Att vandra ensam hade sina fördelar. Inget snack, inga överflödiga kommentarer eller kallprat. Tystnad och tid för sig själv, att tänka. Men trots dimmans beskyddande slöja sneglade Mörkö konstant över axeln. Precis som när han för länge sedan sprungit in i Maksim, var han fortfarande rädd att träffa henne igen. Han försökte övertala sig själv att han inte var rädd, inte längre. Han hade överkommit sina rädslor och allt som brann kvar var hämndlystnad. Så varför frös han i sina fotsteg så fort han hörde en kvist brytas, så fort han tyckte sig höra hesa andetag?      Det var bara hans egna ljud han hörde, ändå var varenda fiber i Mörkös kropp på helspänn. I sina mardömmar, och ibland även på dagarna, tyckte han sig se hennes bleka ansikte, hennes blodröda ögon stirra på honom genom dimman. Varyas bleka ansikte som klövs itu av ett leende som lovade att uppfylla hans farhågor.

Kanske var det därför Mörkös hals snördes ihop när han faktiskt såg skuggan av någon röra sig i dimmorna runt honom. Mörkö sänkte sig närmare marken, vek vingarna tätt intill och höll sig alldeles tyst. Det var bara fantasi, hans huvud som spelade honom ett spratt. Varya var inte här. Så varför började han skaka?
     Och hur kom det sig att det bleka ansiktet från hans drömmar plötsligt skar genom dimman, med de röda ögonen fastnaglade vid honom? De höll honom på plats och även om önskan att fly hägrade så kunde han inte. Paralyserad av skräck, precis som när han var liten valp och träffade henne för första gången. Bara nu var han vuxen. Allt han kunde få fram var ett hest, lågmält: "Du. Det är du."


[Varya]

Doften av honom var ett fastbränt minne. Egentligen hade det inte så mycket med dimmvargen att göra som det hade med Maksim och vad han gjort för henne. Det hade varit äkta, förrädisk, kärlek.
     Dimmorna ringlade och virvlade, som ett mörkt av fördömda själar. Ljudet av hans hjärtslag ledde henne fram. Små förändringar i hans andning som hennes förhöjda hörsel plockade upp på avslöjade att något i honom redan kände av henne.
Lugnt, med en egendomlig stillsamhet vilande över henne mötte deras blickar genom töcknet. Varya gick med huvudet lågt mot marken, de knotiga skulderbladen sköt upp ovanför. De röda ögonen fastnaglade på honom.
     “Det är jag,” viskade hon till svars. Hon ville se insikten falla över honom, se rädslan som grydde i blicken. Den här gången skulle han inte komma undan. Förstod han det nu?
     Kanske borde det funnits en tvekan, men det fanns inget utrymme för den. Allt som hägrade var hungerns vassa klor i halsen på henne och en blossande längtan efter hämnd.
     “Om du lovar att inte skrika och föra sånt förbannat liv, kan du få en sista önskan.” Varya hade aldrig stannat upp och var bara några språng ifrån honom nu. Ett litet flin hade börjat skymta i mungiporna på henne. Den röda blicken såg inte längre in i hans, istället stirrade de på en osynlig punkt på hans hals, där bultandet av blodet hördes som mest. Där livet strömmade.

Mörkö tordes inte röra sig ur fläcken, samtidigt som instinkterna skrek åt honom att fly. Någonstans inom sig visste han att det var lönlöst. Och det var den kalla insikten som sedan for genom honom, som en isande kall våg. Det skulle inte komma fler dagar efter den här. Han stod framför avgrunden.
Mörkö hörde bara sin egen puls när Varya rörde på läpparna i en viskning till svar, ändå förstod han det jakande svaret: det är jag. Och hon kom närmare och närmare, långsamt. Det räckte med ett språng och det skulle vara ute för Mörkö. Han kunde ta ett språng och försöka flyga iväg, men hon skulle vara vid honom innan han tagit till luften. Det fanns inget han kunde göra. Inget.
Så hur skulle han välja att dö? Gråtande, skrikande efter hjälp? Eller...
      Långsamt rätade Mörkö på sig. Trots att han nu stod upprätt var han fortfarande liten i jämförelse med Varyas anskrämliga gestalt som tornade sig över honom. Kylan han kände inombords lät han sprida utåt. Plötsligt blev det mycket, mycket kallt runt omkring dem, och från Mörkös läppar kom ett grått moln när han drog en lång utandning.
"En sista önskan?" Hans röst skälvde lite, men han gjorde sitt bästa att hålla den stadig. "Jag har en, men jag vet inte om du har ryggraden att uppfylla den."
Allt medan temperaturen runt dem sjönk och gräset täcktes av frost naglade Mörkö fast blicken vid hennes. Var inte rädd, var inte rädd, du får inte vara rädd. Du är Mörkö, son av Nomë och Molok.
      "Gå till min pappa, och till Blair efter det här. Se dem i ögonen och berätta vad du gjort."
Mörkö drog upp läpparna. Luften runt dem var så kall och stämningen skör. Gräset knastrade när Mörkö skiftade sin ställning på tre ben, och han såg på Varya med en vild och uppspänd blick som lika mycket skvallrade om skräcken som av något vansinnigt. Han visade Varya tänderna genom att dra läpparna i en ful grimas som kunde likna vid ett leende. Rösten var hes när han viskade.
"Kom då."