Att vandra ensam hade sina fördelar. Inget snack, inga överflödiga kommentarer eller kallprat. Tystnad och tid för sig själv, att tänka. Men trots dimmans beskyddande slöja sneglade Mörkö konstant över axeln. Precis som när han för länge sedan sprungit in i Maksim, var han fortfarande rädd att träffa henne igen. Han försökte övertala sig själv att han inte var rädd, inte längre. Han hade överkommit sina rädslor och allt som brann kvar var hämndlystnad. Så varför frös han i sina fotsteg så fort han hörde en kvist brytas, så fort han tyckte sig höra hesa andetag?      Det var bara hans egna ljud han hörde, ändå var varenda fiber i Mörkös kropp på helspänn. I sina mardömmar, och ibland även på dagarna, tyckte han sig se hennes bleka ansikte, hennes blodröda ögon stirra på honom genom dimman. Varyas bleka ansikte som klövs itu av ett leende som lovade att uppfylla hans farhågor.

Kanske var det därför Mörkös hals snördes ihop när han faktiskt såg skuggan av någon röra sig i dimmorna runt honom. Mörkö sänkte sig närmare marken, vek vingarna tätt intill och höll sig alldeles tyst. Det var bara fantasi, hans huvud som spelade honom ett spratt. Varya var inte här. Så varför började han skaka?
     Och hur kom det sig att det bleka ansiktet från hans drömmar plötsligt skar genom dimman, med de röda ögonen fastnaglade vid honom? De höll honom på plats och även om önskan att fly hägrade så kunde han inte. Paralyserad av skräck, precis som när han var liten valp och träffade henne för första gången. Bara nu var han vuxen. Allt han kunde få fram var ett hest, lågmält: "Du. Det är du."


[Varya]

Doften av honom var ett fastbränt minne. Egentligen hade det inte så mycket med dimmvargen att göra som det hade med Maksim och vad han gjort för henne. Det hade varit äkta, förrädisk, kärlek.
     Dimmorna ringlade och virvlade, som ett mörkt av fördömda själar. Ljudet av hans hjärtslag ledde henne fram. Små förändringar i hans andning som hennes förhöjda hörsel plockade upp på avslöjade att något i honom redan kände av henne.
Lugnt, med en egendomlig stillsamhet vilande över henne mötte deras blickar genom töcknet. Varya gick med huvudet lågt mot marken, de knotiga skulderbladen sköt upp ovanför. De röda ögonen fastnaglade på honom.
     “Det är jag,” viskade hon till svars. Hon ville se insikten falla över honom, se rädslan som grydde i blicken. Den här gången skulle han inte komma undan. Förstod han det nu?
     Kanske borde det funnits en tvekan, men det fanns inget utrymme för den. Allt som hägrade var hungerns vassa klor i halsen på henne och en blossande längtan efter hämnd.
     “Om du lovar att inte skrika och föra sånt förbannat liv, kan du få en sista önskan.” Varya hade aldrig stannat upp och var bara några språng ifrån honom nu. Ett litet flin hade börjat skymta i mungiporna på henne. Den röda blicken såg inte längre in i hans, istället stirrade de på en osynlig punkt på hans hals, där bultandet av blodet hördes som mest. Där livet strömmade.

Mörkö tordes inte röra sig ur fläcken, samtidigt som instinkterna skrek åt honom att fly. Någonstans inom sig visste han att det var lönlöst. Och det var den kalla insikten som sedan for genom honom, som en isande kall våg. Det skulle inte komma fler dagar efter den här. Han stod framför avgrunden.
Mörkö hörde bara sin egen puls när Varya rörde på läpparna i en viskning till svar, ändå förstod han det jakande svaret: det är jag. Och hon kom närmare och närmare, långsamt. Det räckte med ett språng och det skulle vara ute för Mörkö. Han kunde ta ett språng och försöka flyga iväg, men hon skulle vara vid honom innan han tagit till luften. Det fanns inget han kunde göra. Inget.
Så hur skulle han välja att dö? Gråtande, skrikande efter hjälp? Eller...
      Långsamt rätade Mörkö på sig. Trots att han nu stod upprätt var han fortfarande liten i jämförelse med Varyas anskrämliga gestalt som tornade sig över honom. Kylan han kände inombords lät han sprida utåt. Plötsligt blev det mycket, mycket kallt runt omkring dem, och från Mörkös läppar kom ett grått moln när han drog en lång utandning.
"En sista önskan?" Hans röst skälvde lite, men han gjorde sitt bästa att hålla den stadig. "Jag har en, men jag vet inte om du har ryggraden att uppfylla den."
Allt medan temperaturen runt dem sjönk och gräset täcktes av frost naglade Mörkö fast blicken vid hennes. Var inte rädd, var inte rädd, du får inte vara rädd. Du är Mörkö, son av Nomë och Molok.
      "Gå till min pappa, och till Blair efter det här. Se dem i ögonen och berätta vad du gjort."
Mörkö drog upp läpparna. Luften runt dem var så kall och stämningen skör. Gräset knastrade när Mörkö skiftade sin ställning på tre ben, och han såg på Varya med en vild och uppspänd blick som lika mycket skvallrade om skräcken som av något vansinnigt. Han visade Varya tänderna genom att dra läpparna i en ful grimas som kunde likna vid ett leende. Rösten var hes när han viskade.
"Kom då."

Kylan som kom sipprande kröp henne under huden. Blicken snärtade tillbaka till hans igen när han nämnde familjemedlemmarna. Trodde han att de höll något värde? Det var broar sedan länge brända. Broar hon inte längre brydde sig om.
     Vad som egentligen skulle vara ett skratt var bara ett hest kraxande i halsen på henne.
     “Ja visst. Jag ska berätta för dem. Jag ska berätta för dem hur du smakade. Hur jag sög livet ur dig. Hur jag spottade ut resterna av dig utan ett enda stygn av ånger.” Leendet var en tandad grimas. Den delen av henne som ville beundra hans mod var djupt begravd.
     Med ett flämtande andetag kastade hon sig över honom. Käkarna vidöppna och hungrande. Det skulle bli tillfredsställande på flera sätt. Varya hade aldrig varit en slagskämpe. Hon saknade både teknik och erfarenhet, men det var inget som spelade någon roll längre. Den onaturliga styrkan och snabbheten gjorde att hon knappast behövde det.
     Det var inte ett perfekt bett, varken träffsäkert eller utstuderat, men hårt och förödande. Tänderna skar genom den långa pälsen tills de träffade hans nacke. Det krävdes inte mycket, men Varya hade aldrig varit bra på återhållsamhet. Våldsamt slet hon omkull honom. Päls och hud satt kvar i hennes grepp när han föll ur det.
     Ett läte, darrande och flämtande kom ur henne. Iver. Om det funnits någon chans att stoppa henne, var det för sent nu. Pupillerna var små punkter i hennes röda blick när hon kastade sig över honom igen.

Mörkö hörde knappt hennes svar. Allt som ekade i hans öron var hans dånande puls, varje hjärtslag en trumma som fick hela hans kropp att vibrera. Livet, som snart skulle spilla ut. Rädslan paralyserade honom, drev honom till vansinne, när han stod inför Varyas öppna gap. Hon kastade sig över honom, och han tog emot henne med en vild blick. Han kände inte smärta till en början, bara en blöt värme från hans hals där hon bet tag slet. Viktlöst föll han, som ett litet bytesdjur, och det var nästan precis som förra gången. Det värkte plötsligt i hans förlorade ben, vilket han rynkade pannan åt. Det var som om hans kropp kom ihåg.
Kanske skulle hon lämna honom, blödande och svag i snön, och sedan skulle Molok hitta honom i rättan tid. Precis som förra gången. 
     Men det skulle inte bli så. Den lilla gnutta hopp han hade att historien skulle upprepa sig kvävdes till intet när Varya kastade sig över honom igen. Och nu fick hon ett bättre grepp. Mörkö sprattlade nästan krampaktigt i hennes grepp, hans kropp desperat efter luft, desperat att hålla fast i livet trots att det var lönlöst. Runt dem sjönk temperaturen i en rasande takt, Mörkös sista krafttag medan dimslöjorna virvlade runt dem. Mörkö var inte ens medveten om det kvävda, rosslande ljudet som undslapp honom när blod vällde upp i hans hals, och ut i det frostiga gräset. Blodet frös nästan direkt.
     Sedan bedarrade våldet när Mörkö stillnade. Han gjorde ett sista försök till ett andetag, men hans strupe var söndersliten. Det blev bara ett märkligt gurglande läte. Och när livet till sist lämnade honom efter en kort kamp, var det med blicken vilt uppspärrad, oseende ut i dimmorna.
     Sakta, återgick temperaturen till det normala. Som om inget hade hänt.

     “Ska det vara något slags kännetecken att du är så slarvig eller?”
     Han fick bara ett frustande till svar innan hon fortsatte;
     “Din illoljalitet är avskyvärd.”
     Den kvarliggande frosten frasade under hans tassar när han steg fram ur dimmorna. Till skillnad från sina syskon hade han aldrig varit en del av den. Blicken föll på Mörkö, det som fanns kvar av honom. Varya saknade finess. Han kunde känna hennes blick på honom, sökandes efter antydan till känsla, reaktion - men Rök förblev tom. Han visste hur han borde känna, men gjorde det inte.
     Varya fnös. Hon hade aldrig gillat honom - men han var en kontakt med omvärlden som hon råkade vilja ha kvar. Dessutom var han ju brorson till Bambra - eller, det spelade ju tydligen ingen roll. Rök tog några steg närmare innan han stannade.
     “Ljusets Krigares fest är klar,” förkunnade han sakligt. Det ryckte i Varyas läppar, oklart om det var ett leende eller en grimas.
    “Är det därför du ser ut sådär?” hånade hon. Rök vände instinktivt bort ansiktshalvan från henne. Ännu en öm punkt, även om den inte smärtade längre. En del av honom ville kasta svaret i ansiktet på henne, men han svalde det. Knappast skulle hon känna någon skuld i att en Stjärnsten, som varit så kär till henne, gjort detta. Dessutom fanns det skam i att han låtit det ske.
     “Tänkte att Bambra ville veta.” 
     Varya såg ointresserad ut igen och han följde hennes blick till dimmvargen som han en gång kallat bror. Hon måste ha sett att han tittade.
     “Om du har vägarna förbi - berätta för dem.”
Ynkrygg, ville han säga åt henne. Men det verkade som om att han lärt sig något av Malva ändå. Ibland är det bäst att hålla tyst.

[Avslutat]