Hanen vandrade med lugna steg djupare in i Lövskogen.
Vinden var arg, den rev i pälsen och förde med sig röklukt.
Han kunde känna att skogen var ledsen, energin var mörk, orolig och inte alls fridfull som den borde vara.
Blicken vandrade kring i skogen medans han gick i en lugn takt.
Han hade lagt märke till redan då han vandrat in i skogen att djuren här var få, och fåglarna flög i panik och skrek efter varandra, men mest i panik och rädsla.
Ju längre in i skogen han kom började mer dofter uppenbara sig, men det han reagerade på mest var doften av en främling, en varginna.
Röken låg kring skogen lite längre bort, och han undrade vad som hade framkallat denna brand.

Hon hade än en gång hamnalt i Lövskogen men den här gången var skogen inte vacker och de svarta askan från eldens flammor hade täckt det mesta i skogen som inte var nerbränt. Hennes hjärta blev ledsen av det hon såg och hennes ögon fylldes av tårar när röken åkte in i dem.
Hennes päls försvann sakta in i skogens mörker och hennes eld färgade päls gjorde att det såg ut som om hon brann. Svansen blev fylld av aska som la på marken och hennes eld färgade trampdyner var inte längre i samma färg som de hade varit innan hon gick in i skogen.
Hon tittade upp mot skyn och såg hur fåglarna flög över träden i panik,djuren som hade bott här hade antagligen flytt och gömt sig lång bort. Hon själv visste inte varför hon hade kommit tillbaka till skogen men hon gissade på att hennes nyfikenhet tog över.

En främmande doft dök upp i elddoften och hon började titta sig omkring,doften tillhörde en hane och hon undrade om han bara vandrade i skogen som hon gjorde eller var hanen på vägg ut ur skogen?.

I ren nyfikenhet bytte tassarna riktning mot varginnan, försiktiga men stora kliv.
Han vandrade bland aska och glöd då han kommit längre in i skogen, det var här doften kom ifrån, så han antog att hon befann sig här någonstans.
Ett träd vältes framför honom, det brann och glöden kastades upp i hans ansikte. Han böjde ned huvudet och tog bort de mesta med framtassen, sen var det bara en aning aska som låg och vilade över den vita pälsen.
Då hans blick höjdes igen fick han syn på honan, och de var påväg mot varandra. Han stannade still och granskade henne en aning, hon skymtade i eldfärg.

Hon hade gått längre in i skogen, då och då såg hon eldflammor sluka träden så att det bara blev små resterat av dem och gräset hade bytt färg till svart istället för att vara grönt och mjukt.
Doften som hon hade följt efter hade blivit mycket starkare och hon antog att hanen måste vara i närheten.
Ett träd en bit bort från hennes ramlade och hennes hjärta gjorde ont,att elden kunde vara så grym men ändå så nödvändigt. Hon fick bara tänka på det positiva i allt det här,det som dör kommer alltid tillbaka fast ännu vackrare än vad det var i början.
Blicken fick syn på en vit sak som lyste upp i det svarta askan som hängde i luften och hon tänkte att det måste jo vara hanen som doften tillhörde.

(Vit sak xD)

Ciel hoppade smidigt över trädet som stod i lågor.
Han gick tills han stannade en bit framför varginnan.
"Var hälsad främling" hans röst var en aning hes men vänlig.
Marken han stod på var fylld av död natur, det var aska och små som stora lågor kring platsen.
Den hornbeklädda hanen fick en smått läskigt utseende i ljuset av elden, de gröna ögonen lyste och hans ryggradshorn gav en skugga som liknade något dödligt.
Men det många inte kunde se hos honom var att han i själva verket var väldigt snäll.
Han log och det gjorde inte saken mycket bättre, han såg bara ennu mer läskigare ut i skenet av elden.

Hon såg att hanen kom i mot henne och hon satte sig ner för att vänta tills hanen hade kommit lite närmare innan hon sa någonting.
När hanen kom närmare såg hon hur han egentligen såg ut och det var mer än bara en vit päls, små horn stack ut på ryggraden och horn i lite olika storlekar stack ut i ansiktet.
Först blev hon misstänksam över att hanen var en demon eller något annan ond varg men sen när hanen sa hej eller vad hälsat och log sedan åt henne blev misstänksamheten lite mindre.
-Hej på dig med" rösten var snäll och hon svepte in sina framtassar med sin svarta långa svans.

"Tycker du att elden är vacker?" Han harklade sig med ett svagt leende.
Själv tyckte han att elden var vacker, livlig och ständigt hungrig. Det fanns mycket energi bland dessa lågor, men han tänkte inte döda elden genom att ta all dess energi. Om detta hade skett så hade det gjort det utav en mening, det kanske var såhär det skulle vara tills elden bestämde sig för att sova igen där nere i underjorden.
Allting har sin rätt att leva hur mycket det än blir avskytt.
Ciel lade sin blick på marken ett kvickt ögonblick. Det började krypa i halsen på honom då han såg denna fetknopp på marken, en blå grön larv som doc nästan var död.
Han tänkte äta upp den, men att äta inför en främling var något han inte gärna gjorde. Han hade en sån hemsk tanke som hemsökte honom varenda gång han hittade krubb, att alla i hans närhet skulle äcklas och aldrig vilja vistas i hans närvaro.
Han koncentrerade sig på honan, örat ryckte till och nu prydde leendet hans läppar åter igen..

"Tycker du att elden är vacker?"det fans faktisk inte så mycket att säga om det hon gillade faktiskt elden fast den kunde vara ett monster. Hon tittade ner på marken med det var meningslöst,inte en ända grönt grässtrå eller ett ända levande insekt syntes till.Hon såg att hanen tittade ner mot maken och det gjorde hon också,en grön larv som hennes ögon hade missat hade hanen fått syn på, den var nästan död och hon tyckte synd om den för att den led. På något konstigt sätt blev hon hungrig för hon hade inte ätit på länge och det ända hon hade hittat i Lövskogen var några insekter som inte gjorde hennes så värst mätt."Mitt namn är Lirio och om du inte har i mot det så undrar jag om det är okej för dig om jag gör den där larven till min lunch"nu när hon sa det lätt det rätt dumt men nu hade hon sakt det och det gick inte att ta tillbaka det.

Ciel vart tyst ett tag, som om han inte trodde att det fanns andra individer som var krypätare som honom.
Han backade tillbaks några steg "Varsågot, Lirio" sa han och satte sig ned, han var fortfarande spänd och lite osäker.
Men honan verkade snäll och det uppskattade han.
Skulle han också presentera sig nu? Honan hade ju precis gjort det.
Så, varför inte. "Ciel är mitt namn" sa han lite lågt fast med ett gömt leende.

När hon hade fått klartecken på att hon kunde äta larven gick hon försiktigt fram till larven,hon sänkte vaksamt huvudet för hon visste fortfarande inte om hanen var snäll eller elak men han verkade snäll men vad visste hon? Hon åt upp larven på några sekunder och satt nu en bit från hanen,hon slickade sig om munnen och tittade sedan på hanen."Trevligt att träffas Ciel,vad för dig till Lövskogen? ja det som finns kvar av Lövskogen förstås" hon tittade sig omkring och såg förödelsen elden hade fört med sig och kom på att hon hade själv eldens färg på hennes kropp.
Men det glömde hon snabbt och tittade än en gång på hanen men den här gången hade hennes pupiller blivit större för att kunna se bättre i mörkret som askan hade gjort.

"Jag hade tänkt att bara passera denna skog och fortsätta min vandring. Men eftersom att jag fick sällskap så får mina tassar vila. De har en del brännskador, men man får ju nästan skylla sig själv då man vandrar på levande glöd" Han log och bollade frågan tillbaka "Så.. Vad gör du själv här?" De smattrande ljuden av träd och växter som brann tystnades ned då ennu en skock förskräckta fåglar passerade förbi med deras skrik av rädsla.
Ciel hade tidigare undrat hur det skulle vara att kunna flyga högt i det blå, men det var nog bara en fånig dröm han hade.
Han ruskade på huvudet och skrattade en aning av själva tanken.
Blicken fästes på honan åter igen.

Jag vandrar runt lite här och där och låter mina tassar leda mig så jag vet aldrig riktigt vart jag är på väg men det här är no andra gången jag hamlar i den här skogen,ja som du säger man får skylla sig själv om man går in i en brinnande skog men vad ska man göra när nyfikenheten tar över?, hon tittade på hanen och la sedan svansen bakom sig.

"Nyfikenheten kan vara dödlig ibland.. Men man måste lära sig av sina misstag. Fast jag anser inte detta som ett misstag. Snarare tur i mina ögon. Jag har inte stött på så många i detta land. Och jag trodde aldrig att jag skulle få sällskap i en brinnande skog" han höjde tassen sakta och sedan smekte han annsiktet så att askan skulle försvinna. Doc så vart det bara utsmetat, askan irriterade hans ögon.
Han är mycket känslig, det har han fått av sin mor som var hel Albino, eller iallafall såg ut exakt som en. Så han har ärvt sin känslighet från henne.

"Ja nyfikenheten kan vara väldigt farlig och det har jag märkt men jag har nog aldrig lärt mig något av mina misstag än men det kommer väll en dag då jag gör det."Hon reste sig upp för att sträcka på sina ben,hon märkte knappt när hon gäspa men stängde igen munnen direkt när hon upptäckte det."Så du är inte här ifrån,hur är det utan för Numoori?"hon tittade nyfiket på hanen och gick runt i en cirkel för hon började bli rastlös.

Han nickade åt hennes ord, höll blicken på henne för att inte göra ett misstag ifall att hon hade något lurt på gång.
"Det är helt olikt denna plats, där ute var det mer dött än levande. Jag råder dig att inte vandra dit ut" han mindes inte så värst mycket av livet utanför, men olikheterna mindes han så väl.
"Vill du ta en promenad?" Han märkte att hon inte kunde sitta still längre, och det skulle inte skada att komma bort en bit från detta eldbelagda område.

När hanen sa att hon inte skulle gå utanför Numorris gränser blev hon lite besviken,hon som alltid har undrat hur det ser ut där ute och få se det med egna ögon.
Hanen hade tydligen märkt att hon var rastlös men den som missade det var nog blind eller i en helt annan värd för hon gick fram och tillbaka,gjorde cirklar åt en hållet och bytte sedan när hon blev lite yr."Ja det nog vara bäst innan jag gör har gjort djupa gropar i marken" hon log mot hanen och vände sig sedan om mot det hållet där elden var nästan bort från marken och träden.

Ciel följde efter honan en bit bort från branden.
"Så Lirio, tillhör du någon flock?"
Han antog att det var lika bra att fråga ifall att han skulle råka göra intrång, för flockmedlemmar brukar hålla sig intill reviret.

"Nej ingen flock sedan jag lämnade min familj men vill gärna gå med i en igen" hon tittade bak mot hanen och sedan fram igen för att inte trampa på någon glödande löv,gren eller något annat.
"Tillhör du någon flock Ciel? och inte för att det angår mig men var är din familj?"hon stannade upp för att vänta in hanen och tittade åter bak.

Ciel stannade upp då hon frågade om hans familj..
Han visste inte vad han skulle svara, han visste att hans mor var död. Men fadern har han aldrig sett av sen han lämnade sin mors döda kropp då han bara var några dagar gammal.
"Mor är död.." Sa han lite tyst, men högt nog för att hon skulle höra vad han sa. Han tänkte på sin far, Rokutaura, han var en mycket stor varg med horn som honom själv. Men han mindes bara svaga delar av sin far. Stor och hornbeklädd med en mörk, hes och ond röst. Men med ömma tag och någorlunda lugn röst.
"Jag vet inte om far är död, eller om han är kvar där utanför någonstans.." Han började ta lugna steg framot igen, men då hon ställt denna fråga kunde han inte få sin far ur tankarna.
"Men.. Vart är din familj?" Han bollade tillbaks frågan och stannade bredvid henne, och han mötte ögonkontakt.

Att hans mamma var död det lät riktigt hemskt och hon tyckte synd om hanen och han inte visste om hans pappa var död eller levande måste en ångest,tänk bara att gå och tänka på den frågan hela tiden.
Men vad ska hon själv säga? hennes liv är inte roligt häller men det var ett vall att lämna sin familj.
"Min familj är i höstskogen ja om man nu ska säga familj,min mamma skaffade en familj och sedan blev hon våldtagen och det var så jag kom till värden,min mamma ville egentligen döda alla valparna som föddes när hon blev våldtagen men ångrade sig när det bara var en valp som föddes för hon var ingen mördare och kommer nog att aldrig att bli det ihäller men men.Min riktiga pappa har jag ingen aning vem han är eller var han är och jag vill nog inte ta reda på det ihäller. Ja det var min fina trasiga familj eller familjehistoria.Om du vill kan vi byta familjer jag vet inte varför men att inte ha en våldtager som pappa låter rätt bra i mina öron"
Hon tittade på hanen och log lite skämtsamt innan hon började gå igen.

Han gav henne ett lätt leende då hon frågat de där, men han gick vidare.
Han visste inte vad han skulle säga om hennes familj, han var ganska stum. Han harklade sig och sa tillslut "vill du göra något innan jag ger mig av?" Han gick fortfarande i en lugn takt men talade tydligt så hon skulle höra vad han sa.

Hon viste inte riktigt var de var på väg men elden hade nästan försvunnit och det fanns bara förödelse framför sig.Allt var dött och täckt av svart aska.
Hennes tankar gick lite hit och ditt och hon undrade vem som skulle säga något först men hennes tanke fick ett snabbt svar"vill du göra något innan jag ger mig av?" hon tittade på hanen och blev nyfiken.
"Som vadå" frågade hon hanen och stannade upp.

Han funderade ett tag. "Är du hungrig?" Nu var han lite osäker på om hon skulle vilja ha ett riktigt byte eller kryp som han själv.
Han gav henne ett leende av glädje. Han hade funnit en vän, en vän som var mycket vacker och snäll.

Om hon var hungrig? inte änns hon kunde svara på den frågan men varför inte hon hade inget annat att göra och det är mycket roligare att jaga fler än en."Så vad hade du tänkt dig kryp, kött eller både och?" hon tittade sig omkring och skulle nog gissa på både för de skulle nog inte bli mäta på bara en av sakerna.

"Jag har inte ätit kött sen jag var väldigt liten, kryp för min del. Men om du vill kan jag hjälpa dig att jaga något större?" Han kollade på honan och väntade på svar.
Han var lite osäker på om marken här var fuktig nog för att kryp och insekter skulle kunna leva här, kanske innan branden men nu var han osäker då han aldrig stött på en sån här situation.