"Åh, V", suckade Aurora och vred huvudet aningen åt sidan för att kunna inspektera käklinjens lockar. "Jag ööönskar att jag hade dina ögon." Hon sneglade mot systerns ögon i spegelbilden, och log.
     Systrarna hade hittat spegeln i en bostad i utkanten av måntemplet. De hade snokat runt, och dess reflektion av stjärnorna hade fångat deras blickar. Spegeln var helt rund, med en grå, blank kant graverad med fina mönster. Reflektionen var något av det skarpaste Aurora någonsin sett. Hon gissade på att den var gjort av glas, och någon annan metall, möjligen silver. Oavsett, så var den helt fantastisk. Systrarna kunde omöjligen släppa iväg den. Så tillsammans hade de tyst rullat iväg den, försiktigt för att inte väcka besökaren som tagit med den.
     De hade kämpat länge, länge, för att få hem den, men det var värt det. Aurora suckade nöjt, och vred återigen på huvudet för att inspektera sitt högra horn efter eventuella jack.
     "Jag tror förresten att det är någon tempelblabla som är lite förtjust i dig", fortsatte hon, och viftade med ögonfransarna. "Du vet han med den fina pälsen? Han ba' stirrar när vi är där." Aurora nickade menande.

”Jag ööönskar att jag hade dina ögon.” Varya log brett och nöjt. För ett kort ögonblick sneglade hon på systern men fann sig snabbt tillbaka med att se på sig själv i den blanka ytan. Hon sträckte och poserade sig framför den. När Aurora fortsatte prata så såg Varya aldrig bort från sin spegelbild, men hon skrattade gällt.
     ”Ja, han har en fin päls ja”, erkände hon. Hon vände huvudet emot Aurora med ett tandat leende. ”Men inte mer än så.” Hon sträckte på sig igen, betraktade sina vinklar för den hundrade gången. ”Fast, en fin päls är inget att skyla.” Varya fnittrade igen när hon skakade på kroppen så den brunbrokiga fällen över hennes axlar rörde sig slött.

"Fast, en fin päls är inget att skyla." Auroras blick fastnade på sin egen päls, och hon log åt den.
     "Ja, alla kan ju inte ta det för givet", suckade hon. "Du vet hon Eniloblabla någonting." Aurora visste mycket väl vad svartvargen hette, men det bubblade tillfredsställande i magen av att låtsas som att honan var så oviktig att Aurora inte kunde hennes namn. "Där pratar vi om en sorglig päls." Enfärgad, svart och tråkig! Den röda krökte på läpparna i ett elakt leende, och slapp ur sig ett fnitter som blev mer likt Varyas för varje dag som gick.
     "Jag tror jag ska be pappa om en till päls", funderade Aurora, och sträckte, vred och vände på sig framför spegeln för att försöka se hela sin kropp. "Vilken färg tycker du? Vi kanske kan matcha?" Återigen slängde Aurora en blick mot sin syster i spegelbilden, nu med siktet på Varyas pälsar. "Brun kanske?"

Varya visste inte om Aurora menade det hon sade om Enolirac eller om hon bara ville stötta Varya, men oavsett så uppskattade hon det. Varya log ett brett och varmt leende åt sin syster. Aurora fortsatte prata om pälsar, om hur hon önskade efter en ny.      
     ”Silvervargar, Aurora. Deras päls glänser, som spegeln här.” Hon nickade menande åt den runda skärvan. Hon tänkte på Hector och hans vackra päls.
     ”Känner du dig redo?” Varyas röst var låg, nästan lite hemlighetsfull. Ett tunt, nästan lite lömskt, leende vilade på hennes läppar. ”Du kan få prova min om du vill, vackra syster.” Varya kastade ett vakande öga på månvargsfällen som vilade över hennes skuldror. Den var för liten för henne, men en större fäll betydde mer omständigheter. Varya väntade på rätt tillfälle att utöka sin garderob.

Aurora la huvudet på sned, mötte sina ljusa ögon i spegeln medan hon funderade på det Varya sagt. Hon tyckte om glänsande saker, men ville hon verkligen bära runt på en? Skulle inte den stjäla hennes glans?
     "Känner du dig redo?" Systerns röst fångade Auroras uppmärksamhet innan orden gjorde det. Uttalat låg, nästan hemlighetsfullt, fick meningen Auroras hjärta att bulta. Det hade tagit tid för henne att vänja sig, men hon kände sig onekligen redo. Efter att ha varit runt vargpälsar så länge kändes det inte mer än rätt att få bära en själv.
     "Ja", svarade hon och log. Till sin belåtenhet fann hon att det var genuint. Hjärtat fladdrade i bröstet, men det var mer i extas över att äntligen beträda denna nya värld av möjligheter. Systern var större än henne, så Aurora hoppades att pälsen skulle passa henne bra. Det blev lättare för pappa att hitta en åt henne, om han visste vad han skulle leta efter. Tanken på att lägga in ett önskemål fyllde henne med en beslutsamhet. Hon hade tagit sig ut på spången över vattnet, och hon planerade inte att backa.
     Vant fick Varya av sig sin päls. Det hade blivit en vana för dem att ta av sina pälsar, eftersom pappa inte lät dem gå med dem till Måntemplet. Försiktigt placerades månvargspälsen över Auroras rygg, och hon kastade en blick på sig själv i spegeln.
     Så van vid att se Varya i samma päls, kändes det obekant att se sin egen kropp bära den. Men ju mer hon tittade, desto nöjdare blev hon. Det var inte svårt att se varför systern föredrog vargpäls. Den föll sig finare över kroppen, och mönstret! Inget annat djur i världen kunde matcha de mönster som Numooris vargar visade upp.
     Klädd i pälsen kände Aurora sig stark. Hon stod rak i ryggen, men drog ändå försiktigt av sig den för att ge tillbaka till sin syster.
     "Ja, jag är definitivt redo", kuttrade hon nöjt. "Åh Varya, hur ska man någonsin kunna gå tillbaka till andra accessoarer efter att ha burit en vargpäls?"

Varyas blick glittrade i iver. Det växte en stolthet i hennes hjärta när hon såg Aurora klä på sig pälsen. Aurora hade en fantastisk päls, både färgmässigt och i kvalitet. Det fanns en avund långt ner i botten, och ibland gjorde den sig påmind när systerns vackra lockar dansade med vindarna. Men nu, när hon såg Aurora trä månvargspälsen över sig, fanns bara en rusande lycka.
     ”Åh,” pustade hon hänfört. ”Du ser mycket äldre ut,” Varya log ett finurligt, smalt leende. ”Tro inte att det är bara jag som det tittas på.” Ett klingande fnitter lämnade henne innan hon tog emot pälsen igen. Med kvicka, metodiska rörelser svepte hon pälsen omkring sig igen. Dagen de äntligen skulle få bära sina pälsar fritt, skulle de vara de vackraste i hela landet.
     ”Såja, Roris,” skrattade den äldre lätt. ”Tålamod. Att få en vargpäls är inte precis lika lätt som en hjort, vettu.” Ett brett leende bröt upp det bleka anletet. ”Men det är också vad som gör det så speciellt…. Fattaru?” Varya reste sig upp och tog några steg bortåt, indikerade att hon var redo att gå tillbaka. Hon ville berätta för pappa, för Even, hon undrade om de skulle vara lika upprymda som henne.

Varyas komplimanger fick Aurora att stråla. De sista bitarna av tvivel var som bortblåsta. För systerns bekräftelse skulle hon gå långt. Det var med öppen beundran i blicken som Aurora såg på när pälsen återigen låg på sin plats. 
     När Varya reste sig och tog några steg, var Aurora inte sen att följa efter. Över läpparna låg samma smala leende som Varya haft, först prövande men sedan allt mer säkert.

[Avslutat!]