Han höjd sitt stora huvudet och vädrade. De var inte här heller. Han gick ljudlöst mot floden i dimman som han skapade runt sig. Han höjd huvudet åter igen och vädrade. Fortfarande inget spår. Han sänkt huvudet mot floden och börja dricka. Sen la han sig ner vid flodbanken. Vad någonstans var de? Han kurade ihop sig. Vad skulle han göra om han aldrig hittar dem? Nej! Han fick inte tänka så. Han skakade på huvudet innan han åter la huvudet på tassarna. Han tittade svagt upp och tog undan dimman så han såg svagt himlen. Han studera det få stjärnor som han kunde se. Mark tyckt om stjärnor. Han kände en hugg av längta när han tänkt på Mark. Plötsligt slog en ide honom. Han sänkt blicken till markhöjd och skapade en illusion av hans familj i dimman. Ett svagt leende smög på hans läppar. Han åter skapade minne av första gången hans mamma skulle lära de jaga. Han bara låg och njöt när han tittade på medan hans syskon hoppade på deras mamma och var upphetsade in för jakten. En suck lämnade hans läppar.

Hon klättrade mellan de stora träden, då och då stannade hon och fångade en eller två fåglar. Natten var varm och månen lyste klart på den klar svarta natten, hon tittade upp på stjärnorna som höll månen och hon själv sällskap. Blicken åkte sedan ner under trädens grenar, det var bara ett stort svart håll såg det ut som.
Hon fortsatte att klättra vidare och kände en doft men den var svag, men självklart skulle valpinstinkterna ta över än en gång, man kanske tycker att valp instinkten skulle vara över nu men inte då.
Hon klättrade snabbare mellan grenarna och hoppade små hopp mellan trädens mellanrum. Doften blev starkare och starkare, hennes blick gick som en propeller, till slut fick hon syn på doftens ägare och klättrade försiktigt nämnare som om vargen skulle vara ett byte.

Han tittade upp när han hörd en annan varg kom mot honom. Hans illusioner försvann och han lät sin dimma bli tätare och omringa den andra vargen. Innan dimman gjord så att den andra vargen försvann ur hans synfält så såg han att den smög på honom. En morrning lämnade hans läppar. Hur vågar den andra vargen avbryta honom, och sen försökt den attacker honom. Han börja smyga närmare den andra vargen. Han gick bakom den och sen lät han sin skugga fånga den så att den andra vargen inte kunna röra sig.

"Vad vill du mig?" Frågade han och det märkt tydligt i rösten att han var sur.

Hade inte för avsikt att döda den andra vargen utan att bara skrämma. Men om den andra vargen attackera honom så skulle han försvara sig.

Den andra vargen hade upptäckt henne och en konstig dimma omringade henne,en morrning kom från den andra vargen men hon var lugn och kall som is om man ska säga det så.
"Vad vill du mig?" rösten som frågan kom ur var inte glad.
-Jag, jag vill inget ont bara leka, rösten var lekfull.
-Kanske inte värdens bästa sak att smyga på en annan varg men det är bara mina instinkten som tar över men jag är inget hot mot dig. rösten var både lekfull och lugn.
-Vad heter du? hennes allvarliga hade försvunnit helt och hållet och nu var det bara valpinstinkten som hade tagit över.

Han lyssnade på vad honan sa. Han lugnade ner sig lite och läte sin skugga att åka tillbaka honom. Honan verka vara en snäll individ.

"Jag heter Taher." Sa han och betonade sitt namn som om det skulle var en giftig orm. "Och som du säger är det kanske inte det bästa att smyga på en främling." Sa han med en biter under ton. "Så vad heter du då?" Frågade han och lät lite mer vänlig.

-Mitt nam är Lirio på spanska men Lilja går också bra, hon tittade på hanen som hade gjort att hon kunde röra sig ingen.
Hon klättrade ut på en gren som var nära hanen och lade sig där men svansen far åt vänster och höger i full fart.
-Har du varit i lövskogen länge eller? jag har bara varit här i några dagar eller är det veckor??? hennes röst hade lugnat sig lite men hon betedde sig fortfarande som en valp. Hon funderade på hur lägen hon hade egentligen varit i skogen men svaret kom inte fram.
-Okej jag lovar att försöka lugna ner mig men jag är som en liten valp när jag träffar nya vargar, rösten var lugn och svansen gick långsammare.

(kort men kom inte på något mer)

Så honan hete Lirio. Hans blick följd Lirio när hon klättrade upp i trädet.

"Jag har varit här i ungefär i en månade." Svarade han på Lirio fråga. "Det är bra att du tänker lungan ner dig." Sa han och la sig åter igen.

Han såg inte Lirio längre som ett stort hot. Men ändå ökade han dimman runt sig.

Hon hade lugnat ner sig och bestämde ta en närmare titt på hanen, hennes blick åktre ner mot marken och konstaterade att det inte var så långt ner. Hon reste sig upp och tog satts, det tog bara några sekunder innan hon landade på fötterna på marken.
Hennes blick gick åter till hanen och nu kunde hon se hanen tydligare än innan för han hade inte lättat på dimman alls nej han hade istället ökat dimman runt sig.
-Gillar du inte skogen? hon tittade på honom med en undrade blick. Hon tittade sig om omkring och hon kunde se igenom dimman rätt så bra men hon undrade om han visste att hon kunde det?.

"Jo, jag gillar skogen." Svarade han.

(Det längsta inlägget i världs historia. *Applåder*)

Lade sig ner på marken och tittade upp mot himlen, månen var stor och stjärnorna så små. Det kom inte en ända vindpust precis som om vinden hade försvunnit.
-Var är din familj? hennes blick gick åter tillbaka till hanen och hon såg honom rakt i ögonen.
-Min familj är någonstans i Höstskogen men jag vet inte om mina bröder är kvar där? hon fortsatte att titta in i hans ögon.

När honan tittade rakt i hans ögon så tittade han bort efter en stund och blottade tänderna för att vissa att han inte tyckte om det. Han lyssnade på vad honan hade att säga honom. Han skrattade ett tomt skratt.

"Om du någonsin får vet var de är någonstans så kontakta mig då." Sa han och rest sig för att komma lite längre bort från honan.

Hon märkte att hanen inte gillade att hon tittade in i hans ögon och vände huvudet mot en liten fågel som nyss hade landat på en gren som bara var 3 meter bort från dem.
"Om du någonsin får vet var de är någonstans så kontakta mig då." var hanens svar på var hans familj var.
-Jag kan alltid hålla ögon och öron öppna om du vill det och om vi träffas igen någon gång så kan jag säga vad jag har fått reda på, hon tittade snett på Taher och visade ett vänligt leende.
Hon tittade när hanen reste sig upp och gick lite längre bort från henne, hon satte sig upp och blicken åkte än en gång till den lila fågeln.

"Hm, det låter bra." Sa han och nickade lite.

Han kände hur en gäspning trängde på honom. Han käftar öppnade sig men innan det han öppna sig mera än en decimeter så slog han ihop det med en smäll. Han visst att han bord gå sova snart. Men han vill inte var allt för oartig och gå sin väg. Trots allt verkar Lirio var snäll och han uppskattade litet hennes sällskap. Han kände sig inte så ensam längre i hennes sällskap. Men han tänkt knappas sova här i närheten av en främling. Han tittade på Lirio och undra vad han skulle göra.

Det började bli sent och hon såg hur en gäspning kämpade sig upp ur Taher mun. Hon var inte alls tröt hon älskade nätterna det ar då hon var som aktiv, hon är ett nattdjur med andra ord.
-Du få gå om du är tröt ingen tvingar dig att stanna kvar, hon tittade på hans ögon och såg att an var tröt.
Hon förstod bara inte varför man vill sova på natten, natten är ju så underbar, den stora månen och de små stjärnorna som lyser upp den mörka och ensamma natten och alla djur som vaknar till liv.

Han tittade misstänksam på Lirio. Men sen rest han sig.

"Adjö." sa han och börja att gå iväg.

(Avslutat)