"Han är så stor och stilig", suckade Aurora för fjärde gången. "Jag kan inte vänta tills du får träffa honom!"
     Systrarna låg inne i huvudbyggnaden på ett par djurfällar och delade på en kanin. Genom fönstret föll dagsljuset i en mängd olika färger, och färgade Auroras fäll i underliga nyanser. Varyas bleka, pigmentfria mage var en mycket bättre kanvas för ljuset - där såg färgerna faktiskt vackra ut.
     "Han kommer ju hit", fortsatte hon, nu med en liten rynka i pannan. "Men jag vet inte hur länge han stannar. Det är hans pappa som får Ivo att vilja åka tillbaka till den zombiehålan." Aurora slängde en blek blick mot systern, som smakfullt tuggade på ett bakben. "Jag har god lust att ta hand om den där pappan själv. Jag gillar inte distraktioner." Det var första gången som diskussionen drog sig bort från själva mötet, vilket systrarna - mest Aurora - hade diskuterat om och om igen i en halvtimme.

Varya tvättade sitt ansikte från måltiden samtidigt som hon lyssnade till sin syster. Egentligen hade hon slutat lyssnat för länge sedan men det gjorde inte så mycket då det mesta bara var repetitioner av vad som redan sagts. Stor, stilig, många ben, långa betar. Tidigt i konversationen hade Varya ifrågasatt med ett “du har träffat honom en gång, ja?” och Aurora instämde bara glatt. Det krävdes tydligen inte mer än några extra ben och benbitar ur ansiktet.
     Ett roat, smalt flin drog på hennes läppar när hon hörde hennes tankar.
     “Du måste vara smart nu, Auroris,” började hon, “vad tror du Ivo skulle säga om du dödade hans pappa?” Varya rätade lite på sig, speglade sig i den stora skålen med vatten för att se så hon inte missat någon fläck. 
     “När han kommer hit får du visa honom det goda livet här. Och se till att bada honom, för den där lukten sätter sig som berget.”

Varya svarade på rationella sätt. Aurora stönade, rullade dramatiskt över till rygg och stirrade upp mot rosettfönstrerna. De gav henne inga svar.
     "Jag gillar inte att bli lämnad", klagade hon. "Det vet du. Tänk om han får hemlängtan? Tänk om han saknar att-" nosryggen krusades i svag avsmak, "-döda zombies? Tänk om jag inte är nog?" Aurora rullade tillbaka till mage, vilade huvudet på tassarna och såg upp på sin syster.
     "Du måste hjälpa mig, Varya. Lova. Lova att du gör ditt bästa för att han ska stanna." Hon hade fäst sig vid tanken på att det var hon och Ivo för alltid, inte för att hon egentligen kände honom, men ingen hade dyrkat henne på det sättet. Hon älskade att vara i hans närhet, och hon var inte redo att lämna det till zombiesarna och någon gamling i Ken-Yak.

Varya såg tillbaka på Aurora, betraktade hennes dramatiska gester.
     “Jag lovar,” svarade hon henne. Varya visste inte riktigt vad det skulle innebära, men det fanns få saker hon inte skulle göra för sin syster. Det var svårt att avgöra vad Varya riktigt tyckte om romansen, även för henne själv. Inte för att Varya var rädd för att bli glömd, eller utbytt - de var själssystrar - men för att det fanns många andra outforskade känslor på djupet. Avundsjuka? Nej, hon tillät sig inte ens fundera.
     “Det lär ju inte vara första gången en zombiejägare blir uppäten av odöda, om jag säger så.” Ett roat, illmarigt leende spred sig på hennes läppar innan hon skrattade kort men förtjust.

Aurora stämde in i skrattet med ett eget, bubblande. Det kändes bra, och lyfte en tyngd från hennes skuldror. Hon kunde alltid lita på Varya. De var för alltid, genom allt.

[Avslutat <3]