Det var en vacker skog. Even hade kunnat skåda den redan på håll på vägen ner från bergen. De höga, åldrade träden var en häpnadsväckande syn. Stammarna var vida, kronorna burna på grenar så kraftiga att de krävde egna rötter som stöd. Rötterna från stammarna var kraftiga, krokiga och bildade egna kullar och dalar. Mellan träden och spridda snår, nere i sänkor och över backar, kläddes den bördiga marken av fläckvisa fält med vita blommor vars blad speglade månens sken. Där skuggor annars hade vilat badade platsen istället i ett blekt ljus. Där himlen skymtade genom de annars täta bladverken blänkte stjärnorna på en djupblå yta. Sannerligen, en vacker plats, men inte en plats han mindes. Han kände inte igen de uråldriga träden. Hade det funnits en skog här när han var här sist? Hade det varit ungträd då? Hade de funnits alls? Han mindes inte. Hur lång tid hade det gått?
     Hur mycket hade förändrats? Hur många fanns kvar?
Lika väl som skogen skingrade skuggorna om natten gav den skydd från dagens ljus. Even hade inte behövt leta länge för att finna en plats där han kunde hålla sig undan solen under de två gångna dygn som passerat sedan de nått skogen. Så snart som skymningen nalkats hade han lämnat skyddet på nytt, utan att vänta på sin följeslagare. Han var säker på att Grendel skulle följa efter även utan tillsägelser. Kattvargen hade visat sig förvånansvärt lojal. Even hade väntat sig någon typ av flyktförsök, men den lille hade inte gjort något. De enda gånger Even inte hade haft den lille någonstans i närheten var när Grendel jagade åt sig själv. De hade båda varit lättade av att nå skogen, och komma bort från bergens karga trakter. Det här var bättre jaktmarker för dem båda.
     Under den föregående natten hade Even lokaliserat doften av vargar. Den lekte i luften, närvaron av en familj. En moder och hennes tre avkommor. De hade befunnit sig i området länge; Tillräckligt länge för att det spår han funnit skulle vara gammalt, men så pass inrotat att det tydde på att de befunnit sig på platsen många gånger.  Han hade sökt upp dem, eller snarare sökt efter deras mer välanvända stigar och tecken på att de fanns i närheten, men hade inte närmat sig någon av vargarna den föregående natten. De hade hållit sig för nära varandra för att han utan eftertanke skulle ha velat vandra in bland dem. Den här natten hade han tur.
     Even fann henne bland träden, en av avkommorna. Ensam. De andra fanns i närheten, men inte tillräckligt nära för att vara något problem. Hans blick, annars gul men nu kantad av röda stråk, föll på ett högrest, smäckert ungdjur. En svartvit hona med skär nos, och en mankhöjd över Evens egen, trots sin slanka skepnad.
     ”Ursäkta mig.” Even bröt skogens lugn med ett vänligt, frågande tonfall. Han närmade sig varsamt tiken. Öronen vändes vaket framåt, men svansen hängde lågt och pendlade avvaktande. Han stannade upp igen innan han fortsatte. ”Kan du säga var jag är någonstans? Jag är ny här.” Det milda leendet i hans ansikte bar en urskuldande ton.

[Privat till Varya, men Blue och Grendel är också välkomna ;) ]

Skuggorna hade växt sig långa och djupa från håligheterna i stammar och de mörka vrår under rötter. Månens bleka silversken reflekterades i månblomstrens glödande. Det var en stjärnklar natt, och vintern uttryckte sig i kalla vindar som blåste genom skogen. Tacksamt nog hade det inte kommit någon snö i dessa områden.
     Varya stod krökt över en midnattsblå blomma som glittrade till lite när den svajade till i blåsten. Det var främmande, och hon hade aldrig sett den förut trots att ville säga sig känna till det här området som hon kände igen lyan. Försiktigt nosade hon på den och den darrade till; miljontals små, små stoft flydde blomman och in i hennes nos. En intensiv kittlande känsla i hennes nos fick henne att höja huvudet och ljudligt nysa till.
     ”Vad i-” Ynglingen avbröts av en främlings stämma. Genast sökte sig de azurfärgade ögonen till vargen som uppenbarade sig bland träden. Han var mindre än honom, men inte lika liten som Hector, han var minimal, tyckte Varya. Hon kunde för allt i världen inte förstå hur man kunde vara så liten och överleva; till och med hans mun var pytteliten.
     Något förvirrad över hur hon missat hans närmande, och framförallt hur mamma inte märkt honom, sköt hon fram nosen i hans riktning för att fånga doften. Till hennes förvåning var det bara en konstig blandning av skog, berg och varg. Det var som att han inte riktigt luktade sig själv.
     Den äldre frågade henne om Ötamon. Varyas blick sökte sig till hanens ansikte och fäste sig vid de gula, rödstänkta ögonen. De var fängslande vackra. Så pass trollbindande att hon glömde allt Blue predikat om gällande främmande vargar – inte prata med främlingar, alltid hämta henne, hålla sig på avstånd, inte säga vad hon heter – listan kunde göras oändlig.
     ”Ötamon”, hastade hon ur sig. ”Det här är Ötamon.” Ett nervöst leende följdes åt av ett lika nervöst fnitter. Vad fin han är!

Evens blick fångades av tikens klarblå ögon. Leendet i hans ansikte breddades vagt i svar på hennes nervositet. Han kunde höra hennes hjärta, hörde det ljuva ljudet av pulsen som spelade genom hennes kropp. Han visste precis vad dess takt innebar.
     ”Ah”, andades han som av en insikt, och ansiktet lös upp. ”Så det här är Ötamon.” Han tog in området på nytt, på ett vis som sade att han borde ha förstått att det var här han var. Han hade aldrig hört namnet förut. Att det var en plats som födde historier kändes trots det uppenbar. Alla skogar födde myter, och en skog som denna? Hur såg resten av landet ut?
     ”Du får ursäkta min dumhet, men”, Even fångade åter tikens blick, ”är det sant, det jag hört, om att endast de vackraste av vargar lever i de skinande blommornas ljus?” Han tog ett steg närmre, men stannade åter när hon reagerade.

     ”Mm-hm!”, nickade hon ivrigt till svars. Ötamon, en trolsk skog, där de man kunde vandra vilse under de kolossala träden och aldrig hitta tillbaka. Det var iallafall vad Blue sagt – att de som inte var försiktiga kunde vandra så långt in i grönskan att de aldrig hittade ut. Varya hade alltid förkastat den idén inför syskonen, men ändå var hon noga med att aldrig lämna markerna hon kände till ensam.
     Hanens fråga fick henne att fnittra till, och det fladdrade till i magen som om hon råkat käka en skock med fjärilar.
     ”Månblommor”, korrigerade hon, tydligt generad. Varya var så pass hänförd av främlingen att hon inte ens lade märke till hur han närmade sig. ”De kallas månblommor.” Ett försiktigt leende drog i hennes mungipor.

Så ljuv, pulsen av hennes hjärta. Så fasansfullt ljuv när den spelade i hans öron. Han kunde höra lika klart som han kunde se henne reagera på orden. Hennes fnitter fick honom att höja huvudet en aning och lägga det lätt på sned.
     ”Var det inte det jag sade?” Even gav tiken en road, men frågande blick. Han var väl medveten om vad han hade sagt. Svansen pendlade vänligt bakom hasorna. Han ryckte avfärdande på axlarna och fortsatte med lättsam ton. ”Jag skulle kunna svära på att det var det jag sade. Nåväl. Låt oss skylla på att jag inte är härifrån. Dialekter.” Han skrattade, ett kort, klingande skratt. ”Men du är härifrån? Din doft påminner om blommornas. Så jag antar att det jag hört är sant.”

Det kliade nästan i hennes tänder över att få rätta honom igen, men hon höll tyst. Skinande blommor. Det klingande skrattet fick henne genast att komma bort från tankarna och det fladdrade till i hennes mage igen. Ett bubblande fnitter flydde henne.
     Han fortsatte med sitt charmande sätt, snärjde Varya som utan vidare eftertanke föll för varje ord han yttrade. Ett förtjust, generat skratt lämnade henne och hon skruvade lite på sig.
     ”Jaaaah”, sade hon lågt och långsamt. ”Jag och min mamma, och så Kyrian och Vit.” Det försiktiga leende höll i sig konstant. Ögonen växlade nervöst fäste från hans anlete till blomman vid hennes tassar och tillbaka.

Even slöt ögonen för ett kort slag när tiken skrattade. Öronen klippte till det generade lätet, till ljudet av hennes andhämtning, till hjärtat i hennes bröst. Han blundade inte längre än tills hon fortsatte tala, och lyssnade till hennes ord. Kyrian och Vit. Två namn till de två andra ynglingars dofter han känt i området.  Evens rödfläckade blick sökte efter den svartvita tikens när hennes ögon flackade. Han sänkte huvudet en aning och tog sig ytterligare ett steg närmre. Tillräckligt nära för att de skulle ha kunnat röra vid varandra om de sträckte sig.
     ”Du har förtjusande ögon.” Evens leende blev tillfälligt bredare. Kanske var det framfusigt. Han var sällan så snabb med komplimangerna, om resultaten inte var så tydliga som hennes. Så lätt de föll, de unga, de ovetande. Så rena, deras sinnen. Det var… eggande. Som han älskade det.

Uppslukad av främlingens aura och den mystiska atmosfären som han tillförde, märkte hon inte att han närmade sig ännu mer. Svansen var låg, men ivrigt viftandes i korta rörelser. Varya kunde inte hålla sig från att från att fnittra igen när han gav henne en komplimang för hennes ögon. Ynglingen skruvade lite på sig, osäker på hur hon skulle reagera. Ingen hade sagt att hon var fin förut, förutom mamma – men det räknades ju inte.
     ”Taaaack”, svarade hon långdraget. Den blå blicken vågade inte riktigt möta hans igen. ”D-du också.” Prövande såg hon på honom leendes innan det fladdrade till i magen igen och hon skratta lågt.

Ett varmt skrockande sökte sig genom Evens leende. Han sänkte hakan en aning, och blickade upp mot flickan.
     ”Vet du vad mer som är förtjusande?” När Even hade tagit det sista steget och slutit avståndet mellan dem var svårt att säga. Den mustigt varma rösten viskade nästan i tikens öra. Han vidrörde henne inte, men var nära nog för att hans andetag skulle krusa hennes päls. Han drog omärkligt in hennes doft, doften av de känslor som spelade likt pulsen under hennes hud.
     Kanske var han för snabb i sitt närmande. Kanske inte. Det var länge sedan han hade jagat på det här viset. Om hon skulle stå kvar med honom så nära kunde han inte säga. Han skulle vänta, om han behövde. Motvilligt, men han skulle vänta. En stund. Han ville inte förstöra det han kunde höra hos henne, det han kunde se. Det var de känslor som lade sig bäst på tungan.

Det var omöjligt att hålla tillbaka de flyktiga fnittrandet. Ivrigt ruskade hon på huvudet som svar på hans fråga. Han lämnade henne nyfiken, och nervös. Han verkade så erfaren, så klok och gammal. Varya beundrade det. Mer än vad hon först trott att hon gjorde. Denna åldring var verkligen unik. Hon kunde känna det genom hela kroppen.
     Plötsligt, som ur ingenstans, hade han varit så nära att hon kunde känna hans andetag emot hennes päls. Försiktigt, något osäker och tagen av situation tog hon ett steg bakåt. Den klarblå blicken möttes upp med hans. Hon försökte läsa av honom. Försökte få en förståelse. Men det var lönlöst. Vad ville han, egentligen? Kunde hon hjälpa honom med något?

Even mötte stadigt flickans blick när hon backade undan. Hennes puls susade i hans öron, men hon fick inte tro att där fanns ett hot. Det var inte det han ville, inte det han önskade lägga på tungan. Men hennes osäkerhet gjorde honom otålig. Han var ur form, för ivrig. Det var med en kraftansträngning han höll sig tillbaka, väntade i ett tillräckligt långt ögonblick för att låta henne avläsa det varma leendet i hans anlete. Han ville henne bara väl. Självklart var det så. Han ville bara visa henne något han visste, som hon inte kände till. Hon kunde lita på honom.
     ”Låt mig… visa dig.”
Even slöt avståndet mellan dem på nytt, så långsamt han förmådde. Han höll hennes blick så länge som möjligt innan han varsamt pressade nosen mot sidan av ungdjurets hals. Hennes större storlek till trots hade Even inga svårigheter att leda hennes rörelser. Med en mjuk beröring förde han henne ner på rygg. Det fanns inget tvång i beröringen, endast en suggestiv vägledning. Låt mig visa…
     Varm luft andades ner i hennes päls genom den kalla nosen när han förde den från sidan av hennes hals och upp över strupen. Pulsen eggade hans sinnen. Det var med halvsluten blick han såg ner på den svartvita fällen över ungdjurets nacke. Där fanns inte längre något gyllene kvar i de mörka ögonen. Hans tunga strök över bytets hals mellan lågt mumlade, betryggande ord.
     Päls fyllde hans mun när han sänkte tänderna i den unga strupen.


[Tillstånd för PP. Heppepp, säg till om något känns lustigt c: ]

Hela världen tycktes ligga i en dimma av glitter, av overklighet. Det var som om valpen tappat sin förmåga att urskilja verklighet från fantasi. Den äldre hanen bar något så fängslande, så magiskt. När han närmade sig, stod hon bara kvar. Hjärtslagen dånade i hennes öron högre än hon någonsin förr känt – vad var det för känsla som sprang genom kroppen, genom hennes ådror? Hon kunde inte tyda den.
     Utan motstånd, förlamad under vampyrens förtrollning föll hon till marken. Blodet kändes brinnande hett i hennes ådror. En sådan stark, instinktiv känsla rusade genom hela hennes väsen men hon visste inte vad den ville säga. Andetagen var djupa, oregelbundna.
     När tänderna sköt igenom hennes hud, strålade en spännande känsla genom hennes strupe. Ett gällt, om än något kvävt, yl skar genom luften. Det stack. Aj. Aj.
     Det var rädsla som hela tiden skrikit åt henne, men inte förrän hon låg under trycket av hans tänder kunde hon identifiera den. I desperata försök att komma loss, fly, började hon vrida sig under honom men bara för att inse att det skapade ännu mer smärta när tänderna drog i hennes skinn.

Blod fyllde hans sinnen. Det stängde ute allt annat. Pulserande, berusande. Till en början var det långsamt, varsamt för vad det var. Det tog dock inte lång tid för bytet att inse vad som hände. Doften, smaken av blod blandades med rädsla. Bytet vred sig under honom, kämpade mot hans grepp. Det skrek, eller gjorde ett försök att skrika. Even tryckte bytet hårdare mot marken och höll det demonstrativt fast för ett par skälvande hjärtslag. Han pressade sin bröstkorg mot dess kropp, låste henne på plats. Långsamt, så väldigt långsamt, släppte han på greppet om hennes hals, tvingade sig själv tillbaks från det överväldigande ruset. Han lyfte aldrig nosen från hennes päls. Tungan strök ojämnt över halsen.
     ”Lugn.” Han hyschade henne med en lågt vibrerande stämma. Den röda blicken sökte sig ur ögonvrån upp till bytets ansikte. ”Lugn. Du gör det svårare än det behöver vara.” Hans log milt ner i hennes päls.

Albinotikens sinnade låg vaggandes emellan drömmarnas land och verkligheten. Medveten om sin omgiven, men ändå någonstans i den magiska dvalan. En frid låg i hennes väsen. Ett lugn som hon med hela sitt hjärta välkomnat så fort den återfunnit sig hos henne. Under denna uråldriga skog kunde hon stanna för evigt med sina älskade, älskade barn.
     När en hög, gäll ton skar genom vindens susande och vegetationens rasslande slets hon genast från sin vila. Det tog inte mer än ett ögonblick förrän tiken var uppe på tassarna. Ögonen spejade området medan öronen rörde sig för att lokalisera ljudet.
     ”Varya?” Hennes ljusa röst ekade emellan träden. Återigen, vad som liknande ett kvidande stöd nådde hennes öron. Hjärtat började genast rusa. Utan att vänta en sekund längre satte den bleka tiken av emellan de höga träden. Nosen arbetade frenetiskt tillsammans med hennes ögon och öron. Blue försökte inte ens tänka på vad som kunde hänt, utan bara fokusera på att ta sig dit. Snälla var okej, snälla, snälla.
Emellan de förvridna, knotiga trädstammarna kunde hon snart skymta sin dotters svartvita gestalt. Men hon var inte ensam, över henne hängde en mycket mindre hanne med tänderna över hennes strupe. Blue stannade med en tvärgir.
     ”Varya!” ropade hon åt henne. Dottern försökte vrida sig för att få ögonkontakt med henne, men lyckades bara en sekund innan smärtan blev för påtaglig och hon tvingades att sluta ögonen i ett ansiktsuttryck av plågan.
     ”Släpp henne!” Raggen reste sig på den taniga albinon, och läpparna drog upp sig över de vita tandraderna. ”Släpp henne!” Rösten var rosslig, brinnande av ilska. Vreden fick hennes blod att brinna i ådrorna, som om dödlig feber plötsligt drabbat henne. Ögonen började glöda utan att Blue ens var medveten om att hennes kraft började spela igenom.

Ljudet av någon som ropade bröt genom Evens tankar. Han såg inte upp när de springande stegen stannade. Doften av främlingen lyckades inte tränga genom den överväldigande doften av blod i hans nos. Han kunde gissa vem det var på tonläget. En desperat förälder. Troligtvis bytets moder. Evens milda leende hotade för ett ögonblick att övergå i ett flin, men lugnade sig snabbt igen.
     ”Släpp henne!”
Even hummade lågt ner i bytets päls. ”Låter som att vi blir av-”
     ”Släpp henne!”
Han höjde blicken till modern. En blek tik, något större än den inunder honom. Hennes fäll var nästan skär i tonen, en ilsken rodnad i huden under det vita. Hennes ragg stod på ända och tänderna var blottade. Ögonen, så starkt blå emot vitheten, tycktes nästan skina i hennes anlete. Hade det varit under andra omständigheter hade han kallat henne vacker. Även nu skulle han nog göra det, men det var synd på hennes söta ansikte att lägga det i rynkor. Even reste sig upp över bytet och gav den nyanlända ett väldigt oskyldigt leende.
     ”Okej, okej. Inget att hetsa upp sig över”, sade han. Blicken, delvis dold under ögonlocken, pendlade tillbaks till bytet. Dess päls fläckades vackert rött. Han sänkte nosen på nytt, kunde inte hindra sig själv, och stack ut tungan för att stryka den över den färgade pälsen. ”Jag visar bara din dotter-”

Ljudet av kvävda snyftningar och kvidande av smärtan fick bara vreden att växa. Den blossade upp inom henne utan hämningar, svalde alla andra känslor och lämnade bara hennes blick glödande. När de blå ögonen mötte hans röda, kunde hon bara finna lugn, stillhet. Inget mordiskt eller hotfullt.
     Innan hannen avslutat sin mening flög Blue närmare med ett långt språng. Den högresta honan var något ihopkrupen, med raggen högt rest över hela ryggen och varenda tand blottad.
     ”Släpp henne sa jag!” Utan att tveka tog hon ytterliggare ett steg närmare honom, och högg efter honom. Ljuset i hennes ögon blev starkare med hennes ilska. ”Jag varnar dig inte en gång till.” Rösten var låg, bubblande arg. Med ett kort språng kastade hon sig över Varya och krockade ihop med den mindre hannen. Kanske inte starkt nog för honom att ramla omkull men nog för att få honom att ta något steg ifrån hennes dotter.

Even höjde hastigt huvudet igen när modern plötsligt kom emot honom. Han var på väg att tala om för henne att det var fult att avbryta andra när hon högg efter honom. Leendet föll från Evens ansikte när hon slängde sig in i hans sida. Hade omständigheterna varit annorlunda hade han fallit under hennes höjd.
     Even knuffades i sidled, undan från sitt tidigare byte. Han fångade upp sig själv, vände och kastade sig i samma rörelse tillbaks mot modern igen. Utan ett ljud mötte han hennes mullrande morrningar. Han högg mot hennes nacke för att slita henne till marken.

Under henne sprattlade dottern till för att komma upp på tassarna igen. Lukten av Varyas blod fick det att hugga i hennes mage. Älskade, älskade barn. Den svartvita valpen skyndade sig undan med vackliga steg. Skräcken hade förvridit det söta, mjuka anletet till hårda drag. De blå ögonen skrek i rädsla. När monstret återigen gick till anfall, denna gång emot Blue, kunde inte hon hålla inne det gälla rop;
     ”Mamma!”
     Blue blev överraskad av hanens attack, och kunde föll med i hans drag till marken. Morrning mullrade fortfarande ur hennes strupe när hon kämpade emot hans grepp. Hannens tänder kändes genom hennes hud, och när smärtan strålade genom henne sprang ett skärande rop av smärta ur henne. I samband med att ropet lämnade henne lyste hela hennes väsen upp för ett ögonblick, som om hon blivit träffad av blixten själv.

En skarp duns blandades med ljudet av de båda bytenas röster när modern slog i marken under Evens grepp. Det blandades med ljudet av växterna som stördes, av blodet som pulserade i deras ådror. Evens kunde känna albinons käkben mot sidan av nosen när han bet ihop hårt om tikens hals. Tänderna sjönk lätt i den mjuka huden. Blodet, så fullt av adrenalin och ilska, av rädsla, fyllde hans mun.
     I samma ögonblick var det som om världen plötsligt blev vit. Det var som om solen stigit upp mellan hans tänder. Ljuset kom från ingenstans, utan förvarning, och Even skrek. Ett gällt, svidande tjut slet sig ur vampyrens strupe. Even släppte det ljusa och ryggade bakåt. Han snubblade över sina egna tassar när han inte kunde komma bort snabbt nog. Det svedde honom. Ljuset brände hans päls, brände hans nos och bröst. Virvlande rök dansade runt hans kropp när han på mindre än ett par hjärtslag vände om och sprang. Skriket dog i hans hals när han fann skugga, fann skydd undan från det plötsliga ljuset. Den plötsliga solen. Huden fräste över hans kropp. Smärtan var outhärdlig. Det brände. Even andades hårt genom slutna käkar. Andetagen visslade mellan hans tänder. Han vred sig i skuggan, gned med tassarna över sitt sargade ansikte. Allt brände. Fördömt.
     Att den där förbannade kraften inte hade avlats ur de patetiska kräken än! Att de vedervärdiga varelserna hade rätten till en sådan förmåga. De orsakade mer problem än de borde. Chaibos ta dem. Om han så skulle leda dem till grottorna själv. Chaibos ta dem! Even reste sig snabbt upp igen i en hukad hållning. Han kunde inte stanna här. Han behövde veta att ljuset inte skulle komma efter honom. Han behövde släcka det. Var det ljust fortfarande? Hade det slocknat? Han kunde inte se, hans synfält var fyllt av färgade ljusfläckar. Han kunde inte stanna här. Han behövde röra sig. Flytta sig. Bort.

Med det bländade ljuset försvann trycket runt hennes hals. Ett smärtsamt skrik hade lämnat hanen. Tålde han inte ljuset? Chockad  över att hennes kraft plötsligt vaknat till liv i hennes blixtrande vrede såg hon sig omkring. Ljuset hade även bländat henne. Det brände i hennes ögon och världen var inte mycket mer än former och färger. Men någonstans i diffusheten fann hon dottern.
     ”Varya, spring, spring och varna dina syskon. Spring så långt du bara orkar. Vänd inte om.” Hennes röst var skör, som om den gått itu. Blue kunde bara höra hennes dotter skvälande andetag innan med tvekan hon satte av. Hennes tassar emot gräset under bekräftade att hon flytt. Snälla, kom undan. Snälla, snälla. Bad hon samtidigt som hon, som blint såg sig omkring. Ingenstans kunde hon se honom. Lukten var fylld av blod, ilska, rädsla. Ingen doft av honom fanns där. Vad var han?
     ”Vad är du?!” För svag att resa sig upp, låg hon fortfarande på magen, flämtade häftigt. Hon kunde inte resa sig upp. Benen ville inte resa sig. Värken tog av alla hennes krafter, tillsammans med det pumpande adrenalinet och den återupplivade kraften. Kanske hade han rymt platsen? Eller lurade han i skuggorna? Han fick inte ta Varya. Han fick inte ta hennes barn.
     ”Låt dem vara, snälla du, snälla, snälla.” Orden var bara flämtningar emellan hennes häftiga andetag. Blicken var fortfarande bländad, det var svårt att se. Hon försökte resa sig upp, men benen bara darrade under henne innan de vek sig. Varför var hon så svag? Varför var hon alltid så förbannat svag?

Even rörde sig bland skuggorna, på avstånd från albinon och hennes kraft. Han cirkulerade henne långsamt. Huden stramade i hans ansikte och över bröstet där brännskadorna var värst. Det skulle läka. Åh, det gjorde det alltid. Särskilt efter att han fått sänka tänderna i någon. Men han tyckte inte om den förmågan. Inte alls. Det var ett hinder i hans väg. Och nu visste hon att han fanns. Det kunde vara ett problem. Han behövde göra något åt det. Försäkra sig om att det inte blev ett problem. Han hade haft… Mishrail hade haft nog av det. Even tänkte avsluta det innan det grodde och blev för stort. Det var bäst så.
     Det tog emot när han slutligen närmade sig albinon på nytt. Uråldriga instinkter manade honom att lämna platsen, lämna källan till ett sådant ljus, men han tänkte inte lyssna. Nu när han visste vad hon hade var han redo. Det skulle inte överraska honom igen. Han närmade sig henne från sidan, i utkanten av hennes synfält. Hennes ömkliga kvidanden var inte mer än kämpande andetag. Hennes försök att resa sig var fruktlösa. Han kunde fortfarande höra hennes hjärta slå, men det var svaga ursäkter för hjärtslag. Sakta, vaksamt närmade han sig henne igen. Han hyschade henne lågt med en varm, trygg ton.
     ”Så”, andades han. ”Så, det är okej. Så länge du inte gör något gör inte jag något.” Långsamt vågade han än närmre. Blodet fläckade en stor del av hennes nacke och hals, ner över bröst och framben. Doften var bedövande.

Långsamt, långsamt började hennes ögon åter vänja sig till dunklet. Desperat efter att fånga upp silhuetten av monstret såg hon sig om. Någonstans i ögonvrån rörde sig han. Ögonen sved, brände. De röda, törstiga ögonen lyste som strålkastare genom mörkret. Han jagade henne. Hon var bytet.
     ”Snälla”, andades hon igen. Albinon kunde känna hjärtat i hennes bröstkorg. Det slog snabbt, ivrigt men svagt. Det förlorade blodet som färgat hela hennes strupe röd började plötsligt kännas. Blicken klarnade aldrig riktigt, den behöll sin dimma och diffushet.
     Hanen närmade sig.Det kändes som sekunderna präglades av evigheten själv. Den låga, varma tonen i hans röst skrämde henne. Skrämde henne enda in i själen. Det bubblade i hennes hals och andetagen var rossliga. Hon tvingade sig hosta för att inte kvävas på sitt egna blod. En uppgivenhet infann sig hos henne. Musklerna i hennes ben endast sprattlade under den sköra huden när hon försökte röra på sig. Hon var så trött, så fruktansvärt trött.
     ”Jag kan inte lämna dem. Mina valpar... Snälla.” Rösten var bara viskningar, desperata och hon tvivlade på att monstret inför henne faktiskt skulle skona henne. Ur de svidande ögonen trängde sig tårar fram. Är det såhär jag dör? Är det såhär jag kommer lämna världen? Överge mina valpar till ödet?

Hennes ynklighet gjorde Even säkrare i sitt närmande. Blodet bubblade i hennes andetag. Hon ägde det brännande ljuset, men han trodde inte hon var stark nog att använda det igen. Even fortsatte att lågmält hyscha henne när hon försökte tala. Han vidrörde den blodfläckade fällen, strök med nosen upp över hennes kind där tårarna rann. Det sved i hans hud, stramade smärtsamt. Det var hennes fel. Det var hon som hade orsakat det. Hon som hade avbrutit honom och låtit hans byte fly, och som nu spillde sitt värdefulla blod över månblommorna. Det var synd. Slöseri.
     ”Hush nu. Det är okej.” Han lade sig ner vid hennes sida. Det var en stor risk, kanske för stor, men det var säkrare än andra alternativ. Här var han nära. Här kunde han avsluta ljuset snabbt. Åh, valpen hade sprungit sin väg och skulle kanske komma tillbaks med fler. Kanske var de fler med ljusets fördömda förmåga. Det fick han ta då. Han strök tungan över moderns nacke i vad som i en annan situation kanske varit en tröstande gest. Han fortsatte att lågt hyscha hennes gråt.

Den bräckliga kroppen darrade som ett asplöv i vinden. Andetag efter andetag tvingades albinon att hosta. Den metalliska smaken fyllde hennes mun och fläckade ner de skära läpparna. Tiken kände sig tanklös, vimmelkantig. Blodförlusten blev bara påtagligare för sekunden. Instinkterna skrek, ylade åt henne att fly undan monstret, men det fanns ingen ork i hennes taniga ben. De sprattlade endast till under henne som svaga ryckningar.
     Hans röst, hans väsen intill hennes, fick henne att gråta ännu mer. Snyftningarna blev för våldsamma och ersattes av hostningar som fick ännu mer blod att bubbla upp ur hennes hals. Hon kunde känna monstrets tunga längs hennes nacke, och hon ville kräkas. Kräkas av rädsla, av hur blodet tjocknade i hennes hals, av gråten.
     ”Snälla, snälla”, andades hon igen. Denna gång visste hon inte vad hon bad för; säkerheten för hennes valpar, eller en snabb död?

”Snälla vad?”, mumlade han ner i hennes päls. Hennes snyftningar nådde honom som genom en dimma. Han hyschade henne på nytt. ”Såja. Såja. Jag ska inte röra dina små.” De var inte små. Tungan fortsatte att stryka över hennes nacke. Över det varma, pulserande blodet som flydde hennes kropp för varje andetag. För varje hostning.
     ”Såå. Såå. Jag vet att du är trött. Det är okej. Det är okej att vara trött.” Fortsatt mumlande betryggande ord drog Even framtassarna längre in under sig för att byta ställning. ”Du har kämpat så hårt.” Han lyfte blicken för ett andetag och såg på hennes anlete. ”Sov nu.” Han slöt i det närmsta varsamt käkarna på nytt runt hennes hals.