lite för stillsam för mig men ty så återkommer jag varje gång. Varför frågar jag mig många gånger, kanske för att jag känner mig hemma här eller är det någonting annat. Jag vet inte riktigt men att se sig om lite grann då och då skadar inte. Det kanske ni också borde göra någon gång Shiva, men vänta med de. Det finns mycket att se men farorna finns överallt." den mjuka stämman höll sin pondus men ty valpar och yngre hade alltid varit hennes svaghet och moderkänslorna fanns ständigt där även om hon bara ville slita de i småbitar ibland så hatade hon de lika mycket som hon älskade de. Att se denna unga Shiva framför sig påminde om hennes enda son som fanns någonstans där ute, dom hade samma krafter de kunde hon känna när hon kände den svartvite hannens kroppsvärme.

[Sorry för jävligt segt svar, men har haft lite dåligt med rollust för Shiva, ska skärpa mig ;D]

Det var med en fundersam min som han granskade eldtiken som tillhörde samma flock som honom. Han gillade henne lite smått, hon sade saker som var intressanta och stämde bra överens med verkligheten. Det var två saker som han uppskattade.
"Visst vet jag om säkerheten i denna skog, gränserna till TBB:s revir är väl bevakade. Men är det inte spänning man söker efter? Och det verkar som att det är svårt att finna här, just på grund av säkerheten." Han såg på henne, väntade på ett svar. Han hade sagt vad han tyckte, precis som han alltid gjorde. Var inte brydd om några konsekvenser. De fick man ta då de kom, om de kom. Man kunde aldrig veta hur andra vargar reagerade på orden man gav åt dem.
Dock kunde han känna av hennes energi och hittills hade den varit relativt lugn, så det gav honom en viss trygghet. Det var sällan energier bara blossade upp, även om det kunde hända vissa gånger. Men hon verkade vara en resonlig varg, Thzuki, så han valde att inte oroa sig allt för mycket om den saken.
"Och visst förstår jag att du återvänder, ifall jag lämnade dessa marker skulle jag göra samma sak. Det är mitt hem, en plats som jag älskar. Jag skulle aldrig kunna lämna Kaiwood för evigt. Det är här min plats är, jag är skapad endast för att följa TBB och visa mig vara en värdig medlem."
En stolt ton fanns i rösten. Det visade att han verkligen trodde på sin flock och platsen han var menad att ha i den.

Hon såg emot hannen med en smal och granskade blick och lyssnade lugnt till hans ord. Så han var en ung men äventyrslysten hanne. Med en kall fasad uppspikad hummade hon lite grann och såg sedan emot honom med ett belåtet leende.
"Spänning finns överallt kära Shiva. Man behöver bara veta vad spänning är." kan kunde höra en gnutta vishet i den kalla rösten men såg hon själv som vis, inte då. Hon följde bara sin fars ord och det var dom som hade lett henne dit hon är idag och skulle nog fortsätta leda henne framåt tills den dagen hon faller och jorden tar hand om den muskulösa kroppen.

"Kaiwood må vara ert hem men glöm aldrig vem ni är. Ni må vara Blossoms dotterson men ni är även en krigare, soldat av Tbb!" Thzuki flinade brett och klippte till med öronen. Hon gillade hur hannen talade samtidigt som hon tyckte att de lät som om att han inte hade någon egen vilja. Någon egen väg. Hon hade nog bara tyckt att de hade varit kul att höra hur hannen tänker och ser på saker och ting, hur hon skulle kunna forma honom till att bli till en bra krigare.
Värmen pulserade lugnt inom henne men rusade till dom gånger hon hörde eller tänkte på nå intressant och saker hon gillade.
"Men jag hoppas och tror inte att ni kommer att svika oss Shiva. Jag tror på er." svansen svepte till och hon närmade sig hannen lite grann och stannade precis framför honom och såg med sin mörka blick in i hanns. För att vara så pass liten så hade hon ändå en ståtlig och mäktig uppsyn där hon trevade fram. Med Bergsvargens massiva kropp och Inferons eldiga krafter så var hon en perfekt kombination på ren styrka och kraftmesigt. Bortsett ifrån många andra Inferovargar så slogs hon med sin kroppshydda och använde oftast elden som skydd men nog förekom de att hon även använde de i strid som vapen.

[Asså... nä Dx Förlåt!]

Kanske han på ett sätt kunde ses som en hjärndöd zombie, kanske han gav intrycket av att inte ha någon egen vilj utan endast levde för att foga sig efter andras order. Men så var inte fallet. Den unge hanen hade hur mycket livslust som helst, också energi som verkligen sprakade inom honom. Och visst berodde hans syn på livet och TBB på hans uppfostran, men han var gammal nog att tänka själv nu. Och han fann inget fel i denna flock, han fann inget fel i att tro som han gjorde. Han älskade TBB, han skulle aldrig svika dem. Men det gjorde honom inte till en hjärnlös slav under någon annans vilja.
"Min lojalitet ligger och kommer för alltid att ligga hos TBB och dess ledare, det är ingenting ni behöver oroa er över, Thzuki." Han var född till att vara en krigare av TBB, hans mor hade sagt honom det. Och han var villig att acceptera det ödet, eftersom att det var allting han kunde önska sig. Att det var förutbestämt spelade ingen roll, varför skulle han klaga då han inte ville göra något annat? "Detta är mitt hem, och du har rätt - Jag behöver inte lämna det för att söka spänning. Dock kan du väl inte neka att det är något me främmande marker som gör att man önskar utforska dem."
Återigen gled han över till ämnet om spänning, vad man skulle göra för att inte vara uttråkad. Vad man skulle ta sig till, vad man skulle söka efter. Spänning. Och visst fanns det här, men främmande marken lockade på honom precis som de lockade på de flesta unga med en nyfikenhet som knappt går att stilla. "Men trots min längtan efter främmande marker, ska jag visa att er tro inte är förgäves."

[ahahahhaha, fail... xD]

Ju mer han talade ju bredare log hon.
Så ung men så klok, det skrämde henne lite grann men beslutsamheten som brann inom hannen gick inte att ta miste på. Han visste vad han ville och hon skulle minsann se till så att han även fick lön för mödan.
"Äventyret lockas oss alla och någon gång så kommer vi alla att lämna de varma boet för att utforska de som finns bortom skuggorna och det de blotta ögat kan nå. Men ty ovetande om farorna som lurar i mörkret." hon försökte se tillbaka emot de möten som nästan hade satt henne på andra sidan, en sida som man inte kan återkomma ifrån utan förevigt vandra som en kroppslös själ.
"Men det är dessa äventyr som gör oss starkare och mer förstående. Ni må undersöka landet när ni känner er stark men när ni återkommer kommer era sinnen och styrka vara starkare än aldrig förr. Misstag rätas till men ett misstag för mycket och ni kommer aldrig kunna räta till det." Thzu funderade lite över det hon precis hade sagt men såg inge fel i det hela. Visheten hade hon nog ärvt av sin far även om hon själv inte såg sig som en av dom visa så visste hon hur verkligheten funkar och många gånger hade hon stött på sådana som trodde att platserna dom vandrar igenom funkar precis som dom själva vill. Dom fåtal gånger hon hade sett döden i vitögat hade hon lärt sig och dom gånger hon sett döden krypa in över hennes offer det är dessa vandringar som har format henne till den kalla hynda hon är idag.
"Ord kan säga mycket och många väljer att tro på det. Men jag vet ifall ni döljer något Shiva. Men trots det så kan jag inget känna förutom det jag verkligen vill." hon såg emot honom och man kunde nästan höra att hon faktiskt gillade denna hanne. Han var speciell jämte mot dom andra valparna i flocken. Han och den bevingade hannen.

Det var faktiskt så att det hånande leendet som han bar på läpparna suddades ut en hel del och han ägnade nästan all sin uppmärksamhet till att lyssna på Thzuki då hon talade. Det var sällan, mycket sällan, som Shiva fann ord intressanta, speciellt ifall de kom från andra. Men denna gång var det något annorlunda, för dessa ord verkade på något sätt viktiga. Han ville ta dem till sig, han ville minnas dem, för något sade honom att det var mycket möjligt att de på något sätt skulle komma att hjälpa honom längre fram i livet.
"Dina ord är mycket visa, det må jag säga. Jag kan endast hoppas att jag en dag kommer att uppnå samma vishet och att de erfarenheter jag kommer att lära mig genom livet kommer att hjälpa mig dit."
Kanske han inte direkt längtade till äldre dagar, för han njöt av sin ungdom. Men han ville ha visdom, för det innebar en viss makt. Och han visste att visdom var inget man kunde stressa på, det kom med tiden. Så han skulle vänta, tålmodigt, och lära sig av allt det som skedde runt omkring honom. Och detta skulle han göra för att en dag kunna stå på toppen och se ned på alla andra.

[Kortis. ;p]

"Ni må kalla mig vis Shiva, låt era steg leda vägen och glöm inte de jag sa. Ett misstag för mycket och ni återkommer aldrig mer. Låt mig bara inte tro att det kommer att bli så. Ni är en viktig del av TBB." ett stolt och slugt leende sprack upp samtidigt som hannens hånfulla leende försvann. Blossoms tid vad snart över, de hade hon känt länge nu och den svarta varginnans låga började brinna ut. Tragiskt men sant, ingen lever för evigt inte ens den magnifika Blossom. Vem som skulle ta över efter den nattsvarta varginnan var helt klart den snövita vrenhannen som Thzu hyste lika mycket respekt för som hon gjorde för BB men hur allt i slutändan skulle sluta visste hon inte men som beta visste hon sin plats och njöt av att sätta dit andra.

Tystnaden låg mellan dom båda när dom annars så lugna mörka ögonen blev glödröda. Sakta började eldar att sprida sig längst dom kraftiga frambenen och hon närmade sig den svartvita hannen med lugna steg. Ett slugt leende klädde de skuggade ansiktet. Ärren över högra ögat glödde svagt. Hon såg mer eller mindre ut som en brinnande maskin än en ståtlig och annars så good looking*kom inte på de rätta ordet xD* tik.
"Varför inte visa mig vad ni har lärt er under er tid här med oss?" stämman var lugn men lockande. Det var sällan hon använde sig av sina eldar i strid men detta kunde hon inte kalla för en strid utan mer en granskning av vad den unga hannen egentligen kunde.

[... Ditt var ändå bättre än mitt så sluta gnäll xD <3]

Shiva behöll den förvånande lugna minen. Han funderade, för en gångs skull på andras ord och inte på sina egna. Det var sällan någon lyckades få honom i detta stadie, lyckades sudda ut hans leende. Med ilskna och retsamma ord gick det inte, Shiva gav bara igen med samma sak. Det gällde att gräva lite djupare, då skulle han lyssna med båda öronen och inte bara med ett.
Att han var en viktig del av TBB var han medveten om. Men viktigare ville han bli. Att vara en valp med låg rang var inget han direkt uppskattade särskilt mycket, även om det faktiskt var så att han hade en plats i flocken. Men han siktade högre, och hans dagar som valp började faktiskt lida mot sitt slut. Snart skulle han bli en ungvarg och då dög inte låg som rang längre. Han ville högre, visa sig värdig och få samma respekt somm han gav åt de andra mäktiga vargarna i TBB. Han ville vara någon som andra såg upp till, han ville att hans namn skulle bli känt i Numoori. Shiva av TBB, en fruktad varg. Det skulle inte vara helt fel.
Han flinade kort vid tanken på en sådan framtid.

Fokusen vändes sedan åter mot Thzuki när han kände av hur energierna i omgivningen ändrades. Och när blicken landade på henne såg han hur elden sakta spred sig över hennes kropp. Stämman som hon talade med var lockande, samtidigt smo hon närmade sig honom.
"Ifall ni insisterar," sade Shiva och leendet var tillbaka på läpparna. Så hon ville se vad han hade lärt sig? Han hade inget emot att visa det. Kanske elden som brann över henne borde avskräcka honom, men det gjorde den inte. För att lära sig måste man offra sig, och några brännskador kanske han skulle få med det var en del av träningen. Han ville bli den bästa och tänkte inte tacka nej till att demonstrera sina kunskaper åt TBB's beta.
Så ställde han sig upp och slöt ögonen. Han skulle inte behöva dem, då synen endast gjorde att energikraften mattades ut en aning. Utan ögon kunde han koncentrera sig helt på den. Han såg hela omgivningen i huvudet, växternas olika grön- och brunfärgade energier, markens varma energi och hur dessa spreds i vinden. Och mitt i allt det fanns den brännande hettan som Thzukis energi utgjorde. Det var den som för närvarande var hans mål.
Fliner blev bredare innan han med övernaturligt snabba rörelser rörde sig en liten bit bakåt, letade efter rätt ställe att slå till på.

[Haha, jaaa, jag gnäller fan mycket xD <3 ]

[aspjmgalnbpdmsbh.... Vad jag ÄLSKAR dina inlägg 8D <33]

Hon log stilla och lugnt samtidigt som hon såg emot hannen med granskande blick. Han var ytterst fascinerande tyckte hon och kunde tydligt se denna hanne som en värdig plats i flocken inom sinom tid. Än var han för ung och oerfaren men tiden var knappt. Ty dom unga växer upp så fort och lika så deras styrka.

Liksom hannen så kunde hon känna av individer i området utan att behöva se eller röra vid dom, alla bär en värme inom sig så länge man inte är död. Dom glödande ögonen blev smala och hon såg hannen backa otroligt snabbt. Men redan då han började ta sina första steg bakåt steg elden upp ifrån marken framför honom och rörde sig i en otrolig fart emot hannen likt en lodrät vägg. Men bara några fåtal dm ifrån hannen splittrade sig elden och började att röra sig i en cirkel runt om den svartvite. Själv stod hon lugnt kvar och kände värmen. Vad han skulle göra visste hon inte men snart skulle hon få se. Bortsett från andra inferovargars eld så sprider sig Thzukis eld otroligt snabbt och hon kan kontrollera den betydligt bättre då även vinden finns på hennes sida. Något som alla infero måste kunna behärska men inget dom är födda till, bergsvargen ligger bakom denna våldsamma kraft.

[Apa Dx suger på att förklara saker.....]

Han såg lika mycket som han kände hur elden närmade sig honom, endast för att sedan dela sig och bilda en ring runt dem (hoppas jag förstod rätt ;D). Ögonen hölls stängda, och han lät sin energikraft flöda. Han behövde inte ögon för att kunna se, hsn visste vad som hände i alla fall.
Att se utan ögon, vilket trick. Han skrattade till vid tanken.
Sedan lades fokusen åter på eldvargen och det var med ett leende som blottade hans tänder som han för några ögonblick endast stod stilla, såg på henne. Sedan inledde han första anfallet.
Med snabba rörelser tog han sig upp på hennes vänstra sida, och därifrån ett språng i riktning mot den brinnande honan. Men istället för att hoppa mot henne så hoppade han över henne. Ett smidigt språng som förde honom raka vägen fram till en trädstam. Men inte för att han skulle kollidera med den, utan för att ta hjälp av den. Han var väl tränad, ett privilegium som hade getts honom då han var Blossoms barnbarn. Alla de mäktigaste krigarna i flocken, inklusive Blossom själv, hade lärt upp den unge hanen till den han idag var. De hade sett potential, men han var angelägen om att visa dem mer än de förväntade sig.
Smidigt stötte först hans framtassar emot stammen, sedan hans baktassar. Och genast snurrade han runt i luften (typ som en bakåtvolt xD), och istället för att närma sig från sidan så kom han ovanifrån med ett öppet gap, beredd att hugga tag i henne ifall han kom åt.

[Haha, jag är inte heller bra på att förklara, hoppas det är förståeligt xD]

När hon såg hannen röra sig framåt med en fart som ingen annan varg skulle uppnå så log hon en aningen slugt och kände mycket väl igen dessa rörelser och förmågor. Hennes son hade själv energin som sin kraft och han använde den mycket riktigt på liknande vis. Lagrade energi runt om benen för att kunna röra sig snabbare, smidigare.

När hannen hoppade över henne stod hon lugnt kvar och lät elden runt om frambenen dra sig tillbaka. Dom korta öronen låg tätt emot nacken men trotts de så lyssnade hon spänt på ljuden som ven runt om dom båda. Dom vita tänderna gnistrade i dom glödande ögonen och ett rått leende sprack upp då hon smidigt tog några steg åt sidan för att sedan hugga emot hannens hals och dra ner honom på marken. I luften är ingen osårbar, så länge luften inte står på deras sida. Knappt ens då. Blåa nyanser dansade i dom glödande ögonen vilket tydde på att hon var hel och ren, fysiskt och psykiskt. Denna känsla hade hon inte haft sen kriget och det var ingen tvivel om att hon hade saknat den känslan och hon skulle njuta av varje sekund av den. Men inte över denna unga hanne, nej ut över någonting annat, någon annan som förtjänade det.

[Det blev mer förståeligt än mitt så xD]

Förundran tog form inom honom då han såg att hon inte hade rört sig, endast väntade ut honom. Och under de korta ögonblicken han befann sig i luften kunde han inte låta bli att avundas henne en aning, för hon hade något som han fortfarande övade på. Ett kyligt lugn, ett stillsamt tålamod. Koncentration var något som krävdes för det. Visst, att koncentrera sig var något som alla kunde göra mer eller mindre, men Shiva ville gå djupare än så. Han ville lära sig de allra djupaste stridskonsterna, men för att lyckas med det var han tvungen att lära sig koncentrera sig bättre. Att gå in i sig själv och inte låta något annat störa än de saker han tillät.
Rörelserna var smidiga då han gled emot henne, och just som han förberdde sig för att göra sin attack flytade hon sig smidigt. Han flinade, han hade misstänkt det. Hon inväntade rätt tillfälle, väntade på hans snedsteg. Att han skulle göra några var han medveten om, han var endast en valp, men en väl tränad sådan och mycket skickligare än många andra i hans ålder.
Han vred sig i luften, försökte med hjälp av energierna se hur hon skulle komma att röra sig. Och det var med nöd och näppe som han undkom hennes käftar, för luften hade han ingen kontroll över. Det var endast tack vare de ålande rörelserna som han lyckades vrida sig undan nog mycket. Han kunde känna hennes tänder rispa mot skinnet innan han landade på marken, just vi hennes framtassar. Lågorna som dansade på hennes kropp gjorde att det hettade i hans ansikte och Shiva backade undan några steg.
Sedan samlade han sig igen, och gjorde en ny attack. Men denna gång skulle han inte komma ovanifrån, utan smet med smidiga rörelser runt henne, gled omkring henne och attackerade snett bakifrån. De små tänderna gnistrade i ljuset från elden då han sköt fram emot henne.

[Haha, Shiva kommer typ få spö 8DDD]

Dom vassa tänderna rispade knappt hannens hud och ett kyligt leende sprack upp.
Hon förvånades över hannens otroliga smidighet men samtidigt fascinerades hon över den, hur något så ung redan hade sådana färdigheter var ett under. Glöden i dom slukande ögonen brann kraftigt och värmen ångade om den kraftiga tiken. Elden hade dragit sig tillbaka över hennes kropp men inom henne, under den kraftiga pälsen bubblade blodet av hettan och ett bett skulle att vara som att bita i kokande vatten om inte värre. Detta var inget hon kunde rå för eller kontrollera som hon ville. Ökade hennes puls och känsla för strid och välbehag så ökade även temperaturen i det tjocka blodet.

När Shiva gjorde nya insatts till att attackera vände hon sig snabbt om och mötte hans vidöppna käftar med ett iskallt leende. Hon visste att det inte var nödvändigt att hugga eller skada hannen på de visset utan vände i stället ner den svarta nosspegeln emot marken för att stånga honom.

[.... Jag kan inte rolla längre Dx <'3 Men hon typ möter hanns attack med... att typ försöka stånga honom xD Nejdå, Thzu är en snäll*host* donna~]

Åter igen lade han märke till hur hon lugnt väntade in honom och sedan i sista sekund vände sig mot honom, böjde huvudet mot marken och mötte hans attack. I ett smått förvirrat tillstånd så öppnade Shiva ögonen och försökte avvika från sin linje, men lyckades inte vidare bra och tiken stångade honom rakt i sidan. Han vinglade en bit, hostade till, men fann sig snart igen. Och när han åter såg mot Thzuki hade leendet på läpparna inte suddats bort. De hade bara börjat.
Så han backade igen, slöt ögonen ännu en gång. Han fick inte tappa koncentrationen, han var tvungen att lite helt på energierna. De var hans största tillgångar, han behövde dem. Det var de som skulle leda honom till seger i strid, men för det behövde de hans tillit. Och efter endast några ögonblick hade han åter en klar bild av varginnan som en stor flammande energikälla.
Så attackerade han igen, denna gång ännu en attack ovanifrån. Han hade fått lära sig hur man kunde använda det naturen hade att erbjuda till sin fördel, och det hade under lärotiden blivit en viktig del av hans sätt att strida. Så han hoppade upp mot en trädstam, tack vare snabbheten hade han lätt för det trots att han saknade trädklättrar kunskaper. Därifrån sköt han mot en annan, och sedan ned mot Thzuki. Denna gång skulle han nog få tag i henne. Om inte... Det var en sak som han fick ta itu med senare.

[Nej, du förklarar bra 8D Jag däremot... Låter typ som att Shiva har superkrafter D; Men det har han inte, han har bara fått lära sig hoppa mellan träd 8D xD Tror det var Nisha som lärde ungarna det när de var yngre, minns inte riktigt... Någon var det i alla fall. xD]

[... Hmm, nu ska vi se hur detta går xD Har noll rollsug men det kanske kommer igång..]

Hon följde honom med en vakande blick och ett slugt leende spred sig över det glödande ansiktet. Hannens största svaghet var hans egna krafter. Effektivt för dom som visste hur dom skulle kunna vända det emot honom och värme var en av dom saker som bar mycket energi inom sig. Med ett klickande ljud stod hon lugnt kvar och såg hannen komma emot henne. Dom lysande ögonen slöt sig och mycket riktigt trädde ett fällt upp framför henne av värme. Liknande energin men ty hon kunde inte känna dessa livlösa saker som sten, rötter och vatten.

Precis när Shiva skulle till att borra in sina vassa vita tänder i hennes kraftiga päls öppnade hon ögonen och lät hugget träffa. Han träffade henne i sidan, precis ovanför ena skuldran. Den svarta tassen färgades sakta röd av det heta blodet som redan var så pass varmt att det nästan kokade och den unga hannen skulle nog dra på sig en ordentlig brännskada.
Med en elegant rörelse slungade hon sitt breda huvud emot valpen med tänderna blottade, aska och glöd forsade ur dom vidöppna käftarna och dom stora röda ögonen lös som slukande hålor. Precis när hon skulle till att hugga tag i den svartvita smällde hon ihop tänderna i ett högt smattrande ljud och ett hest skratt letade sig fram i den djupa strupen.
"Ni är imponerande Shiva, men glöm aldrig vem er motståndare är. Ert lilla felsteg hade kunnat kosta er livet." man kunde tydligt höra hur hon njöt av detta samtidigt som allvaret lös om hela varginnan. Att träna ynglingar till stridsdugliga soldater var något hon alltid hade tyckt om, se dom utvecklas dag för dag.

"Jag vill be er strida med era ögon öppna Shiva. Er kraft är mycket effektiv men lika farlig. Är ni inte försiktig så kommer den att vända sig emot er."

Nog hade Thzuki haft rätt i sina misstankar. Det dröjde endast ett kort ögonblick innan triumfen han kände när hans tänder borrade sig igenom hennes skinn byttes ut mot den förfäran som gled över honom då han brände munnen ordentligt. Hostande och spottande släppte han sitt grepp och med sin snabbhet tog han sig undan från henne, samtidigt som han försökte få den brännande känslan att försvinna. Men inget kunde han göra, och det insåg han snart. Han hade kraften att känna energier, men han kunde inte kontrollera dem så nu var han tvungen att stå sitt kast och det enda han kunde göra var att vänta ut smärtan.
Han slutade upp med det han höll på med i samma ögonblick som hon fortsatte tala. Och återigen beträdde ett svagt leende läpparna, men det var inte lika tydligt då Shiva höll munnen svagt öppen. Att föra samma läpparna gjorde ännu allt för ont för att han skulle vilja göra det.
"Om ni så önskar, Thzuki," svarade han med en nöjd känsla inom sig efter kommentaren om att han var umponerande.
Ögonen som hade öppnats när hon hade börjat tala hölls sedan öppna. Det fanns inte längre tid för smärtan, så munnen stängdes även om det tog emot något fruktansvärt mycket. Men han hade blivit lärd att ingenting fick hindra fokusen från en strid, det kunde bli hans undergång. Och även om detta endast var träning, på låtsas, så skulle han inte släppa fokusen.
Men när han återigen attackerade, sköt fram som ett skott längs marken för att anfalla hennes sida, så var det inte med avsikt att bita henne. Nej, stånga eller knuffa henne, det fick duga. Han ville ogärna bränna sig igen.

När han åter igen började att röra sig emot henne reste hon sig upp på bakbenen för att sedan slänga sin tunga framdel emot honom, möta hans attack. Det färgsprakande huvudet var vänt emot honom. Att strida med krafter var roligt men det bästa och mest effektiva var att använda ens kropp, göra den till ett vapen. Hon hade själv varit med om då krafterna lämnat henne och synen av skräck hade väckts i många ögon. Patetiska varelser som levde på sina krafter och inte kunde göra nå utan dom.

Shiva var visserligen en av dessa men hon skulle minsann lära honom den hårda vägen, hon såg redan något stort inom denna unga hanne men skulle han bara leva på sina energier skulle han komma långt men längre om han visste grunderna i fysisk kroppsteknik. Något som hon redan från valpår lärt sig.
"Varför tror ni jag ber er strida utan krafter min kära Shiva?" hon såg testande emot honom och började närma sig hannen med lugna steg. Den glödande blicken såg djupt in i hannens ljusa ögon och hon stannade någon meter ifrån honom.
"Ni vet hur ni ska använda er kraft för att vara så ung. Men er energi består av liv, kan bara läsa av liv. Men stöter ni på någon som vet hur energier och ting funkar är ni farligt ute. Säg mig, hur känner och ser ni mig med slutna ögon." hon var minsann nyfiken men visade inget utan höll det inom sig. Visserligen visste hon hur energin som kraft funkade men alla använde den på olika vis och det enda sättet att lära hannen var att veta mer om honom, hur han tänker och fungerar.

[Bajs konstigt ;___:]

Shiva vek av då hon reste sig, endast stod på bakbenen. Läget verkade allt för riskfyllt, han tänkte inte göra något dumt igen. Fortfarande bultade och hettade det runt omkring och i munnen. Och han önskade att han hade kunnat dra bort energierna från det området, då hade det inte märkts lika mycket. Men det var inte hans förmåga, han kunde endast känna av energier. Inte på något vis kontrollera dem, det var något som var helt utom räckhåll för den unga hanen.
Och visst kunde han känna en längtan och lite missnöje för att han inte kunde mer än vad han gjorde, men han klagade inte. Hans energikrafter var på ett sätt mycket bättre än alla de andra som han hade hört talas om. De som kunde kontrollera energi kunde sällan känna av den på samma sätt som honom. Han var väl utvecklad på det stadiet, han kraft sträckte sig djupare och längre än många andras förmågor. Och han var väl medveten om vilka fördelar den gav honom, speciellt hur mycket enklare det var för honom att använda sin snabbhet med energikännarkraften. Ögonen hann inte alltid riktigt med i de högre hastigheterna, inte heller de övriga sinnena. Energierna visade honom klart vilken väg han skulle ta för att undvika att stöta ihop med någonting.

Han stannade upp och de olikfärgade öronen vinklades emot Thzuki då hon talade till honom. Detta var en lektion han inte ville missa någonting av.
"För att jag inte endast kan förlita mig på min kraft," svarade han med en stadig röst, men samma retsamma min som alltid i ansiktet. Men han visste också att hans ord var sanna, rykten hade nått honom om ett område i Numoori som blockerade krafterna, där alla var lika oavsett vilka förmågor de ägde. Där kunde han inte lita på energierna. Men också i andra sammanhang kunde det vara farligt att blint lita på sina krafter.
"Ni är stor, sprakande, lysande," sade han, talade med ögonen öppna. Men fortfarande kunde kan både känna och se hennes energi för den var så pass stark. "Er energi, Tzhuki, är en av de klaraste jag har stött på. Och vild, hettande... Det märks att ni bär eldens krafter. Men på något vis hålls den tyglad, som om det finns en lugnare sida som håller den tillbaka."
Riktigt vad hon menade gick inte upp för honom direkt då hon sade det, så därför hann Shiva svara henne med samma roade uttryck i ansiktet. Men sedan ändrade han sig ganska fort.
Det roade uttrycket försvann, och faktiskt så lyckades hon locka fram en allvarlig glimt i Shivas ögon. För något nämdes som han inte hade tänkt på tidigare. Tänk om han stötte på en av dem som kunde kontrollera energier? Då skulle hans kraft vara totalt meningslös. Och det gick upp för den unga hanen att detta var hans svaghet, kanske den största han hade.

Som hon hade förstått så undvek han hennes mot attack med elegans och Thzu flinade belåtet emot honom och grävde ner dom heta klorna i marken och rev upp lite jord. Dom mörka ögonen glimmade och hon lyssnade lugnt men intressant till den unga hannens ord. Stoltheten lös om hannen och hon kände att hans framtid låg i hennes tassar*händer xD* och att det var endast hon som skulle kunna göra honom till en ostoppbar krigare av TBB. Den giftiga varginnan Nisha hade lämnat dom och Ijin var länge sedan hon såg av. Den isiga vrenhannen var det ingen tvivel om att han inte tänkte lägga sig i dom ungas framtid så då vilade väl allt på den eldiga varginnans rygg.

Med ett kallt och hårt ansikte såg hon emot Shiva och nickade vagt i slutet.
"Ni vet vad ni talar om Shiva." hon tystnade och funderade lite grann över de han hade sagt om henne och ett roat leende skymtades.
"Jag förmodar att ni har träffat på fler vargar med elden vid deras sida. Men era ord stämmer mycket bra. Jag kan utan skam i kroppen säga att jag inte är ren Infero, nej det är nästan så att jag tackar över de blandade blodet. Även om det är mycket litet så är det mycket användbart. Jag och mina syskon lärde oss eldens konst oerhört mycket snabbare och bättre än våra jämngamla flockbrödrar och systrar." hon såg bort mot fjärran och drog några djupa andetag för att sedan se emot den svartvite ur ögonvrån. Hon talade aldrig om sitt förflutna men visste att det aldrig skulle gå att för evigt hålla det inne. Trotts sitt kalla och hårda yttre så älskade hon sin mor och gamla familj som slets ifrån henne alldeles för tidigt.
"Varför vi gjorde det visste ingen till en början fören dom insåg att det inte bara var elden vi lekte med utan även svaga vindar." det retsamma uttrycket hade suddats ut och ersatt med en knappt se eller hörbar sorg.

Med ett harklande såg hon emot Shiva och log lite retsamt.
"Nu min bästa herre, låt er få sluta ögonen igen och se med er energi. Ni sa att ni såg mig mycket tydligt." Thzuki slöt även hon ögonen och såg fältet träda fram, hon såg den unga hannen och några enstaka träd i ett svagt sken. Dom korta öronen klippte till innan hon sedan ströks bak emot den tjocka manen. Brinnande klot trädde fram i mörkret som sedan började ta form av vargliknande skepnader. Framför dom slutna ögonlocken var det egentligen bara kompakt värmeånga som hon hade format för att förvirra den unga hannen. Hade det varit ren eld så hade det hörts när lågorna knastrade och sprakade vilt i jakt på liv att sluka. Varma ångor och gaser var knappt se eller hörbara och kunde lätt förvirra dom ovetande.
"Säg mig... Vad ser ni?"
Hon hade nu lyckas skapa fyra skepnader, en bredvid henne och dom andra tre vid hennes sida så dom stod i en cirkel runt den unge.

Shivas öron spetsades av intresset för att höra vad hon hade att säga. Och när hon väl nämde att hon även ägde vindes krafter så kunde han inte låta bli att fokusera lite extra på hur hennes energi kändes och såg ut. Så det var den förmågan som lugnade ned den annars ilsket lysande, rödsprakande energin.
"Det förklarar det hela. Och jag tycker du ska vara glad över att vinden är på din sida, då den är en av de saker som livnär elden. På ett sätt blir dina förmågor en perfekt kombination."
Hur kunde han kombinera sina förmågor? Shiva visste inte, hade inte en aning. Visserligen hjälpte energikraften honom att orientera sig i de högre hastigheterna men annars hade energierna och snabbheten ingenting att göra med varandra. De var helt olika och han hade ingen aning om hur han skulle kunna få dem att samverka på något sätt. Visserligen kanske det inte behövdes, men det skulle sannerligen vara härligt ifall de kunde göra det. Istället för två krafter skulle de bli en starkare, och Shiva hade alltid gillat tanken på att vara stark. Mäktig över huvud taget, och det kunde ju utgöras av många olika saker.

Då Thzuki sedan fortsatte så gjorde Shiva precis som hon bad honom att göra. Han slöt ögonen och kände genast hur energierna blev starkare och klarare. Det var som om han hade varit blind och äntligen kunde se ordentligt. Det var en befriande känsla, helt klart.
Och så fokuserade han på Thzuki. Men mycket snart dök ännu en gestalt upp, och sedan en till. Och detta fortsatte tills de var fem stycken som stod i en ring runt honom. Förvirrat öppnade den unge hanen ögonen och såg sig om, men endast Thzuki kunde han se med blotta ögat. Han såg på henne några sekunder, och det syntes klart att han funderade.
"Säg inget, jag vill lösa det själv."
Så ögonen slöts igen och det var med en tyst och stillsam min som han sedan granskade de olika energierna runt omkring sig. Och sedan sade han slutligen; "Det finns en skillnad, för de andra består endast av värme. Men den är svårt att se eftersom att värme är det som en levande kropp utstrålar mest. Och eftersom att din energi dessutom är så pass varm, precis som alla dessa skepnader du har skapat, blir de mycket svåra att skilja åt."